Två små Haikun:
Hon mår bättre nu
Ensam som en bladlös gren-
Döden längtade
Döden längtade
Som en pojke efter glass
Du kom till sist hit
fredag 22 april 2011
lördag 9 april 2011
Skapa
Herren skapade världen på sex dagar, på den sjunde dagen vilade han och skådade sitt verk. Undra om var nöjd. Kanske nöjdare då, dag sju, än vad han är idag, dag enmiljardfyrtiomiljonertrehundrasjuttiofyra.
Nästan alla religioner har en egen historia om hur just deras värld blev till. Hur den riktiga verkligheten skall vara. Hur man skall leva ihop med andra människor. Vilken gud som skall tillbes. Men viktigast i alla religioner är: Vad händer efter detta livet. Vad som sker i dödsriket. För detta liv vi lever nu kan väl inte vara allt? Vilket slöseri i så fall.
Evolutionsteorin har en helt annan skapelseberättelse. Man förstår varför religionerna är rädda för den, varför människor inte vill inse hur det egentligen är.
Allt kan väl inte vara skapat av en tillfällighet. Vad har vi då för syfte i denna verklighet? Varför finns vi? Varför finns livet? Stora frågor utan svar.
Sedan, ju mer man läser om qvant-fysik, universum, the big bang, hur liv uppstod och dagligen uppstår, ju religiösare blir man.
Allt detta måste vara skapat med ett syfte. Frågan är bara vilket?
Nästan alla religioner har en egen historia om hur just deras värld blev till. Hur den riktiga verkligheten skall vara. Hur man skall leva ihop med andra människor. Vilken gud som skall tillbes. Men viktigast i alla religioner är: Vad händer efter detta livet. Vad som sker i dödsriket. För detta liv vi lever nu kan väl inte vara allt? Vilket slöseri i så fall.
Evolutionsteorin har en helt annan skapelseberättelse. Man förstår varför religionerna är rädda för den, varför människor inte vill inse hur det egentligen är.
Allt kan väl inte vara skapat av en tillfällighet. Vad har vi då för syfte i denna verklighet? Varför finns vi? Varför finns livet? Stora frågor utan svar.
Sedan, ju mer man läser om qvant-fysik, universum, the big bang, hur liv uppstod och dagligen uppstår, ju religiösare blir man.
Allt detta måste vara skapat med ett syfte. Frågan är bara vilket?
torsdag 7 april 2011
onsdag 6 april 2011
tisdag 5 april 2011
måndag 4 april 2011
söndag 3 april 2011
Vägmötet
Grannarna kom från olika håll. Den skäggige Orvar tillsammans med sin bror, skrotbilssamlaren. Janne och hustrun gick hand i hand. Stefan såg jag borta vid kröken, kutryggig efter alla år på sågverket. Den enda som verkade glad var Kurt. Han stod jämte mig på vändplatsen och tryckte in en prilla under läppen.
"Du, tror di säj nått om ett" sa han sedan med en brun rand längs tänderna.
Jag skakade på huvudet. Tysta fortsatte vi att vänta på att vägsamfälllighetens medlemmar skulle samlas.
De tog ihand i den takt de kom fram. Grymtningar uttalades som förtäckta hälsningsfraser. Människor som varit grannar i generationer nickade igenkännande mot varandra. Orvar gratulerade Kurt for fjortontaggaren han fällt i höstas. Janne och Marianne stod några steg ifån oss andra och mummlade sinsemellan. Stefan och Skrotnisse inspekterade gruskvalitén i högen mitt på vändplatsen. Jag tog fram den handskrivna dagordningen ur min Helly-Hansen väst. Ingen sa något av värde. Alla väntade på samfällighetens ordförande, Greve Anton Gyldenbielke.
På något sätt kände jag mig alltid obekväm med de som bott längs vägen längre tid än jag. Kände mig inte accepterad. Jag hade ju i och för sig bara bott på Stomshöjd i femton år. Jag jagade inte, drev inget jordbruk, fällde ingen skog, jobbade på kontor i stan. Jag räknades inte. En utböling, en sta´bo.
Just innan Orvars mumlande övergick till högljud klagan över grevens oförmåga att hålla tiden, hördes en bilmotor borta vid kröken. Med gruset flygande runt däcken tog Grevens fyrhjulsdrivna Land Rover kurvan med en tvärsladd.
Greve Gyldenbielke tvärnitade så stenarna yrde längs våra gummistävlar. Utan ett ord om ursäkt eller förklaring hoppade han ur bilen innan den knappt stannat. Harklade sig och tog till orda.
"Föreningens pengar är slut. För att kunna göra iordning vägen behöver alla göra ett tillskott". Hans blick på oss alla var krävande, nästan påträngande.
"Du, tror di säj nått om ett" sa han sedan med en brun rand längs tänderna.
Jag skakade på huvudet. Tysta fortsatte vi att vänta på att vägsamfälllighetens medlemmar skulle samlas.
De tog ihand i den takt de kom fram. Grymtningar uttalades som förtäckta hälsningsfraser. Människor som varit grannar i generationer nickade igenkännande mot varandra. Orvar gratulerade Kurt for fjortontaggaren han fällt i höstas. Janne och Marianne stod några steg ifån oss andra och mummlade sinsemellan. Stefan och Skrotnisse inspekterade gruskvalitén i högen mitt på vändplatsen. Jag tog fram den handskrivna dagordningen ur min Helly-Hansen väst. Ingen sa något av värde. Alla väntade på samfällighetens ordförande, Greve Anton Gyldenbielke.
På något sätt kände jag mig alltid obekväm med de som bott längs vägen längre tid än jag. Kände mig inte accepterad. Jag hade ju i och för sig bara bott på Stomshöjd i femton år. Jag jagade inte, drev inget jordbruk, fällde ingen skog, jobbade på kontor i stan. Jag räknades inte. En utböling, en sta´bo.
Just innan Orvars mumlande övergick till högljud klagan över grevens oförmåga att hålla tiden, hördes en bilmotor borta vid kröken. Med gruset flygande runt däcken tog Grevens fyrhjulsdrivna Land Rover kurvan med en tvärsladd.
Greve Gyldenbielke tvärnitade så stenarna yrde längs våra gummistävlar. Utan ett ord om ursäkt eller förklaring hoppade han ur bilen innan den knappt stannat. Harklade sig och tog till orda.
"Föreningens pengar är slut. För att kunna göra iordning vägen behöver alla göra ett tillskott". Hans blick på oss alla var krävande, nästan påträngande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)