söndag 31 januari 2010

Att träffa rätt

Duvan flaxade irriterat runt byggnaden. Irriterad över att ha blivit störd på sin vanliga plats på torget nedanför. Den satte sig på fönsterbrädan. Speglade sina blå fjädrar i glaset. Kromade sig. Tittade på folksamlingen åtta våningar ner. Folkets stoj och skrän hördes ända upp till fågelns nya viloplats.

En svart öppen bil korsade torget nedanför. Plogade sig genom folkmassan. Jublet och viftandet med flaggor ökade i intensitet. Passageraren vinkade tillbaka med ett leende.
Bakom duvans stjärtfjädrar öppnades fönstret. En svart hand stötte iväg duvan, som blev så överraskad att den föll tre våningar innan den kom på att den kunde flyga.

Efter handen kom ett mynningsrör. Kolven lades att vila på samma plats där duvan nyss suttit. Inne i lägenheten, på andra sidan gevärskolven, lutade sig ett svart ansikte mot kikarsiktet.
Han visste att han bara skulle få ett skott. Det gällde att träffa rätt.

lördag 30 januari 2010

Minnet utvecklas

Slummer, vaken, inte vaken, borta, inte borta. Slinka in och ut mellan medvetslöshet och vakenhet. Hjärnans och kroppens påtvingade vila. Hon känner att benen vill springa, armarna vill vifta. Hon vill känna vinden genom sitt hår. Hjärnan vill tänka fria tankar. Hon vill ut.

Men ens märkte hon att hon tänkte. Hjärnan fungerar. Den gör något. Inte bara tom och innehållslös. Inte bara drogad. Drogen är borta. Minskar i styrka. Hon njuter. Försöker minnas. ”Var är hon? Vad gör hon? Vem är hon? Var kommer hon ifrån”.
Något säger henne att hon varit med om det här förut. Minnet säger att hennes situation inte är en nyhet för kroppen. Ingen nyhet för henne, utan snarare normaltillståndet. Vad som är ovanligt är att hon kan tänka. Att hon kan reflektera över sin situation utan att drogerna hindrar henne.

Hon försöker ge kroppen signaler att röra sig. Börja lite med att vicka på ena fingret. Inget händer.
”Nej det vore väl lite för bra” tänker hennes tillfälligt friska och fria medvetande. Men det räcker så här. Det räcker med att huvudet funkar. Med ens kommer hon på vad hon gör där. Var hon är. Vem hon är. Vilken situation hon befinner sig. Var hon är ifrån. Det kan de i varje fall inte ta ifrån henne. Minnet av frihet. Minnet av hennes riktiga liv. Minnena och tankarna kan ingen ta, så som det tagit allting annat.

Men inte än. Hon vill inte tänka på det än. Hon vill inte tänka på det svåra i sin situation. Hon vill minnas sina fina tankar först. De som gör livet värt att leva. Gör att hon fortfarande kämpar. Gör att hon inte har gett upp alltihop. Gett upp och avslöjat sina vänner. Avslöjat deras planer. Avslöjat deras högkvarter. Avslöjat deras mål och visioner. Deras mål visste de väl. Det hade de lyckats få hela världen att förstå. Hon log inombords. De hade gjort ett bra jobb.

Hon återkallar minnet av sin barndom. Hon minns solen. Hon minns sina föräldrar. Sin bror. Det var en fin uppväxt. Hon var älskad. Hon fick utvecklas. De trodde på henne. Lyssnade på henne. Hon betydde något. Var betydelsefull för andra. För sin omgivning. Så dök bilden av hennes man upp ur tomma intet. Den bilden hade hon försökt glömma, förtränga, även när hon inte var drogad. Även i verkligheten. Hon visste att strax efter bilden på honom skulle bilden på deras dotter dyka upp. Det ville hon inte. Hon ville inte känna sorgen. Sorgen efter förlusten av sitt barn. Men det gick inte att undvika.

Hon känner tårarna rinna ner för kinderna. Hon hör röster kommentera något i hennes närhet. Tanken på dottern försvinner. Nya tankar kommer. Hon känner tårarna. Hon hör. Fingerspetsen känner av plastunderlaget. Handleden känner att den är fastsatt i sänggaveln. Hon är på väg att vakna!! De håller på att väcka henne. Varför?

Varför vill de väcka henne nu? Hon mindes förra gången hon varit vaken. Helt vaken. Inte bara uppe på ytan i drogträsket. Utan 100% vaken. Alla sinnen och alla muskler i full funktion. Det var länge sedan. Trodde hon. Att ligga nedsövd gjorde att hon hade förlorat all tidsuppfattning. Det borde varit länge sedan.

Den gången hade de lika gärna kunnat behålla henne nedsövd. Hon hade ändå inte svarat på några frågor. Inte gett vika. Avslöjat nada. Så de hade forslat tillbaka henne till fängelset. Superfängelset. Fängelset som ingen kunde rymma ifrån. Fängelset där endast de värsta brottslingarna satt. Satt och satt förresten. Låg nedsövda var väl egentligen närmre verkligheten.

Hennes namn är Omelga Keibar och hon är världens mest kända Ekoterrorist. Hennes far hade varit grundare och initiativtagare till Fri Luft. Det hade börjat som en icke våldsorganisation. De ville förändra världen på fredligt sätt. Protestera. Demonstrera. Få människor att förstå. Få politikerna och företagsledarna att ändra sig. Att fatta de riktiga besluten.
Det hade inte blivit så. Efter mordet på fadern hade hon tagit över. Medlemmarna hade krävt det. Hon hade inte haft något val. Eller hade hon haft det?
Organisationens namn hade efter ett tag ändrats till Luftens Hjältar. Namnet myntades efter deras första attentat. Sprängningen av dåtidens största luftfabrik. Luftfabriken som tillhörde världens största Luftföretag. AirSoft Ltd.

Vad kunde hennes fångvaktare vilja henne nu? Hur hon än funderade kunde hon inte komma på vad de skulle kunna fråga henne denna gång? Missade de något förra förhöret? Eller hade det hänt något nytt som de skulle anklaga henne för?

fredag 29 januari 2010

Lakan

- Du får tjugo lakan om du håller tyst.
Hon tittade upp på honom. Trodde inte han menade allvar. Gjorde han det? Ja förmodligen. Hans uppfattning om rätt och fel var helt beroende av vem som hade mest pengar. Han trodde att allt gick att köpas.

Men inte hon. Hon kunde fan i mig inte köpas. Hon skulle berätta vad som egentligen hade hänt. Inte förtiga något. Tala sanning.

- OK, sa han igen, tjugofemtusen då.

Hon skakade på huvudet. Det fanns helt enkelt inget pris på hennes tystnad. Hon hade bestämt sig.

- Din jävla hora, skrek han åt henne och tog tag i kopplet hon hade i handen och snurrade den lilla dvärgpudeln runt huvudet. Den vettskrämda pudeln ylade av smärta och rädsla.

- SLUTA SLUTA. JAG SKALL INTE BERÄTTA, skrek hon till honom, samtidigt som hon klängde på honom för att nå kopplet.

torsdag 28 januari 2010

Att se upp

Skulle man se upp till honom? Eller skulle man inte se upp till honom? Döma ut honom? Hans beteende var i varje fall inte normalt. Eller var det?
Han var snyggast i skolan. Han hade en svans av anhängare. Han kunde få vilken tjej ha ville. Den som han pekade på.
Idag hade han pekat på henne! Vad skulle hon göra? Längta, acceptera eller njuta!

Han var ju ändå klassens "Don Juan". Den som alla ville ha!
Ville hon det? Om hon accepterade skulle hon bli skolans mest intressanta. Om hon nekade fanns risken för förtal. Förtal från den hon nekat. Förtal från hans polare. Mobbad. Bli uthängd på you-tube. Bilder hon inte visste fanns. Arrangerade bilder.

Hon visste att alla såg upp till honom. Alla killar ville vara som han. Alla ville vara ihop med honom.
Men hon var tveksam. Inte nu. Inte han. Kanske sen. Helst inte.
Hon visste vad han ville ha. Hennes oskuld.
Ville hon ge den till honom? eller någon annan? När han fått vad han ville ha visste hon att han skulle försvinna. Behandla henne som vatten.
Var det värt det?

onsdag 27 januari 2010

Insnöad

Snönfallet låg på tvären utanför fönstret. Där inte vinden kom åt samlades snön i stora drivor. Nere på startbanan förde plogbilarna en ojämn kamp mot vädrets makter. Han vände sig tillbaka inåt terminalen. Människorna omkring honom var lika trötta som han. Trötta på att vänta. Trötta på att inte veta. Ville komma iväg.

Displayen ovanför deras huvuden visade inte på någon bättring.
SAS Flight 386 to Bangkok: Delayed.

Det var väl bara att vänta, tänkte han. Lyfte mobilen och ringde hem för kanske tionde gången. Meddelade att de fortfarande var försenade. Fortfarande insnöade. Att de inte fått någon starttid.

Han längtade. Ville bort från kylan och blåsten. Ville hem till sol och värme. Hem till familjen.

söndag 24 januari 2010

Fem ord på J

En varm junibris lekte i den utsprida trädkronan. Trädets blommor vaggade fram och tillbaka i vinden. Små, vissna, blålila kronblad dalade likt snöflingor mot marken. Hon älskade Jakarandaträdets färger. Både blommornas djupa färgskala från blått till lila, men också träslagets brunvioletta nyans.

Juanita låg på rygg i parkens gröna gräs. Försökte få kontroll på sina känslor. De skulle aldrig bli jämlika. De kunde bara inte. Han kunde bara inte. Hon fick alltid ge med sig. Han erkände aldrig när han gjort fel. Denna gången var det ändå ett jättemisstag han gjort. Ändå kunde han inte acceptera hennes villkor.

"Jävla Juares" tänkte hon "Om han bara kunde sluta jonglera med mitt hjärta."

lördag 23 januari 2010

Säkerhetsmöte

- Fan, svor han högt för sig själv. Jag som hade tänkt ta sovmorgon!

Både han och hans omgivning visste att det inte hade blivit så. Sedan han blev president har han bara sovit i genomsnitt fem timmar per natt. Tankar och beslut virvlade. Det gick alltid att nå honom. Det var alltid någon som var vaken och som också ville honom något. Egentligen skulle hans assistenter ta hand om det mesta, men han var väl dålig på att delegera. Ville ha ett finger med i allt. Ville inte missat något.
Men det gick bra. Han hade vant sig vid lite sömn. Det var bara lite tungt i början. I starten av presidentperioden. Nu var hjärnan och kroppen acklimatiserad. Inskolade i president yrket. Nu fick han till och med ont i hela kroppen om han låg mer än sex timmar. Svordomen var nog mest ett uttryck för oviljan till det möte som han nu skulle ha. Olustkänslan över morgonens händelser.

Efter en stadig frukost och efter morgonmötet med assistent Tropp, hade han gått in i viritualroomet. Där pillade han nu med knapparna. Försökte få maskineneriet och projiceringarna att fungera. Han gillade egentligen inte de virituela mötena som var så vanliga nu för tiden. Han hade aldrig vant sig. Tyckte man förlorade en del av kommunikationen om man inte träffade personen öga mot öga (in real life). Det var så mycket underförstått som gick förlorat. Så mycket kroppsspråk som inte märktes. Dessutom hade han mycket lättare att övertyga en andra människor om han träffar dem personligen.
Just det hade gjort att hans senaste förslag i VärldsSenaten om ”Vatten- och luftbeskattning” inte hade röstats igenom. Han hade helt enkelt inte kunnat övertyga de andra i senaten om nyttan med förslaget. Han visste att han hade lyckats om han fått hålla talet IRL.

Efter några minuters micklande med inställningarna satte han sig i mötesstolen. Rummets sensorer projicerade en digitalbild i grönt framför honom. Efter den första bilden frammanades ytterligare två. Total tre personer satt nu framför honom, men satt ändå samtidigt hemma hos sig. Han insåg att han aldrig skulle begripa det där.

- God morgon, började kan kort.
- Jag antar att alla är insatta i krisen som uppstått. Att alla sett nyheterna på Komm-väggen och blivit briefade av era assistenter.
President Hamilton lät blicken vandra över de tre närvarande personerna. Två män och en kvinna.
Inrikesministern satt fortfarande i sin morgonrock. Hade inte ens brytt sig om att klä sig. Såg allmänt yrvaken ut. Håret stod i ett virrvarr på hjässan. Han pöste liksom ut över hela sittytan i fotöljen. Låg mer än satt.
FoU-ministern verkade däremot pigg. Det var han alltid. Så länge han känt Ali Doder hade han alltid varit oförskämt pigg. Mannen verkade aldrig trött, verkade aldrig nedslagen, hade alltid något nytt forskningsprojekt på gång. Hamilton inbillade sig att det var en god egenskap om man var forskare. Att aldrig ge sig, att alltid kunna gå vidare.
Säkerhetsministern såg ut som hon inte ens sovit. Som om det var mitt på dagen. En arbetsdag som alla andra. Som detta möte inte kommit som en överraskning. Hamilton undrade om hon överhuvudtaget sov. Säkerhetsministern skrämde honom. Hon var alltid så korrekt, alltid insatt, alltid uppdaterad. Hamilton funderade oroligt över om hon verkligen visste så mycket som hon utgav sig för att göra. Visste allt om alla? Visste allt om honom?

- Ska vi låta Jasmin börja?
Med öppen hand pekade han mot säkerhetsministern.
- Uppdatera oss! Är det något ytterligare som vi behöver veta? Något som inte kommit fram i nyheterna?
Hon var den enda som satt vid ett skrivbord, verkade som hon bodde i viritualroomet, eller åtminstone arbetade där inne större delen av dygnet. Jasmin tog upp ett blad som låg på bordet framför henne. Harklade sig lätt och rättade till de hornbågade glasögonen innan hon tog till orda.
- Månen är alltså ockuperad. Kidnappad. Tagen som gisslan. Används i utpressnings syfte, startade Jasmin. Hon sa det med betoning på varje nytt påstående.
Ingen av männen lyfte ens på ögonbrynet av förvåning konstaterade President Hamilton. ”Då har de åtminstone hunnit se nyheterna innan mötet” tänkte han.
- Kalla det vad ni vill, fortsatte hon, men det finns inte riktigt något som passar eftersom situationen aldrig tidigare uppstått.

fredag 22 januari 2010

På Månen

Messengermottagaren rasslar i hörnan av laboratoriet. Ingen hör hur den signalerar. Försöker göra sig hörd. Försöker få någon intresserad av sin existens. Vibrationen ökar stadigt. Till slut vibrerar den lilla mottagaren så kraftigt att den faller av bordet. På vägen ner stöter den till en glasbägare. Samtidigt som bägaren krossas mot golvet i ett virrvarr av glassplitter, ligger mottagaren jämte och vibrerar som ingenting hänt.
Då är det äntligen någon som vaknar. Bryr sig. Märker att den vill något. Märkte kanske mer att innehållet i bägaren var något viktigt. Något som behövde torkas upp. Något som skulle fräta hål på golvytan.

Irriterat reser sig forskaren. Lyfter blicken från magnetsciloskopet. Irriterad över att hon blivit störd i sin forskning. Störd mitt i något viktigt. Hon känner att hon är nära. Känner att det inte finns tid att svara eller plocka upp glassplitter.
”Kan det verkligen stämma?” funderar hon samtidigt som tvingar sig att plocka med glassplittret. Forskarkollegan hämtar en trasa. Han för trasan över den fuktiga fläcken på golvet. Torkar snabbt och smidigt. Innan vätskan hinner reagera med golvets plastyta.

- Du. Det verkar var till dig, säger mannen och håller upp Messengern.
Störd i sina tankebanor. Störd i sina försök att bestämma vad hennes upptäckt kan betyda. Ser hon med tomma ögon på honom.
- Va. Vaddå?, säger hon. Precis som hennes hörsel blivit nedsatt.
- En meddelande. Här! Han sträcker fram kommunikationsapparaten.
- Det står i varje fall att det är till dig, tillägger han.
Frånvarande tar hon Messengern i sin hand. Tittar på displayen. Läser.

”Message to mrs. Dora Hamilton. Sender Dr. Jaco”

- Från Micca? Fundersamt ser hon över kanten på kommunikatorn. Hennes kornblåa blick möter hans chokladbruna. Han ser hennes förvåning. Hennes funderingar. För det mesta kan han läsa hennes tankar. För det mesta vet han vad hon vill innan hon själv vet om det. Men nu är han osäker. Har inte sett den blicken förut.
- Jobbar inte han på Mars? Säger hon.
- Micca? Dr Micca Jaco? Jo han jobbar med vattenforskningen på Mars, påminner han henne.
- Konstigt! Varför skickar han ett meddelande till mig? Varför skickar han över Messengern och inte över Desken.
Hennes frågor är fler, men hon uttalar inte alla. Håller dem för sig själv. Vet att Dr. Jacco är nära vän med hennes far. Fadern! Just den person hon minst av allt vill bli störd av. Minst av alla hade väntat sig skulle kontakta henne.

Nu var den där igen. Den där blicken. Blicken som han inte kan tolka. Som han inte känner igen. Vad kan den betyda? Vad innebär den för deras relation? Vad vill hon att han skall göra? Han fattar inget.
- Jamen läs då, säger han till slut. Mest för att ha något att säga. Så det händer något. Så att uttrycket i hennes ögon försvinner. Så att det som han inte känner igen hos henne skall krypa tillbaka till sitt gömställe.
Som väckt ur en hypnos trycker hon in ”read”-knappen och läser meddelandet.
När hon läst klart det korta meddelandet lägger hon långsamt Messengern på bordet, lyfter ögonbrynen mot honom. Han konstaterar att blicken i ögonen är kvar. Har förstärkts. Han blir orolig på allvar.

torsdag 21 januari 2010

Andnöd

Lungorna värker. Längtar. Behöver syre. Snart.
Vattnets kyla förlamar ansiktsmusklerna.
Håll ut. De måste släppa upp mig. Kan inte låta mig dö.

Armar och ben sprattlar. Kämpar. Gör allt.
Motståndet är för starkt. De är fler och håller hårt.
Klarar det inte längre. Panik!! Måste ha luft.

Smärtan i hårbotten känns inte när huvudet dras upp i nackhåret.
Ansiktet lyfts från vattenytan. Droppar rinner ner för näsan.
Luggen hänger blött i ögonen. Munnen formas till ett smalt O.
Syret dras in mellan tänderna. Lungorna jublar.

De säger något. Det hörs inte för vattnet i öronen.
Det slår till i bakhuvudet. Smärta. En framtand lossnar mot badkarskanten, men hörseln kommer tillbaka.
"Nå din lilla skit. Var har du gömt pengarna?" viskar någons läppar tätt intill vänster öra. Näsgångarna förnimmer doften från en sur andedräkt.

När inget svar kommer över mina läppar trycks huvud och överkropp ner under ytan igen.

onsdag 20 januari 2010

Lyhörd

Lägenheten låg i Linnégatans vackraste fastighet. Porten och trappuppgången var i sent 1800-talts snitt. Rika på detaljer, figurer och stuckatur. Hissens lilla volym uppvägdes av dess snirklande järnarbeten. Den rasslade hemtrevligt på väg upp till lägenheten på fjärde våning.

När du kom in genom ytterdörren låg det stora vardagsrummet rakt fram från entrén. Vardagsrummets väggar var nästan fyra meter höga och avslutades med stuckaturer. Svängde du däremot till höger i hallen så kom du direkt in i det nyrenoverade köket. Ny modern köksutrustning, kaklade väggar och klinker beklätt golv.
Badrummets värmeslingor gjorde att man aldrig ville gå därifrån. Bara stå och spreta med tårna på det varma golvet, efter att man tagit ett hett bad i bubbelbadkaret.

Den stora hjärtformade dubbelsängen var placerad i sovrummet så morgonstrålarna vilsamt kunde leta sig in under rullgardinen.

Just nu var det dock inga solstrålar som letade sig in, snarare nattens tunga mörker blandat med ett lätt skimmer från gatlyktorna.

Även denna natten låg han och lyssnade. Vaken och Sömnlös.
Lyssnade på hennes tysta gnyende. Han hörde mannens taktfasta stönande. Deras säng dunkade med ökande hastighet mot väggen. Allt skulle inom några minuter eskalera i ett cresendo av vällust, tjut och höga rop. Det kändes som de låg i sängen bredvid honom.
Dagtid var det skällande hundar som folk hade inlåsta hela dagar medan de var på jobbet, ungar som skrek och väsnades i våningen ovanför, spårvagnen mullrade och plingande från gatan utanför. Hissens rasslande var inte längre lika hemtrevligt. Det fanns med andra ord inte en lugn stund på hela dygnet.

Nu förstod han varför lägenheten varit så prisvärd, varför de som sålde såg så lättade, men samtidigt hålögda ut.

Husets murar förstärkte alla ljud. Om man tappade en nål på golvet ovanför hördes det ned till honom. Eftersom hans lägenhet låg i mitten så kändes det som att hans bostad var resonanslådan för hela bygget.

Han ville bara därifrån. Till tystnaden.

söndag 17 januari 2010

Egentligen

Egentligen var det inte tänkt att sluta så här!
Egentligen skulle det slutat på ett annat sätt.
Egentligen skulle det inte slutat alls.

Den valkiga handen strök hennes lena kind. Hennes huvud låg stilla i hans knä. Den andra handen strök över det ebenholts glänsande håret.

Han satt på den handknutna mattan med ryggen mot vardagsrumsväggen. TVn i hörnet rapporterade om nya bombdåd i hemlandet. Men ögonen såg utan att se. Stirrade rakt fram. Såg bilderna som hjärnan målade upp. Bilderna från hennes barndom. Han mindes första gången han höll henne i sin famn. Hennes första stapplande steg. Hennes första ord.

Han mindes sina förväntningar på framtiden. Hur han hade trott det skulle bli. Hur det skulle kännas att bli morfar. Han insåg att verkligheten blivit något helt annat.

Han hade varit en bra far. Han hade skyddat henne när de flydde. Kämpat emot när människosmugglarna ville behålla henne. Låtit henne växa upp i trygghet. Hon hade fått studera. Hon hade fått skaffa egna vänner. Hon hade fått vara självständig. Vara fri.
De hade till och med valt en bra man till henne. Stakat ut en framtid åt henne. En framtid som hustru och mor. En fin framtid.
Men inte då.... Det passade inte. Hon ville ha mer. Mer än vad familjens heder kunde acceptera.

Tårögt lyfter han på huvudet. Händerna upphör med sina rörelser. Han känner en svag blodlukt från de röda fläckarna på dotterns kläder.
Vad har egentligen livet för mening?
I soffan nickar hans bror mot honom. Jämte hans bror sitter hennes bröder. De vill inte se faderns sorg, med de vet att de gjort det riktiga. Gjort det rätta. Ändå saknar de henne redan.

Om det inte varit för den där svensken. Den där svennen och hans smutsiga händer. Den där blonda pojkspolingen. Om de bara inte blivit förälskade. Då hade hans lilla dotter varit orörd. Inte blivit frestad att bryta mot traditionerna. Inte blivit gravid.

Egentligen ville han inte bry sig om familjens heder.
Egentligen ville han ha sin favoritdotter tillbaka.
Egentligen hatade han svennen.
Egentligen hatade han sig själv.

lördag 16 januari 2010

Ett erbjudande

Natten hade varit orolig. Själva insomnandet gick lätt, men det var drömmen som oroade. Mardrömmen. Egentligen skulle jag aldrig somnat. Då slipper jag drömmen. Jag slipper fundera på drömmens betydelse. Slipper ligga sömnlös. Slipper gå upp mitt i natten. Men det funkar väl inte, sova måste man ju. Hjärnan behöver vila.

Men hur kan hjärnan vila? Med den drömmen!

Funderandet och grubbleriet pågår sedan resten av natten. Hur lång vila man får beror när på natten drömmen kommer. Ibland kommer den tidigt, ibland får jag sova nästan hela natten. I natt kom den klockan tre. Väcker mig gör den alltid.

När man vaknar känner medvetandet inte direkt att jag är vaken. Tror fortfarande drömmen pågår. Illusionen försvinner efter några sekunder och jag försöker öppna ögonen. Ögon som vägrar öppna sig. Kisar ändå och upptäcker att allt är mörkt. Blundar igen för ögonen anser att det ligger för mycket John Blund pulver kvar i ögonfransarna. Somnar om gör jag däremot inte.

Jag brukar dessutom alltid vakna på samma ställe i drömmen. Just vid det avgörande ögonblicken. Just då jag skall välja. Just då beslutet skall tas. Erbjudandet. Ja eller nej?
Hur skulle jag reagerat i verkligheten? Om jag fick samma möjlighet vaken, som jag får i sömnen. Det är det som jag grubblar över. Det som håller mig vaken.

Erbjudandet är alltid detsamma. Alltid samma belopp. Alltid samma motprestation. Alltid samma tvekan. Ovissheten. Möjligheten.

"Du får tvåhundrafemtiomiljoner kronor här och nu, men du måste lämna allt. Lämna familjen, lämna hus, lämna arbete, lämna din sociala status, inget får du behålla. Bara kläderna du har på dig, inget mer.
Starta ett nytt liv. Ett rikt liv där pengarna aldrig kommer begränsa dig. Det gamla får du aldrig gå tillbaka till"

Vad skulle du göra?
Ta pengarna och sticka, eller inga pengar och leva som du gör idag?

fredag 15 januari 2010

Att hjälpa

Handens små fingrar spretade. Spretade på en hand som stack ut från rasmassorna. Stack ut under ett stort betongblock. Fingrarna rörde sig inte lika mycket som igår.

Vid sidan av den raserade skolan satt modern. Hon hade en värmande filt runt sig. Hon höll den lilla handen i sin. Naglarna på moderns fingrar var blodiga och brutna. Brutna efter timmars grävande i rasmassan. Hon hade flyttat och lyft, sten efter sten, men den sista var för stor, var för tung.

Tårarna rann ner för hennes kinder. Hon orkade inte lyfta mer. Krafterna var slut. Hon hade inte sovit, ätit eller druckit på ett dygn.
Hon visste inte om hennes man levde, visste inte om resten av hennes barn levde, visste inte om hennes föräldrar levde.
Hon visste bara att handen tillhörde hennes dotter. Hon kände igen dotterns hand på den lilafärgade ringen som alltid satt på hennes vänstra ringfinger. Ringen hon fått på sin tioårsdag.

Med sin lediga hand vinkade modern mot de människor som gick förbi. Hennes spruckna läppar viskade:
- Help, Help me please!

torsdag 14 januari 2010

Att grubbla

- Tänkt inte mer på det nu, sa de alltid till honom.
- Det var ödet. Inget du kunde göra något åt.

Men han kunde inte sluta. Han kunde inte sluta fundera.
Hade det funnits en annan lösning?

Tänk om vi inte varit försenade.
Tänk om vi tagit en annan väg.
Tänk om inte alla följt med.
Om jag bara lyssnade på vad andra sa.

Om det bara funnits ett OM.
En annan händelseutveckling.

Men det fanns det inte.
Han var tvungen att leva med det.
Leva med känslan att allt var hans fel.

Han vände familjegraven ryggen och gick mot de två poliserna som väntade vid den svart/vita bilen. Han skulle föras tillbaka till kriminalvården. Till det fängelse där han skulle avtjäna sina sista tre månader för rattfylla.

onsdag 13 januari 2010

Att gissa

När han reste sig ur sängen hade han gissat att denna dagen skulle bli som alla andra. Till frukost åt han det han brukade. Väckte barnen och sin fru. Gjorde sig iordning för dagens arbete.
Dusch, rakning och tänder. Skjorta, kostym och slips.

Så här långt hade han gissat rätt. Inga avvikelser från standard.

Det var efter han lämnat barnen på skola och dagis det hände. Avvikelsen. Det som han inte gissat. Det som gjorde dagen annorlunda. Gjorde resten av livet annorlunda.

"Det här hade jag aldrig trott skulle hända idag" tänkte han nu när han låg i sin ihopknycklade bil med lastbilens Volvomärke intryckt i vindrutan.

söndag 10 januari 2010

Nya friska tag

Sjukhusbyggnaden tornade upp sig bakom honom. Innanför skjutdörrarna hördes tumultet av skrämda människor. Han slet av sig den ljusblå landstingsrocken. Som om det vore ett bevis på att han var frisk. Ögonen scannade av sjukhusområdet. Såg porten i stänglset. Stängslet som omgav hela sjukhusområdet. Gjorde att sjukhuset fick karaktären av ett fängelse.

Han hade lovat sig själv att bli frisk. Bli fri. Fri från sina tvångstankar. Fri från rösterna i huvudet. Idag kände han sig friare och friskare än på länge. Han hade tagit ett steg mot den frihet han önskat. Önskat i så många år.

Framme vid porten stod en securitasvakt och höll ordning. Alla som skulle in och ut kontrollerades. Kontrollerades noggrant. Han stannade precis bakom vaktkuren. Tittade ner på brandyxan han hade i handen. Såg röda droppar falla från eggen. Lyssnade. Rösterna inom honom hade tystnad. Äntligen fri.

När vakten kom ut höjde han yxan.
"Nya friska tag!" tänkte han samtidigt som yxan klöv skallbenet.

lördag 9 januari 2010

Att debutera

Han tvekade med handen över dörrhandtaget. Öppnade han skulle det inte finnas någon återvändo. Kändes det som i varjefall. Boken höll han tryckt i vänster hand. Boken som var orsaken till allt tumult. Orsaken till hans tvekan. Skulle han våga kasta sig ut.

Han lyfte upp boken. Granskade omslaget. Läste texten: "LUFT" av Maximilian Översjö.
På det stora hela var han nöjd med bokens estetiska utformning, nöjd med omslagsbilden, nöjd med innehållet. Med tummen valde han på måfå ut en sida. Läste tyst texten för sig själv. "Det här är ju bra !" tänkte han.
Var detta verkligen hans ord? Hans verk ? Det kändes overkligt, nästan osannolikt. Var han en författare nu?

Detta var hans första bokmässa. Hans debut i förlagsvärlden. Första gången han skulle ställas öga mot öga med sin publik. Publiken som hade älskat hans bok. Gjort att han var årets mest omtalade debutant. Gjort att han förmodligen skulle vara ekonomiskt oberoende för resten av livet. Gjort att förlaget betalat honom ett miljonförskott på försättningarna. Fortsättningarna VATTEN, ELD och JORD i sviten som han kallade "ELEMENTEN"

Prestationsångesten gjorde sig påmind. Skulle de andra bli lika bra som den första. Skulle recensenterna, publiken och förlaget fortsätta att älska honom? eller var han bara en dagsslända? En som haft tur en gång? Kunde han upprepa framgången?

Han bestämde sig för att inte bry sig just nu. Inte oroa sig i förskott. Leva i nuet. Just nu ägde han världen. Han tog ett stadigt tag och öppnade. Klev ut på scenen. Hörde applåderna. Såg kön framför signeringsbordet. Läste på banderollen övanför scenen:

"MAXIMILIAN ÖVERSJÖ, ÅRETS DEBUTANT"

fredag 8 januari 2010

Sända signaler

Borta i horisonten såg han rökmolnet. Dammet mot den klara himlen. Molnet som betyder att nu kommer de. De som inte fick komma. De som skall mota bort dem från förfädernas marker. Deras heliga land. Landet de skulle få behålla enligt det senaste fördraget.

Han skylde sina ögon mot solen för att se bättre. Han var den i stammen som såg bäst. Den bästa spejaren i hela sioux-nationen. Därför stod han där på klippan. Klippan som de vita kallade "Wounded Knee" Han såg dem komma. Han såg deras blåa rockar. Deras blänkande metaller. Det välputsade lädret. Hästarnas svett. De kom snabbt.

Han måste varna stammen. Tog hästtäcket över elden. Stoppade röken. Han mindes tecknet för fara. En stor rökpuff efterföljd av tre små.

Han slängde sig upp på den vita springaren som stillsamt, ovetande stod och betade en bit bort. Såg aktiviteten i byn längre ner i dalen. Skulle de hinna evakuera. Skulle de hinna undan? Klara sig? Överleva?

torsdag 7 januari 2010

Orsaka

Orsaken till att jag får uppleva det här ögonblicket är att mina föräldrar träffades. Att de älskar varandra. Att de älskade med varandra.

Orsaken till att de älskar varandra och vill leva ihop är att de delar samma sorg. Delar en erfarenhet som ingen annan kan dela med dem.

Orsaken till att de delar en sorg, en erfarenhet, är att de träffades på en plats de bägge längtat till. Sparat till. Rest till. Sett fram emot.

Orsaken till att de hamnade på samma plats vid samma tillfälle var att de letade. Letade efter sina familjer. Erfarenheten kom under letandet. Sorgen kom när familjemedlemmarna inte kunde hittas.

Orsaken till att familjerna, make, maka, barnen, försvunnit var en stor våg som brutit in över stranden. Vågen hade orsakats av ett vulkanutbrott långt ut i havet.

Orsaken till att jag finns är att sex personer har upphört existera.
Det måste finnas en annan orsak, ett annat syfte, en annan mening !!


Äntligen, jag lyfts från den kalla metallen där jag legat och skrikit. Jag känner igen händernas värme. De var de som hjälpte mig ut. "3680 gram" säger rösten som tillhör händerna. Jag känner ett varmt, tjockt tyg viras runt min kropp. Jag läggs till rätta hos min mor. Jag känner igen rytmen av hennes hjärtslag. Min mun trutar efter hennes bröstvårta. Hungrig. Över det andra bröstet ser jag ett skäggigt ansikte som jag inte sett förut, men rösten känner jag igen.
Gott med mat, man får så mycket konstiga tankar när man är hungrig.

onsdag 6 januari 2010

Friluftsliv

Detta var inget liv. Inget liv värt att leva. Han ville göra det bättre. Ett bättre liv för alla. Ett friare liv.

Han trodde på det han gjorde. Trots att regeringen, LM, VO ,polisen och militären kallade honom egoist, extremist, ibland kallades till och med sådana som han för terrorist. Han tyckte inte han var något av det. Han ansåg att han var en frihetskämpe, en oterrorist, en som ville fred och frihet för alla.

Han klippte upp stängslet där det stod "Obehöriga äga ej tillträde" på en stor skylt.
Drog med sig sin packning. En livsfarlig packning med dödligt innehåll. Men denna gången skulle packningen ge liv, inte ta. Ge ett bättre liv.

På en skylt längre in stod det "Varning. Området minerat med laserminor" Han drog fram sin GPS-nav. Förstorade skärmen med en fingerdragning. Jämförde kartan med verkligheten.
"Hoppas nu alla minor är utsatta på rätt ställe" tänkte han samtidigt som han trippade vidare som värsta balettdansör.

På grund av de senaste hundra årens miljöförstöring hade jordens vatten- och luftresurser blivit mindre och mindre. Runt årsskiftet 2150 hade bristen nästan orsakat ett fjärde världskrig. År 2160 hade världsregeringen beslutat att beskatta luft och vatten. Skapat två myndigheter. Luftmyndigheten (LM) och Vattenorganisationen (VO). De första de beslutade var att förbjuda regn och otillåta lufttillverkning för eget bruk.
Nu var det vara företagsmagnater, IT-baroner och regeringspolitiker som fick tillgång på den bästa luften och renaste vattnet.
Samhällseliten kunde ibland till och med bada i vatten. Hade han hört. Inte för att han trodde på det, men ryktena gick om vattenslöseri i samband med personlig hygien. Lyxkonsumtion. Att vissa badade i stora kar med vatten. Inte använde rengöringsservetter som alla andra.

Framme vid de tre höga luftbehållarna med LM´s välkända emblem placerade han sin dödliga last. Apterade laddningsanordningen. Han tittade på klockan och ställde in den korrekt detonationstidpunkten. Aktionen skulle samordnas på tusentals platser över världen. Det var viktigt att allt skedde samtidigt.

Han vände tillbaka samma väg han kommit. Lycklig i sinnet. Lycklig att han skulle gå till historien som en av dem som befriade världen. Gav alla tillgång till luft.
Fri luft till alla. Ett friluftsliv.

tisdag 5 januari 2010

Att få dispens

Med kal hjässa gick han genom sjukhusets skjutdörrar. Han hade kämpat för detta ögonblick i snart ett år. Han drog in den kyliga luften i lungorna. Frisk luft för första gången på två månader. Äntlligen fri. Fri att göra som han ville. Fri att fortsätta sitt liv.

Det hade börjat med den mörka växande fläcken på hans hud.
Sedan alla undersökningar. Fastställd diagnos:
Malignt Melanom.
De hade gett honom en fifty/fifty chans att klara sig.
Han bestämde sig för att bli en överlevare.

Operation. Den lilla fläcken togs bort.
Hur kunde en sådan, till synes helt, ofarlig prick vara så dödlig?
Behandlingarna tog vid. Cellgifter. Tabletter och sprutor. Magnetröntgen.
Samtidigt undersökningar för att se hur sjukdomen utvecklades.
Han skulle inte ge sig. Han skulle vinna kampen.

Behandlingarna var effektiva. Sjukdomen gick tillbaka. Spred sig inte till andra kroppsdelar. Läkarna sa att det även berodde på hans starka vilja.
Så han hade klarat det. Klarat livet. Vunnit över cancern. Fått dispens från döden.

Nu stod han där. Lyckligare än på länge.
Såg sin fru och barn sitta och vänta i bilen för att hämta hem honom.
Såg däremot inte isfläcken under den nyfallna snön.

Kanske var det att hans ovana att gå utomhus eller så var bara hans kropp och reaktionsförmåga försvagad, men halkade gjorde han.
I själva fallet kände han sig som en höjdhoppare i slow-motion. Om han haft ögon i nacken hade han kunnat se den annalkande vita betongklumpen.
Nu kände han bara när nervtrådarna till ryggraden slets av. När benet i bakhuvudet krossades. När allt blev svart.

Döden ger aldrig dispens!!

måndag 4 januari 2010

Falsklarm

Korsningens röda signal lyser i ansiktet på föraren. Utan att stanna kör den röda stegbilen över korsningen. Däcken slirar i snömodden när den tar kurvan med en bredsladd. Mötande bilar stannar när de hör tjutet från sirenerna. De som får blåljuset i bakrutan kör försiktigt åt sidan.

Larmet gick klockan tjugo över tre.
"Brand i lagerlokal på Backaplan, Hisingen" hade det skårrat i högtalaren. Larmet startade en febril aktivitet på stationen. Alla for omkring i ett ordnat kaos. För ett otränat öga kunde se ut som om inget hände. Att ingen visste vad som skulle ske.
Men alla hade en uppgift. Alla visste vad de skulle göra. De hade gjort det många gånger förr. Både i träning och på allvar.

John hade varit vaken när larmet kom. Även om han bara hade jour kunde han inte sova på jobbet som han kunde förr. Trots det, hade han varit sist in i bilen. Hängslena hade fastnat i stövlarna när han försökt ta på sig bägge plaggen samtidigt. Dessutom hade han snubblat i trappan på vägen ner till garaget.

Men nu var han på plats. De låg tätt bakom stegbilen. Han hade hjälmen nertryckt över huvudet. Han svettades något. Handflatorna var fuktiga. Adrenalinet pumpade.
Han mindes förra gången de åkt ut på ett larm till Backaplan. Då hade det varit natt. Han mindes att han även då önskade att det varit ett falsklarm.

Men det hade det inte varit. DÅ !!!

söndag 3 januari 2010

Kopiera

Han älskade sin bror. De gjorde alltid allt tillsammans.

Skolkade brodern, så gjorde han det också.
Brodern började röka. Han hängde på.
Brodern introducerade alkoholen i hans liv.
De snattade ihop.

Han kopierade sin bror i allt. Brodern var hans förebild.

De köpte var sin motorcykel.
Brodern fick med dem i samma MC-klubb.
Brodern slog sin flickvän, så varför skulle inte han göra det med.
Brodern åkte först genom tullen när de smugglade kokain.

De hängde alltid ihop. Brodern var hans idol.

Gav brodern en rival en käftsmäll, fick hans rival besöka sjukhus.
Sköt brorsan en väktare, så sköt han två.
Brodern gömde undan 500 tusen. Han gömde 1 mille.
När brorsan fick fem år på kåken. Fick han sju.

Han gjorde kanske lite mer, men de gjorde allt samtidigt.

När brodern ville gå den smala vägen, tvingade han honom kvar.
När brodern ville lämna tillbaka pengarna, gjorde han slut på allt.
När brodern blev lyckligt kär, misshandlade han bägge.
Broderns kärlek fick missfall. Han tyckte det var rätt åt henne.

Han ville inte förlora sin älskade bror. De skulle ju hänga ihop för alltid.

Broderns ögon är fyllda med tårar. Han försöker förklara.
Broderns mun skriker åt honom. Han skriker tillbaka.
Brorsans hand lyfter pistolen. Försent inser han problemet.
Mynningsflamman blixtrar. Han hinner inte känna något.

"Tyvärr. Vi kunde inte fortsätta så här", tänker brodern på hans grav.

lördag 2 januari 2010

Att vara utvald

Lastbilens motor mullrade tyst. Solen stekte på marknadens försäljare. Köparna förflyttade sig mellan ståndens skyddande skuggor. Han tittade på kommersen med halvslutna ögon. Försökte koncentrera sig på sin bön.
"Allah är stor. Allah är vis".
Hans händer låg med öppna handflator på lastbilens stora ratt, som för att välkomna Guds välsignelse.

Äntligen hade det blivit hans tur. Hans tur att bli utvald. Hans tur att offra sig i Jihad. Precis som hans bröder hade gjort. Familjen skulle bli stolt. Nu skulle föräldrarna kunna visa sin uppskattning även på hans grav.

Han uttalade de sista orden i bönen. Satte foten på gaspedalen. Motorn hostade till av förvåning. Avgasröret spydde ut svart rök. Han behövde inte hålla i ratten för att köra de femtio metrarna in i folkmassan. Händerna höll istället om en liten svart låda.

Efter att stötfångaren raserat ett stånd med frukt och grönt bedömde han att han var i mitten av torget. Hans tumme tryckte då in den röda knappen på den svarta lådan.