Förväntningar inför ett nytt decenium

Mina förväntningar för nästkommande tio år är att de kommer kännas ännu kortare än de förutvarande tio. Alla säger ju att tiden går snabbare ju äldre man blir.

När jag ser min dotter känns det som om det var för en vecka sedan jag klippte av hennes navelsträng. Ja nästan som igår. Och nu helt plötslig är hon tio år. Var tog de åren vägen. Med den tidsaspekten har man kanske tre - fyra veckor kvar i livet. Fem om man har tur.

Trösterikt är väl dock, när man ser tillbaka, att man varit med om mycket under dessa tio åren. Mycket har man sett. Många saker har man gjort. Mål har uppfyllts, andra har förkastats. Mycket, både i stora och lilla världen, har förändrats. Det mesta till det bättre.

Så man får väl anta och tro att de framtida tio också skall förändra världen. Ett steg i taget mot ett bättre liv. Både för mig, oss människor och för vår värld.

Så, om 40-50 år (läs: om fyra - fem veckor), när man sitter i sin gungstol på äldreboendet, kan peka med sitt knotiga finger mot sina barnbarn och säga:
- Det där var mitt liv och det var ett bra liv.

GOTT NYTT DECENIUM MINA VÄNNER

Året som gått

Snöflingorna dalade ner mot marken som stora bomullstussar. Allt i omgivningen blev täckt med vitt. De nedfallna löven försvann under ett täcke av dun. Grusgången skulle snart bli isig och hal. Stenarna stack upp som grå höghus mellan blombuketter och lyktor.

Hon stod still och tänkte. Liksom kände in. Hon ville inte känna kylan. Bara känna den kommande värmen. Hon rullade den röda rosen mellan fingrarna. Hon ville bli klar.

Det hade varit ett år av eftertanke.
Ett år av hopplöshet.
Ett år av misslyckanden.
Ett år utan framtid.
Ett år där hon känt sig så ensam som hon aldrig känt sig förut.
Hon orkade inte med ett sånt år till.

Hon satte sig på huk och la den stora rosen på hans grav. Mot stenen viskade hon:
- Nu syns vi inte på ett tag. Jag måste gå vidare. Hoppas du förstår.
Inom sig visste hon att han skulle förstå.

Hon reste sig med en slängkyss mot den tysta stenen. Lyfte upp resväskan och gick utan att vända sig om. Gick mot grinden och mot den väntande taxin till Arlanda.

Den som bestämmer

Bilens ljuskäglor reflekterades av glasdörrarna på innenattklubben "Spy Bar". Kön för vanligt folk utanför entrén ringlade sig runt kvarteret. VIP-kön från andra hållet var ungefär hälften så lång. Rizz visste att det inte var fullt inne på nattklubben. Han visste att vakterna bara byggde upp kön för att öka förväntningarna hos de som stod utanför. Hos dem som nekades komma in. Hos dem som bara åkte förbi och längtade. Längtade efter sin plats i kändisvärlden.

Frågan var hur fan de hade kunnat neka honom. Han var inte vilken nolla som helst. Ingen jävla svenne. Han hade ju VIP-kort. Han var en av stammisarna. Han la minst tusen spänn per kväll på den här syltan. Men nu hade han fått stå där med vaktens öppna handflata i ansiktet. Fått stå där med skammen medan de rika bratsen och de blonda brudarna gled förbi med ett lismande leende.

Rizz satt i sin BMW mittemot ingången. På andra sidan Stureplan. Hans blick följde den ena av vakterna. Den blonda kroppsbyggar vaktchefen. Miffot!! Han skulle få ångra sig. Ångra att han stoppat just honom. Hans högra hand tog tag i nyckeln och stängde av bilmotorn. Hans vänsterhand greppade runt kolven som låg i jackfickan. Fingrarna smekte det kalla stålet längs pipan. Maktens kalla stål.

Han la upp fyra linjer av det vita pulvret på spegeln. Drog in en lina och skickade resten bakåt i bilen. Hans crew tog tacksamt emot. Själv kände han att det var nästan för mycket av det goda. Hade svårt att tänka klart. Han brukade inte ta tre näsor på en kväll. Brukade räcka med en. Men i kväll behövde hjärnan vara extra speedad. Spegelns rundvandring slutade hos Carlos som satt jämte honom i framsätet.

- Ok Black Boyz !! Då kör vi.
Rizz vände sig mot det andra. De tog på sig skidluvorna där endast deras ögon syntes. BMWns fyra bildörrarna öppnades samtidigt. De tog fem steg mot entrén och höjde sina vapen mot glasdörrarna.

"Nu skulle de få se vem det är som som bestämmer" var det sista som Rizz tänkte innan kulornas rikoschetter virvlade runt i människomassan.

Att behöva

Fingrarna lekte över tangentbordet. Tanken på en bokstav flyttades på en millisekund genom fingerspetsarna över på rätt tangent. Han var en chatt-virituos. Att beskriva känslor med hjälp av smile-figurer var det som hade tagit längst tid för honom att lära. Men det var viktigt att kunna rita rätt :) eller :( figur för varje tillfälle, annars blev man snabbt avslöjad. Avslöjad att man var äldre än man utgav sig för.

Denna morgon hade behovet varit större än vanligt. Denna morgon hade han inte kunnat trycka ner det. Inga piller hjälpte. Inga kalla duschar. Kunde inte låtsas som att behovet inte fanns. Han var bara tvungen att känna den där känslan igen. Känna makten. Makten över någon annans liv. Makten att ta ett liv gav honom en gudomlig känslan av välbehag och tillfredställelse. Vida överstigande någon sexuell tillfredställelse han känt. Och han ville uppleva den igen.

Efter att ha gått igenom de vanliga chatt-sidorna han brukade vara inne på fick han napp på "stallet.se". Han hade loggat in med nicket "Vargen". Namnet var viktigt. Det skulle vara lite farligt. Då var han mer intressant.
Som "Vargen" var han en femtonårig kille som var häst intresserad. När han var ny på sajten hade han nästan genast fått kontakt med en trettonårig hästtokig tjej som kallade sig "Rödluvan". De hade skojat om att de var med i samma saga osv. Han hade chattat med henne till och från i snart sex månader. Det hade fått en nära relation. Det var dags för en träff och idag var en bra dag för en sådan.

Rödluvan: Visst vi kan väl träffas ;)
Rödluvan: Var?
Vargen: Nere vid stallet där du brukar rida.
Rödluvan: Hur ska det gå till ?
Rödluvan: Du bor ju i Borås och jag i Svenljunga
Rödluvan: Ska du ta moppen lr :D
Vargen: Inte precis
Vargen: Är hos min kusin i Svenljunga
Vargen: De bor inte långt från stallet.
Rödluvan: K, Vem är han då?
Vargen: Ingen du känner. En tråkmåns. han är typ 25 eller nått
Vargen: Men mina päron ville hit.
Vargen: Syns vi vid stallet då?
Rödluvan: Visst. När ?
Vargen: Om en timme ? Vi skall bara äta först :P
Rödluvan: K, cu l8er <3 <3

Han kunde nästan ta på hur angelägen även hon var till att träffas. Av andra skäl en hans, antog han med ett snett leende.

Han slängde av sig sin morgonrock, som han satt i trots att solen stod i zenit, och gick in i badrummet för att göra sig iordning. Måste vara ren och fin när man skall leka Gud. Efter att ha godkänt sig själv i spegeln tog han på sig bekväma fritidskläder. Tog bilnycklarna till sin Ford Focus ur nyckelskåpet och gick visslande ut genom lägenhetsdörren. Låste dörren nogrannt och kände efter de sedvanliga fem gångerna att det var ordentligt låst.

Glädjen bubblade i honom. Äntligen skulle han äga världen. Äntligen skulle han få utlopp för sina behov. Han och universum skulle bli ett. Han var lycklig.

Han skyndade nerför trapporna. Han ville vara där i tid. Att bli en Gud krävde sina förberedelser.

En ring

Den tyngde. Den skavde. Både på hennes finger och i hennes själ. Att något som var så litet kunde orsaka sådan skada.
Hon tog av sig sina handskar och lyfte upp vänsterhanden framför sig. Mellan fingrarna såg hon önskebrunnen på mitten av slottsgården. Hon såg också beviset för den eviga kärlek de svurit varandra. Guldfärgad med tre vita stenar placerade i rad. Den hade varit dyr. Det visste hon. Hur dyr hade han aldrig berättat. Men hon mindes att han inte reggat in sin motorcykel sommaren efter hon fått den på sitt finger. Till vad nytta kunde man tänka. Till vilken nytta hade deras löften till varandra varit.

Idag, som alla andra dagar, hade hon gått sin promenad i slottsparken. Den medeltida borgen som tornade upp sig i bakgrunden gav henne alltid en känsla av tidens gång och att hon inte var ensam i sin situation. Läkte henne på något märkligt sätt. Just idag hade hon av någon anledning svängt in på träbron som gick över vallgraven. Anslagstavlan på vägen in till borggården visade att museet var stängt och att det skulle firas ett bröllop i slottskyrkan. Att två nya människor skulle lova varandra meningslösa saker fick henne att bestämma sig.

Hon tog de tio stegen fram mot önskebrunnen. Drog smycket av ringfingret. Höll upp den mellan tummen och pekfingret. Solen glimmade i guldet. Diamanterna gnistrade som aldrig förr. Precis som om den visste vad som skulle hända. Precis som om stenarna visste att detta var sista gången de fick se dagsljus.

Innan hon hann ångra sig släppte hon ner ringen mellan stålgallret som täckte brunnens öppning. Hon önskade en sista gång att han aldrig funnits. Att han dött istället för att lämnat henne.

Men det var dags att gå vidare. Att lämna hatet. Att lämna ensamheten. Att välkomna livet. Ringen hade varit det sista beviset på hans makt över henne.
Den makten var nu bruten.

Minusgrader

De vaknade varje morgon jämte varandra.
De la sig alltid ihop.
Frukost lagade de tillsammans.
Samåkte till jobbet.
Lamnade och hämtade barnen varannan gång.
Handlade gemensamt.
Ja de gick till och med på samma gympapass.
De kunde varandra in och ut.
"Vad mycket ni gör ihop! Vilken gemenskap ni har!" sa man i deras omgivning.

Men,
De rörde aldrig varandra.
De tittade aldrig på samma TV program
Han framför dator, hon vid sin stickning.
De pratade aldrig om vad de tyckte och tänkte.
När de la sig tog de snabbt upp var sin bok.
De visade aldrig sina innersta känslor.

Mellan dem var det minusgrader.
Mellan dem var det alltid vinter.

VARFÖR ??

Avlasta

-Hålla, Någon här ?
Ropet studsade tillbaka från den bortre väggen. Han hörde inget annat svar än sitt egna eko. Med en kraftansträngning sköt han igen skjutdörren i korrigerat plåt. Metallen gnisslade i protest. Lagerlokalen var stor, kanske på tiotusen kvadratmeter, och tom. Många tusen oanvända kvadratmeter.
"Vilket slöseri" tänkte han.
Nja, kanske inte helt tom. I den bortre ändan stod en mindre lastbil. Den välkända gula snäckan med texten "Shell" var tryckt på den vita presseningen över flaket. Det rörde sig någon i förarhytten. Ur den öppnade dörren steg en figur, en människa. Han kunde inte urskilja om det var en kvinna eller en man, men han såg att figuren hade en blå arbetsoverall på sig. Personen vinkade mot honom.
Hans kraftiga kängor lämnade fuktiga avtryck i betongen när han rörde sig mot lastbilen. När han tagit femtio steg stannade han mitt i lokalen. Det kändes som att stå mitt i en ofantlig katedral. I mitten av den kraftiga stålkonstruktionen som bar upp taket kunde han se ett fågelnäste. Boet verkade tomt, men han anade att det varit bebott för inte så länge sedan. Han fick gå i en halvcirkel runt fågelspillningen på golvet.

- Jamen, skynda på lite.
Figuren, som han nu kände igen som Martha, stack ut huvudet mellan lastbilens presseningar. Han skyndade på sina steg.
- Bra att du kom. Nu får du hjälpa mig lasta av här.
Hon tryckte upp baksidans pressening över taket så deras avlastningsarbete skulle underlättas. Innan han kom fram hade Martha hunnit kasta ut ett tiotal halvmeter stora jutesäckar. Säckarna verkade inte speciellt tunga eftersom arbetet gick snabbt. När han tittade in över flakkanten kunde han se att hela lastutrymmet var fyllt med likadana säckar. På samtliga stod det tryckt "Riksbanken" med ett blått sirligt tryck.

- Lägg säckarna i fyra högar på golvet. Så kan vi enkelt ta var sin del av bytet, förklarade Martha.
- Men skynda på lite. Innan snuten kommer och vi åker dit med allt på ett och samma ställe.
- Frank och Edgar då? Hans frågan lät tveksam.
- De blev kvar för att se om någon förföljde mig. De kommer strax.
Martha rusade fram och tillbaka som ett skållat troll. Varje gång med två nya säckar under armarna.
Förklaringen lät trovärdig, men han var ändå tveksam. Trots det påbörjade han arbetet med att fördela säckarna i fyra lika stora högar.

Tradition

Tradition är latin och betyder "Överlämna"
En tradition är en beteckning för en gammal sed eller bruk i ett samhälle, som förs vidare (överlämnas) från generation till generation. Och Julen är väl en sådan. (Källa: Wikipedia)

Men en tradition kan vara att göra något som man alltid gjort. En tradition gör att du handlar utan att tänka efter. En tradition bestämmer att du skall träffa släktingar som du egentligen inte gillar. En tradition säger att du skall irra omkring mellan butiker och köpa dyra presenter till folk som inte vill ha dem. En tradition säger dessutom att dessa presenter skall vara inslagna och sedan skall öppnas med ett berg av papper som resultat. En tradition har bestämt att du skall äta fet mat och dricka äkliga snappsar.
I en tradition finns regler som måste följas och Gud nåde den som inte gör rätt sak vid rätt tillfälle. Då hamnar du utanför och passar inte in i gruppen. Vi människor är flockdjur och de som inte tillhör någon flock, kan man göra vad man vill med.

Men av att vara utanför flocken kan göra att man lär sig något om sig själv och om sina medmänniskor.

Så vad jag föreslår inför denna Julen:
"Utveckla dig själv och gör något otraditionellt"

Satsning

Han tittade över kanten på sina rödtonade solglasögon. Från ansiktsuttrycket på mannen mittemot kunde han inte utläsa någonting. Fick inga ledtrådar. Men vad hade han väntat sig från mannen som kallades "Stoneface".
Tummen lyfte försiktigt i övre fliken på de två korten framför honom. Inte för att han glömt vad som låg där, utan han behövde tid att tänka. Räkna oddsen. Spader ess och hjärter ess.
"Kunde han loosa på dom korten ?" Hans blick flackade över rummet.
"Fan, det är inte bra att tveka. Då vet alla att jag är osäker".
Att visa osäkerhet är det värsta man kan göra i Texas Hold'em. Han tvingade sig att fokusera på de fyra kort som lång på bordet framför dealern. Ytterligare ett ess, klöver, fyra och fem i spader och hjärter sju.
"Vad kunde Stoneface fått ihop på de korten ? Stege ? eller bluffar den jäveln?" Det skulle kosta honom 75 000 att syna.

Då helt plötsligt sker det. Stoneface gör den där lilla rörelsen för att rätta till skjortärmen. Den som han alltid gör när han bluffar.
"Tack gode gud att jag hade tålamod att vänta" tänker han.
Han slår ihop sina två kort och föser marker till ett värde av 200 000 mot mitten av bordet.
- Jag går "All in".

Avvika från statistiken

Veronica blundade framför spegeln. Hon ville inte se den blågröna blodsutgjutelsen under vänstra ögat. Hon ville inte se skrubbsåret på hakan eller den spruckna underläppen. Hon ville inte känna revbenen som ömmade vid varje andetag, eller blåmärkena på armar och ben som vuxit fram när hon försökt skydda sig från slag och sparkar.
- Jag vill inte bli en i mängden, sa hon mellan snyftningarna.
Systern, som baddade hennes ansikte med bomull och alsolsprit, såg med blixtrande ögon på henne genom spegelbilden.
- Jamen anmäl honom då, sa hon med isande stämma.
- Polisanmäl och avvik från statistiken.
Veronica försökte öppna ögonen, men lyckades bara med det högra. Det vänstra började så smått svullna upp. Veronica såg frågande på sin yngre syster.
- Det kan jag väl inte. Det var ju mitt fel också, sa hon tveksamt

Systern förstod att det inte skulle bli någon anmälan den här gången heller.
Något märkligt var det. Något märkligt med Veronicas förmåga.
Förmågan att alltid välja fel typ av man.

Påhopp

Det gäller att vara beredd när livets möjligheter hoppar på dig, så du inte ligger där på dödsbädden och undrar varför inte du blev påhoppad.

Spela flera roller

Mina olika roller under en dag:

Trötter, i Snövit och de sju dvärgarna.
Frukostvärd, för mina söner som jag plockar fram frukost till.
Väckarklocka, för min dotter och min fru.
Stylist, när jag försöker klä mig.
Bilmekaniker, när bilen inte startar.
Taxichaufför, när jag plockar upp några kollegor jag samåker med.
Chef, när jag kommer innanför dörrarna på kontoret.
Företagskonsult, när jag träffar mina kunder.
Skilsmässojurist, för en kund som vill skiljas.
Psykolog, för samma kund.
Familjerådgivare, för hans fru.
Krögare, när jag inser att allt på lunchkrogen är felorganiserat.
Receptionist, när mina kollegor är på halvdagsutbildning.
Placeringsrådgivare, när jag försöker byta mina PPM val.
Bankman, när banken vill att jag skall binda om mina lån.
Inköpare, när jag på vägen hem passerar ICA.
Städare, för att få undan det värsta.
Kock, för middagensmeny.
Servitör, för att få fram allt i tid.
Diskare, efter att måltiden slukats.
Redaktör, när jag sätter mig med morgontidningen i 5 min.
Gyminstruktör, för kvällens träning.
TV-kritiker, när jag sjunker ner i soffan framför dumburken.
Fadder, blev jag helt plötsligt i ett program där man skulle skänka pengar.
Fanjunkare, när man jag barsk stämma försöker få barnen i säng.
Tandhygienist, i tandborstens surr.
Älskare, om man orkar. ;)

Hoppsan det blev visst en långuppräkning av yrken, men det är väl också roller. Undrar om någon av rollerna är jag ?

Litteraturpris

Undrar hur det skulle kännas ? Man får väl fråga Herta Muller eller någon annan nobelpristagare. Men varför just Nobelpriset. Det kan ju vara vilket litteraturpris som helst.

Men en förutsättning att vinna ett pris är ju att anmäla en text till en tävling. Vågar man det ? Vågar man utsätta sig för kritisk bedömning ? Tänk om det jag skriver inte är bra ? Iof så blir man bedömd av er andra bloggare, men det är inte samma sak. Ni är ju i samma situation som jag.

Ett kul pris skulle vara:
"Ann Ljungbergs specialpris för bästa skrivpuff".
Vet inte om det priset finns men det hade varit intressant med en omröstning bland oss puffare.

Men egentligen skriver man ju inte för att vinna priser (det tror jag inte någon Nobelpristagare gjort heller för den delen) Man skriver för att se vad som kan uttryckas i text. Om man kan gestalta så det berör. Bland annat. Alla har nog sina förutsättningar och orsaker.

Annars tycker jag att mina bloggläsares och puffkompisars kommentarer är pris nog.

Julstress

Hej mina bloggföljare.

Förlåt mig att jag inte lagt in några inlägg på länge. Inte för att det beror på julstressen utan snarare att jag inser att om man skall engagera sig i skrivarpuffarna i den omfattning jag gjorde så försvinner fokuset från min bokidé.

Puffarna och deras karaktärer tog all tankekraft och engagemang

Så nu koncentrerar jag mig på boken istället. Kanske återkommer jag här med lite utdrag för er givmilda bedömning. Så håll tillgodo med mina tidigare skrivelser så länge.

Kanske använder jag puffarna som ni andra. Som just skrivpuffar.

God Jul och så hörs vi igen

Puss på er.

Ett bidrag

Sömnlös låg han och lyssnade till stålhjulens framfärd över rälsskarvarna. Do-dunk, do-dunk, do-dunk. Han hade alltid haft svårt att sova när han tidigare hade rest i jobbet. Men nu var det extra svårt. Inte bara dunkandet höll honom vaken. Snarkandet och snusandet och lukterna från de fem andra medresenärerna kändes ovant för honom. Han kunde inte minnas när han delat rum med fem okända människor sist. Måste varit i det militära, erinrade han sig.

Kanske hade det inte varit så smart att ge bort bilen och kortet till den där lodisen ändå. Det hade känts rätt då. Men inte nu när han fick känna på hur det var att inte vara ekonomiskt oberoende. Utan pengar och ingen mat, sen igår. Om han ändå hade varit så smart att han gjort ett stort engånguttag innan han gav bort allt, förebrådde han sig själv.

Eftersom han ville komma bort från allt hade han efter Nordstan styrt sina steg in på Central-stationen. Utan att ha en aning om var han skulle hade pengarna i hans fickor precis räckt till en enkel sovplatsbiljett till Amsterdam. Så han köpte den.
Amsterdam skulle bli bra. Han hade några affärskontakter där som han hjälpt att flytta utomlands under 90-talets fastighetskris. De var dags för dem att betala tillbaka till honom för hans tjänster. Ett litet bidrag till hans fortsatta resa.

Fördelen med att ligga vaken var att han fick tid till att tänka. Planera. Hans plan var att efter Amsterdam ta sig till Zurich och vittja sitt Schweiziska nummerkonto. Han mindes inte hur mycket han avsatt på kontot, men det skulle säkert räcka ett tag. Nöjd med att han en plan lyckades han slumra ända till den Tyska-gränskontrollen.

Exkludera

- Vad är det här för jävla utredning !!! Klas lutar sig irriterat mot bordet framme vid whiteboarden.
- Två dödade och tre stycken försvunna !!!
- Vi har inte kommit någonstans ! Journalisterna har verkligen fått upp vittringen och ligger på som bandhundar. För att inte tala om polisledningen som undrar vad vi håller på med.
Klas är som en ilsken bålgeting.
- Nå, Gyldenbielke. Vad har vi i Sigurdsson-fallet ??
Påtagligt besvärad reser sig Zack. Han läser innantill från sin skinnklädda anteckningsbok.
- Vår huvudmisstänkte, Översjö, har inte gått att få tag på. Han har inte dykt upp på våra förhör. Hans advokat vet ingenting. Han har inte heller besvarat skrivelser och förfrågningar i samband med skatteutredningen.
Medan Zack pratar antecknar Klas med en grön tuschpenna på den vita tavlan.
- Vad är nästa steg ? frågar han
- Vi har lagt ut en allmänn efterlysning och begärt att få info om transaktioner på hans American-express. För att där igenom få vetskap om hans rörelser. Förfrågan till mobilföretaget var resultatlösa. Vi har fått tips att hans bil har synts i stan och vi har meddelat trafiken att hålla utkik efter den..
- Några andra uppslag ?
Klas spänner ögonen i de andra i Zack´s grupp. Febrilt letar de i sina anteckningar. Jönsson meddelar att receptionen sett en blond dam, runt femtio och en yngling med invandrarbakgrund passera in och ut under kvällen. Den blonda damen har identifierats som Sigurdssons särbo Maja Persson. Invandrarkillen skall tydligen återvänt senare på kvällen, men inte setts lämna hotellet.
- Har hon hörts ?
- Nej inte än, svarar Zackarias:
- Varför inte då ?? I detta läget kan vi inte exkludera någon.
- OK. Vi kallar in henne snarast, Zack pekar på Jönsson för att denne skall verkställa kallelsen efter mötet.
- Och se till att identifiera och hitta killen, avslutar Klas. och det pronto.

Han tar ett steg tillbaka från skärmen, som för att få en bättre översyn av fallet. Med ryggen mot åhörarna frågar han Kronblom hur långt hans grupp kommit. Han håller sig precis från att kalla dem karusell-ligan. Kronblom refererar övergripande om Westhers förhör av Dragan. Dragan hade inte sagt något av värde och hans advokat var den som pratade mest. De tvingades släppa Dragan i brist på bevis. Advokaten hade insisterat.
Angående den misstänkta mörkhyade muskelbyggaren, Millo¨s närmsta man, hade man haft viss framgång. En kamera på Öresundsbron hade fångat Millo´s bil på bild och på den kunde man klart se att Rizz var den som körde Hummern. Efterlysning hade gått till Interpool.

Därefter hade Kronblom en god och en dålig nyhet. Klas valde att få höra den goda först.
- Av en ren tillfällighet hade en av knarkets hundar närvarat i samband med husrannsakan på fyrverkeriföretaget, Kronblom fortsatte truimferat, och hunden markerade på några fyrverkeripjäser som låg avskiljda från det övriga lagret. Vi bröt upp dem och fann att krutet var utbyt mot heroin. Vi har tydligen snubblat över Millo´s narkotika distributör.
- Och den dåliga ? Klas noterande på tavlan avstannade
- Ägaren till företaget har inte gått att höra. Han har rest till Australien för att förbereda sig för VM-tävlingarna i fyrverkeri som går av stappeln där om en månad.
- Fan. Vi har alltså ingenting. I sådana här lägen saknar man verkligen Ronald.

Klas avslutade mötet och åtta stukade poliser lämnade konferensrummet med slokande öron och svansarna mellan benen.

Explosion

hummer: tjenare C
hummer: ser att du är inloggad
ceasar: välkommen ut
ceasar: hur är det ?
hummer: jorrå. OK
hummer: men jag vill inte tillbaka
ceasar: har du läst ikapp på loggen
hummer: japp
hummer: gick in direkt efter ditt mess
ceasar: är du införstådd i planen ?
hummer: visst
hummer: inte så avancerat
hummer: vi ligger lågt tills vi vet vad som kommit ut
ceasar: precis
ceasar: Cinderella sopar igen spåren i London
ceasar: politiker55 fixar hemmaplan
ceasar: Tjuren sitter på ECB och raderar penningströmmarna.
ceasar: och jag lugnar kunden ;)
hummer: så fixar jag den svaga länken, lr !! :D
hummer: vår lilla företagare Vilhelm Tell
ceasar: ja han har blivit en säkerhetsrisk
ceasar: måste elimineras
ceasar: sedan han försvann har jag kastat ut honom från chatten
hummer: får ta det försiktigt
hummer: vill inte ha en mordutredning till på halsen :(
hummer: har dessutom lite interna problem att ta hand om
ceasar: oki
ceasar: du får fria händer
ceasar: men det bör vara fixat inom en vecka
hummer: skall göra mitt bästa
hummer: klarar vi oss utan prosit ?
ceasar: ja det borde vi
ceasar. tror inte han lämnade något som kan leda till oss hos leverantören
hummer: ok, bra då hörs vi senare
hummer: OAO
ceasar: Over And Out

Mannen som använder nicket "Ceasar" loggar ut från skype, släcker ner satellittelefonen och reser sig från tältstolen. När han rör sig mot utgången känner hans fötter strävheten i de utlagda handknutna mattorna. Innan han öppnar tältfliken drar han sin svart och vitrandiga keffiyeh över näsa och mun. Utanför rycker och drar sandstormen i det sand- och stenfärgade kamouflagenätet. Han tittar beundrande på metallchabraket under nätet. Ingenjörskonst utan motstycke. Inget får gå snett nu när de kommit så långt och bara några månader kvar till D-day.
"Det kommer bli en fin explosion när kamikazepiloten sätter det i målet" tänker han. "Synd på så fint plan"
På mattan framför hans fötter har det hunnit samlas en liten sandhög. Han drar igen tygdörren på beduintältet. Skakar loss tårna från sanden och sätter sig på kuddarna i bortre hörnan och drar ett djupt bloss på vattenpipan.
"Det får bara inte gå åt helevete nu" upprepar han tyst för sig själv.

Två ord på L: Lyckan levererar

Enda beviset på att tiden inte står still är den sekelgamla amerikaklockans tickande. Tick-tack-tick-tack. Pendylen gungar fram och tillbaka. Varje halvtimme slår den ett ensamt slag och varje hel slår den så många slag som den lilla visaren pekar mot. Klockan hänger som ett monument, över deras bröllopsfoto på väggen mellan vardagsrummets två fönster mot arkivgatan. Ronald hör inte tickandet eller slagen. Ljudet från klocka är en sådan vana för honom att han inte märker att den existerar. Mittemot Ronald sitter barndomsvännen Lars. Lars hatar klockan. Den har alltid irriterat honom. Tickandet stör hans koncentration. Gör att han inte kan tänka klart. Han vet att hans matchstatistik på bortaplan inte är possitiv och han skyller sina misslyckanden på klockan.

Ronald lyfter upp det lilla runda tornet och flyttar det en ruta framåt på vänsterflanken. Lutar sig förnöjt tillbaka i fotöljen framför det runda soffbordet.
"Nu har jag honom" tänker han.
Lars, som har Sin plan klar, petar fram sitt röda torn med pekfingret.
- Attack på din fyrstjärniga Överste, säger Lars triumferande. Har lyckan äntligen vänt hinner han tänka.
Ronald tittar upp med ett höjt ögonbryn.
- Vad kommer du med då, säger han..
- Min fältmarsalk. Lars ler när han säger det.
Med spelad förvåning lyfter Ronald bort sin överste till högen för de utslagna pjäserna.

Innan han gör sitt planerade motdrag frågar han sin gode vän om han kan hjälpa honom med en sak. Lars svarar, intet ont annande, javisst, i tron att frågan gäller partiet de håller på med, men Ronald sträcker fram ett papper och säger:
- Vad får du ut av denna här fakturan?
Förvånad tar Lars handligen och sin revisorsvana trogen så konstaterar han att det är en exportfaktura utan moms. Medan Lars blick granskar fakturan vidare uppifrån och ner flyttar Ronald fram ytterligare en pjäs i närheten av fältmarsalken.
- Verkar vara en export faktura, enligt ordersedel, på tretton stycken Jas 39 Gripen. Levererade av Saab Aerosystem AB till sin Brittiska agent BAE System för vidare leverans till Sydafrika, säger Lars efter ett par minuter, utan att reflektera över förändringen på spelbrädet.
- Titta sedan på detta fotot, säger Ronald. Fotot är taget på invigningen av Sydafrikas första JAS 39 flottilj.
- Alla ser glada ut. De verkar nöjda med köpet, konstaterar Lars.
- De är de säkert också, men räkna efter hur många plan du kan se på bilden.
- 1,2,3....... 12. Lars pekfinger rör sig över fotot när han räknar. Han tittar upp på Ronald.
- Och ?? säger han frågande.
- Tretton beställda och fakturerade till England. Tolv levererade och mottagna av Sydafrika. En plan saknas !!.
- Menar du att ett plan försvunnit på vägen, frågar Lars.

- Attack på din fältmarsalk, säger Ronald som svar.
- Nu får du lugna dig, säger Lars, man kan inte stjäla en JAS. Ett Jas-plan kostar 10 miljarder. Det är inte något som bara försvinner.
Ronald säger att han vet det och att han begriper att det inte är lätt. Men ändå verkar det ha hänt. Det är inte bara fakturan och fotot som bevis utan det finns mer handlingar som pekar i samma riktning. Även namn på inblandade företag, namn på ansvariga personer, utländska bankkonton mm

- Min spion slår din fältmarsalk. Ronald vrider på sin Strategopjäs och visar spionens anlete samtidigt som han knäpper omkull tornet med fältmarsalken.
- Det var som fan !!, svarar Lars. Utan att Ronald begriper om han menar sin förlorade pjäs eller det försvunna planet.

Alla goda ting är tre

Efter att förlamningen och förvåningen lagts sig och för att inte glömma koden som den där märkliga mannen gett henne testade hon kortet direkt i bankomaten, utanför Skanska-skarpan. Koden hade hon kommit ihåg, men det svåraste hade varit att bestämma sig för ett belopp. Om det skulle funka ville hon inte välja ett för lågt belopp, samtidigt visste hon inte hur mycket det fanns på kontot. Efter mycket velande tryckte hon in en etta följt av tre nollor. Maskinen rasslade till. Ut kom två femhundralappar. Hon applåderade som en baby och provade en gång till. Även denna gång lyckades uttaget. Misstänksamt spanade hon sig omkring. Hon hade hört talas om dolda kameran. Var det någon som drev med henne ? Men när hon inte såg någon misstänkt kameraattrap lämnade hon bankomaten euforisk och lycklig med fyra femhundralappar djup nertryckta i Kashmir-rockens vänstra ficka.

Med risk för att allt bara skulle vara en alkoholnoja gick hon med bilnycklen längs parkeringen under Götaälvsbron. När hon tryckte på larmknappen blinkade en bil i bortre hörnet. Hon kände igen märket på motorhuven. En Mercedes. Efter att hon stuvat ner alla sina påsar i bagageluckan satte hon sig på förarplatsen. Hela kupén var som ett rymdskepp. Det luktade rent och läder. Efter ett visst letande så hittade hon tändningen. Satte i nyckeln. Hade den startat ? Hon hörde inget motorljud, men alla lampor på instrumentpanelen lyste. Hon var tvungen att gå utan och lägga örat mot motorhuven för att höra det svaga surret som motorn åstadkom.
"Är detta himmelriket" tänkte hon medan hon provade höj- och sänkanordningen på ryggstödet.
"När var det jag körde bil sist ?" Hur mycket hon än tänkte kom hon inte på när det var. Hon mindes att hon en gång i tiden haft ett körkort. Det hade de tagit i från henne den gången hon kört på fyllan. "När var det nu igen ?"
Efter ett bra tags letande efter växelspaken insåg hon att bilen var automatväxlad. Bara att gasa och bromsa. Perfekt. Sakta backade hon ut från parkeringsrutan och körde i snigelfart över leden in i Nordstans parkeringshus. På tredje våningen stannade hon bilen. Ett tiotal meter från sin vanliga sovplats.
"Man vill ju inte flytta för långt första natten" intalade hon sig.

Helt plötslig var hon bilägare, hade pengar på fickan och tak över huvudet.
"Alla goda ting är tre" tänkte hon och drog rocken runt sig och somnade i baksätet med den stickade mössan mot det skinnklädda armstödet. Dieseln i bilens tank höll henne varm hela natten.

Gå i ide

Han spanade ut genom bilfönstret. Det var en skön internationell känsla. Han bara njöt. Kände. Tog in alla intryck. Amsterdam var likt Göteborg. Strukturen på byggnader. Gatornas korsande av varandra. Bemötandet från människor. Allt var densamma. Han trivdes. Så var ju Göteborg grundat av gamla holländare. Det mindes han från skolan. Undrar varför han mindes just det? Varför just nu? Annars brukade det inte vara mycket han mindes från sin skolgång annat än bråk och skadegörelse.

Familjen var inkvarterade hos hans bror. Alla var trygga.
Det hade varit en del frågor om Hummern. Hur han kommit över den ? Varför den skulle säljas? Vem som var ägare? Rizz ville inte säga för mycket, men då han meddelade att den riktiga ägaren var död och att han fått den i arv (eller gåva, som han uttryckt det) så visade brodern honom till en potentiell köpare. Han hade fått trettiotusen euro för bilen. Ungefär hälften av nybilspriset. Men det var OK. De pengarna tillsammans med de som låg i hans träningsväska skulle ge en bra start i valfritt afrikanskt land. Varför inte åka tillbaka till sina föräldrars hemland? Där var relativt lugnt nu sedan inbördeskriget hade slutat för tio år sedan.Det var bara att skaffa biljetter. Så var de på väg. Kanske på väg hem till ett nytt liv.

- Det blir fyrtiofem euro, sa taxichaffören när han bromsade in framför flygplatsen Schipool.
- Behåll växeln, sa Rizz och sträckte fram en 50 euro-sedel.

Inne i den stora avgångshallen stegade han mot KLM´s försäljningskontor. Kontoret låg strax innan utgången för ankommande resenärer. Det var mycket folk överallt. På nummerbiljetten stod det 958. Trettio nummer kvar. Kanske dags för en fika? Ut från ankomsthallen strömmade folk med nyhämtade väskor. Det är en speciell känsla på en flygplats. Människor möts och skiljs. Alla är på väg mot något äventyr eller på väg hem för att berätta vad de varit med om.

Innanför skjutdörrarna, mot tullkontrollen, såg han något. Vad var det där? En bild på tullarnas anslagstavla. Han sträckte på halsen för att se över människorna som strömmade ut. Det var svårt för dörrarna öppnades och stängdes hela tiden. Han trängde sig längst fram bland mottagarkommittererna framför utgången.

Då såg han vad det var han kännt igen. Sitt eget ansikte. På bild med sitt namn textat under. "Rizzi Mutola" i stora bokstäver. Efterlyst ??!! Hur i helvete kunde någon veta att han fanns här ? PANIK. Var hans ansikte ute på flygplatsen så var den förmodligen uppsatt på polisstationerna också. Planerna fick ändras. De fick ligga lågt. Gå i ide.

Omedvetet drog han jackan tätare runt ansiktet och vände sig tillbaka mot taxistationen. Han knycklade ihop kölappen och satte den i en papperskorg tre meter bort. Hade han varit basketspelare hade han varit stolt. Men Rizz var varken eller. Bara förvirrad.

Avbrott i vardagen

Utdrag ur skype-chatten: Birds in the sky

ceasar: Välkomna. Då tror jag alla är inloggade.
ceasar: Vi börjar med ett litet upprop
ceasar:: cindarella?
cindarella:Här, men måste vi träffas över nätet. Kan vi inte bara hyra ett konferensrum ? eller ta en fika någonstans
ceasar: Gissa själv hur det skulle se ut.
ceasar: rubrikerna i media om det kom ut.
ceasar: dessutom är det bara jag som känner till samtliga inblandades indentitet.
ceasar: så här går det dessutom inte att spåra att vi haft kontakt
ceasar: Tjuren Ferdinand ?
Tjuren Ferdinand: Här
ceasar: Politiker55 ?
ceasar: Väldigt bra nick förresten :D Ingen som han ana att du jobbar med politik och är född 1955. ;(
Politiker55: Närvarande. Vad skulle jag välja då. Har aldrig gjort sådant här förrut. Fantasin kändes begränsad.
Politiker55: Känner mig dessutom väldigt obekväm med att vi överhuvudtaget träffas.
Politiker55: Kan störa min politiska vardag.
Politiker55: Jag har en lite annorlunda verklighet idag än för fem år sedan.
ceasar: ja, det är ett avbrott i vardagen.
ceasar: men vi har lite att diskutera. vi kan ha en kris på väg
Tjuren Ferdinand: Var vi inte sju i gruppen. Var är Dragan ?
ceaser: helvete TF inga IRL namn, bara nickname.
ceasar: vi var sju inblandade från början.
ceasar: prosit har dött i cancer. prostatan :P
ceasar: vilhelm tell har försvunnit spårlöst
ceasar: hummer sitter häktad för mord
ceasar: så just nu är vi fyra
ceasar: och det finns anledning att tro att information om oss och våra gemensamma aktiviteter har kommit i polisens händer.
Politiker55: Herregud !! 8)
cinderella: Gör inte mig så mycket. Jag är inte kvar i Sverige.
Tjuren Ferdinand: Vad skall vi göra ?
ceasar: det är det vi behöver diskutera!!

En svag karaktär

Mörkret var kompakt. Utanför fönstret ven vinden. Regndropparna rann nerför fönsterglaset. Tittade han ut genom fönstret såg han bara spegelbilden av de två ljus han tänt på köksbordet. Han tittade inte ut. Ville inte se eländet. Det hade nu regnat i fyrtioåtta timmar. Han hörde att bilen som körde morgontidningen passerade på gatan utanför.
"Vad bra, tänkte han, Äntligen något att göra.
När han bott i stan hade han ibland roat sig med att rycka tidningen ur brevinkastet just som tidningsbuden placerade densamma där. Nu, som då, kunde han inte sova. Det kunde han aldrig när det var något som gnagde i honom. Det var något i utredningen som inte stämde. Något i materialet som inte gick ihop.

- Släpp det, hade Beatrice sagt, du är ju pappaledig.
- Låt de andra sköta utredningen! Var hennes uppfattning
Vad visste hon om polisarbete ? Om hur det var att vara polis. Hur kunde hon veta att det var en livsstil. Att antingen var man polis eller så var man inte. Han hade varit polis i fyrtio år. Då tänkte man alltid på någon utredningen. Man kunde inte stoppa hjärnan. Den arbetade alltid. Även när man sov.

Han behövde inte läsa utredningen för att minnas vad som stod där. Han hade läst den oräkneliga gånger redan.
Den döda i poolen. Johan Sigurdsson. Hade med största sannolikhet blivit mördad. Obduktionen hade konstaterat att han dött av syrebrist på grund av vatten i lungorna. Syresbristen hade uppstått när lungorna andats in vatten i stället för luft. Av blåmärken och av skinnrester under naglarna antog patologen att inandningen av vatten hade föregåtts av en kamp eller strid. Hon hade dragit slutsatsen att kroppen blivit nedtryckt i poolen mot sin vilja. Skadorna kunde förstås blivit åsamkade innan kroppen hamnade i vattnet, men de tydde i varje fall på något slags handgemäng.

Personutredningen av Johan Sigurdsson hade vissat på en svag karaktär. Surmulen och ibland på gränsem till deprimerad, enligt arbetskollegor. Hade svårt med spelberoendet. Alltid skyldig sin omgivning pengar. Betalade aldrig eller sällan tillbaka. Blev ofta bråkig på firmatillställningar. Tydligen hade han vunnit stort på Åby för inte så länge sedan. Han hade ofta synts till på Casino Cosmopol. En riskkaraktär för att vara polis. Även om det bara var en skrivbordspolis.
Enligt vittnen på hotellet hade Johan kommit ditt runt kl 19 på kvällen och efter ett långt förhör med nattportiern hade det framkommit att det ibland förekom informella pokerträffar i hotellets svit. Vem som arrangerade dessa hade han inte sagt, men Ronald hade sina aningar. Denna kväll hade partiet av någon anledning blivit inställt.
Varför hade Johan blivit kvar? Hade han träffat Maximilian Översjö? Vilka andra hade han träffat? Vem hade han slagits med? Varför hade han hamnat i poolen?

Han sköt tillbaka stolen med sina vader. Snörde morgonrocken tätt runt kroppen. Öppnade ytterdörren. Tvekade på att ge sig ut i pissvädret, men stålsatte sig. Regnet slog mot ansiktet. På tjugo steg blev morgonrocken så pass blöt att han fick hänga den på badrummets handdukstork.
Väl sittandes igen, stolt över att han trotsat vädergudarna, slog han upp tidningen. Där mellan bladen låg ett kuvert, med hans namn på? Kuvertet saknade avsändare och frimärke. Fundersamt stack han in pekfingret i ena hörnet och drog det längs kanten. I kuveret var ett brev och en DVD-skiva. Han veklade upp brevet:
"Till Ronald Westher. Har försökt att nå dig, men på stationen säger de att du är ledig. Jag fick denna DVD av Johan samma kväll som han dog. Han sa om det hände honom något skulle jag ge DVDn till stans bästa polis. När jag frågade i receptionen sa de att det var du. Hälsningar Maja".

Något fiffigt

Han måste vara fiffig. Komma på något som ingen annan tänkt på. Tänka utanför ramarna. Men hur ? Att vara fiffig och påhittig kan man inte vara på beställning. Det kräver eftertanke och engagemang. Hade han det rätta engagemanget ? Den rätta viljan till att klara sig ur situationen ? Tänkt igenom sin situation hade han gjort i varjefall. Hela dagen. Hade inte fått något gjort på kontoret.

Utanför fönstret fortsatte regnet att piska på rutan. Vilken fantastisk vinter ! Nyss hade allt varit vitt, men bara efter några timmars töväder var att som vanligt igen. Göteborg. Staden som hade tolv månader höst!!

Kan ansiktet i rutan verkligen vara hans ? Det kändes äldre. Han kände inte igen fårorna i pannan. Inte vecket i näsroten. Skäggstubben, var kom den ifrån? Vad tänkte han på när han köpte de där glasögonen egentligen? Trodde han verkligen att han skulle få tillbaka sin ungdom om han klädde sig som en tjugofemåring. Knappast, insåg han nu.

Han satte handen på det kromade dörrhandtaget till den glasade entrédörren i bottenvåningen. Tryckte till. Dörren stoppades halvöppen. Förvånad tryckte han till ännu hårdare. Då hördes ett ras av tomburkar och stål. Någon på andra sidan svor och skrek på honom att ta det lugnt. Spegelbilden och kvällsmörkret hade distraherat honom från att se att de fanns någon på utsidan om dörren.

Försiktigt öppnade han mellan svordomarna, bara för att se sin egen ytterrock hänga på axlarna på en lodis, en uteliggare. Uteliggaren låg på alla fyra och samlade ihop burkar, påsar och all sköns sörja som tydligen legat i en, nu kullvällt, kundvagn.

Då slog det honom. Han kom på det. Vad fiffigt! Den okända uteliggaren gav honom idén: Han måste försvinna. Upphöra existera. Se till att ingen visste var han tog vägen. Polisen kunde kalla till så mycket förhör de ville, Skattemyndigheten kunde skicka en massa krav som skulle bli obesvarade. Hans förföljare skulle tappa spåret.

Han skulle klara sig. Överleva ! Men ?? Alla pengar ??
Skit i dem. Det handlade om att hans liv. Han blev nästan euforisk. Känslan var densamma som på den gamla goda tiden. Som då han startat sitt första företag. Återigen var det han mot världen.

Han tog tag i alkisens armbåge och axel. Hjälpte henne upp.
- Vad gör du ? Är du inte klok ? Jag måste samla ihop allt du välte ut på marken! sa hon vresigt.
- Ta det lugnt, svarade han, Ta det här.
Han tryckte sin hand mot hennes. När han drog undan handen låg hans kontokort kvar i hennes. Ett American Platinum Card. Kopplat till hans konto på Cayman Island.
- Koden är 2643, sa han och log.
Hon tittade på honom som hon sett en rymdvarelse.
- Va ??
- 2643. Kom ihåg det.
Han vände sig om och gick mot mersan som pånyttfödd. Stannade halvvägs som om han ångrat sig. Vände sig om. Tittade mot den fortfarande förstelnade uteliggaralkisen och kastade bilnyckeln mot henne. Av ren reflex fångade hon den i sin lediga hand. Den som inte hade kortet i handflatan.
Visslande försvann Maximilian Översjö mot Nordstan. Gåendes.

Ritual

Det var alltid samma ritual. Alltid samma förberedelser. Han försökte att göra på samma sätt. Komma in i den mentala inställningen. Förlika sig med förövaren. Ju mer han kände som brottslingen han skulle förhöra ju mer intressanta sanningar skulle han få fram. Av någon anledning hade polisledningen velat att han förhörde Dragan.
Undrar varför just han. Kände de till hans lilla hemlighet ? Visste de om hans och Dragans historia. Att de vuxit upp i samma område. Att deras fiendskap grundats tidigt i ungdoms åren. Han trodde inte det. Han hade inte berättat det för många. Han mindes bara att han berättat för Kronblom, en gång på en firmafest, med lite väl många groggar innanför västen.

Ritualen var den att han alltid gick igenom förundersökningen. Vad polisen hittat på plats. I detta fall en Magnum. Sedan granskande av faktiska bevis. Vilket inte var många. Inga fingeravtryck. Varken på pistolen eller inne på toaletten. Tydligen var varken pistolen eller toaletten använd av Dragan. Ingen som sett någon vifta med en pistol. Vilket inte var speciellt överraskande. Trots att en Magnum är en stor pickdoll så kan man gömma den i byx-linningen eller i ett hölster i armhålan om man är storvuxen.
Ronald sög på pennskaftet som det vore en cigarett. Kliade sig i pannan.

Sedan var det förhören. Vad sa förhören med kontorstjejerna?
Under dagen hade säljare och köpare av de företag som var till salu kommit och gått. Som det brukade. Det enda ovanliga var att på morgonen, runt kl 10, hade en stor mörkhyad kroppsbyggare kommit till kontoret. Ingen av damerna kände ingen honom som varken köpare eller säljare av de objekt som företaget hade till salu. Innan han gick hade han dessutom varit på den toalett där vapnet hittats.

Mmmm, Ronald drog fundersamt tummen och pekfingret över sin tredagars skäggstubb. Misstanke 1: Vapnet var planterat. Frågor: Varför där ? Varför hos Dragan ? Möjligt svar: Som hämnd.

Nästa steg i ritualen. Identifiering: Vid uppvisande av en bild på Rizzi Mutola från brottregistret hade samtliga kvinnor identifierat honom som den mörkhyade besökaren.
Slutsats: Dragan hade haft besök av Rizzi ”Rizz” Mutola på sitt kontor kl 10 på förmiddagen. Rizz: livvakt åt den mördade Mikhail Milosevic.
Fråga: Hade mordet på Millo varit ett beställnings jobb av Dragan. Utfört av Rizz ?
Svar: Möjligt. I så fall lite klantigt eller oväntat att Rizz skulle dyka upp hos Dragan.

Ja, nu började det likna något. Ronald lutade sig tillbaka i sin kontorsstol. Tittade ut genom den stängda glasdörren. Iakttog det febrila aktiviteten på stationen. Han hade en idé om hur han skulle genomföra förhöret. En plan. Äntligen kanske de hade Dragan på något mer än fortkörning.
Han reste sig för att gå in till Kronblom för att gå igenom förhörsplanen. Lägga upp en rutin, en ritual som de alltid brukade ha när de förhörde.

Att falla

Omgivningarna stod still, men han föll. Hela hans världen rasade. Hans liv föll i spillror. Var det värt det ? Nu hade han t.o.m. blivit misstänkt i en mordutredning. Den där förbannade ekopolisen. Dragan hade ju lämnat en mapp med den informationen han hade efterfrågat. Dragan hade garanterat att det var allt. Därmed borde saken vara avklard. Ärendet avslutat.
Men tydligen inte. Den där eländiga ekopolisen var tvungen att pressa honom på pengar. Hade tydligen kopierat materialet. Det var inte bra. Rent av livsfarligt. Inte bara för Maximilian tydligen. Nu var även den där Johan Sigurdsson död och han var kallad till förhör. Misstänkt. Dessutom hade allt läckt ut till pressen.

"Fastighetskungen Maximilian Översjö misstänkt för mord. Utredningen av hans skattebrott misstänks vara orsaken. Den dödade var en av de poliser som deltog i utredningen" hade det stått att läsa i tidningarna. Men Maximilian var inte så orolig över vad pressen hade att säga. Han var inte heller orolig över att polisen hade en läcka i sin organisation.
Han var livrädd för att de agerat så snabbt. För det var väl de som låg bakom?

Och visst de hade träffats. Han och Johan. Sent på kvällen hade den där Johan knackat på hans rumsdörr. Kommit in och spelat överlägsen. Full var han också. Luktade rökig maltwiskey. Tydligen spelade han poker i sviten.Och han var i behov av mer pengar. Hans pengar.
- Vad kan du ge för garantier, hade han frågat.
Ekoprasiten hade bara lett.
- Det får inga. Du kan bara hoppas att detta inte kommer ut. Då blir det inte lätt för dig, uttryckte den onyktre och lutande sig mot dörren med handen mot dörrkarmen.
Då hade han tydligen läst vad som stod i mappen, insåg den fd fastighetsmagnaten. Det var inte bra. Hans egna fall utför skulle eskalera i hastighet.
- Hundra tusen blir bra som en första avbetalning, sluddrade Johan.

När ekoutredaren vinglande lämnat rummet, glatt leende, hundratusen rikare ,loggade Maximilian in på sin bärbara dator. Det gick inte att vänta längre. Dragans hjälp hade inte löst problemet. Han behövde komma in kontakt med de andra namnen som stod med i mappen. De behövde veta. De behövde vidta åtgärder. Sopa igen spår.

Och nu ångrade han att han kontaktat dem.

Att fly

Alla flyr alltid från något. Måste man alltid fly? Från sig själv. Från platser man inte gillar. Från ett brott. Från människor man inte kan umgås med. Är det rätt att fly ? Är det inte bättre att stanna och ta itu med problemen? Förmdligen inte. En del problemen är oöverkommliga. Dessutom kanske den blir ett ännu större skäl att fly om man konfronterar människor med sina problem. Bäst är väl då att fly. Flykten kan ibland vara den enklaste vägen.

Tankar om flykt snurrade i hans huvud. Skulle han fly ? Smita iväg med svansen mellan benen. De var länge sedan han var häktad. I sin ungdom. Då hade han klarat sig. Han hade aldrig suttit på kåken. Flytt genom att muta. Flytt genom att hota, eller hittat någon som ville sitta av en vända istället för honom. En som gladeligen tog på sig ett brott och blev ansvarig för en plats på kåken. De flesta visste att Dragan belönade uppoffringarna.

Han kunde alltid mutat sig ut, men då fanns risken att hans kontakter inom polisen skulle avslöjas. Det ville han inte. De kunde vara bra att ha till andra tillfällen än detta. Han stirrade in i betongväggen på andra sidan den galloninklädda britsen. Han hade inte varit inne längre än 24 timmar, men hatade det redan. De kunde inte hålla honom längre än 48 timmar utan åtal. De hade inget på honom. Det visste både han och snutarna. Men skulle han klara lika lång tid till ?? Han klättrade på vägarna. Klaustrofobin slet i hans viljestyrka.

De hade inte ens förhört honom ännu. Undrar varför? Han hade bara haft ett kort möte med sin advokat, som förklarat läget och han hade inte haft mycket att säga. Bara att det var bäst att ligga lågt. Spela med. Ta det lugnt. Han skulle ordna det här. Ja, det var nog bäst för honom.

Så det var bara att sitta och vänta. Sitta och ruttna.
Det skulle bli synd om Rizz när han kom ut. Han hade smugglat ut ett meddelande med advokaten till sitt andre man. "Kolla upp Rizz". Vart han höll hus. Lägga en spanare på varenda steg han tog. Så de visste var han fanns, när tiden för hämd skulle komma.

Det skulle ordna sig. Allt skulle bli bra. Hämnden är ljuv.

Banan och Stjäl, skäl och själ

Zack lyfter sin Walther PPK mot människofiguren i siluett. Han ser den lilla hjärtformade målbilden längs pistolens pipa. Sex skott flyger som projektiler genom källarlokalen. Skotten avlossades så tätt att den framförvarande kulan inte hinner träffa sitt mål innan nästa kula lämnar loppet. Kulornas träffbild är så sammansatt att man inte kan utläsa hur många skott som avlossats.
Just nu behöver han avreagera sig. Att skjuta några magasin räcker långt. Att vara på skjutbanan är en lisa för hans själ. Total avkoppling. Tom hjärna.

Han försöker glömma den mediokra medieträningen som kollegorna tydligen verkar ha. Journalisterna hade verkat mer informerade än vad polisen varit. Han hade skällt som en bandhund på bönntölparna från landsorten.

Tummen trycker ut det tomma magasinet. Som i trance fyller han på med sex nya patroner. Lyfter bägge händerna, håller kolven stadigt. Riktar mynningen rakt fram. Blundar med vänstra ögonlocket. En nya serie projektiler klyver syret i lokalen.
Träffbilden denna gången är mitt mellan ögonen, lika tätt som förra omgången.

Men han hade sina skäl att lämna Stockholm. Hade begärt förflyttning. Ville inte fortsätta, orkade inte. Fientligheten från Göteborgskåren fick han leva med. Det var trots allt bättre än hatet i Stockholm.

Genomgången av Ronald Westher hade dock varit intressant. Gett en helt ny bild av gängkriminaliteten i Göteborg. Dessutom fick han samtidigt mer information om Maximilian Översjö av rotelchefen på Ekobrottsenheten. Kunde vara bra att ha inför förhöret med honom imorgon. Frågan vara bara om det fanns skäl i skatteutredningen som var så omfattande att Översjö ville eliminera Ekopolisen.

Tredje serien. Samma rörelser. Samma hastighet. Samma träffbild. Denna gång har pappfiguren fått ett adamsäpple. Skillnaden mellan en professionell skytt och en god skytt var dennes förmåga att tömma sin hjärna och koncentrera sig på en sak. Fokusera.
Att skjuta var som att meditera, konstaterade Zackarias när han laddade vapnet för den fjärde och sista sekvensen.

Under

Under strålkastarljuset satt de tre männen och svettades. Nja inte alla tre förresten. Den välklädde till vänster såg lika sval ut som en nyutslagen ros. Hans Armanikostym hade perfekt passform och den höga ullkvalitéen gjorde att tyget andades. Värmen och fukten dunstade från huden. Höll kroppen kall i alla situationer. Till skillnad från de andra två männen syntes inga svettfläckar under armarna på hans Van Hausen (button down) skjorta. Under bordsduken stack spetsarna på de special gjorda Church-skorna ut.

På bordet framför männen stod tre namnskyltar. Längst till vänster stod det "Zackarias Gyldenbielke" Framför de andra två stod "Klas Samuelsson" och "Göran Kronblom". Bara mannen i mitten var klädd i polisuniform. Kronblom hade som vanligt sina gabardinbyxor och en grå pullover. Framför de tre stod ett tiotal mikrofoner. SR, P3, SVT, 4, GP och TT. Alla stora nyhetsförmedlare var närvarande.

- Välkomna på denna presskonferens, sa mannen i mitten. Vi börjar direkt med era frågor.
Som vanligt tog TT´s journalist först till orda.
- Ni har gått ut med namnen på de två männen som har hittats döda. Johan Sigurdsson och Mihkail Milosevic. Kände de varandra?
- Nej. Det har vi inte någon anledning att tro. Klas lutade sig fram mot mikrofonerna när han svarade.
- Är deras död naturlig eller finns det någon misstanke om brott, fortsatte TT reportern.
- Obduktionerna är inte klara, men Mikhail Milosevic har blivit skjuten av ett grovkalibrigt vapen och vi antar att det inte är självmord. Angående Johan Sigurdsson så vet vi ännu inte dödsorsaken, men kroppen var illa tilltygad.
Nu viftade Aftonpostens skandalreporter längs bak i rummet.
- Det går rykten att ni anhållit Dragan Subutin. Är han inblandad i något av dödsfallen?
- Det kan jag tyvärr inte gå in på under påpående utredning, svarar Klas undvikande.
- Enligt rykten på gatan, så är Dragan inblandad i det mesta av den organiserade brottsligheten i Göteborg. Hur kommer det sig att han inte sitter inom lås och bom?
Zackarias Gyldenbielke spänner ögonen i mannen längst bak. Viftar med baksidan av vänsterhanden mot Klas, som för att säga: "Den här tar jag".
- Det kan så vara att ni på Aftonposten kan agera efter ryktesspridning, men vi på Polisen agerar bara på verklig fakta. Skulle det visa sig att Dragan Subutin är inblandad så kommer vi att få reda på detta.
SVTs reporter:
- Johan Sigurdsson hittades i Hotel Avalons takpool i anslutning till hotellets största svit. Har det framkommit hur han hamnade där ?
- Vi håller på att höra personalen på hotellet och andra eventuella ögonvittnen. Hur han hamnade under vattenytan vet vi ännu inte något om.
Britt-Marie Mattson på GP ställer sig upp i mitten av lokalen:
- Enligt uppgift så var Johan Sigurdsson ekobrottspolis och höll på att utreda den förra fastighetskungen Maximilian Översjös skattebrott. Har han något med Johan Sigurdssons död att göra? Eller är det något ni försöker sopa under mattan?
"Hur i helvete kan hon veta det" tänker Kronblom. "Det måste finnas en läcka"
Klas Samuelsson blir likblek i ansiktet. Zackarias Gyldenbielke förstår inte kollegornas oro eftersom att han som Stockholmare inte har någon aning om vem Maximilian Översjö är.
- Presskonferensen avslutas, säger Klas utan att svara på frågan från GPs stjärnreporter. Samtidigt som de reser sig för att gå ur lokalen ligger de under bombardemang av samtliga journalister. Frågorna haglar. Hukande klarar männen sig ut ur lokalen utan att besvara fler frågor.

Något helt

Det apelsinfärgade skenet rör sig över instrumentbrädan i takt med att hjulen slår över betongskarvarna. Rizz beundrar Köpenhamns nightline från bron och Malmös stolthet, Turning Torso, vrider sig som en korkskruv i bakgrunden. Under Rizz´s högerarm ligger Angelica hopkrupen med benen uppdragna under hakan. Hon har äntligen lyckats somna.Hans vänsterarm vilar stadigt på ratten. De bägge tvillingarna, som sitter tryggt i sina barnstolar, hade somnat så fort bilen börjat rulla. De bara älskar att åka bil.
Den digitala hastighetsmätaren visar på en marschfart på nittiofem kilometer i timmen. Rizz är nogrann med att inte köra för mycket över hastighetsbegränsningen även om han egentligen har bråttom. Han vill inte fastna i en hastighetskontroll eller på en hastighetskamera på deras väg söderut.

Efter att hämtat Angelica och barnen på deras gömställe hade de åkt direkt hem till lägenheten i Angered och packat varsin resväska. Han måste bli hel i sitt liv, hade han förklarat. Det går inte att vara en seriös familjefar och samtidigt vara brottsling. Hur skulle det se ut om barnen skulle bli tvingade att umgås med sin far genom ett galler? Och han kunde inte riskera sin familjs säkerhet en gång till. Han hade bestämt sig för att lägga av.
Han hade sett Angelicas lyckliga ögon när han meddelade henne sitt beslut och att de skulle försöka ta sig till hans bror i Amsterdam. Brodern drev en mindre bilverkstad och han skulle säkert kunna hjälpa dem med att sälja Hummern. Då skulle de få pengar till att resa vidare till ett land där ingen kände igen honom eller dem. Han kunde alltid börja arbeta som krogvakt eller väktare igen.
Däremot berättade han inget om att han skjutit Millo eller att han placerat skjutvapnet hos Dragan. Dessutom hade han tömt alla Millos gömställen på kontanter. Så i en träningsväska i bagaget ligger tvåhundratusen i kontanter.Ett lagom stort startkapital.
Hans plan var att de skulla befinna sig långt från Göteborg och Sverige när Dragan skulle få tid till att fundera över var han hade tagit vägen. Planen var att starta om från början. Något helt nytt

Fredagen den 13:de

"Nu skulle mina kollegor se mig" tänker Ronald medan han vankar fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet.
Han, Ronald Westher, en av Göteborgs mest framgångrika kriminalare, med en utredningsprocent på runt nittioåtta, gående omkring i T-shirt och mysbyxor med Babybjörn-sele på magen. Han hade precis fått Linnea att somna efter förmiddagens första mål välling. Han hade provat att lägga henne i spjälsängen, men efter halvtimmes skrikande gav han upp och placerade flickebarnet på magen i selen. Som en framtung panda hade han nu vandrat i över en timme. Varenda gång han försökt sätta sig hade Linnea slagit upp sina blå och på ögonen kunde man se att hon undrade varför han stannat och varför de mjuka gungningarna upphört. Så det var bara att resa sig och fortsätta vandra.

Arbetsveckan var inne på sin sista dag. Beatrice´s kurs var också inne på sin sista dag inför helgen. Han hoppades att han skulle få ledigt över helgen. I varje fall från barnpassningen. På TVn går reprisen från morgonens luciafirande, men vem som kröns till årets lucia intresserar honom inte. I handen håller han en kulspetspenna som om det vore en cigarett. Tummen trycker på änden av pennan för att skaka av den imaginära askan. Varje gång han vänder, borta vid bokhyllan, gör han en notering i sin anteckningsbok. Han förbereder den information som chefen efterfrågat.

Kronblom hade ringt i den vevan som Linnea skrek som värst och meddelat att de plockat in Dragan för förhör. De hade tydligen fått ett anonymt tips att det skulle finnas ett vapen i lokalen och att det vapnet var det som användes till att skjuta Milosevic. Tillslaget hade varit lyckosamt, sade Kronblom. Pistolen, en Magnum, av den typ som förekom i Palmeutredningen, hittades. Naturligtvis nekade Dragan till all inblandning, men nu ville utredningschefen att Ronald skulle komma in och beskriva Göteborgsgängens utformning och deras interna relationer med varandra. Gängkriminalitet och organiserad brottslighet var Ronalds specialområde.
"Men Dragan får vi aldrig, inte så här lätt" tänker Ronald. Han hade jagat Göteborgs ökände gangsterkung i tjugo år, utan att få honom misstänkt för annat än fortkörning och inte ens då hade han blivit fälld. Ronalds problem med Dragan gick långt tillbaka i tiden.
Dessutom sa Kronblom att den andra utredningen, den om Johan Sigurdsson, fått upp ett spår. Efter många om och men hade chefen på Ekoroteln uppgett att Sigurdsson jobbade med den i media uppmärksammade utredningen om Maximillian Översjö.
- Och gissa vem som bokat ett rum på Hotell Avalon samma natt som Sigurdsson hittades i poolen? Kronblom lät triumferande. Så vi är på väg att ta in även honom på förhör.
- För att hinna driva bägge utredningarna så har vi delat på oss i två team, meddelade Kronblom. Jag har tagit Andersson, Pettersson och Lundström till min hjälp.
Ronald log inombords när Kronblom nämnde namnen i sin grupp. De gick allmänt under benämningen "Karusell-ligan"
- Det verkar ju ordna sig bra för er även att det är fredagen den trettonde, svarade Ronald
- Visst, det enda orosmolnet är möjligen att istället för dig har chefen tagit hjälp från Stockholm. De skall skicka ner någon som tar din plats under pappaledigheten.

De ondgjorde sig över kollegorna i huvudstaden. Ronald ställde några frågor om nästa steg i Milosevic-utredningen. Bl.a. vem som skulle förhöra Dragan. Dessutom undrade han om det fanns möjlighet att få veta mer om ekobrottsutredning på Översjö. Ta det lugnt hade Kronblom replikerat.
- Du är ju ledig. Vi har löst det här tills du kommer tillbaka,
Det tror jag säker hade Ronald svarat ironiskt och så hade de avslutat samtalet och Ronald hade plockat upp Linnea i bärselen och börjat sitt fundersamma vakande.

Plantering

Ljuset från takarmaturen blänker i hans hårbotten. Hans tunna hår lyckas inte absorbera lysrörets hårda, kalla sken. Man kan ana en svettpärla som håller på att formas mitt på huvudet. Den nyligen inköpta stenströmsskjortan stramar över magen. En hårig navel syns genom glipan strax ovanför det bruna läderskärpet. Stolens fjädring knarrar när han lutar sig bakåt och placerar händerna bakom huvudet. Kostymbyxorna klibbar mot stolens läderyta. Blicken är fastnaglad på mannen som sitter i besöksstolen.

- Trevligt kontor du har. säger besökaren samtidigt som han beundrar Lasse Åbergs littografierna och drar skorna längs den persiska mattan.
- Visst, svarar han. Vad letar ni efter ? Jag driver en helt legitim verksamhet här. Försöker försörja min familj, sköter min bokföring och betalar mina skatter som jag skall.
- Så är det säkert Dragan. Som du ser är beslutet om husrannsakan helt i sin ordning. Vi vill bara se oss omkring lite.
Dragans blick skiftar från den gråa mannen till det vita pappret som ligger på mahognyytan framför honom. Visst var handlingen riktig, men Dragan visste att polisen inte gör en husrannsakan utan orsak. Vad som kunde vara orsaken gjorde honom nervös. Han fick uppbåda hela sin viljestyrka för att inte visa nervositeten utåt.

Han hade inte haft påhälsning eller inte ens kontakt med polisen på de senaste tio åren. Hans företagsförmedlingsverksamhet hade varit den perfekta täckmanteln för hans egentliga operationer. Polisen hade betalats för att ignorera honom och av hans illegala verksamhet fanns det inte ett spår av på kontoret. Inte ens kontorstjejerna i rummen utanför visste vad han egentligen håll på med.

Polisen som satt framför honom och de tre som rotade omkring utanför hade han känt igen men de fanns inte med på hans mutlista. Polisens lugna uppsyn spädde på hans oro.

- Kronblom, ropade en av uniformerna utifrån kontorslandskapet. Du får nog komma och kolla på det här. Kronblom log och nickade mot Dragan.
- Du får ursäkta mig, sa han samtidigt som han reste sig ur besöksstolen.
Dragan följde efter honom på två stegs avstånd. Toalettdörren längst bort mot ingången var öppen och den polisen som kallat på Kronblom stod utanför och vinkade åt dem. Väl framme vid toaletten kikade Dragan över kommissariens axel. Sittande på toalettstolen syns ytterligare en uniformsklädd polis. Dragan läste "Andersson" på namnbrickan. Andersson höll en gul blyertspenna mellan tummen och pekfingret. På pennan hängde en gigantisk magnum-revolver.
- Titta vad jag hittade under alla slängda pappershandukar, säger polisen som heter Andersson, triumferande och lyfter pennan ännu högre mot dörröppningen.
Kronblom ser över axeln mot Dragan.
- Hur förklarar vi det här då?

Dragan drar högerhandens fingrar genom sitt tunna, mörka hår.
"Den satans negerjäveln. Satans helvete Rizz" hinner Dragan tänka. "Han måste planterat den där igår när han var här och berättade att han var klar med uppdraget."

Men högt säger han:
- Jag har ingen aning vad den den där kommer ifrån.
Dragan vet att det alltid är bäst att neka till allt.
- och jag säger inget mer utan min advokats närvaro, fortsätter han.
"Han skall fanimej få betala. Synd bara att vi hann släppa hans familj" tänker han medan poliserna sätter på handfängsel för att ta honom till stationen.

Något trasigt

Han har inte hunnit mer än innanför dörren.
- Var har du varit ? rösten hugger som en ilsken kobra.
Slamret av kastruller på spisen låter som när en galen trummis slår på tomma oljefat. Han låtsas inte han hör och sätter mjukt ner den himmelsfärgade barnstolen.
- Ssssccchhhh hon sover, viskar Ronald.
- Det skiter jag i !! Var har du varit ?? Klockan är över sex och hon skulle ätit för en timme sedan.
Beatrices röda hårburr sticker ut från köket. Blicken är iskall. Han tror inte han sett henne så här arg förut. Utan att ta notis om hennes ilska hänger han upp ytterrocken och placerar skorna på avsedd plats i skohyllan.
- Jamen hon sover ju. Hon kan väl inte äta när hon sover ? förklarar Ronald.
- Var inte dum nu. Barn äter på fasta tider. Dessutom är mina bröst sprängfyllda.
För att understryka sitt påstående lyfter upp dem som de var nyinköpta meloner. Med en snurr på klacken vänder hon sig in mot köket igen.
- Du har inte svarat mig. Var har ni varit ? rösten kyler fortfarande.
- Ute på en biltur, svarar Ronald diplomatiskt. Han antar att det inte är läge att berätta att han varit inne på kontoret.

Genomgången av hur långt utredningarna hade kommit var inte mycket att hänga i granen. I stort sett konstaterade man bara att Bosniern Mikhail Milosevic hade blivit skjuten av ett grovkalibrigt vapen. Inga fingeravtryck hittades. Inga andra bevis om förövaren kunde fastställas. Ronald fick lämna lite specialistkunskaper om Millos bakgrund och hur hans ställning var i den undre världen. Man beslutade att kontakta ägaren till företaget där kroppen hittades och begära husrannsakan i alla anslutande byggnader, samt hemma hos Milosevic.
Angående det andra dödsfallet konstaterades bara att kroppen skickats för obduktion och att Klas, utredningschefen, skulle försöka få reda på vilket ärende Johan Sigurdsson jobbade med på Ekobrott, samt att man skulle höra personalen på hotellet.
Ronald hade blivit kvar på sitt rum. Funderat. Försökt förstå. Vänt och vridit på eventuella utrednings möjligheter. Linnea hade klarat sig utmärkt hos damerna i receptionen. Tiden hade flugit. Inte förrän Kronblom stack in huvudet och sa:
Är inte du pappaledig? Vaknade han ur sina funderingar och kom ihåg Linnea.

- Gör inte om det någon mer gång bara. Lillan skall ha mat så snart jag kommer hem, ropar Beatrice.
Ronald kom tillbaka till verkligheten.
- Jamen hon verkar klara sig alldeles utmärkt, replikerar han.
Men det skulle han aldrig ha gjort. Beatrice säger man inte emot. En tallrik förvandlas till ett flygande tefat som passerar honom strax ovanför huvudet när han ställer sig i köksdörren. Tefatets utflykt blir inte långvarig då det kraschar i badrumsdörren. Söndertrasade hamnar porslinsbitarna utspridda över större delen av golvet. Som en ilsken humla tränger hon sig förbi honom och rycker tag i barnstolen. Linnea vaknar. Tittar upp och fattar att något är fel och började tjuta som en stucken gris. Beatrice fortsätter in i barnrummet.
- Så bra då, säger Ronald. Vänder sig mot dörren med tom blick. Tar på sig sina skor med skohornet och tar ytterrocken på armen.
- Jag åker hem till mig ett tag, avslutar han samtidigt som han stänger dörren bakom sig.
”Det är något som är trasigt i vårt förhållande” konstaterar han medan han beundrar vinterkvällens stjärnor i den blänkande billacken.

Något modigt

Han tyckte han var modig. Att ta hand om en unge på tre månader. Han skulle kanske kalla det sitt barn, eftersom det var hans eget kött och blod. Kanske inte till hundra procent, men väl till hälften.

Han satt och höll i sängspjälorna och kikade in på det sovande lilla knytet. Flickebarnet låg på rygg med armarna utsträckta i total harmoni. Näsan snusade i takt med höjningarna av bröstkorgen. Den rödblommiga pyjamasen satt åt något. Stramade över naveln. Man kunde se det skära, sköra skinnet under knapphålen. Snart skulle hon ha vuxit ur den. Då skulle den röda, i storleken större, komma till pass. Den låg och väntade i byrån vid sängens fotända. Redan inköpt.
”Undrar vad de tänker? De där små” funderade Ronald. "Känner de något?"

Han var fascinerad över de känslor han kände för sin avkomma, trots att han egentligen inte velat ha henne. Han var lycklig när det bara var hon och han. När han fick göra som han ville. Han kände sig nästan lite stolt av att bara våga byta blöjor på något så ömtåligt.

Han hade varit sen från Fyrverkeriföretaget. Det hade tagit en evighet att forcera hänglåset. Han hade fått tillkalla förstärkning. Ändå hade han inte stannat kvar hela tiden. Bara konstaterat vem det var som låg på marken och sedan överlåtit resten åt de andra utredarna.
Naturligtvis hade dottern gallskrikit när han väl kommit hem. Beatrice hade varit sur och stressad. På något sätt känner de små på sig när något är fel.
Hem och hem förresten. De hade flyttat ihop i hennes hus i Kungälv för barnets skull. Skulle testa om det funkade. Han hade sin trea kvar på Arkivgatan. Hans egentliga hem. Med alla minnen.

När han slutligen fått henne att sova, hade han ringt in till Centralen. Till Ingela. Kollat om de hade hittat något intressant. Han hade ju känt igen Millo, en smågangster vars liv inte hade kunnat sluta på så många andra sätt än med en kula genom kroppen. Men det som fick honom att fundera var det andra dödsfallet. En Polis. Ingen han kände i och för sig. Skrivbordspoliser, brukade de kalla dem som jobbade på Ekoroteln. Använde skrivmaskin, istället för batong.
Johan Sigurdsson hade han hetat. Undrar hur han hamnat där uppe på taket ?

Genomgången skulle vara kl 13.
"Undrar om man får ta med sig barn till jobbet?" tänker han samtidigt som han packar skötväskan.

Om någonting skört

Bakom marketenteriet svänger vägen uppför en lätt sluttande backe. Backen är isig efter helgens snöblandade regn. Volvon halvslirar i den skarpa kurvan upp mot ammunitionsbarackerna. Genom vindrutans snöglop syns en man frenetiskt viftandes med bägge armarna. Mannens ansikte täcks av en blåvittrandig halsduk och på huvudet sitter en IFK mössa tryckt ner till öronen. I händerna håller han ett hundkoppel och ett par gångstavar. Ovanför mannen står texten ”FyrverkeriFabriken” på en utsirad metallskylt. För grinden hänger en kedja med ett av de största hänglås som finns att få tag på marknaden. När Volvon närmar sig stiger mannen åt sidan och tar ner sina armar. Sidorutan sjunker långsamt ner i bildörren när mannen lutar sig framåt.

- Du måste hjälpa mig, säger han in i kupén.
- Var det du som ringde ? svarar bilföraren.
- Är du från polisen ? mannens ögonbryn lyfts mot mösskanten.
Föraren rotar fram ett Polis ID ur innerfickan och sträcker ut handen i kylan. Mannen med IFK-mössan tar tag i kortet och läser högt:
- Kriminalkommissarie Ronald Westher??
- Japp. Just det, svarar han med en andedräkt som ångar ut från bilens varma inre.
Vad har hänt här då ?
IFK-mannen svarar att han inte vet, men tjatar om att någon måste hjälpa honom med hunden.
- Hunden ?
- Ja. Sixten !! Han kommer inte när jag ropar. Och det brukar han alltid göra.
Mannen pekar med ett handskbeklätt finger in genom grindens metallgaller bort mot den lilla gula byggnaden som syns ett femtiotal meter längre bort. Utan att begripa vad mannen menar tar Ronald sina skinnhandskar från instrument-brädan och öppnar bildörren. Han stänger inte av motorn. Han vill inte att bilens goa värme skall försvinna. Det skall ju ändå snart bära av mot Kungälv igen.

Han följer mannen runt stängslet längs långsidan. Framför honom stannar den blåvita halsduken upp och slutar fladdra. Bakom en betongkassun ser man att stängslet lossnat från marken och ett par krafsande tassar har grävt ett två decimeter djupt hål. Ronald huttrar till och fryser redan om sina tår i de för vädret helt opassande lågskorna. Han hade inte räknat med att plumsa omkring i en halvdecimeter snö.
- Där ! Där är han !! säger IFK-mannen och nickar mot ingången till huset. SIXTEN !!! HIT !!! ropet ekar mellan byggnaderna.
Framför ingången till huset ligger en orörlig kropp. Den lilla dvärgschnauzern skuttar vilt omkring, ömsom skällande, ömsom ylande av upphetsning.
Av den koagulerade brunröda massan kring kroppen begriper Ronald att mannen som ligger där inte har halkat och brutit lårbenshalsen.

Förtrollning

Det måste varit en förtrollad natt. På mer än ett sätt, eller minst fyra sätt.
För det första, var det första gången han gått ut eller gjort något roligt för den delen, sedan Sivs bortgång. För det andra hade han druckit på tok för mycket. Han som aldrig brukade bli mer än salongsberusad. För det tredje hade han aldrig blivit blixtförälskad i någon, i varje fall inte på krogen. För det fjärde var det helt osannolikt att han skulle göra henne på smällen vid deras första natt tillsammans. Allt måste varit förtrollat. En märklig julfest, som förändrat hans vardag för all framtid..

Känslan hade varit förtrollad. I varje fall under kvällen och deras första natt. Till och med på morgonen och en bra bit in på veckan efter. Men efter ett tag hade hans vanliga enstöringsliv gjort sig påmind. Att han var polis och arbetade oregelbundna tider gjorde ju inte det lättare att få till ett vettigt förhållande.
Det hade varit annorlunda med Siv. De hade under sina fyrtio år tillsammans vuxit ihop. Varit mer eller mindre en person i två kroppar. Gud vad han saknade henne.

Han körde sin kopparfärgade Volvo S40 uppför utfarten från den underjordiska parkeringen under polishuset på Skånegatan. Väl uppe fick han stanna för rött utanför Nya Ullevi. En skolklass gymnasieelever från Burgården korsade övergångsstället på väg mot Scandinavium. Han fingrade på sitt gamla nedslitna cigarettetui, vari det inte legat cigaretter de senaste tjugo åren, men han hade aldrig slutat känna på dess försilvrade yta. Den sista av eleverna passerade iklädd en fotlång svart skinnrock och med spretig tuppkam. Han gjorde fingret åt hans vindruta, utan att begripa att han gav ett förolämpade tecken åt en polis. Ronald förutspådde att den killen skulle det inte gå bra för i livet. Han brukade ha rätt i sina antaganden.

Beatrice hade inte velat ta bort barnet. Hon var i och för sig 37 år och något sen för att vara förstföderska. Men i hennes tidigare förhållande hade hon inte lyckats bli med barn. Hennes förra äktenskap hade dessutom kraschat på grund av barnlöshet. Så han hade varit tvungen att acceptera att bli pappa igen. Hans två vuxna barn trodde inte han var klok i huvudet. Men när han förklarat för dem tyckte de snarare att han blivit utnyttjad. De hade inte mycket till övers för nagelspecialisten Beatrice.

Han svängde ut på motorvägen mot Kungälv. På väg hem till Beatrice för att starta sin pappaledighet. Han våndades. Vad skulle han göra med en tre månaders baby ? Men Beatrice hade sagt att han skulle ta sitt ansvar och vara en modern pappa. Dessutom skulle hon på nagelstyling-kurs och det var viktigt för hennes fortsatta yrkeskarriär. Och så var det ju bara dagtid. Det måste du väl ändå klara av, hade hon förebrått honom.

Just som han passerade under Tingstads-tunneln ringer hans mobil. Det är kontoret, förmodligen Ingela.
- Ja Ronald, svarade han.
- Hej Ronald, Var är du ? sa rösten i andra änden.
Det var Ingela. Hon var en av de få som aldrig använde hans öknamn: ”Råttan”
- Jag har precis kommit över på Hisingen. Tack för presenten förresten.
- Det var så lite så, sa Ingela. Han hörde att hon log.
- Du, Det kom in en anmälan till. Ytterligare en som ligger död. Denna gång ute vid Kviberg. Jag vet att du egentligen är ledig, men kan inte du åka förbi och kolla ? Alla andra här stack ner till Centrum och till Hotellet. Det är på adressen Krutgatan 1 och anmälan kom in från någon som var ute och rastade sin hund.
- OK, sa Ronald, Jag åker dit och så återrapporterar jag till dig över telefon.
- Perfekt. Du är en ängel Ronald. Vi hörs.

Samtidigt som han hörde klicket i telefonen så svängde han runt bilen vid Stigs Center och styrde mot Gamlestan och Kvibergs kaserner.

En pinsam gåva

Framför honom på fikabordet ligger de. Det ena har ett ljusblått omslagspapper med mörkare blå cirklar tryckt ovanpå. Bandet runt om är blodrött. Ett kort är instucket under bandet. På kortet flyger en stork med en baby i näbben. Det andra är en bukett rosor, inte röda, kärlekens färg, utan med citrongula kronblad, vänskapens färg.
Frågan är om han fått dessa gåvor av sina vänner. Han tittar ned på presenterna och funderade över vänskap på arbetet. Konstigt, de man tillbringar största delen av sin vakna tid med är sina arbetskamrater, men är de därför ens vänner?

- Öppna nu då, säger Ingela som i vanliga fall sitter som telefonist i receptionen. Alla de andra i fikarummet tittar på honom med förväntans fulla ögon. Eller är det ironiska, skämtsamma blickar ? De flesta tycktes i varje fall le. Utom de fyra uniformklädda männen borta vid kaffemaskinen. De har nedvärderande skämtsamma blickar. Medan han fumlar med omslagssnöret hör han deras mumlande kommentarer till varandra. Han anar deras interna smilanden och armbågningar i varandras midjor. Han försöker att inte bry sig. När brydde han sig om vad testosteronstinna piketpoliser tyckte?

Men vad tyckte egentligen alla andra ? Om att han som sextiotreåring hade blivit farsan? Han visste egentligen inte vad han tyckte om det själv. Men nu var det som det var, inte mycket han kunde göra åt saken. Dessutom var det ju inte mycket att fira, att han skulle ta ut sin pappamånad. Pappaledighet måste vara djävulens påfund.
- Nu får du lite pensionärsträning, hade hans chef sagt med ett sarkastiskt leende på läpparna, när han hade lämnat in ansökningshandlingarna. Det där var en kollega han i varje fall inte kunde kalla sin vän.

Under tiden han rafsade bort omslagspappret ropar någon:
- Ta det lugnt med pappret, Råttan! Kronblom sparar ju det och använder det till sina ungars julklappar !!
Alla i fikarummet skrattade hjärtligt, utom Kronblom som blygt kikade fram ovanför sin kaffekopp.
Under öppnandet hade han känt vad det var i paketet. En bok. När allt papper var borttaget vände han på boken. Läste titeln:
”Att vara Pappa. En bok om att vara man på 2000-talet”.
Nu fattade han. De drev med honom.

I jublet som följer när han lyfter upp boken för allmän beskådning ringer Ingelas bärbara telefon. Som en iller kilar hon ut ur rummet. Hon är tillbaka innan han hunnit ta ner boken och läst vad det står på kortet.
- OK Killar, slutlekt för idag!! Alla tillbaka till arbetet. Vi har fått in en anmälan på en döing. Tydligen någon som försöker ta simborgarmärket i Hotell Avalons utepool. Vem tar det ?

Skadeglädje

Människorna hukar sig fram längs husväggarna. Den bitande iskalla vinden drar i folks kläder som om den ville klä av dem. Spårvagnarna gnisslar när de stannar till vid hållplatsen nedanför ”Kopparmärra”. Kontorsfolket och butikspersonalen är på väg till sina arbeten. Ingen tittar upp. Alla stressar vidare med tomma blickar. De flesta längtar till julens lugna ledighet.

Erika ser däremot inte fram mot någon julledighet. Jul, nyår eller midsommar, spelar ingen roll för henne. Men idag är hon glad ändå. Skadeglad. Hon är den ende utanför saluhallen som går omkring med ett leende på läpparna.
Denna lördagen var hon uppe tidigt. Mycket tidigt för att vara henne. Hon hade bestämt sig redan igår att komma före Burk-Kurt till alla papperskorgar. Tömma dem på alla pantburkar. Dessutom har hon bestämt med Conny (eller Socker-Conny, som han kallas för att han en gång i sin ungdom hade varit söt) att han skulle hålla hennes säljplats utanför systemet i Nordstan. Så skulle hon komma att byta med honom när hon var klar med pantningen. Burk-Kurt var utmanövrerad för idag. Planen hade lyckats. Skadeglädjen är äkta.

Just som hon svänger runt kröken vid Aldardo hör hon fiskmåsar skräna ovanför hennes huvud. Det är ett himla oväsen, även för att vara i Göteborg. Hon stannar till framme vid hållplatsen och drar sin kundvagn intill sig. Fiskmåsarna har ibland visat ett onaturligt intresse för hennes färgglada plastpåsar. Det har mest varit då hon haft gammal mat liggande i någon av dem. Denna gång hörs det att de är på lite längre avstånd. Uppe längs taken. Hon spanar mot hotell Avalon. Uppe vid takräcket mot lyxsviten sitter en hel flock och skränar. Fler människor i hennes omgivning stannar nu till och lyfter sina blickar mot oljudet. Det verkar vara något där på taket som intresserar måsarna.

Då ser Erika en äldre herre, med rutig keps och beige trenchcoat, peka upp mot utomhuspoolen som kan ses från gatan.
- Det ligger något i poolen ? säger han med halvhög röst till sitt damsällskap.
Erika följer hans finger och ser något mörkt ligga i vattnet.
”Vad kan det vara?” tänker Erika. Det mörka har formen som en jesusbild. Som ett kors. Eller som det ligger någon i poolen med kroppsdelarna utsträckta. I full färd med att göra en snöängel, men utan att vifta på armar och ben.
- Det är ju en människa ?? ropar damen som kepsmannen håller i sitt armveck. Samtidigt som hon säger detta lyfter minst tio personer sina mobiler för att fotografera händelsen. Endast en har vett nog att ringa 112. Erika ser också en yngre kvinna med läderjacka gå mot ingången till hotellet. Intresset bland de församlade stiger till ett högt mummel. Helt plötsligt börjar människor som inte känner varandra att prata och peka.
Erika är dock inte så intresserad att hon stannar någon längre stund utan fortsätter sitt rotande efter burkar längs kanalen mot Trädgårn.

Ett ljud

Tiden hade gått osannolikt fort. Helt plötsligt var dagen till ända. Att få jobba med det man älskade. Med det som var ens liv. Det är få förunnat. Men det är verklighet för Martin. Dagen framför datorn hade gått lika snabbt som en bilfärd där man somnat i backsätet och vaknar just när man kommer fram. Slipper all den där tråkiga resan.

Han var nästan klar. Klar med hela programmet till fyrverkeri VM i Sidney nästa månad. Nu skulle han bara börja aptera alla de raketer och bomber som fyrverkeriet skulle innehålla. Musiken skulle streamas. Han hade inte valt Mozart denna gången, utan valt ”Bolero” av Ravel. Den hade gått i ipoden de senaste veckorna.

Martin kör hela fyrverkeriet en sista vända till i datorn. ”Bara en gång till idag”, tänker han. Måste se helheten innan jag går hem. I hörlurarna går Bolero. Högsta volym. Martin hör inte när den vinröda Hummern kör in genom grinden. Men han ser den när den kör runt knuten och stannar utanför kontorsfönstret. Han ser den över skärmen. Just som cresendot exploderar på datorns skrivbord. En förskrämd ekorre studsar förbi framför grillen på den stora SUVen och uppför stammen på en tall.

Bilens ankomst är inte oväntad. Martins lilla business ”Fyrverkeriet” drar inte in speciellt mycket. Man tjänar inga pengar på att delta i massa tävlingar och det kostar att ligga på topp. Dessutom är fyrverkeribranschen en aning säsongsbetonad. En gång om året och så kanske lite på påskafton. Han intalade sig att han gjorde det för att kunna hålla på med det han älskar. Att smuggla knark i fyrverkerileveranserna från Kina. Det hade varit en lysande idé och lönsam. Millos kontakter i Hong Kong paketerade bara om vissa bomber med heroin istället för krut. Hundarna hos tullen kan inte känna lukten förbi alla krutångor.

Martin ser en mörkhårig man med lång rock kliva ut på passagerarsidan. Han känner igen Millo. Dörren på förarsidan öppnas inte. Istället öppnas sidorutan på passagerardörren. Martin ser inte in i bilen, ser inte föraren. Helt plötsligt hör han ett ljud, en hög smäll. Som en fyrverkeribomb som exploderar. Han tittar på skärmen. Har han lagt in en krevad på fel ställe?
Ovanför skärmkanten ser han Millo falla ihop med en röd växande fläck på bröstet. Rutan går upp. Hummern startar. Kör runt huset och ut genom grinden.

Som ett fyrverkeri

Utanför de nerlagda militärkasernerna hoppar han av spårvagnen. Kasernerna är inte tomma. Militärerna har bara slutat använda dem och precis som på många platser i landet så har gamla militärområden blivit företagsinkubatorer. En samlingsplats för små nystartade företag. Så även Kvibergs militärkaserner i östra Göteborg.

Han heter Martin Johansson och har Sveriges ovanligaste jobb. På vägen till sitt lilla kontor och sitt lilla företag intill Kviberg så lyssnar han alltid på musik. Högt. Helst klassiskt. Wolfgang Amadeus Mozart är hans favorit. Just det gamla militärområdet passar hans verksamhet som hand i handske. Han hade förgäves sökt tillstånd att förverkliga sin dröm på alla möjliga platser i Göteborg. Men alltid fått avslag med hänvisning till att en sådan verksamhet inte gick att ha i bebyggt område.

Men det gamla militärområdet passade perfekt. Där fanns till och med specialbyggda byggnader som passade företaget. Så till slut hade han fått möjligheten. Nu lever han sin dröm.
Alltid när han lyssnar på musik tänker han i krevader, ljussken och bomber. För honom är musiken SOM fyrverkeri. Han planera hur varje uppskjutning skall passa till varje förändring i musiken. När musiken eskalerar vill han att bomber och raketer skall intensifieras. Är det lugn musik skulle fyrverkeriet följa efter.

Martin är något så ovanligt som professionell fyrverkerimästare och han är bra, kanske till och med bäst. Han har vunnit ett otal priser och mästerskap sedan han fått möjlighet att förverkliga sig själv. Bland annat har han blivit korad till världsmästare.
Hans liv är SOM ett fyrverkeri.Han går helt upp i det fyrverkeri och musikstycke som han just för tillfället håller på att bygga.
Kanske är det därför han fortfarande, som 45 åring, är ungkarl. Det har inte gått att hitta någon kvinna som delar hans brinnande intresse.

På vägen upp till den lilla avskilda kontorsbaracken, där hans företag ligger, med den idealiska adressen: Krutgatan 1, stannar han till utanför den kedjebehängda grinden. Nycklarna rasslar när han låser upp det mastodontiska hänglåset. Han längtar till sin dator på kontoret. Just som han steg av på hållplatsen kom han på en sekvens i programmet som han nu genast vill simulera i datorn. Med långa, snabba steg går han förbi krutbunkrarna, där lagret med raketer och bomber hålls noggrant inlåsta.

Byta

Kopieringsmaskinen rasslade fram kopia efter kopia. Mannen stod lutad med bägge händerna vilande på avlastningsbordet och läste intresserad sida upp och sida ner. Gatlyktornas sken speglade sig i glaset varje gång han lyfte på locket för att lägga på ett nytt papper för kopiering.
Ekobrottsmyndighetens kontor ekade av tomhet. EkoPolis 1:te Byråintendent Johan Sigurdsson hade fullt upp med att byta ut ett papper efter det andra. Tankfullt följde hans fingertoppar cirkeln efter den utspillda kaffet på kopieringsmaskinens lock.

Egentligen ville han byta ut allt i sitt liv. Byta sin gamla ruttna Fiat mot en ny Saab. Byta kontorets stress mot semesterns lugn. Byta ut sina nyligen vunna vinstpengar hade han ju lyckats med, mot värdelösa V75-bongar. Byta klimakteriekärringen Maja mot två vilda tjugofemåringar. Det skulle du aldrig orka, brukade Maja säga när han förde det på tal. Vad vet hon om det, förresten ?

Varför skulle den där blatten flytta in hos henne? Johan fattade ingenting av de senaste dagarnas händelse. Bo i Alexanders rum. Det var ju för fasen onaturligt. Gubbsjuka hade man hört talas om, men detta. Detta var ju skandal.
Dessutom hotade blattens närvaro hela hans förljugna verkligheten.Skulle Maja få reda på bara ett uns vad blatten visste om honom skulle han bli tvungen att byta liv.

"Det är lika bra det förresten. Att byta liv. Frågan var bara vem man skulle byta med", tänkte Johan, medan kopieringsmaskinen fortsatte spotta papper.
I mappen, som han fått i uppdrag av Dragan att leverera, hade han sett en möjlighet till att byta sitt liv. Stora framtidsutsikter. Allt i mappen var sprängstof. Borde ge pengar i överflöd.
Så där stod han och kopierade allt. Johan hade en idé om vem han skulle byta liv med. Maximilian Översjö !! Eller åtminstone byta information mot pengar.

Utpressning kallades det på polisspråk. Johan log.

Att maskera

Han hade berättat allt. Allt från den där kvällen då allt gick fel. All från dagen de trodde de var osårbara. Han hade bara suttit där vid köksbordet och allt hade bara runnit ur honom. Allt om den där ödesdigra påskaftonen.
Hur han och Alexander (Acke), uppspeedade och modiga av kokainet, hade gått in genom entrén på hotell Avalon med fullpackade ryggsäckar. På något sett hade Acke fått reda på att det skulle vara ett illegalt pokerspel på gång i sviten på hotellet. Bara cash på bordet, hade han beskrivit det.
Kristian sa hur han mutat nightmanagern i repan att titta åt ett annat håll när de kom. Han hade beskrivit hur de i hissens trånga utrymme maskerat sig i oljestänkta mekar-overaller och rånarluvor.

- Du måste förstå, hade han förklarat för Maja. Jag behövde pengar till ett nytt parti av det vita pulvret som är mitt levebröd och Acke behövde pengar till sitt egna missbruk. Vi var desperata och beredda att göra vad som helst. Du måste begripa vår vardag. Hade vi haft någon aning hade vi aldrig gått in. Väl upp på översta våningen berättade han hur de smög längs väggarna mot sviten. Nervösa över att en vanlig hotellgäst skulle öppna dörren på väg ut i Göteborgs natten.
Framme vid sista kröken innan Sviten hade de tagit fram varsitt avsågat hagelgevär ur sina trunkar. Vid ingången hade det stått en vaktgorilla.
- Redan då borde vi fattat misstankar, erkände Kristian. Men det var försent att ångra sig, försent att vända. Acke som var mer speedad och desperat än jag nockade mannen med gevärskolven.

Maja hade nickat. Hade försökt förstå. Hon avbröt honom i berättandet ibland med frågor om vad Acke gjorde då och vad han sa vid olika tillfällen.

Väl inne i den stora lyxsviten tog vi oss snabbt fram till vardagsrummet. Viftade stolt med våra stora puffror. NER PÅ GOLVET. INGEN RÖR SIG. skrek vi. När en man överraskande kom ut från toaletten verkade Acke tveka ett ögonblick. Till synes överraskad. Mannen såg ut som han kände igen Acke på ögonen. LIGG, hade Acke grymtat.
- Just det där fattade jag aldrig riktigt, förklarade Kristian vidare. Vad som hade hänt mellan Acke och den där korrumperade snuten.
Kristian förmedlade euforin de kände när de roffade ner högarna med pengar i sina bagar. Måste varit minst tvåhundratusen. När vi var nästan klara hörde vi dörren öppnas. Tydligen hade den nedslagna vakten vaknat. När han kommer runt hörnet med sin pistol i högsta hugg avfyrar Acke sitt hagelgevär. Mannen blir som ett frimärke på väggen. Ett blodigt frimärke.
- Jag minns inte hur vi lyckades ta oss ut eller om någon såg oss. Allt därefter var som ett töcken. Utanför hotellet vek vi av åt olika håll. Där efter såg jag aldrig Acke igen.

Efter att han berättat klart lyfte han sin blick och ser rakt in i Majas tårfyllda ögon.
- Det förklarar mycket, hade hon snyftande fått fram. Men när vi nu är inne i sanningens ögonblick så måste jag erkänna att jag tittat i din mobil och jag måste fråga dig. Varför är Johan Sigurdsson med i din adressbok ?
Kristian höjer ögonbrynen av förvåning.
- Det är ju den där korrumperade, spelgalna snuten.
Hur visste du att det var honom Acke hade känt igen?

Att drag något gammalt över sig

Bilarna ringlar längs Säröleden. Att avgaserna förpestar luften för dem som bor i centrum är intet som berör de bakom ratten. Stadens rika har slutat sitt värv, för att ta sig till villaidyllerna utanför staden. Hämta barn, umgås med sin älskade, gå igenom dagens post, äta och sedan svimma framför TVn. För att framåt klockan tjugotvå, när barnen somnat, sätta på datorn. Logga in på jobbservern. Kolla mailen från Staterna, se om beställningarna till Kina blivit bekräftade, kolla börsens upp- eller nedgång.
Men trafiken går trögt idag. Merparten av bilisterna har ringt dagis, fritids, skola eller bara sin make/maka för att meddela att man kommer hem senare. Det är snökaos. Alla har skyllt den sena hemkomsten på den obefintliga snöröjningen.
Mitt i detta kaos sitter Maximilian Översjö i sin Mercedes SLR Coupé. Han är inte heller glad och då är ändå snöröjningen det han är mest nöjd med.

Han har inte behövt ringa sin hustru. Han vet att runt denna tiden på dygnet är hon inne på sin fjärde eller femte dry martini, efter lunchvinaren, och lär inte ha någon mat som väntar på honom idag heller. Dessutom, innan han lämnade sitt kontor i Skanska-skrapan så fick han ett meddelande från sin skattejurist att skattemålet hade gått emot honom i första instans och frågan om de skulle överklaga. Det var väl klart som fan att de skulle överklaga hade han skrikit i luren. Vad som var ännu mer oroande var att Dragan inte hört av sig. Hade uppdraget varit för svårt för honom ? Kunde han inte fixa fram dokumenten? Han hade ju erbjudit honom 1 mille. Maximilian övervägde att lansera plan B, men han gav Dragan två dagar till på sig.
Alla dessa störande funderingar hade gjort att han tankspritt glömt sin kashmir rock i samband med toalettbesöket precis innan utgången till parkeringen.
” Låt den hänga där den är. Ingen idé att vända för den gamla rocken” konstaterar han medan trafiken verkar släppa något i höjd med Askim. ”Jag frågar i receptionen imorgon om någon lämnat in den, annars hänger den väl kvar.”

Samtidigt drar en människospillra en kundvagn fylld med plastpåsar genom de bortre skjutdörrarna i Skanska-skrapan. Från de frusna stuprören hänger långa istappar. Metrologerna säger i sina prognoser att det inte brukar vara så här kallt i november. Speciellt svårt är det då att vara uteliggare, som på parkeringshusets golv drar två kartonger över sig som täcke och har gårdagens GP som madrass.
Just som kylan blev som värst hittade Erika det perfekta sovstället. (om man nu inte gillar Frälsis alla regler och kliniska renhet.) Tar man sig bara in osedd i det stora kontorshuset. Den bästa tiden att göra detta på är mellan 17 – 18, just precis när receptionisterna gått hem och innan de som jobbar övertid börjat fundera på att avsluta sin dag. Då, då är det perfekt.
Idag är allt perfekt. Ingen ser henne komma in. Hon smyger vidare in på invalidtoan, just vid ingången. Drar vagnen efter sig genom dörren och låser med dörrvredet. Nu har hon en mindre etta, med värme och toa till sitt förfogande fram till kl 6 på morgonen. Perfekt.
Men vad är nu detta. En rock hänger kvar på kroken på insidan dörren. Erika känner med sina fingertoppar över tyget. Hon kan inte minnas att hon känt något så mjukt sedan sin mors sidennattlinne.
Med ett leende på läpparna brer hon ut sina tidningar under handfatet, lägger sig med en påse som huvudkudde och långsamt drar hon rocken över sig som ett duntäcke. Hon somnar förnöjt med en urdrucken Aurora i famnen.

Trollerilåda

Den ensamma glödlampan gungar fram och tillbaka. Skenet speglas i fukten på väggarna. Ljuskäglan lyser naket med ett skarpt sken, men når inte riktigt in i rummets alla skrymslen. I det bortre hörnet kilar en ensam råtta mot ett hål i betongväggen. Lycklig att komma ifrån alla oljud och skrik. Inget av gatuplanets vardagsljud hörs ner till källarplanets tredje våning. Inget av det som händer i det kala källarrummet hörs till den snöbeklädda ytan.

Millos stövlar ekar mot det grå betong golvet. Han vankar oroligt fram och tillbaka mellan det tomma rummets väggar. Stegen är korta och bestämda.
Längs ena väggen står en arbetsbänk. På väggen hänger olika snickeriverktyg. Såg, yxa, två olika hammare, skruvmejslar mm. På arbetsbänken står en läkarväska. Precis en sådan som Pippi hade alla guldmynten i.

Millo vänder vid den blågrå ståldörren. Vid dörren står Malek, Millos andra livvakt. Jämte honom sitter Rizz på en bakåt vänd pinnstol. Hans stora kroppshydda sitter nedsjunken över ryggstödet.
"Va fan är det med honom?" tänker Millo. ”Han har inte varit sig själv på hela dagen? Förrut var han onormalt glad. Nu är han onormalt nedstämd. Nästan deprimerad.”
- Mår du dåligt så kan du lika gärna gå hem, säger han med ryggen vänd mot Rizz.
Rizz svarar att det är OK och att de ändå snart är klara.

Millo byter tillbaka sitt fokus till mannen som sitter mitt på golvet. Mannens vader är tejpade runt stolsbenen. Runt hans armar och överkropp har svart maskeringstejp dragits åtskilliga varv tillsammans med ryggstödet. Hans händer är ihopdragna bakom ryggen med vita sladdhållare. Stolen har fallit och ligger på sidan. Mannens huvud vilar mot stengolvet. Ur den vänstra näsborren rinner en tunn stril av blod ner mot överläppen. Blodet har droppat från mannens haka ner på hans blå jeans. Runt ena ögat börjar en svag blå nyans framträda. Mannen kvider av smärta.

- Jag vill bara att ni skall veta vad vi gör med folk som kommer och försöker snylta in sig i vår business, säger Millo på ryska. Prostitutionen i denna stan är nämligen vår. Inga ryska små trafficing hallikar skall komma hit och säga hur vi skall sköta våra affärer, var brudarna skall komma ifrån och vad de får kosta. Fattat??
Millo går bort mot arbetsbänken. Öppnar läkarväskan samtidigt som han säger:
- Nu skall vi se vad farbror Millo har i sin lilla trollerilåda.
Han låter som om han skall uppträda på ett barnkalas. Han rafsar runt lite bland verktygen, till slut lyfter han upp en spikpistol.
- Aha, säger Millo med strålande ögon.
Ögonen hos mannen på golvet får däremot något vilt i sig. Han försöker skrika något. Men tejpen över munnen gör att det bara hörs som ett mummel.

"Undrar vad han egentligen har emot ryssar" hinner Rizz tänka innan första fyrtums-spiken möter mjuk muskelmassa.