Handens små fingrar spretade. Spretade på en hand som stack ut från rasmassorna. Stack ut under ett stort betongblock. Fingrarna rörde sig inte lika mycket som igår.
Vid sidan av den raserade skolan satt modern. Hon hade en värmande filt runt sig. Hon höll den lilla handen i sin. Naglarna på moderns fingrar var blodiga och brutna. Brutna efter timmars grävande i rasmassan. Hon hade flyttat och lyft, sten efter sten, men den sista var för stor, var för tung.
Tårarna rann ner för hennes kinder. Hon orkade inte lyfta mer. Krafterna var slut. Hon hade inte sovit, ätit eller druckit på ett dygn.
Hon visste inte om hennes man levde, visste inte om resten av hennes barn levde, visste inte om hennes föräldrar levde.
Hon visste bara att handen tillhörde hennes dotter. Hon kände igen dotterns hand på den lilafärgade ringen som alltid satt på hennes vänstra ringfinger. Ringen hon fått på sin tioårsdag.
Med sin lediga hand vinkade modern mot de människor som gick förbi. Hennes spruckna läppar viskade:
- Help, Help me please!
5 kommentarer:
Åh fy, jag gråter...
Vilken grym situation att hamna i. Vad som än händer ens barn, saker man inte kan göra eller hjälpa...
Gripande. Tyvärr inte bara fantasier....
Det är bara att kolla vad som händer i Haiti
Aj, aj, aj. Vad ont det gör och vad jag önskar att jag kunde vara där och hjälpa henne.
Skicka en kommentar