Känslan

Jag kände på mig att det var idag allt skulle hända. Så istället för den sedvanliga kaffet, så tog jag mig tid för en påtår, lutade mig tillbaka i korgstolen och lyssnade till de knakande ljuden som uppstod vid mina rörelser.

Trollet

Det moss- och barkbeklädda ansiktet la sin panna i djupa veck över gåtan jag just levererat. Trollet var tyst en stund, jag såg hur det ryckte till i rynkorna i mellanåt, som om det kom på något insiktsfullt.
"Vad är det som är stort hos Tummeliten och litet som hos Goliat?" upprepade trollet flinande och jag såg att han räknat ut svaret.

Åstadkommit

Råmanuset ligger i datorn och skaver som ett fiskfjäll under ögonlocket. Den tredje boken i trilogin måste bearbetas nu, måste ut ur bägge mina system, min dator och min hjärna.

Skrivkramp

Att sitta där med det tomma vita arket kändes som att trampa vatten i kvicksand. Så han kom på den ultimata idéen att skapa en blogg där andra skrev historien åt honom, så kunde han lugnt luta sig tillbaka och ta åt sig äran när han publicerade varje historia på DN´s kultursidor. Samtidigt som hans samvete gnagde och slog kullerbytta på hans kreativitet som bodde utanför det fint vita pappret som skulle kunna fyllas med så många av hans vackra bilder. När han spillde kaffet - som var livsviktigt för att ens överleva denna sena timme - över sina nya byxor gav han upp

Händelselös

Dagen hade varit ytterligare en sån där händelselös, meningslös och helt onödig jävla dag.

Flygplatsen

Mannen framför honom i bagagekön svettades ymnigt längs hela nacken. Jag kände hur min egen hand knöt sig hårdare kring servetten jag höll i handen.
"om jag bara torkade lite lite?"

Hemlängtan

Sluttningen upp mot Kilimanjaros topp påminde om hans älskade Åreskutan. Trots att det låg i Afrika och att den hårda blomkålssnön är ett minne blott så infann sig en mystisk likhet. Vinden ven runt kroppen på Erik och han slets ibland brutalt ned på backen av dess kraft. Han tappade balansen ännu en gång och började sakta glida nerför sluttningen, fortare och fortare gick det och småsten yrde och dammade kring fötterna.

Morgon

Har klockan ringt eller har jag somnat om. Med huvudet fullt av tankar slevar jag i mig frukosten och tittar inte på klockan förrän jag skall gå. Med van reflex vänder jag klacken mot toaletten där jag medvetet stoppar fingrarna i halsen, inga onödiga kalorier för sömnens skull. Efteråt borstar jag tänder så hårt att tandköttet till sist blöder, sen sköljer jag ur munnen med lite mintsmakande munskölj.

Läkaren

Att behandla den lokale klanledaren var det svåraste beslut han någonsin fattat. Beslutet skulle kunna bli den riktiga eller den oriktiga medicinen för hela klanen.

Piller

"Tänk om man bara kunde ta ett piller så var lunchen klar" sa Kriminalkommissarie Österberg.
"Nämen vilken vanvettigt dum tanke" ropade kriminalassistent Wästerberg, "att inta en läcker maträtt ger ju livet en högre nästan andlig mening".
"Jamen tänka vad mycket vi skulle hinna med", mumlade en trött Österberg.

Skruv

Det var inte förrän de hittat kroppen till ledaren för Södertälje-gruppen som det tog skruv i utredningen.

Lycklig

Dagens bästa stund var när den vita vätskan sögs upp från skeden, genom nålen och fyllde kanylen. Skjutsen, när värmen och euforin genomsyrade hela kroppen, var som ett paradis på jorden. Inbäddad i bomull med fågelsång, vibrerande välbehag spreds sig i venerna.
Nu äntligen slutar det kanske.

Livet

När ser man på en människa att det kommer gå åt helvete? Är det överhuvudtaget möjligt? Eller är det likt åldersringar i trädstammen fastsvetsad i generna att förfall och katastrof ska flyta genom ådrorna. Är det kanske helt enkelt lönlöst att försöka leva sunt enligt alla friskt käcka hälsogururs råd, eftersom mitt öde redan är beseglat i mitt DNA? Ja, så är det, om du tror att du kan förändra något genom dina fåniga morötter och vitaminburkar, så känn dig lurad - ditt öde är beseglat! Men först då kan du se det, i det beseglade ögonblicket. När det redan är för sent, när du ligger orörlig i din säng och Döden grinande står lutad över dig.

Vinsten

"Nu skall jag leva livet" sa den lilla gråhåriga kvinnan till programledaren.
"En toyboy och en röd ferrari ska jag skaffa mig, samt en stor motorbåt med plats för stora sjöslag full av bara lättklädda pojkar är också ett måste", fortsatte hon med en brett leende. Hon såg ner på sina benproteser och sa:
"Nu ni proteser, ska vi leva loppan".

Programledaren, som inte var av sorten som blir svarslös, rodnade och tittade vädjande mot kameramannen. Han bara skrattade tyst och den rynkiga damen fortsatte:
"Och inte bara benproteserna, jag har tandprotes också och du vet väl vad de säger om kvinnor utan tänder? De är som män utan hår, sexiga som fan - vill du smaka?"

Ett massivt vrål av skratt sköljde ur publikhavet.

Riva

Så mycket hade förändrats att det var omöjligt att se vad som saknades. Ändå var det den känslan som fyllde upp henne när hon såg sig omring, tomheten efter något som fanns en gång.
Med en suck satte hon sig vid datorn. När hon hade loggat in på sin blogg bleknade hon, det här rev värre än vad hon hade tänkt sig. Inte en enda kommentar, hon kunde lika gärna vara död. Tankarna snurrade igång igen, död. Att få utrymme i andras liv är inte så självklart. Hon hade verkligen ansträngt sig för att våga- och så detta!

Norm

Att ingen satt jämte henne i fikarummet var en vana som chefen genom sitt beteende fastställt till norm. Trots de andras ângerfyllda blickar stod hon fast i sin mening. Hennes egen norm var viktig. Trots påtryckningar tänkte hon inte vackla, inte vika undan. Att hålla positionen i alla stormande motvindar och virvlande tornados hade hon bestämt sig för just den där dagen.

Förmåga

Att se i folks ögon när de ljög var en förmåga jag skulle klarat mig utan. Men ändå. Jag fick motvilligt erkänna att det ofta var ändamålsenligt. Som den gången då Stella "råkat gå in i en byrå", hänvisande till kepleraccelerationen. Just då, var jag tacksam över den. Stella svängde sig gärna med fina ord och jag var tvungen att googla för att få reda på vem Johannes Kepler var och läsa om hans teori om himlakropparna - men det är en annan historia.

Gestaltning

"Mest försökte jag nog bara svar på era frågor. "Det goda med konflikter är att det skapar en dialog, en dialog som för arbetet framåt mot det gemensamma mål vi har".
Mannen sträckte på nacken och tittade ut över församlingen.
Dialog... det kan jag se mig om i himlen efter, när mannen där framme är i farten blir det bara malande molande monologer, tänkte jag, men sa inget högt.

13 januari

Det var en helt vanlig vardag, torsdagen den 13 januari 1996, armbandsurets digitala siffror lyste 07:36. En vanlig dag då det snart ska ske något som förändrar resten av hans liv. Med facit i hand kanske han borde ha stannat kvar i sängen.
President Clinton befann sig i Ungern och slängde benen över kanten på hotellsängen samtidigt som han i huvudet gick igenom talet han skulle framföra senare angående situationen i Bosnien. Innan han hann så mycket som tänkta på "forna jugoslavien", ringde hans privata mobiltelefon.

Förslag

"Mitt förslag är att vi börjar om från början" sa Anders och pekade uppfordrande på det tomma arket.
"Men herregud", sa Lotta, "hur många kärleksbrev till Världens Bästa Anders ska jag behöva skriva innan du är nöjd?"
"Älskar du mig inte?", svarade han dominant med en ond blick.
"Brorsan slappna av nu...jag skall hjälpa dig. Hjälp till här nu istället för att köra den där machostilen."
"Hur ska jag någonsin lära mig att läsa", suckade han.
Anders kände hur ilskan forsade fram inom honom och han drämde till bordet med all sin kraft.
"Allt jag vill är att förklara. Varför ska det vara så svårt att hitta rätt ord?"
Han kände hur ilskan övergick till frustration och hur energin försvann ner till tårna.

Ärlighet

Om jag vetat då, det jag vet idag, hade aldrig min bror signat för en mission till i Afghanistan.

Finnas

På stenen stod det "Lycka är att finnas till" och såg man till mitt liv så stämde det inte ett skit. Det första dåliga minnet började med tungan som fastnade på lyktstolpen där jag satt fast i timmar innan en fullgubbe hjälpt mig loss genom att stänka sitt varma urin på stolpen och min tunga. Väl framkommen till sjukhus, för att få eventuell hjälp med att försöka dra in tungan igen, resonerade läkaren att jag måste vara psykiskt traumatiserad och skickade ned ett par lugnande tabletter i halsen på mig.
"Vill du ha någon att prata med?" frågade han, då min tunga var kraftigt svullen blev svaret därefter.
En psykolog och tillika terapeut blev inskickad på mitt rum, hans underläpp var ordentligt svullen, det såg ut som han använt den som napp av något slag.

Svalt

Till en början hade intresset för vernissagen varit väldigt svalt. Efter det att KW kom upp med den briljanta idén att alla gäster fick ett vinglas att fiska upp champagne ur ett fyllt badkar med, hade kön utanför ringlat sig hundrameterslång.
"Kom" sa Lena "gratis champagne, då kan man till och med stå ut med Karl Wetterstigs äckliga skulpturer en stund"
Stina hade känt henne för länge för att säga emot, och lät sig snällt halas in i kön. Promenad och förtroligt samtal fick det bli en annan dag, på långt avstånd från alla champagnechanser. Stina hann inte mer än in genom dörren förrän hon såg mannen hon undvikit nu i 3 år. Förstulet stal hon en snabb blick.
Den lokala pressen skulle komma att ha ett uppslag om Stina och KW dagen därpå, det var knappast något som de båda hade velat läsa nyktra. De ville glömma, låtsas som att tiden aldrig fanns. Doppa ner huvudet i ett till badkar fylld till bredden med gyllene bubbel och dricka sig berusade.

Glädje

"Mamma, varför är du aldrig riktigt glad?" sonens fråga brände i själen. Jag dröjde kvar, med ryggen åt Emil, tårarna började bränna bakom de hårt ihopknutna ögonen. Det var dags att berätta, men hur skulle det gå till? Orden fastnade på tungan och vägrade komma ut.
Jag vände mig sakta om och skulle precis ta min lilla Emil i famnen, när dörren slogs upp med en smäll och HAN kom in, min ständige plågoande tillika Emils far. Det röda skägget var fullt av snö och han skakade av sig flingorna som samlat sig på de grova axlarna.
"Men det är jag väl" sa jag och bet mig i tungan.

Nederlag

Mrs Cunninghams handdrejade krukor var omtalade i hela södra Northumbria, så hennes nederlag på lantbruksutställningen i Grimsby kom därför som en total överraskning. Domaren var i år den åldrige advokaten, mr Souhtby, med smak för yngre välpumpade skönheter. Hans ögon tindrade och kinderna var alldeles rosiga när han rörde dem både här och där.
Mrs Cunningham hade bara att, med en slags förfärad avundsjuka, åse spektaklet där åldringen gled runt, liksom drejande fram helt andra slags krukor, medan hennes egna alster, liksom avspeglande bortglömda hängbröst, stod skamset övergivna borta i hörnet. Hon minns knappt de dagar då hon blivit lika åsidosatt som denna dag. Utan att säkert veta hur hon tänkte eller hur det gick till, hon skulle undra länge efteråt, hade hon slängt sin allra största kruka rakt i skallen på mr Southby. Men hon ångrade sig inte.

Lurad

Författarinnan Vera Ågren stod mitt i stormen öga, osäker på om hon verkligen var värd alla hyllningar. Borde hon inte känna glädje över att denna stunden äntligen var kommen. Varför skavde en förnimmelse av att vara bedragen på insidan av hjärnbarkens rosa substans?
Publikens taktfasta klappande ville aldrig ta slut, men det var inte det värsta - det var ögonen där i salongen, ögonen som visste allt och aldrig lämnade henne ifred.
Så fort de hade slutat att applådera skulle hon fly fältet och börja ett nytt liv. Dra av sig peruken och visa sitt rätta jag. Kanske skulle alla andra också förstå, eller var det försent. En känsla av förräderi dök upp i henne.
Ååå... varför hade hon varit så girig och maktlysten, så egoistisk.

Labyrint

Deras relation var som en labyrint, där de irrade runt utan viljan att hitta varandra. Varje gång de närmade sig varandra och kunde höra den andres röst vände de tvärt på klacken och ignorerade sitt hjärtas längtan för att istället placera de längtande händerna på någon annan. De började ge upp. Deras lustar axlade manteln av den kraft som förmådde dem att överleva. Den inre kampen slet dem i tu men den fysiska attraktionen var för stor för att de skulle kunna släppa taget. Varje gång de träffades ångade luften av sexuella laddningar och aggressioner som både kvävde och gav nytt liv. Varför ska det vara så svårt att förena ljuv kärlek och hårdhänt sex, undrade hon förtvivlat.

Snoka

"Vad snokar du efter?" rösten bakom henne lät som ett uppspänt trumskinn.
Marie kände en unken doft av sprit och gammal spya. Sakta vände hon sig om och mötte blicken på en man klädd i en stor svart skinnrock som för länge sedan sett sina bästa dagar. Hans ögon hade, trots spritdoften, en stenhård glans och läpparna var nu sammanpressade till ett smalt streck.
Ett plötsligt ryck och mannen slet upp rocken. Under rocken dolde sig en ficka, den var full av nytryckta böcker, du ser skrek mannen full av dreglande iver, kan du göra om det här va?
Marie började sakta trevande dra ner blixtlåset på sin jacka.
"Trodde du ja!" skrattade hon rått.

Avskalad

Mitt ibland pyrande isolering, sotsvarta träplankor och raserade väggar stod en naken avskalad murstock. Den såg malplacerad ut där den stod, inte ens sotet hade kunnat besudla den. Det lilla skrinet som låg nedanför var uppbrutet och små skärvor av metallen låg på det sotsvarta golvet.
Hon kände igen hans sedelgömma i hamrad plåt, den som han så ofta plockat fram och visat henne. På samma gång skräckslagen och fylld av värme fylldes hon av minnena från deras senaste möte och vad han berättat för henne då.
Än i dag ångar jag att jag berättade det för hans bror och efter den dagen hade de varit totala ovänner. Över ett minne,ovänner över ett minne som nu var bortbränt.

Osynlig

Jag vaknade 2011 och såg mig omkring, jag såg bara höga murar och stängda dörrar, men det fanns ett fönster och från det fönstret kunde jag se en bild av Jonas i full aktion att kämpa sig fram emot huset. Hade det inte varit för mössan kunde man tro att jackan svävade fritt. Efter honom flög fem stycken muskelpaket i form av dobbermanhundar med blottade sylvassa tänder och ett enda mål - att döda.

Krut

Sanningen smakade som en blandning mellan olivolja och krut. Den la sig kladdigt på min hud och hotade att spränga sönder mitt inre. Jag knäppte händerna, bad till Gud att denna sanningens granat inte var mer än en simpel blindgångare.
Din sanning var min lögn, sakta pyrande med frätade gulaktig rök. När smällen kom hann tanken svepa genom min hjärna som en välhyvlad pil, att bönen varit förgäves eftersom jag inte tror på någon gud. Ensam i universum kurade jag ihop mig som en sömnig räv och gav mig åt ödet.
Ge mig en mening, ge mig en mening, ge mig sanningen, skrev smådjävlarna, sanningen bara med en mening, de skrek och skrek.
"DU är den evige guden. DU!"