Vad tar du med dig?

Vad skall jag ta med mig? Ta med på en resa som jag inte vet vart den leder.
Kanske hamnar jag på ett helt nytt ställe och allt jag tagit med mig har varit helt i onödan. Eller så kommer jag precis rätt. Till en park eller en glänta mitt i skogen, en plats där allt jag packat passar in.
Men var skulle allt få rum? Vilken väska, bag eller trunk passar bäst?
Beror på vad du ska för någonstans svarar den kloke.
Men, svarar jag, om jag inte vet vart jag skall eller vart jag är på väg, eller ens när jag kommer fram. Kan man få ner alla sina erfarenheter, kunskaper och känslor i en plastkasse kanske?

Jag ställer mig på perrongen. Allt jag kan ta med mig har jag packat.
Min familj, mina vänner och alla ni. Ni som följt mig och som tagit del av mitt liv.
Stinsen frågar var mina väskor är.
Jag behöver inget mer än det jag har, är mitt svar.
Å nej inte en sådan igen, Stinsen himlar med ögonen.
Vaddå för nån, undrar jag.
Jo en sån som inte tror att den som har mest prylar när man dör vinner, suckar stinsen.
Då stämmer det, är mitt självklara svar till honom.
Allt jag vill ta med mig är det jag bär inom mig.




Flödesskrivet efter dagens puff. ”att packa” och inspirerad av Linda. Läste hennes blogg för första gången idag och kände jag ville skriva.

RIP LINDA, känner med de dina trots att jag aldrig kände dig.

Försumma

Har jag försummat något? Har jag missat några möjligheter? Skulle mitt liv kunna var annorlunda? Frågor som dyker upp när jag försöker flödesskriva till dagens ord.

Den viktigaste att inte försumma är mig själv. Att vårda mig, att se till att jag har det bra. Att få utlopp för min kreativitet. Få känna mig behövd. Hur gör jag det?
Tränar väl en del. Tänker på vad jag äter. Har ett intressant arbete. Visslar oftast när jag går till jobbet, men på sistone har jag också börjat vissla när jag går där ifrån. Skrivandet! Är något som jag märkt att jag inte heller vill försumma.

Sedan kommer relationer. De är inte heller bra att försumma. Hur gör jag här? Tyvärr är det väl så att de inte vårdas i den omfattning de borde. Relationen med min livskamrat, relationen med mina barn, relationen med mina föräldrar, att umgås med mina vänner. Hur gör man för att dessa inte skall försummas?

Mycket frågor idag, men jag skriver det som först poppar upp. Känner inte att jag har något direkt lösning. Tror att mycket av de saker jag försummar kan bli bättre genom att jag stärker mig själv. Fast det gäller ju bara till en viss omfattning. Eller handlar det om att man, genom att stärka andra, samtidigt stärker sig själv. Genom att vara mer utåtriktad, ge beröm, höra av sig, ge kroppskontakt, också få tillbaka med samma mynt från sin omgivning?

I så fall måste jag stoppa försummandet av min livskamrat genom att vissa mer kärlek. Hur gör man det?

Avbrutna

Peggy lutade sig över bordet. Höll händerna som en megafon över munnen.
"Du skulle sett honom" halvropade hon till Sara på andra sidan. Efter sitt uttalande log hon. Tänkte på fadäsen från gårdagen.
Saras ögon ville veta mer.
"Ge mig alla detaljer" Sara lyckades med nöd och näppe överrösta musiken från baren. Bartendern blandade färgglada drinkar. Lampor blinkade längs bardisken. Fick gästerna att förvandlas till ryckiga figurer. I en hörnet stod en man och såg ut att hålla sig i ett stort ölglas.
"Jo, vi satt där i soffan. Hans hand på mitt lår" Peggys visade med att placera sin hand på rätt ställe, en bra bit upp på låret. I höjd med nederdelen av troskanten som syntes genom hennes tighta jeans. Sara reste sig och tittade nyfiket i Peggys knä.
Mannen vid bardisken välte sitt ölglas. Gav bartendern ett utskällning när denne ville torka upp syndafloden. Fyllot rullade iväg på hälarna mot Peggys och Saras bord.
"Mer, mer, mer" Sara klappar med händerna.
Innan Peggy hinner fortsätta sin ingående berättelse stannar mannen framför deras bord. Han andedräkt luktar gammal fylla och byxorna har gula urin fläckar.

"Har sitter ni alldeles ensamma" sluddrar han fram ur det toviga skägget och lägger upp sitt finaste förförar leende.

Fullfölja en idé

Jag vaknade med en dröm i tanken.
Om hur allt skulle bli. Är det slutet?
Bitande sanningskänsla.

Verkligheten i ett kallt sovrum.
Om ni bara visste. Skulle allt vara annorlunda då?
Eller kunde jag förklara.

Samma dag som igår, likadan natt.
En lång ton i dur eller ett leende i moll?
Besk eftersmak på tungan.

Du som följer mina stapplande steg.
Se mig.
Tro mig.
Älska mig.
Gör mig stark.

Så jag klarar den ensamhet som komma skall.

Barndomsminnen

Snöregnet samlades på glasögonen i små ogenomträngliga leverfläckar. Det kändes som någon lagt en blöt filt över verkligheten. Som om han låg under och försökte kika ut genom maskorna. Kände det blöta garnet mot kinden. Utsikten från hans hjärta var i symbios med vädret.

Carlos sänkte blicken mot husen. Drog upp jackkragen runt halsen i ett meningslös försök att återfå värmen i kroppen. Kvarteret hade krympt.
Gatlyktan de alltid sparkat till så den slocknat, skylten till godisaffären där de snattat smågodis, husens tegelväggar lutade sig hotande över honom. Allt var mindre, som att komma tillbaka som Gulliver till lilleputt-landet.
Han sträckte ut handen mot deras pojkrum på andra våningen. Inom sig såg han lakanen som hängde ut, kände skrubbsåren mot knäna och värmen i handflatorna när de kanade ner mot marken. Alltid på väg mot nya hyss. Han och hans bror.

Eller var det han som vuxit upp? Blir inte allt mindre då?
På den tiden de bodde här var det hela världen, men nu var minnena som en tvångströja som höll honom fången i historien. Fången i sitt löfte till brodern. Ett löfte han på tjugo år inte lyckats uppfylla.

Carlos kröp tillbaka in i polisbilens värme.
"Kör" fräste han åt Therese. "Ta mig härifrån bara"

Begravning

Bilmattorna luktade rent. Tvättade med såpa och vatten. Instrumentpanelen glänste som en skridskobana. Askkoppen hade aldrig använts. Förarsidans säte var klädd med ett slitageskydd i brunt mockaläder och ratten in en matchande rattmuff. Detta för att inte glida på bakeliten om man behövde väja snabbt. På främre passagerarsidan låg en röd ros.
Vilken dålig sikt man har från baksätet, tänkte Valter. Han hade aldrig reflekterat över hur höga nackskydden var. Att de täckte nästan hela vindrutan. Man fick luta sig in mot mitten för att se var bilen var på väg. Han blev åksjuk trots att bilen stod still.
Mellan de främre sätena stod några CD skivor på rad. De mesta var Irländskfolkmusik, men några U2-skivor lekte i högen, som katter bland hermelinerna. Han kände med tummen mot de benvita taket. Såg repan i taket som alltid retade honom och som uppstått när han en gång lastat utrymmet fullt med pärmar.
Valter fällde ned armstödet och lutade sig in mot mitten. Genom vindrutan tornade muren upp sig som en heltäckande, grå filt. Motorhuvens runda silveremblem glänste emot den mörka bakgrunden som en solförmörkelse.
När han först gått ut hade tvekat vid muren. Spejat ut över fältet på andra sidan. Inget hade förändrats på fem år. Möjligen var det fler stenarna och kors som vajade i gräset, som höghusen i en betongförort. Känslan var lika grå som muren. Tankspritt hade han glömt rosen, så nu satt han här i baksätet, som om han fått en andra chans. Ville liksom få ett annat perspektiv på verkligheten. Men insåg att den inte kan förändras, bara accepteras. Fick istället försöka skapa en ny framtid.

Valter Wennström lutade sig fram mellan de bägge sätena och tog rosen. Bakdörren gled igen tyst som en viskning. Utanför det lilla kapellet stod gruppen med släktingar, vänner och arbetskollegor. Valter undrade vad de skulle säga. Och vad han skulle svara.

Oslagbart

Värmen från elementet gjorde att gardinerna svajade. I fönsterbrädet stod en tom kruka, jämte låg ett visset löv från en bortplockad krukväxt. Göran satt vid köksbordet och tittade på henne när hon åt. Flätorna var liksom glada, ögonen såg ut som de glömt gårdagen, händerna slevade in risgrynsgröt.
Göran kändes sig overklig, motstridig, men utan ånger. Hur mycket han än intalade sig att det han gjort var fel, till och med olagligt, kände han snarare en märklig form av tillfredsställelse. Han tittade på barnet. Följde näsryggen mot ögonen, de ömtåliga ögonfransar, luggen halvvägs ner i pannan, slät hud i hela ansiktet. Inga synliga men.
Han undrade när han skulle slå henne igen.

Utsmycka

En stjärna, ett spindelnät och ett kinesiskt tecken som betydde lycka. Trots smärtan låg hon där igen. Under nålen.
Denna gången var det viktigt, inte en fyllegrej som första gången. Då "glasögonsmurfen" kommit till. Därefter var det väl en delfin.
Hon tog ett djupt andetag. Kände doften av plastöverdragen madrass, försökte slappna av. Nålen surrade som en tandläkarborr.

Hon spände sig omedvetet när bläcket trycktes in i huden.
Ta det lugnt, sa konstnären.
Hon gjorde det försökte känna sig trygg. Det var hennes familjs födelsedatum som skulle utsmycka hennes kropp.

Kamp för värdighet

Livet är en kamp, tänkte Rutger.
Dotterdottern flyttade en pjäs och sa schack med en röst som hördes över hela lokalen. Log gjorde hon också. Den lilla flicksnärtan.
Rutger funderade inte ens på ett motdrag. Vill inte ens komma undan med kungen.
Var detta målet? Att hamna här?
Schack, sa flickan igen. Studsade i stolen, klappade händerna. Naglarna var smutsiga och hon hade ett skrubbsår på ena knäet. Precis som det skall vara på sommaren.
I fönstret surrade en fluga. Någon slamrade med en kaffekopp. TVn stod på i allrummet för att föreståndarinnan tyckte det skulle verka hemtrevligt.
Syster Karin skramlade med pillerburken.
Då var det dags för dagens dos, sa hon och klappade flickan på huvudet.
Morfar behöver nog vila nu.
Barnbarnet verkade besviket. Innan Rutger hunnit protestera rullade hjulen mot hans rum.

Torsdagen den 28 sepember 1994

Även denna morgon vaknade han före väckarklockan. Drömmens ångest hängde i det undermedvetna som gryningens tunga ovädersmoln. Pyjamasens egyptiska bomull klibbade mot huden i nattens blötta svett. Alltid samma drömsekvens. Bilden av honom själv som liten, sittandes på en madrass hos mormor, med odjuret flåsande i trappan. Beslutet att göra något åt drömmens orsak kändes rätt.
Med smörpaketet och leverpastejtuben i händerna stängde Maximilian’s armbåge kylskåpet. På väggen ovanför köksbordet hängde en digital väggklocka med sekundvisare. I bokstavordning trängdes kryddburkar på köksfläkten. Han gled i ett invant mönster mellan kylskåp, köksbord och diskbänk, som om han skulle kunna ställa fram frukosten i sömnen.
Bara det nu funkade. Om Tony fyllde i honom som närvarande, lämnade in biljetten, och sade till de som undrade att han blivit sjösjuk, så kommer det bli ett perfekt alibi. En saknad deltagare skulle inte märkas. I detta oväder var förmodligen hälften ändå sjösjuka. Han ångrade inte skolkandet från Skatteverkets meningslösa konferenskryssning. ”Nya mervärdeskattelagen” och en dag i Tallin. Hur kul lät det?
Lukten av nybryggt kaffe omgav bryggaren som en dimma. Tidningsbudets steg i trappan. Morgontidningen rasslade i brevinkastet. Köksrutorna skakade och dallrade i vindbyarna. En virvlande plastpåse fastnade i gungställningen. Tankspritt skar han sig i fingret med brödkniven. Blodet som spred sig på skärbrädan var paralyserande. Fick honom att tänka på vapnet och hur mycket blod det skulle bli. Längst in i ögonen anades ett vägval.
Maximilian sneglade mot köksbordet. Mittemot gröttallriken låg en isärplockad Walther P99 QA. Att kvitta en pistol mot ett nedlagt åtal för skattebrott hade varit ett lätt val för ekobrottslingen. Minnet av knogarnas intatuerade ”HATE” när de med ett handslag förseglade affären. Makten och odödligheten som MC-livvakter utstrålat tilltalade Maximilian
Med en svordom stoppade han det blödande långfingret i munnen. Med andra handen tog upp pistolen från bordet. Vägde stålets tyngd, trevade runt pipan, smekte avtryckaren. Siktade in mot kudden han nyligen vaknat på.
”Puff, Puff”. En veckas övning hade fått honom att älska vapnet. Visslande på Bruce Springsteens ”Born in the USA” gick han ut i hallen för att hämta morgontidningen. Stegen tvärstannar. Rubriken skrek mot honom. Som en förvirrad dyslektiker ville han inte förstå texten. Från köket hördes en stegrande summerton som förkunnade att ägget var färdigkokt. Likt en zombie gick Max in i vardagsrummet, bläddrade fram tidningens mittuppslag, satte sig på soffans armstöd och tryckte in ettan på fjärrkontrollen.
Bildrutan fylldes med blågrönt, oroligt hav. Helikoptrars ljussken letade bland flytande bråte. En extrasändning direkt från haveriplatsen.
”Vad i helvete är det som hänt? Det kan inte vara sant. Är det ödet som levererat en ny lösning? Stackars människor. Jag kunde varit en av dem.” Obeslutsamhet fyllde Maximilians medvetande.
Reportens röst hördes inte över äggkokarens oljud. Max slängde tidningen i soffan, rusade ut i köket och ryckte ut sladden. Tidningsrubriken brände i soffan ”ESTONIA SJÖNK I NATT”. Lukten av panik i en liten fartygshytt tryckte mot tinningarna.
Efter en timme i soffan hade den strukturerade hjärnhalvan tagit tillbaka kontrollen. Bestämt att utnyttja situationen. Han kunde inte göra något för de drunknade arbetskamraterna. Kunde bara påverka sin egen framtid. Till TVns bakgrundsljud åt Maximilian den kalla frukosten. Monterade ihop pistolen. La den i sportväskan. Tryckte ned en vattenflaska, sin plånbok och lite reservkläder. Tog på sig oömma ytterkläder och vandrarkängor.
Eftersom Maximilian egentligen befann sig på konferens så skrev han inget avskedsbrev. Slutligen låste han dörren. Som ett bevis på sitt beslut ryckte han bort den tejpade namnskylten från ytterdörren. Med bestämda steg gick han nerför trapporna. Lämnade sitt gamla liv bakom sig utan att se tillbaka.
Mannen som hette Maximilian Wennström drunknade i Östersjön den natten.