Författarinnan Vera Ågren stod mitt i stormen öga, osäker på om hon verkligen var värd alla hyllningar. Borde hon inte känna glädje över att denna stunden äntligen var kommen. Varför skavde en förnimmelse av att vara bedragen på insidan av hjärnbarkens rosa substans?
Publikens taktfasta klappande ville aldrig ta slut, men det var inte det värsta - det var ögonen där i salongen, ögonen som visste allt och aldrig lämnade henne ifred.
Så fort de hade slutat att applådera skulle hon fly fältet och börja ett nytt liv. Dra av sig peruken och visa sitt rätta jag. Kanske skulle alla andra också förstå, eller var det försent. En känsla av förräderi dök upp i henne.
Ååå... varför hade hon varit så girig och maktlysten, så egoistisk.
9 kommentarer:
Borde hon inte känna glädje över att denna stunden nu äntligen var kommen.
Varför skavde en förnimmelse av att vara bedragen insidan av hjärnbarkens rosa substans?
Publikens taktfasta klappande ville aldrig ta slut, med det var inte det värsta - det var ögonen där i salongen, ögonen som visste allt och aldrig lämnade henne ifred.
Så fort de hade slutat att applådera skulle hon fly fältet och börja ett nytt liv.
Dra av sig peruken och visa sitt rätta jag.
Kanske skulle alla andra också förstå, eller var det försent.
En känsla av förräderi dök upp i henne.
Ååå... varför hade hon varit så girig och maktlysten, så egoistisk.
Historien svängde från offer, till känslan "skyll dig själv"
Skicka en kommentar