Valter är begravd i pärmar och papper. Letar och summerar. En arbetsuppgift som han är expert på. En mästare. Trodde dock aldrig han skulle använda sin specialistkunskap i sitt egna företag.
I ett excelark på skärmen noterar han företagsnamn. Samtidigt som han skriver ditt ett nytt jämför han kolumnen mot Rolands kundlista. Vid varje avvikelse skriver han ett belopp.
In i rummet stiger delägarkollegan Gunilla, som vanligt i dräkt och knutblus. Korrekt målad. Sval och känslokall. Snabbt klickar han ner excelbladet. Tror inte hon är mogen för nyheten ännu. Om hon någonsin blir det.
Innan han hinner kommentera eller undra vad hon vill, meddelar hon att Rolands änka har kommit. Valters hjärna kopplar om, visst i helvete, DET mötet var idag. Han sneglar bort mot konferensrummet. Ser ryggtavlorna på Rolands änka och hennes advokat. En röd, nyfriserad kalufs, jämte en tunnhårig skalle. Valter känner igen Advokat Wirell. De har suttit i många överläggningar med gemensamma kunder och om byrås angelägenheter. Trodde väl aldrig de skulle hamna på olika sidor.
Valter sätter sig. Gunilla stänger konferensdörren.
”Kaffe?” undrar Valter.
Bägge gästerna vinkar avvärjande. Gunilla skakar på huvudet. Valter rycker på axlarna och avstår kaffesuget i magen.
Advokaten lägger fram en mapp med papper. Utan att öppna det vet Valter vad det innehåller.
Under det inledande pratet om vädret och om hur mycket jobb det är att göra, sitter änkan tyst och ointresserad. Advokat Wirell kommer snabbt till deras ärende.
”Som ni vet är jag testamentexekutor för Roland Westhers dödsbo”
Valter och Gunilla nickar unisont. Änkan sneglar mot mappen, snörper på munnen och ser kallt på Gunilla. Valter kommer på sig med att fundera om Roland inte tillbringade mer tid med Gunilla än vad han gjorde med sin fru. Han var ju alltid på kontoret. Jobbde jämt. Kanske är det därför hon är avundsjuk.
”I detta kompanjonsavtal framgår det att i samband med en delägares dödsfall är kvarlevande delägare skyldiga att lösa ut den avlidnes dödsbo till ett marknadsvärde fastställt till 75% av årsomsättningen i byrån.” advokat Wirells röst är knastertorr. Änkan blinkar och ler för första gången sedan Roland dog.
Valter tänker att de aldrig skulle ha råd att lösa ut Rolands 60% ägarandel. Var skall de få tio miljoner från? Fem millar var??
”Enligt avtalet har ni tre veckor på er”
På en given signal reser sig gästerna samtidigt. Valter och Gunilla tittar på varandra. En liten gnutta desperation kan anas i Gunillas ögonvrå.
Innan änkan stänger konferensdörren på väg ut vänder hon sig om och väser:
”Och jag har redan fått anbud från både PwC och Ernst & Young”
Deras väg ut genom korridoren liknar mest en triumfmarsch. Hög svansföring och näsan i vädret.
torsdag 28 oktober 2010
onsdag 27 oktober 2010
Skendöd
Denna morgon har inte väckarklockan spelat sin vanliga truddelutt, eller sirentjutet, som det ibland känns, när man vaknar mitt i djupsömnen och hjärtat håller på att hoppa ur kroppen på en av överraskningen att det redan är morgon.
Inte idag, en ledig dag med bara en sak på agendan. Hämnd.
Inget skall störa denna dagen.
Men morgonrutiner är till för att följas ändå. Bara för att man är ledig behöver man inte bete sig som ett djur. Så det är lika bra att köra en helgmorgonrutin.
Alltså: morgonläsning av Skattenytt, tandpetning med plasttandpetare samtidigt, effektivt. Morgon Gi-gong, sträckning och andning, så musklerna vaknar, blir beredda. Andningen är viktigast för att tömma hjärnan. Idag behöver den vara tom för att agera på instinkt.
Pyjamasen åker på, tårna värmer sig på den nyinstallerad golvvärmen i badrummet. Tandbortsning, engång innan frukost och en gång efter. Plus två sköljningar. Inte glömma. Max drar handen längs den millimeter långa skäggstubben. Den är svart och vass, men han bestämmer sig att vara lite olydig idag och låter därför rakapparaten vila. Också dusch, en snabbis för att vara fräsch, alla sinnen vakna.
DN sitter fast i dörrens brevlåda, på avstånd hörs grannens hund skälla. Ett nytt ljud för Max som annars inte brukar vara hemma på vardagsmornar. Han hinner tänka att det är tur man inte är arbetslös och tvingas vakna till skrällets oljud. Rycker tag i tidningen så luckan stängs med en smäll i trapphuset.
Utan att tänka sätter han på kaffebryggaren, en rörelse han kan göra med en hand och samtidigt hälla upp fil från kylskåpet med den andra. Utanför fönstret viner höstens första storm. Ett löv från en kastanj tävlar mot en systemkasse att komma först till lekplatsen.
Fan vicken tur ja skolka från konferensen. Vicken jävla sjögång det måste varit inatt. Skattechefen måste varit dubbelt rund under fötterna för att hålla sig stående. Max ler åt förra årets konferens då Rotelchefen blivit mer än lovligt full och tafsat på förste byråintendent Ros-Marie Fagersson. Helvete vilket liv det blev! Men rotelchefen hade ändå blivit befordrad och Ros-Marie fick byta enhet till kronofogdmyndigheten. Där passade hon i och för sig bättre, men ändå.
Tallrik, flingor och macka med falukorv. Kaffedoften sprider en angenäm doft i hela köket, porlar ner i muggen, lite mjölk på toppen. På fönsterbrädet sitter en duva och huttrar. Egentligen en morgon att krypa ner i sängen igen. Men det är inget alternativ för Max. Han har en plan och att alla tror att han är med på konferensen ger honom ett perfekt alibi.
För några dagar sedan hade han lämnat av Greger på kajen med klara instruktioner att fylla i närvarolistorna att han varit där och eftersom antalet deltagare var utspridda från hela landet skulle ingen märka att inte just han var där. Ingen utom Greger, men han fick betalt för att hålla käft.
Sätter sig på stolens mjuka dyna, kaffekoppen i vänster hand och viker upp DN. Skall just ta första tuggan på korvmackan. Då rubriken skriker mot honom.
”ESTONIA, FÖRLISTE I NATT!!!
Flera hundra befaras drunknade, massiv räddningsinsats av tre länders sjöräddning”
Handen med kaffekoppen är paralyserad. Hjärnan hinner tänka att hans skolk måste varit en impuls från ett högre väsen, även att han vet att det inte är så. Max reser sig, glömmer frukosten, tar av sig pyjamasen och ställer sig i duschen igen.
De varma strålarna måste göra att han kan tänka.
Kan detta vara tillfället han drömt om? Har ödet gett honom en möjlighet att ändra allt? Max vrider om vredet och medan det kalla vattnet gör att han frustar så bestämmer han sig att ta tillfället.
Han skjuter inte upp hämnden för det, katastrofen gör bara att utgången kommer bli annorlunda.
Inte idag, en ledig dag med bara en sak på agendan. Hämnd.
Inget skall störa denna dagen.
Men morgonrutiner är till för att följas ändå. Bara för att man är ledig behöver man inte bete sig som ett djur. Så det är lika bra att köra en helgmorgonrutin.
Alltså: morgonläsning av Skattenytt, tandpetning med plasttandpetare samtidigt, effektivt. Morgon Gi-gong, sträckning och andning, så musklerna vaknar, blir beredda. Andningen är viktigast för att tömma hjärnan. Idag behöver den vara tom för att agera på instinkt.
Pyjamasen åker på, tårna värmer sig på den nyinstallerad golvvärmen i badrummet. Tandbortsning, engång innan frukost och en gång efter. Plus två sköljningar. Inte glömma. Max drar handen längs den millimeter långa skäggstubben. Den är svart och vass, men han bestämmer sig att vara lite olydig idag och låter därför rakapparaten vila. Också dusch, en snabbis för att vara fräsch, alla sinnen vakna.
DN sitter fast i dörrens brevlåda, på avstånd hörs grannens hund skälla. Ett nytt ljud för Max som annars inte brukar vara hemma på vardagsmornar. Han hinner tänka att det är tur man inte är arbetslös och tvingas vakna till skrällets oljud. Rycker tag i tidningen så luckan stängs med en smäll i trapphuset.
Utan att tänka sätter han på kaffebryggaren, en rörelse han kan göra med en hand och samtidigt hälla upp fil från kylskåpet med den andra. Utanför fönstret viner höstens första storm. Ett löv från en kastanj tävlar mot en systemkasse att komma först till lekplatsen.
Fan vicken tur ja skolka från konferensen. Vicken jävla sjögång det måste varit inatt. Skattechefen måste varit dubbelt rund under fötterna för att hålla sig stående. Max ler åt förra årets konferens då Rotelchefen blivit mer än lovligt full och tafsat på förste byråintendent Ros-Marie Fagersson. Helvete vilket liv det blev! Men rotelchefen hade ändå blivit befordrad och Ros-Marie fick byta enhet till kronofogdmyndigheten. Där passade hon i och för sig bättre, men ändå.
Tallrik, flingor och macka med falukorv. Kaffedoften sprider en angenäm doft i hela köket, porlar ner i muggen, lite mjölk på toppen. På fönsterbrädet sitter en duva och huttrar. Egentligen en morgon att krypa ner i sängen igen. Men det är inget alternativ för Max. Han har en plan och att alla tror att han är med på konferensen ger honom ett perfekt alibi.
För några dagar sedan hade han lämnat av Greger på kajen med klara instruktioner att fylla i närvarolistorna att han varit där och eftersom antalet deltagare var utspridda från hela landet skulle ingen märka att inte just han var där. Ingen utom Greger, men han fick betalt för att hålla käft.
Sätter sig på stolens mjuka dyna, kaffekoppen i vänster hand och viker upp DN. Skall just ta första tuggan på korvmackan. Då rubriken skriker mot honom.
”ESTONIA, FÖRLISTE I NATT!!!
Flera hundra befaras drunknade, massiv räddningsinsats av tre länders sjöräddning”
Handen med kaffekoppen är paralyserad. Hjärnan hinner tänka att hans skolk måste varit en impuls från ett högre väsen, även att han vet att det inte är så. Max reser sig, glömmer frukosten, tar av sig pyjamasen och ställer sig i duschen igen.
De varma strålarna måste göra att han kan tänka.
Kan detta vara tillfället han drömt om? Har ödet gett honom en möjlighet att ändra allt? Max vrider om vredet och medan det kalla vattnet gör att han frustar så bestämmer han sig att ta tillfället.
Han skjuter inte upp hämnden för det, katastrofen gör bara att utgången kommer bli annorlunda.
måndag 25 oktober 2010
Ett frö av tvivel
Hon försöker dölja blåmärkena med en långarmad polo. Sträcker hon armarna över huvudet spänner det i ansiktet. Inga slag eller sparkar. Än.
Men han bidar bara sin tid, bygger upp stämningen, väntar. När är tiden mogen?
Siv putar med läpparna. Torkar bort en tår med näsduken. Hoppas att ingen märker något. Hon drar i spolknappen rättar till tröjan och går ut i verkligheten.
Ute i verkligheten hostar kopieringsapparaten fram vita papper i långa banor. Maskinen rasslar och papper förbrukas. Inget miljöbesparande. Skogar som går åt till att trycka siffror på papper.
Siv svänger in på sitt rum. Känner inte blickarna från receptionen. Hör inte Karins och Elins viskande. Eller vill kanske inte höra.
Hon tar fram de pärmar hon skall vissa för Valter.
Han måste få vet. Orkar inte hålla denna hemlighet för sig själv. Inte nu när Roland är borta. Slänger en blick på lamporna i växel. Telefonen är inte upptagen. Med bestämda steg klampar klackarna mot trägolvet.
Knackar lätt på dörrkarmen. Valter tittar upp. Verkar besvärad. Vill väl egentligen inte veta. Har egna problem, men hon måste.
Rummet luktar sorg och hårt arbete, eller obeslutsamhet.
Stolen känns mjuk, ovan. Hon brukar inte sitta som besökare. Brukar för det mesta bara springa förbi och lägga något viktigt på skrivbordet.
”Se här”
Hon lägger böcker och pärmar uppslagna på de rätta sidorna. Pekar på kolumner och summeringar. Han följer nagelns rörelser längs de förtryckta raderna.
Läser siffrorna. Skannar in slutsatsen. Fattar, utan att inse vidden av det han läser.
Valter lutar sig tillbaka. Ser Siv djup i ögonen. Hon sätter sig igen. Doften av obeslutsamhet blir tyngre.
”Det kan inte vara sant” är det enda han får ur sig.
”Jo, tyvärr” svarar Siv
”Hur länge?”
”Så länge jag kan minnas”
”Hur mycket handlar det om?”
”Mer än du kan ana”
Men han bidar bara sin tid, bygger upp stämningen, väntar. När är tiden mogen?
Siv putar med läpparna. Torkar bort en tår med näsduken. Hoppas att ingen märker något. Hon drar i spolknappen rättar till tröjan och går ut i verkligheten.
Ute i verkligheten hostar kopieringsapparaten fram vita papper i långa banor. Maskinen rasslar och papper förbrukas. Inget miljöbesparande. Skogar som går åt till att trycka siffror på papper.
Siv svänger in på sitt rum. Känner inte blickarna från receptionen. Hör inte Karins och Elins viskande. Eller vill kanske inte höra.
Hon tar fram de pärmar hon skall vissa för Valter.
Han måste få vet. Orkar inte hålla denna hemlighet för sig själv. Inte nu när Roland är borta. Slänger en blick på lamporna i växel. Telefonen är inte upptagen. Med bestämda steg klampar klackarna mot trägolvet.
Knackar lätt på dörrkarmen. Valter tittar upp. Verkar besvärad. Vill väl egentligen inte veta. Har egna problem, men hon måste.
Rummet luktar sorg och hårt arbete, eller obeslutsamhet.
Stolen känns mjuk, ovan. Hon brukar inte sitta som besökare. Brukar för det mesta bara springa förbi och lägga något viktigt på skrivbordet.
”Se här”
Hon lägger böcker och pärmar uppslagna på de rätta sidorna. Pekar på kolumner och summeringar. Han följer nagelns rörelser längs de förtryckta raderna.
Läser siffrorna. Skannar in slutsatsen. Fattar, utan att inse vidden av det han läser.
Valter lutar sig tillbaka. Ser Siv djup i ögonen. Hon sätter sig igen. Doften av obeslutsamhet blir tyngre.
”Det kan inte vara sant” är det enda han får ur sig.
”Jo, tyvärr” svarar Siv
”Hur länge?”
”Så länge jag kan minnas”
”Hur mycket handlar det om?”
”Mer än du kan ana”
Kräfta
Ett frö. En liten förhårdnad.
Att en känsla med fingertopparna kan så en sån osäkerhet.
Osäkerhet om framtiden.
Finns den? Finns jag i den?
Eller är jag på väg därifrån.
Ett frö. En utväxt på fel ställe.
Elak- eller godartad, spelar det någon roll?
Den borde inte vara där.
Och vad gör man sen? Efter att hjärnan stannat.
När tanken står still.
Tanken av att man inte kommer finns tiden ut.
När är det slut?
Ett frö av osårbarhet som försvann.
Att en känsla med fingertopparna kan så en sån osäkerhet.
Osäkerhet om framtiden.
Finns den? Finns jag i den?
Eller är jag på väg därifrån.
Ett frö. En utväxt på fel ställe.
Elak- eller godartad, spelar det någon roll?
Den borde inte vara där.
Och vad gör man sen? Efter att hjärnan stannat.
När tanken står still.
Tanken av att man inte kommer finns tiden ut.
När är det slut?
Ett frö av osårbarhet som försvann.
söndag 24 oktober 2010
Fotspår
I natt hade jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde bilder ur mitt liv fram. Jag såg på varje bild två fotspår i sanden, ett par var mina och det andra paret var Guds.
När den sista bilden syntes såg jag tillbaka på fotspåren. Jag upptäckte då att många gånger under mitt liv fanns det endast ett par fotspår. Jag såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i mitt liv.
Detta bekymrade mig mycket och jag frågade Gud om detta
"Gud, du sa när jag en gång bestämde mig för att följa dig, att du skulle gå med mig hela vägen, men jag ser att under de svårast stunderna i mit liv finns det bara ett par fotspår...... Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig mest"
Gud svarade:
"Mitt barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig. Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se ett par fotspår, då bar jag dig."
av Margaret Fishback-Powers
När den sista bilden syntes såg jag tillbaka på fotspåren. Jag upptäckte då att många gånger under mitt liv fanns det endast ett par fotspår. Jag såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i mitt liv.
Detta bekymrade mig mycket och jag frågade Gud om detta
"Gud, du sa när jag en gång bestämde mig för att följa dig, att du skulle gå med mig hela vägen, men jag ser att under de svårast stunderna i mit liv finns det bara ett par fotspår...... Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig mest"
Gud svarade:
"Mitt barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig. Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se ett par fotspår, då bar jag dig."
av Margaret Fishback-Powers
lördag 23 oktober 2010
Gör rätt från början
Det jobbiga med att rätta till är ju att man måste göra något fel först. Det vill man ju egentligen inte. Ingen vill väl göra något fel med vilja, bara för att ha möjligheten att rätta till det sedan. Efteråt.
Eller??
Finns det människor som gör fel med vilja? Bara för att visa att de snabbt och lätt kan rätta till det elände de ställt till med.
Och vad är rätt för den delen? Det som kan vara fel för dig kan ju vara rätt för mig. Var hamnar då uttrycket "ställa till rätta"? Kunde ju lika väl vara "Göra allt fel"
Med andra ord är det lika bra att det får vara som det är.
Vågar fasen inte rätta till något. Tänk om det blir ännu mer fel ?
Eller??
Finns det människor som gör fel med vilja? Bara för att visa att de snabbt och lätt kan rätta till det elände de ställt till med.
Och vad är rätt för den delen? Det som kan vara fel för dig kan ju vara rätt för mig. Var hamnar då uttrycket "ställa till rätta"? Kunde ju lika väl vara "Göra allt fel"
Med andra ord är det lika bra att det får vara som det är.
Vågar fasen inte rätta till något. Tänk om det blir ännu mer fel ?
torsdag 21 oktober 2010
Begravningsfika
Rutorna är immiga på insida. Gästerna sitter i smågrupper runtom i församlingshemmet. Prästen och dottern viskar med änkan. Efter som läpparna inte rör sig förstår Valter att hon inte svarar. Mumlet från de andra ligger som en matta över stämningen. Mittemot honom sitter Gunilla, tillsammans med Siv och Rolands barnbarn. Flickan verkar vilsen och blicken är fastnaglad på sin mor och mormor. Siv lägger handen på tösens fingrar.
”Hur går det i skolan, lilla vän?”
Utan att svara rycker flickan åt sig handen som hon bränt sig på en varmplatta, reser sig med saftglaset i handen och går mot köket. När hon passerar sin familj blir stegen långsammare. Hon lutar sig för att höra vad de säger. Modern viftar bort henne med baksidan av handen.
Valter och Gunilla viskar inte ens till varandra. Har liksom inget privat att prata om. Pratar alltid om jobb, kunder, ekonomi eller ny skattelagstiftning. Siv tittar förnärmat på dem efter att barnet gått.
”Ja ville bara va snäll”
Koppen i Valters hand är har en påmålad blå blomma. Han tar den sista slurken kaffe. Gunilla gör ett tecken att han kan ta hennes kanelbulle. Han avböjer. Det blir tyst. Alla andras viskningar är det enda som hörs.
”Konstigt att det är så få av firmans anställda här”
Siv lutar sig fram och stöter ut orden som en väsande orm.
”De hade väl annat, viktigare saker för sig”
Siv tittar på Gunilla som hon svurit i kyrkan.
”Han var ju som en far för dem!!”
Siv avbryter den begynnande ordväxlingen om Rolands förträfflighet när hennes man stiger in i rummet. Hon sänker blicken ner i bordet.
Valter reser sig.
”Jag ska väl hälsa på de mina”
Gunilla och Siv vill inte fråga, vill slippa känna, leva kvar i sina bubblor av overklighet och dövade känslor.
På vägen ut beklagar Valter sorgen ännu en gång. Änkan märker knappt att han går.
”Hur går det i skolan, lilla vän?”
Utan att svara rycker flickan åt sig handen som hon bränt sig på en varmplatta, reser sig med saftglaset i handen och går mot köket. När hon passerar sin familj blir stegen långsammare. Hon lutar sig för att höra vad de säger. Modern viftar bort henne med baksidan av handen.
Valter och Gunilla viskar inte ens till varandra. Har liksom inget privat att prata om. Pratar alltid om jobb, kunder, ekonomi eller ny skattelagstiftning. Siv tittar förnärmat på dem efter att barnet gått.
”Ja ville bara va snäll”
Koppen i Valters hand är har en påmålad blå blomma. Han tar den sista slurken kaffe. Gunilla gör ett tecken att han kan ta hennes kanelbulle. Han avböjer. Det blir tyst. Alla andras viskningar är det enda som hörs.
”Konstigt att det är så få av firmans anställda här”
Siv lutar sig fram och stöter ut orden som en väsande orm.
”De hade väl annat, viktigare saker för sig”
Siv tittar på Gunilla som hon svurit i kyrkan.
”Han var ju som en far för dem!!”
Siv avbryter den begynnande ordväxlingen om Rolands förträfflighet när hennes man stiger in i rummet. Hon sänker blicken ner i bordet.
Valter reser sig.
”Jag ska väl hälsa på de mina”
Gunilla och Siv vill inte fråga, vill slippa känna, leva kvar i sina bubblor av overklighet och dövade känslor.
På vägen ut beklagar Valter sorgen ännu en gång. Änkan märker knappt att han går.
onsdag 20 oktober 2010
Sjukhusbesök
Det måste vara näsan som har bästa minnet. Både det sinnet som vänjer sig först, men också det som bäst minns var och när doftreceptorerna känt samma lukt tidigare.
Det är sjukhusdoften som gör att Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon stannar redan mellan de bägge skjutdörrarna i entrén. Minnet sköljer över honom av alla gånger han besökt sin bror på sjukhuset i Kalmar.
Doften av penicillinupplöst avföring blandat med eter och golvrengöringsmedel sitter fastnaglad i minnesbanken. Innan han hinner vända dyker en vit rock upp i vänstra ögonvrån. Vinkar mot honom. Carlos inser att det är lika bra att han går in genom de inre dörrarna också. Han andas genom munnen och försöker glömma.
Fem steg innanför möts han av en kvinna med stetoskopet snett runt halsen, Dr. Ziahur Bhuto. En ståtlig kvinna, ren, oskuldsfull och specialist på encephalon med inriktning på koma. Den bästa i Sverige. Hans bror har flera gånger varit remitterad till henne utan att några förändringar skett. Hennes hår är svart som ett kosmiskt svart hål, i håret hänger ett likadant smycke som det runt halsen. Allt ser ut som en galax på stjärnhimlen. Hon nickar mot Carlos som de vore gamla bekanta.
”Hon är fortfarande i koma” Är det första hon säger. Hennes konstaterande är neutralt och professionellt. ”Så det är ingen möjlighet att ni kan höra henne om vad som hänt”
Carlos svarar inte. De fortsätter in i byggnaden, mot flickans sjukrum. Carlos förnimmer en doft av svamp som han aldrig känt på ett sjukhus förut.
Det är sjukhusdoften som gör att Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon stannar redan mellan de bägge skjutdörrarna i entrén. Minnet sköljer över honom av alla gånger han besökt sin bror på sjukhuset i Kalmar.
Doften av penicillinupplöst avföring blandat med eter och golvrengöringsmedel sitter fastnaglad i minnesbanken. Innan han hinner vända dyker en vit rock upp i vänstra ögonvrån. Vinkar mot honom. Carlos inser att det är lika bra att han går in genom de inre dörrarna också. Han andas genom munnen och försöker glömma.
Fem steg innanför möts han av en kvinna med stetoskopet snett runt halsen, Dr. Ziahur Bhuto. En ståtlig kvinna, ren, oskuldsfull och specialist på encephalon med inriktning på koma. Den bästa i Sverige. Hans bror har flera gånger varit remitterad till henne utan att några förändringar skett. Hennes hår är svart som ett kosmiskt svart hål, i håret hänger ett likadant smycke som det runt halsen. Allt ser ut som en galax på stjärnhimlen. Hon nickar mot Carlos som de vore gamla bekanta.
”Hon är fortfarande i koma” Är det första hon säger. Hennes konstaterande är neutralt och professionellt. ”Så det är ingen möjlighet att ni kan höra henne om vad som hänt”
Carlos svarar inte. De fortsätter in i byggnaden, mot flickans sjukrum. Carlos förnimmer en doft av svamp som han aldrig känt på ett sjukhus förut.
tisdag 19 oktober 2010
Stratego
Dörrklockan förkunnar hans ankomst. Egentligen behöver han inte ringa på. Han kommer alltid hit samma dag, samma klockslag, med en dåres envishet. På brevinkastet har H’et lossnat i Hoffman.
Inte heller ikväll behöver han vänta särskilt länge på att handtaget skall röra sig, säkerhetskedjan rasslar. Franks näsa skjuter ut genom dörrspringan som om han vore Pinocchio. Vänstra ögat är snett efter stroken, kinderna är röda efter punschen och ärtsoppan.
”E de du?” Frank verkar förvånad.
”Spela inte dum nu. Du vet ja’ kommer varje torsdag.”
Med ett leende som får Valter att förbereda sig på det värsta, vänder sig Frank mumlande mot köket. Hasar sig fram i innetofflorna som han fick av sin fru förra seklet.
Han har något lurt på gång idag.
Valter hänger av sig ytterrocken, lägger kepsen på hatthyllan.
”Har Vera gått?” undrar han.
”Mötte du henne inte på väg upp?” Frank skramlar med glasen.
”Näe, Ja’ tog trapporna. Hon kanske var i hissen!”
”Trapporna?”
”Ja, lite motion behövs, det gäller att höja sin lägsta ribba, man vill ju inte dö i förtid”
Frank återvänder med två glas gin och tonic. Valter sätter sig vid spelbordet med sitt glas i handen. Frank vet att man inte lär en gammal hund sitta och att Valter inte börjar motionera frivilligt, men mellan dem ställs inga besvärliga frågor. Under hela fruns ALS-sjukdom pratade de bara om känslor en gång, men då hade de också druckit några för många g&t.
Utan att kommentera sprider Valter pjäserna över spelplanen. De röda och blå tornen snurrar över rutorna.
”Du kan börja med blått idag” säger Frank.
Valter stannar sin hand mitt i rörelsen om utlottning av sida.
Definitivt något lurt på gång. Frank ger inte bort öppningen utan orsak.
”Jag har nämligen utarbetat en ny plan för rött sedan sist, tänkte jag skulle testa den idag.”
Där kom den. En ny plan! Tacksam för varningen
”Ja då är det väl lika bra jag ger upp”
Frank tittar på Valter över sina läsglasögon.
”Näe då. En liten chans har du nog”
Längst in i Franks ögonvrå ser Valter att han menar något helt annat. Utan vidare kommentarer ställer de upp de åttiopjäserna. Hälften röda, hälften blå. Koncentrationen och kampen ligger i luften. Ingen pardon kommer ges och verkligheten utanför försvinner i ovidkommandets dimma.
Veckans Stratego-spel är höjdpunkten och den som vinner kommer inneha det gyllene myntet hela veckan.
Valter minns inte riktigt hur de började. Måste varit någon gång i högstadiet. När Stratego-spelet först kom från Alga. Han och Frank satt och skröt om den som kunde mest historia om andra världskriget. På bilder försökte de känna igen figurerna, von Ribbentrop och Albert Speer var alltid de svåraste och minst populära. Skrytet gick sedermera över till Stratego-spelande. Sedan dess hade de alltid träffats på torsdagskvällar för att gjuta sitt otium. Fly verkligheten, in i spelvärlden.
När första partiet är över och Valter viker ner sin flagga för Franks löjtnant frågar han:
”Har du kontakter kvar på myndigheten”
Valter vet svaret. En gång skattmas alltid skattmas, även om Frank nu är sjukpensionär.
”Jo” Franks svar är avvaktande.
”Nu menar jag en specifik avdelning, Arkivariet”
Frank blir nyfiken och slutar rassla med pjäserna, munterheten efter den lätta vinsten försvinner.
”Jag skulle vilja läsa Maximilians sista utredning” fortsätter Valter.
”Va. Hur menar du?”
”Jo, Max höll ju på med en utredning när Estonia sjönk. Jag skulle vilja läsa den.”
”Jamen, det är ju sexton år sedan”
”Ja’ vet, men arkiverar inte ni allting. Först på papper, sedan på microfilm, eller digitalt är det väl nuförtiden”
”I och för sig” Frank gnider sin hakspets, blicken blir inåtvänd. Minnet arbetar. ”Låt mig kolla. Är det bråttom?”
”Nä, jag är bara nyfiken över vad han höll på med.”
Utan att yttra ett ord mer om saken, fortsätter de med nästa parti.
Inte heller ikväll behöver han vänta särskilt länge på att handtaget skall röra sig, säkerhetskedjan rasslar. Franks näsa skjuter ut genom dörrspringan som om han vore Pinocchio. Vänstra ögat är snett efter stroken, kinderna är röda efter punschen och ärtsoppan.
”E de du?” Frank verkar förvånad.
”Spela inte dum nu. Du vet ja’ kommer varje torsdag.”
Med ett leende som får Valter att förbereda sig på det värsta, vänder sig Frank mumlande mot köket. Hasar sig fram i innetofflorna som han fick av sin fru förra seklet.
Han har något lurt på gång idag.
Valter hänger av sig ytterrocken, lägger kepsen på hatthyllan.
”Har Vera gått?” undrar han.
”Mötte du henne inte på väg upp?” Frank skramlar med glasen.
”Näe, Ja’ tog trapporna. Hon kanske var i hissen!”
”Trapporna?”
”Ja, lite motion behövs, det gäller att höja sin lägsta ribba, man vill ju inte dö i förtid”
Frank återvänder med två glas gin och tonic. Valter sätter sig vid spelbordet med sitt glas i handen. Frank vet att man inte lär en gammal hund sitta och att Valter inte börjar motionera frivilligt, men mellan dem ställs inga besvärliga frågor. Under hela fruns ALS-sjukdom pratade de bara om känslor en gång, men då hade de också druckit några för många g&t.
Utan att kommentera sprider Valter pjäserna över spelplanen. De röda och blå tornen snurrar över rutorna.
”Du kan börja med blått idag” säger Frank.
Valter stannar sin hand mitt i rörelsen om utlottning av sida.
Definitivt något lurt på gång. Frank ger inte bort öppningen utan orsak.
”Jag har nämligen utarbetat en ny plan för rött sedan sist, tänkte jag skulle testa den idag.”
Där kom den. En ny plan! Tacksam för varningen
”Ja då är det väl lika bra jag ger upp”
Frank tittar på Valter över sina läsglasögon.
”Näe då. En liten chans har du nog”
Längst in i Franks ögonvrå ser Valter att han menar något helt annat. Utan vidare kommentarer ställer de upp de åttiopjäserna. Hälften röda, hälften blå. Koncentrationen och kampen ligger i luften. Ingen pardon kommer ges och verkligheten utanför försvinner i ovidkommandets dimma.
Veckans Stratego-spel är höjdpunkten och den som vinner kommer inneha det gyllene myntet hela veckan.
Valter minns inte riktigt hur de började. Måste varit någon gång i högstadiet. När Stratego-spelet först kom från Alga. Han och Frank satt och skröt om den som kunde mest historia om andra världskriget. På bilder försökte de känna igen figurerna, von Ribbentrop och Albert Speer var alltid de svåraste och minst populära. Skrytet gick sedermera över till Stratego-spelande. Sedan dess hade de alltid träffats på torsdagskvällar för att gjuta sitt otium. Fly verkligheten, in i spelvärlden.
När första partiet är över och Valter viker ner sin flagga för Franks löjtnant frågar han:
”Har du kontakter kvar på myndigheten”
Valter vet svaret. En gång skattmas alltid skattmas, även om Frank nu är sjukpensionär.
”Jo” Franks svar är avvaktande.
”Nu menar jag en specifik avdelning, Arkivariet”
Frank blir nyfiken och slutar rassla med pjäserna, munterheten efter den lätta vinsten försvinner.
”Jag skulle vilja läsa Maximilians sista utredning” fortsätter Valter.
”Va. Hur menar du?”
”Jo, Max höll ju på med en utredning när Estonia sjönk. Jag skulle vilja läsa den.”
”Jamen, det är ju sexton år sedan”
”Ja’ vet, men arkiverar inte ni allting. Först på papper, sedan på microfilm, eller digitalt är det väl nuförtiden”
”I och för sig” Frank gnider sin hakspets, blicken blir inåtvänd. Minnet arbetar. ”Låt mig kolla. Är det bråttom?”
”Nä, jag är bara nyfiken över vad han höll på med.”
Utan att yttra ett ord mer om saken, fortsätter de med nästa parti.
måndag 18 oktober 2010
Begravning
Den inspelade orgelmusiken tonar ut i kapellet. Från ytterdörrarna hörs klockorna i klockstapeln. Kaptellets tio bänkrader är halvfulla. Inte ens alla anställda har kommit konstaterar Siv och bestämmer att behandla dem som inte är där som luft under den kommande arbetsveckan. Prästen ställer sig vid kistans huvudända. Med en monotonröst drar hon igenom begravningsceremonin
”Undrar om han ser att det är en kvinnlig präst som begraver honom”
Sivs ögon ler vid tanken på det rabalder den döde kunnat ställa till om han varit i livet.”Det hade han nog inte räknat med”
Men så hade änkan bestämt. Siv ser henne längst fram. Ögonen är täckta av ett svart flor, det röda håret är nyfriserat och uppsatt, läpparna är målade. Änkan håller sin dotter i ena handen och sitt barnbarn i andra. Änkan verkar vara den som är minst ledsen.
”Vilket hyckleri”
Siv vet att Roland och hans fru inte hade det så bra de senaste åren. Han hade berättat det för henne på byråkonferensen förra året. De hade haft en bra relation. Hon och Roland. Inte så de hade varit otrogna, men de anförtrodde varandra saker. Både privat och yrkesmässigt. Ända sedan den dagen Roland satte hennes man på plats.
”Undra varför han gjorde det?”
Siv inbillade sig att det var på grund av arbetet. Att byrån inte kunde ha en assistent som blev misshandlad av sin man. Det inverkade på effektiviteten på företaget, några andra skäl kunde inte hon komma på. Det skulle bli annorlunda nu, när Roland var borta.
Hon tittade igen på fotot ovanpå kistan. Det var taget på hans sextioårsdag. Roland satt i sin arbetsstol bakom skrivbordet. I bakgrunden syntes fyra årsgångar av FAR´s Samlingsvolym i bokhyllan. Ögonen var irriterade och han såg besvärad ut med allt blomster omkring sig. Helst verkade han vilja att alla skulle gå, så han kunde fortsätta sitt arbete. Inom sig vinkade hon farväl, känslan var som att bli kvarlämnad på en järnvägsperrong när tåget gick.
I dunklet bakom prästen kunde hon ana sin man. Svart kostym, svart slips och vit skjorta. Så som han alltid var klädd när han var i tjänst. Glasögonen reflekterades i ljusen på altaret. Hennes man hade gjort ett stort jobb med Roland och hans änka. Varit på flera möten hemma hos dem. Diskuterat kistans utformning, begravningsritualen, vilka psalmer som skulle spelas, när, var och hur gravkaffet skulle serveras. Allt skulle vara perfekt när han begravde den man han hatat mest. Det hade retat honom att han inte fick insyn i bodelningen. Men där hade änkan varit bestämd och anlitat Advokat Rolf Wirell. Firmans husadvokat och Rolands personlige vän.
Siv kände på avstånd att maken log där borta i dunklet. Inom henne kröp den där olustkänslan fram, den hon haft innan Roland satte stopp för misshandeln. Känslan av att bada i en flod med krokodiler. När som helst kan hugget komma.
På raden framför Siv stod Valter och Gunilla. De två andra delägarna i firman.
”Undra om de klarar att ta över”
Hon känner Valters rakvatten blandat med lite svett. Alltid samma. YSL.
”De klarar nog firman, men med maken kommer jag inte få någon hjälp mer”
Gunilla är som vanligt korrekt. Klädd i dräkt, återhållsam, nästintill känslokall.
Siv lutar sig fram till Valter. Sätter pekfingret mot hans axel. Valter vänder sig. För att inte störa prästen viskar Siv:
”Vi måste träffas efter begravningen. Jag har lite att berätta om Roland och firman”
Siv kan ana en trötthet i Valters ögon innan han vänder tillbaka sitt fokus på ceremonin.
”Stackarn. Det är hans andra begravning denna veckan, men alla visste ju att frun skulle dö tillslut. Det måste ändå kännas som en befrielse.”
”Undrar om han ser att det är en kvinnlig präst som begraver honom”
Sivs ögon ler vid tanken på det rabalder den döde kunnat ställa till om han varit i livet.”Det hade han nog inte räknat med”
Men så hade änkan bestämt. Siv ser henne längst fram. Ögonen är täckta av ett svart flor, det röda håret är nyfriserat och uppsatt, läpparna är målade. Änkan håller sin dotter i ena handen och sitt barnbarn i andra. Änkan verkar vara den som är minst ledsen.
”Vilket hyckleri”
Siv vet att Roland och hans fru inte hade det så bra de senaste åren. Han hade berättat det för henne på byråkonferensen förra året. De hade haft en bra relation. Hon och Roland. Inte så de hade varit otrogna, men de anförtrodde varandra saker. Både privat och yrkesmässigt. Ända sedan den dagen Roland satte hennes man på plats.
”Undra varför han gjorde det?”
Siv inbillade sig att det var på grund av arbetet. Att byrån inte kunde ha en assistent som blev misshandlad av sin man. Det inverkade på effektiviteten på företaget, några andra skäl kunde inte hon komma på. Det skulle bli annorlunda nu, när Roland var borta.
Hon tittade igen på fotot ovanpå kistan. Det var taget på hans sextioårsdag. Roland satt i sin arbetsstol bakom skrivbordet. I bakgrunden syntes fyra årsgångar av FAR´s Samlingsvolym i bokhyllan. Ögonen var irriterade och han såg besvärad ut med allt blomster omkring sig. Helst verkade han vilja att alla skulle gå, så han kunde fortsätta sitt arbete. Inom sig vinkade hon farväl, känslan var som att bli kvarlämnad på en järnvägsperrong när tåget gick.
I dunklet bakom prästen kunde hon ana sin man. Svart kostym, svart slips och vit skjorta. Så som han alltid var klädd när han var i tjänst. Glasögonen reflekterades i ljusen på altaret. Hennes man hade gjort ett stort jobb med Roland och hans änka. Varit på flera möten hemma hos dem. Diskuterat kistans utformning, begravningsritualen, vilka psalmer som skulle spelas, när, var och hur gravkaffet skulle serveras. Allt skulle vara perfekt när han begravde den man han hatat mest. Det hade retat honom att han inte fick insyn i bodelningen. Men där hade änkan varit bestämd och anlitat Advokat Rolf Wirell. Firmans husadvokat och Rolands personlige vän.
Siv kände på avstånd att maken log där borta i dunklet. Inom henne kröp den där olustkänslan fram, den hon haft innan Roland satte stopp för misshandeln. Känslan av att bada i en flod med krokodiler. När som helst kan hugget komma.
På raden framför Siv stod Valter och Gunilla. De två andra delägarna i firman.
”Undra om de klarar att ta över”
Hon känner Valters rakvatten blandat med lite svett. Alltid samma. YSL.
”De klarar nog firman, men med maken kommer jag inte få någon hjälp mer”
Gunilla är som vanligt korrekt. Klädd i dräkt, återhållsam, nästintill känslokall.
Siv lutar sig fram till Valter. Sätter pekfingret mot hans axel. Valter vänder sig. För att inte störa prästen viskar Siv:
”Vi måste träffas efter begravningen. Jag har lite att berätta om Roland och firman”
Siv kan ana en trötthet i Valters ögon innan han vänder tillbaka sitt fokus på ceremonin.
”Stackarn. Det är hans andra begravning denna veckan, men alla visste ju att frun skulle dö tillslut. Det måste ändå kännas som en befrielse.”
söndag 17 oktober 2010
På väg
Sjukhusbyggnadens fängelseliknande fasad tornar upp sig bakom honom. De andra vårdpaketen trycker sina näsor mot gallerfönstren, följer hans steg. Innanför skjutdörrarna hörs skriken och tumultet från skrämda människor, men oljudet tränger inte igenom hans beslutsamhet. Han antar att några försöker hjälpa den skötare som fått en blyertspenna i ögat. Någon kallar säkert på förstärkning.
Han sliter av sig den ljusblå sjukhusrocken, som om det vore ett bevis på att han är frisk. Ögonen scannar av sjukhusområdet. Kastanjeträdets löv rör sig, en molntuss skymmer solen, gräset kittlar under tårna. Blicken följer taggtrådsstängslet runt hela sjukhusområdet, stannar vid porten i stängslet.
Han har lovat sig själv att bli frisk. Fri från sina tvångstankar. Fri från rösterna i huvudet. Fri från minnet av sin faderns knytnävar.
Idag känner han sig friare och friskare än på länge. Han har tagit ett steg mot den frihet han eftertraktat och önskat i så många år. Men nu när hon var borta blir friheten annorlunda. Måste hitta henne, annars är friheten inte värd något.
Framme vid porten finns en vakt som håller ordning. Alla som skall in och ut kontrolleras. Legimitation, passersedlar, ibland öppnas till och med bagageluckorna. Zygmunt stannar precis bakom vaktkuren. Tittar ner på brandyxan han har i handen. Ser de röda dropparna falla från eggen. Lyssnar. Rösterna inom honom hade tystnat. Just nu är han fri och målet är klart.
Han höjer yxan och slår in dörren i vaktkuren. Inget skall stoppa honom. INGET!!
Inspirerad av skrivövning "att rymma"
Han sliter av sig den ljusblå sjukhusrocken, som om det vore ett bevis på att han är frisk. Ögonen scannar av sjukhusområdet. Kastanjeträdets löv rör sig, en molntuss skymmer solen, gräset kittlar under tårna. Blicken följer taggtrådsstängslet runt hela sjukhusområdet, stannar vid porten i stängslet.
Han har lovat sig själv att bli frisk. Fri från sina tvångstankar. Fri från rösterna i huvudet. Fri från minnet av sin faderns knytnävar.
Idag känner han sig friare och friskare än på länge. Han har tagit ett steg mot den frihet han eftertraktat och önskat i så många år. Men nu när hon var borta blir friheten annorlunda. Måste hitta henne, annars är friheten inte värd något.
Framme vid porten finns en vakt som håller ordning. Alla som skall in och ut kontrolleras. Legimitation, passersedlar, ibland öppnas till och med bagageluckorna. Zygmunt stannar precis bakom vaktkuren. Tittar ner på brandyxan han har i handen. Ser de röda dropparna falla från eggen. Lyssnar. Rösterna inom honom hade tystnat. Just nu är han fri och målet är klart.
Han höjer yxan och slår in dörren i vaktkuren. Inget skall stoppa honom. INGET!!
Inspirerad av skrivövning "att rymma"
lördag 16 oktober 2010
Pudel
- Du får tjugo lakan om du håller tyst.
Hon tittade upp på honom. Trodde inte han menade allvar, vilket han förmodligen gjorde. Hans uppfattning om rätt och fel var helt beroende av vem som hade mest pengar. Han trodde att allt gick att köpas.
Men inte hon. Hon kunde fan i mig inte köpas. Hon skulle berätta vad som egentligen hade hänt. Inte förtiga något. Tala sanning. Bita ihop. Stå ut.
- OK, sa han igen, tjugofemtusen då.
Hon skakade på huvudet. Det fanns helt enkelt inget pris på hennes tystnad. Hon hade bestämt sig.
- Din jävla hora, skrek han åt henne och tog tag i kopplet hon hade i handen och snurrade den lilla dvärgpudeln runt huvudet. Den vettskrämda pudeln ylade av smärta och rädsla.
- SLUTA SLUTA. JAG SKALL INTE BERÄTTA, skrek hon till honom, samtidigt som hon klängde på honom för att nå kopplet.
Inspirerad av skrivövning om "att bita"
Hon tittade upp på honom. Trodde inte han menade allvar, vilket han förmodligen gjorde. Hans uppfattning om rätt och fel var helt beroende av vem som hade mest pengar. Han trodde att allt gick att köpas.
Men inte hon. Hon kunde fan i mig inte köpas. Hon skulle berätta vad som egentligen hade hänt. Inte förtiga något. Tala sanning. Bita ihop. Stå ut.
- OK, sa han igen, tjugofemtusen då.
Hon skakade på huvudet. Det fanns helt enkelt inget pris på hennes tystnad. Hon hade bestämt sig.
- Din jävla hora, skrek han åt henne och tog tag i kopplet hon hade i handen och snurrade den lilla dvärgpudeln runt huvudet. Den vettskrämda pudeln ylade av smärta och rädsla.
- SLUTA SLUTA. JAG SKALL INTE BERÄTTA, skrek hon till honom, samtidigt som hon klängde på honom för att nå kopplet.
Inspirerad av skrivövning om "att bita"
torsdag 14 oktober 2010
Frihet
Längst bort i korridoren ropar en galning som tror sig vara Rasputin ut sin ensamhet. Zygmunt hör honom inte längre. Öronen vänjer sig efter ett tag. För näsan går det snabbare att vänja sig vid sjukhuslukten, men även hörseln vänjer sig.
Zygmunt går tre steg bakom sjuksystern Maria Dabrowski, som alltid.
Det kommer bli ändring på det när jag kommer ut. Kommer aldrig mer stå tillbaka.
Bakom honom stängs ståldörren till hans cell med en svagt klick. De går längs en vit målad korridor. Tegelväggarnas kyla känns i huden trots att det är sommarvärme utanför. På vintern måste de ha yllekläder även inomhus. Marias gummiklädda arbetsskor hörs inte mot den spräckliga linoleummattan. Zygmunts steg är hasande. Han vill verka avslappnad trots att han är angelägen att deras beslut skall bli positivt.
Längst bort i korridoren hörs nu Rasputin inte alls, de ljuddämpande dörrarna, som sjukhuset investerade i förra året har gjort nytta. Maria stannar för dörren med den vita glasrutan. På dörrskylten står det:
”Jan Kotlinsky, Överläkare”
”Slå dig ner” Överläkaren pekar med hela handen mot en besöksstol mittemot sitt skrivbord. Maria ställer sig mot ena väggen, just under synundersökningsbokstäverna.
Zygmunt läser ”A,O, E, U på den översta raden innan han sätter sig. Sitsens trä känns genom den ljusblå sjukhusklädseln. Jan Kotlinsky ler.
”Jag har just fått tillbaka din ansökan” säger han samtidigt som han lägger handen på en hög med papper till vänster om telefonen.
Zygmunts hjärta slår snabba slag och andhämtningen kommer stötvis. Han försöker undertrycka sin oro för att inte läkaren skall tro att han bryr sig om vad sjukhusstyrelsen har beslutat. Zygmunt tror han lyckas, mest genom att han tvångsmässigt håller ihop läpparna. Maria blinkar åt honom, som om hon redan vet utslaget.
”Och styrelsen verkar gå på våra rekommendationer” Jan Kotlinsky ser på Zygmunt under sina vita ögonbryn.
Zygmunts hjärta slutar slå. Ska han få komma ut?
”Men det kommer ta lite tid. Först kontrollerade frigångar, sedan utplacering i eget boende inom området. Till sist egen lägenhet i byn där Maria kommer att hälsa på dig varje dag.”
Helvete, det kommer ta tid!
”Ett år för varje åtgärd, så om inget går fel så är du rehabiliterad och ute inom tre år” Överläkaren och sjuksystern ser på varandra. Inväntar hans reaktion.
Zygmunt reser sig och tar Överläkarens hand i sina bägge, skakar den, viskar något ohörbart och lyckas pressa fram en tår av spelad lycka.
Måste få det att gå snabbare.
Inspirerad av skrivövning om "Experiment"
Zygmunt går tre steg bakom sjuksystern Maria Dabrowski, som alltid.
Det kommer bli ändring på det när jag kommer ut. Kommer aldrig mer stå tillbaka.
Bakom honom stängs ståldörren till hans cell med en svagt klick. De går längs en vit målad korridor. Tegelväggarnas kyla känns i huden trots att det är sommarvärme utanför. På vintern måste de ha yllekläder även inomhus. Marias gummiklädda arbetsskor hörs inte mot den spräckliga linoleummattan. Zygmunts steg är hasande. Han vill verka avslappnad trots att han är angelägen att deras beslut skall bli positivt.
Längst bort i korridoren hörs nu Rasputin inte alls, de ljuddämpande dörrarna, som sjukhuset investerade i förra året har gjort nytta. Maria stannar för dörren med den vita glasrutan. På dörrskylten står det:
”Jan Kotlinsky, Överläkare”
”Slå dig ner” Överläkaren pekar med hela handen mot en besöksstol mittemot sitt skrivbord. Maria ställer sig mot ena väggen, just under synundersökningsbokstäverna.
Zygmunt läser ”A,O, E, U på den översta raden innan han sätter sig. Sitsens trä känns genom den ljusblå sjukhusklädseln. Jan Kotlinsky ler.
”Jag har just fått tillbaka din ansökan” säger han samtidigt som han lägger handen på en hög med papper till vänster om telefonen.
Zygmunts hjärta slår snabba slag och andhämtningen kommer stötvis. Han försöker undertrycka sin oro för att inte läkaren skall tro att han bryr sig om vad sjukhusstyrelsen har beslutat. Zygmunt tror han lyckas, mest genom att han tvångsmässigt håller ihop läpparna. Maria blinkar åt honom, som om hon redan vet utslaget.
”Och styrelsen verkar gå på våra rekommendationer” Jan Kotlinsky ser på Zygmunt under sina vita ögonbryn.
Zygmunts hjärta slutar slå. Ska han få komma ut?
”Men det kommer ta lite tid. Först kontrollerade frigångar, sedan utplacering i eget boende inom området. Till sist egen lägenhet i byn där Maria kommer att hälsa på dig varje dag.”
Helvete, det kommer ta tid!
”Ett år för varje åtgärd, så om inget går fel så är du rehabiliterad och ute inom tre år” Överläkaren och sjuksystern ser på varandra. Inväntar hans reaktion.
Zygmunt reser sig och tar Överläkarens hand i sina bägge, skakar den, viskar något ohörbart och lyckas pressa fram en tår av spelad lycka.
Måste få det att gå snabbare.
Inspirerad av skrivövning om "Experiment"
onsdag 13 oktober 2010
Orsak och verkan
Undrar om man inte är en arbetsidiot, eller kanske bara en dumskalle i största allmänhet. Kan inte få fram varför jag bryr mig, men det som oftast börjar så bra slutar alltid med ett magplask. Jag ställer upp, planerar, skriver brev till myndigheter, fixar uppskov. Trixar och trollar med knäskålarna, för att utfallet skall bli det bästa för alla inblandade. Till vad nytta?
Tills slut ligger det där i mitt knä ändå, alltihop. Helt plötsligt är allt mitt fel.
"Hur kunde det går så här?"
"Det var inte jag"
"Vi som litade på dig"
"Hade vi vetat detta så hade vi fattat ett annat beslut"
"Jag visste ingenting"
"Det var ju ditt förslag"
"Nu får du ställa allt till rätta"
Alla ovanstående vänder sitt pekfinger mot mig.
Jaha och vad gör man sen? När verkligheten kommit ikapp, när jag trodde att jag gjorde det rätta, brydde sig, försökte hjälpa. När det egentligen var som att gräva i kvicksand. Ingen tacksamhet, ingen ödmjukhet, ingen som sa:
"Vi försökte i varje fall",
bara egoism och självcentrering. Sköt dig själv och skit i andra.
Allt man gör har en orsak.
Jag trodde det var medmänsklighet.
Alla orsaker får en verkar.
Frånvaro av medmänsklighet blir motmänsklighet.
Jag är bara en idiot som bryr mig.
Inspirerad av skrivövning "Samband"
Tills slut ligger det där i mitt knä ändå, alltihop. Helt plötsligt är allt mitt fel.
"Hur kunde det går så här?"
"Det var inte jag"
"Vi som litade på dig"
"Hade vi vetat detta så hade vi fattat ett annat beslut"
"Jag visste ingenting"
"Det var ju ditt förslag"
"Nu får du ställa allt till rätta"
Alla ovanstående vänder sitt pekfinger mot mig.
Jaha och vad gör man sen? När verkligheten kommit ikapp, när jag trodde att jag gjorde det rätta, brydde sig, försökte hjälpa. När det egentligen var som att gräva i kvicksand. Ingen tacksamhet, ingen ödmjukhet, ingen som sa:
"Vi försökte i varje fall",
bara egoism och självcentrering. Sköt dig själv och skit i andra.
Allt man gör har en orsak.
Jag trodde det var medmänsklighet.
Alla orsaker får en verkar.
Frånvaro av medmänsklighet blir motmänsklighet.
Jag är bara en idiot som bryr mig.
Inspirerad av skrivövning "Samband"
måndag 11 oktober 2010
Livsval
Kan jag göra om min historia? Kan verklighet bli en annan bara för att jag skriver om min bakgrund? Hur jävla naiv får man vara? Jag menar, egentligen. Allvarligt talat. Hänger den inte alltid med, liksom. Verkligheten!
Den är ju där. Kan inte förändras. Är alltid densamma. Det som har hänt, har ju hänt. Inget ändras bara för att jag skriver. Eller är det jag som förändras, försonas, förskjuter, glömmer, tror jag är någon annan.
Kan jag försonas med mig själv? Vem är det jag försöker lura? Hur mycket tror jag att det går att förändra? Är jag inte alltid ändå samma person? Ändå, trots allt. Innerst inne. Trots att jag tror att skrivandet är terapi. Jävligt bra terapi då.
Trodde jag lagt allt det där bakom mig. Våldet, blodet, drogerna. Mitt gamla liv. Men inte då. Räckte med ett bakslag så är jag fast igen. En liten påhälsning från verkligheten. Jag trodde ju på allvar att skrivandet räddat mig. Hur ska jag förklara mig ur detta? Alla de i mitt nya liv som lurats av min fasad, som såg ytan, som trott på förändringen, på försoningen, att det gamla var borta, att det nya var äkta.
De vet inte, de kan aldrig förstå hur det är att ha nerverna utan på huden. Löst hängande som en dåligt fastsatt julgransbelysning. Med adrenalinet pumpande i elkablarna. Inte en enda av de där små jävla svenssonliven kan förstå. Helvete. Jag förstår inte ens själv. Idiot.
Bara för att man skrivit en bok så tror alla att näthinnan är tvättad. De gamla minnena raderade. ctrl+alt+del, så finns inget kvar. Jo du. Vad jag trodde de hade rätt. Men en liten världslig sak ändrar allt, "tjof", Gå tillbaka till gå, omstart från ruta ett!
Kunde de bara inte låtit henne vara. Hon var ju mitt nya liv, hade inget med det gamla att göra. Det var ju inte hennes fel, eller barnens.
Är hämnden ljuv? Föder våld mer våld? Ska jag pressa in avtryckaren? Ska kulan passera från ena tinningen till den andra? Ska hans hjärna stänka över mina skor och byxben? eller ska jag skriva om det i min nästa bok? Fan, sluta lipa din jävel och ta det som en man.
Är jag inte samma person som innan? Vad trodde jag egentligen hade ändrats?
Inspirerad av skrivövning "Försoning och något helt"
Den är ju där. Kan inte förändras. Är alltid densamma. Det som har hänt, har ju hänt. Inget ändras bara för att jag skriver. Eller är det jag som förändras, försonas, förskjuter, glömmer, tror jag är någon annan.
Kan jag försonas med mig själv? Vem är det jag försöker lura? Hur mycket tror jag att det går att förändra? Är jag inte alltid ändå samma person? Ändå, trots allt. Innerst inne. Trots att jag tror att skrivandet är terapi. Jävligt bra terapi då.
Trodde jag lagt allt det där bakom mig. Våldet, blodet, drogerna. Mitt gamla liv. Men inte då. Räckte med ett bakslag så är jag fast igen. En liten påhälsning från verkligheten. Jag trodde ju på allvar att skrivandet räddat mig. Hur ska jag förklara mig ur detta? Alla de i mitt nya liv som lurats av min fasad, som såg ytan, som trott på förändringen, på försoningen, att det gamla var borta, att det nya var äkta.
De vet inte, de kan aldrig förstå hur det är att ha nerverna utan på huden. Löst hängande som en dåligt fastsatt julgransbelysning. Med adrenalinet pumpande i elkablarna. Inte en enda av de där små jävla svenssonliven kan förstå. Helvete. Jag förstår inte ens själv. Idiot.
Bara för att man skrivit en bok så tror alla att näthinnan är tvättad. De gamla minnena raderade. ctrl+alt+del, så finns inget kvar. Jo du. Vad jag trodde de hade rätt. Men en liten världslig sak ändrar allt, "tjof", Gå tillbaka till gå, omstart från ruta ett!
Kunde de bara inte låtit henne vara. Hon var ju mitt nya liv, hade inget med det gamla att göra. Det var ju inte hennes fel, eller barnens.
Är hämnden ljuv? Föder våld mer våld? Ska jag pressa in avtryckaren? Ska kulan passera från ena tinningen till den andra? Ska hans hjärna stänka över mina skor och byxben? eller ska jag skriva om det i min nästa bok? Fan, sluta lipa din jävel och ta det som en man.
Är jag inte samma person som innan? Vad trodde jag egentligen hade ändrats?
Inspirerad av skrivövning "Försoning och något helt"
torsdag 7 oktober 2010
Söndag
Skorna klapprar mot kullerstenen. Vinden ruskar runt i systerns
jacka. De skrattar. Jagar varandra. Leker. Han tittar förundrat på sin systers ryggtavla. Hon verkar ung, nästan liten, kan hon vara sju år? Då borde han ju vara fjorton och det var väl ett tag sedan? En ovanlig känsla, brukar vi verkligen leka så här?
De springer runt det gamla judiska slakteriet på Plac Nowy. Innan kriget var hela området navet i de judiska kvarteren i Krakow, men nu bor knappast några judar kvar. Polackerna har tagit över sedan flera decennier. I den runda byggnaden i mitten av torget slaktades djuren enligt ”kosher”, men nu är det mest som vilken marknadsdag som helst.
De zick-zackar mellan de fasta borden. Både han och systern är i sin egen lilla värld, som om omgivningen inte finns. Suddigt, tryggt utan verklighetsförankring. Försäljarna ropar ut sina erbjudanden. De välter en vattenmelon, en skäggig man med tunna glasögon och en tappad hörntand hötter efter dem, men de bara fortsätter. Runt, runt, som en karusell. Zygmunt blir yr, men systern bara fortsätter.
På restaurang Singers uteservering passerar de sina föräldrar. Alla borden har en symaskin i mitten. Inga andra än föräldrarna sitter ute. Fadern har en öl, modern en kaffe med bakelse. De ler. Märkligt? Kan inte minnas när de log senast. Faderns ansikte är kantigt med röda kindben, näsan pekar rakt ned mot den lilla mustaschen, moderns hals är beklädd med halsband, håret är uppklippt och i öronen hänger långa, glimmande örhängen. Hon sitter i en lång kappa, han i söndagskostymen, Det är något i bilden som inte stämmer ?
De ler, fadern finklädd, modern vacker. Zygmunt stannar förvånat upp, avbryter mitt i leken. Edyta fortsätter springar, utan att märka att han stannat. Utan förvarning reser sig modern upp, viftar med armarna, Zygmunt hör inte vad hon ropar, ser bara den plötsliga oron, rädsla i ögonen. Fadern ler fortfarande precis som allt är planerat. Zygmunt vänder sig om för att se vem modern vinkar åt och ser precis systern passera en korsning.
Som i en film, med en ruta i taget, kommer en lastbil från vänsterkanten på filmduken. Systern tittar bakåt, mot honom, vinkar att han skall komma, sluta stå där och stirra.
”Hallå, zyggie, vad väntar du på?”
Hon verkar inte se moderns vinkande och jag hinner inte få upp handen eller ropa något, däcken skriker, innan Edyta studsar mot fordonets front.
De små fötterna lättar mitt i ett skutt, den uppknäppta jackan lossnar från hennes sprattlande armar. Flyger iväg som en rödspräcklig duva med eget liv. Zygmunt sträcker ut sina armar, modern välter bordet och bakelsen hamnar i faderns knä. Fadern ler fortfarande, tar en klunk av ölen utan att resa sig. Därefter är allt tyst, ingen ropar, ingen leker, bilarna kör ljudlöst. Bara kyrkklockorna på Slottet Samku hörs i fjärran.
Då det mjuka når sin högsta punkt i omloppsbanan, när den lilla kroppen befinner sig längst från marken, förvandlas Edytas hud. Blir rödblossig, liksom brinnande, I ett ljussken, som får omgivningen att sätta händerna för ögonen, ruttnar hela hennes kropp. På trottoaren landar bara hennes klänningsbeklädda skelett. Knotorna rasslar i rännstenen.
Moderns konturer blir suddiga, fadern ler och Zygmunt vaknar med öppen mun i den salivblöta kudden.
jacka. De skrattar. Jagar varandra. Leker. Han tittar förundrat på sin systers ryggtavla. Hon verkar ung, nästan liten, kan hon vara sju år? Då borde han ju vara fjorton och det var väl ett tag sedan? En ovanlig känsla, brukar vi verkligen leka så här?
De springer runt det gamla judiska slakteriet på Plac Nowy. Innan kriget var hela området navet i de judiska kvarteren i Krakow, men nu bor knappast några judar kvar. Polackerna har tagit över sedan flera decennier. I den runda byggnaden i mitten av torget slaktades djuren enligt ”kosher”, men nu är det mest som vilken marknadsdag som helst.
De zick-zackar mellan de fasta borden. Både han och systern är i sin egen lilla värld, som om omgivningen inte finns. Suddigt, tryggt utan verklighetsförankring. Försäljarna ropar ut sina erbjudanden. De välter en vattenmelon, en skäggig man med tunna glasögon och en tappad hörntand hötter efter dem, men de bara fortsätter. Runt, runt, som en karusell. Zygmunt blir yr, men systern bara fortsätter.
På restaurang Singers uteservering passerar de sina föräldrar. Alla borden har en symaskin i mitten. Inga andra än föräldrarna sitter ute. Fadern har en öl, modern en kaffe med bakelse. De ler. Märkligt? Kan inte minnas när de log senast. Faderns ansikte är kantigt med röda kindben, näsan pekar rakt ned mot den lilla mustaschen, moderns hals är beklädd med halsband, håret är uppklippt och i öronen hänger långa, glimmande örhängen. Hon sitter i en lång kappa, han i söndagskostymen, Det är något i bilden som inte stämmer ?
De ler, fadern finklädd, modern vacker. Zygmunt stannar förvånat upp, avbryter mitt i leken. Edyta fortsätter springar, utan att märka att han stannat. Utan förvarning reser sig modern upp, viftar med armarna, Zygmunt hör inte vad hon ropar, ser bara den plötsliga oron, rädsla i ögonen. Fadern ler fortfarande precis som allt är planerat. Zygmunt vänder sig om för att se vem modern vinkar åt och ser precis systern passera en korsning.
Som i en film, med en ruta i taget, kommer en lastbil från vänsterkanten på filmduken. Systern tittar bakåt, mot honom, vinkar att han skall komma, sluta stå där och stirra.
”Hallå, zyggie, vad väntar du på?”
Hon verkar inte se moderns vinkande och jag hinner inte få upp handen eller ropa något, däcken skriker, innan Edyta studsar mot fordonets front.
De små fötterna lättar mitt i ett skutt, den uppknäppta jackan lossnar från hennes sprattlande armar. Flyger iväg som en rödspräcklig duva med eget liv. Zygmunt sträcker ut sina armar, modern välter bordet och bakelsen hamnar i faderns knä. Fadern ler fortfarande, tar en klunk av ölen utan att resa sig. Därefter är allt tyst, ingen ropar, ingen leker, bilarna kör ljudlöst. Bara kyrkklockorna på Slottet Samku hörs i fjärran.
Då det mjuka når sin högsta punkt i omloppsbanan, när den lilla kroppen befinner sig längst från marken, förvandlas Edytas hud. Blir rödblossig, liksom brinnande, I ett ljussken, som får omgivningen att sätta händerna för ögonen, ruttnar hela hennes kropp. På trottoaren landar bara hennes klänningsbeklädda skelett. Knotorna rasslar i rännstenen.
Moderns konturer blir suddiga, fadern ler och Zygmunt vaknar med öppen mun i den salivblöta kudden.
måndag 4 oktober 2010
Juan Alberto Villacorta de Falcon
Norrlidsvägen var som Berlinmuren, eller åtminstone som ett stort dike, men det kändes som en mur, ett mentalt taggtrådsstängsel.
På östra sidan socialklass 1 i dyra villor, golf, Lyle & Scott. Till väster socialklass 3, i lägenhetskomplex, miljonprogram, klotter och invandrare. Ingen vågade passera över den osynliga gränsen, ingen umgicks med någon på andra sidan även om de gick i samma klass på vardagarna.
Varje fredagskväll samlades vårt gäng på baksidan av Två Systras Kapell. Nysnattade mellanöl delades broderligt, tjejerna stod borta vid skolans parkering och tjuvrökte. Jämförde varandras platådojor och Puss & Kram-jeans. Blängde över på andra sidan under sina locktångsfönade gardinluggar. Bråken kunde ibland vara till söndagsmorgonen då det ringde i kapellets klocktorn och prästen Dag Sandahl kom cyklande på sin vinröda, treväxlade monark.
Det enda som skilde Norrlidsvägen från Berlinmuren var vakttornen, men vapnen fanns där, kanske inte samma kaliber, men väl luftgevär och pilbågar som de olika gängen hade tillverkat på slöjdlektionerna. Minfältet var träden som kantade vägen. Check-Point Carlie var gångtunneln under vägen mellan Novaskolans parkering och pulkabacken.
Oftast klumpade vi ihop oss på Smålands Lejons väg och La Coste-töntarna varvade sina sprillans nya Zündapps på Tre Vänners. Ibland bombade de oss med golfbollar som de slog från garagetaken, vi svarade med skära hål på deras cykeldäck och slanga bensin från mopederna. Men de flesta gångerna stod gängen bara på var sin sida. Gastade, hotade, skränade. Slog med träpinnar mot marken som ett gäng schimpanser.
Min bror Juan Alberto, eller Juanito på grund av sina smala armar och tunna benmuskler, ledde invandrargänget med järnhand. Där muskelkraft och storlek saknades fanns viljan och en total frånvaro av rädsla. Juanito var två år äldre än mig och jag var inte riktigt invigd än. Min bror gav inga fördelar och jag tog inga allmosor. Skulle jag få en plats skulle jag förtjäna den, så jag höll mig mest i bakgrunden, tillsammans med de ändra från mellanstadiet. Stod mest utanför Konsum och hängde. Ville snabbt bli äldre och häftig. Gissa om det retade mig att jag inte fick vara ute längre än till tio.
Jag minns ännu den natten då polisen kom. Klart jag minns, det var ju då jag bestämde mig. Det var den natten farsan smällde näven i hallspegel, med en badrumshandduk runt handen och med morgonrocken fladdrande följde han efter de två civilklädda polismännen. I köket satt mor och grät medan grannfrun bryggde kaffe. Jag och syrran tryckte näsan mot fönstret i vårt rum. Det såg ut som läderlappen med två medhjälpare när de tre svängde bort mellan de grå betonghusen i riktning mot skolan. Jag försökte se vart de gick genom att hänga ut genom fönstret. Efter jag nästan tappat taget och så när störtat tre våningar ner mot lekplatsen, kom morsan in och skrek och gormade, tog tag med sina hårda nypor i mitt öra och skrek:
”Vi skall inte ha en skadad unge till inatt.”
Därefter kom dagarna på sjukhus. Ovissheten. Sorgen, Ilskan. Vi stod vid hans säng, syrran och jag vid fotändan, morsan snyftandes med läpparna mot Juan Albertos hand. Maskinerna pustade och fräste. Siffror visade olika nivåer på puls och temp. Sjuksystrar och läkare gick genom dörren som det vore rea på Epa. Farsan stod i andra änden av rummet med ryggen mot allt och blicken ut genom persiennerna. På hans trummande fingrar kunde jag avgöra att han var frustrerad. Flykten till det demokratiska Sverige hade inte blivit vad han tänkt sig.
Långt senare berättade Tony och Paulo, brorsans kompisar, vad som hänt, eller snarare vad de trodde hänt. Juanito hade tydligen kärat ner sig i en av brudarna på andra sidan och blivit ertappad en sen kväll när han skulle ta sig över ingenmansland för att träffa henne. Zündapp-gänget hade jagat honom hela vägen bort till Norrlidsbastun. Där hade polisen hittat honom runt kl 3, på bryggan ut i sundet. Sönderslagen och medvetslös.
Juan Alberto vaknade aldrig ur koman. Där och då, den första kvällen på sjukhuset, svor jag eden: Att vad som än kom att hända i mitt liv skulle jag hämnas min bror. Få tag på den som misshandlade honom till en grönsak.
Det känns som igår, kan inte tro att det gått tjugo år.
På östra sidan socialklass 1 i dyra villor, golf, Lyle & Scott. Till väster socialklass 3, i lägenhetskomplex, miljonprogram, klotter och invandrare. Ingen vågade passera över den osynliga gränsen, ingen umgicks med någon på andra sidan även om de gick i samma klass på vardagarna.
Varje fredagskväll samlades vårt gäng på baksidan av Två Systras Kapell. Nysnattade mellanöl delades broderligt, tjejerna stod borta vid skolans parkering och tjuvrökte. Jämförde varandras platådojor och Puss & Kram-jeans. Blängde över på andra sidan under sina locktångsfönade gardinluggar. Bråken kunde ibland vara till söndagsmorgonen då det ringde i kapellets klocktorn och prästen Dag Sandahl kom cyklande på sin vinröda, treväxlade monark.
Det enda som skilde Norrlidsvägen från Berlinmuren var vakttornen, men vapnen fanns där, kanske inte samma kaliber, men väl luftgevär och pilbågar som de olika gängen hade tillverkat på slöjdlektionerna. Minfältet var träden som kantade vägen. Check-Point Carlie var gångtunneln under vägen mellan Novaskolans parkering och pulkabacken.
Oftast klumpade vi ihop oss på Smålands Lejons väg och La Coste-töntarna varvade sina sprillans nya Zündapps på Tre Vänners. Ibland bombade de oss med golfbollar som de slog från garagetaken, vi svarade med skära hål på deras cykeldäck och slanga bensin från mopederna. Men de flesta gångerna stod gängen bara på var sin sida. Gastade, hotade, skränade. Slog med träpinnar mot marken som ett gäng schimpanser.
Min bror Juan Alberto, eller Juanito på grund av sina smala armar och tunna benmuskler, ledde invandrargänget med järnhand. Där muskelkraft och storlek saknades fanns viljan och en total frånvaro av rädsla. Juanito var två år äldre än mig och jag var inte riktigt invigd än. Min bror gav inga fördelar och jag tog inga allmosor. Skulle jag få en plats skulle jag förtjäna den, så jag höll mig mest i bakgrunden, tillsammans med de ändra från mellanstadiet. Stod mest utanför Konsum och hängde. Ville snabbt bli äldre och häftig. Gissa om det retade mig att jag inte fick vara ute längre än till tio.
Jag minns ännu den natten då polisen kom. Klart jag minns, det var ju då jag bestämde mig. Det var den natten farsan smällde näven i hallspegel, med en badrumshandduk runt handen och med morgonrocken fladdrande följde han efter de två civilklädda polismännen. I köket satt mor och grät medan grannfrun bryggde kaffe. Jag och syrran tryckte näsan mot fönstret i vårt rum. Det såg ut som läderlappen med två medhjälpare när de tre svängde bort mellan de grå betonghusen i riktning mot skolan. Jag försökte se vart de gick genom att hänga ut genom fönstret. Efter jag nästan tappat taget och så när störtat tre våningar ner mot lekplatsen, kom morsan in och skrek och gormade, tog tag med sina hårda nypor i mitt öra och skrek:
”Vi skall inte ha en skadad unge till inatt.”
Därefter kom dagarna på sjukhus. Ovissheten. Sorgen, Ilskan. Vi stod vid hans säng, syrran och jag vid fotändan, morsan snyftandes med läpparna mot Juan Albertos hand. Maskinerna pustade och fräste. Siffror visade olika nivåer på puls och temp. Sjuksystrar och läkare gick genom dörren som det vore rea på Epa. Farsan stod i andra änden av rummet med ryggen mot allt och blicken ut genom persiennerna. På hans trummande fingrar kunde jag avgöra att han var frustrerad. Flykten till det demokratiska Sverige hade inte blivit vad han tänkt sig.
Långt senare berättade Tony och Paulo, brorsans kompisar, vad som hänt, eller snarare vad de trodde hänt. Juanito hade tydligen kärat ner sig i en av brudarna på andra sidan och blivit ertappad en sen kväll när han skulle ta sig över ingenmansland för att träffa henne. Zündapp-gänget hade jagat honom hela vägen bort till Norrlidsbastun. Där hade polisen hittat honom runt kl 3, på bryggan ut i sundet. Sönderslagen och medvetslös.
Juan Alberto vaknade aldrig ur koman. Där och då, den första kvällen på sjukhuset, svor jag eden: Att vad som än kom att hända i mitt liv skulle jag hämnas min bror. Få tag på den som misshandlade honom till en grönsak.
Det känns som igår, kan inte tro att det gått tjugo år.
Försvunnen
Zali Keibar har fått avstå mycket i sitt liv. Avstå att växa upp med sina föräldrar och småsyskon i Senegal, avstå från att gå i skola och skaffa sig en utbildning, avstå från ett rent samvete.
För två år sedan hade han flytt norrut. Till EU. Enklaste vägen var över Malta till Italien. Båtfärden över blev första gången han dövade sitt samvete med droger. Han skulle aldrig glömma ögonen hos mannen han slängt överbord.
Zali står med ansiktet mot fönstret. Han blickar ut mot arbetarna i fabriken. En del landsmän, en del från andra länder, mest afrikaner. Alla med ett gemensamt. De är illegala flyktingar.
På en stol bakom honom sitter Goga. Han landade med samma båt som Zali. Goga är inte direkt intelligent, men det är bra med en muskulös förman. Goga svettas. Hans ankellånga joggingbyxor klibbar mot plasten i sitsen.
- Hur fan kan en hel lastbil försvinna? Zali spottar ur sig frågan. Rutan får små salivstänk.
- Inte vet jag. Vår kontakt i Stockholm meddelade bara att butiken inte fått några varor i morse som planerat. Goga pillar med en lös laminatflis i bordet framför honom.
- Helvete. Zali slår näven i fönstret. Rutan dallrar och en liten spricka sprider sig som en spindeltråd från kant till kant. De arbetare som sitter närmast tittar upp från sina maskiner. Förvånade. Rädda.
Maskinerna framför dem trycker ihop 0,5g kokain till en liten tablett. I maskiner längre ner i salen pressas sedan dessa små tabletter in i vita frigolitbitar. Ljudnivån är öronbedövande, arbetstakten är hög. Frigoliten säljs sedan, helt legalt, till fraktföretag som behöver stötskydda sitt gods. Företagets kunder finns runt hela Europa. Det gäller bara att hålla reda på vilken frakt som innehåller lite värdefullare frigolit än andra.
Zali hade kommit på idén en morgon när de tömde en kapad långtradare åt maffian. Alla svor över hur besvärligt det var att packa upp stödgodset när det var så krångligt förpackat. Men inte Zali. Han tänkte tvärtom!
Efter att ha nämnt idén den för de rätta kretsarna i Milanos undrevärld, så hade han inte behövt avstå lika mycket. Inte vad det gällde pengar och makt. Han fick vad han pekade på och gjordes ansvarig för tillverkning och logistik. Ledarna i Sacra Corona Unita var överförtjusta.
- Vad i helvete skall jag säga till Reggio? Zali har vänt sig och ställer frågan direkt till Goga, som slutar med pillandet och tittar frågande på Zali. Vad var det i frakten?
- TV-skärmar, datorer, telefoner till MediaMarkt i ett köpcenter utanför Stockholm. Goga svarar snabbt på sådant han vet.
- Och hur mycket hade vi i lasten?
- 50 kilo, ungefär. Fördelade i tio lådor med plasmaTV-skärmar från Sony. Vill du ha fraktnumret?
Zali viftar nekande med handen. Han är inte bra på huvudräkning och vet inte riktigt dagspriset i Norden, men bedömer att det motsvarar ca 500 000 Euro i försäljningsvärde.
- Vet vi något mer?
Goga rycker på axlarna.
- Vi håller käft om det här så länge, så får du åka upp och reda ut det hela. Ta med dig fyra pålitliga. Jag stannar här och rycker i lite trådar för att få veta mer. Ring mig när du passerat Öresundsbron.
Zali lägger en kontantmobil på skrivbordet och viftar med nycklarna till företagets Toyotabuss. Goga försöker först tänka ut något för att slippa åka de 100 milen till Sverige, men när han ser Zalis mörka blick avstår han från att argumentera. Han reser sig resignerat, rycker åt sig telefon och nycklar, med hängande axlar lufsar han sedan ut ur det lilla kontorsrummet.
(inspirerad av skrivövning om "Att avstå")
För två år sedan hade han flytt norrut. Till EU. Enklaste vägen var över Malta till Italien. Båtfärden över blev första gången han dövade sitt samvete med droger. Han skulle aldrig glömma ögonen hos mannen han slängt överbord.
Zali står med ansiktet mot fönstret. Han blickar ut mot arbetarna i fabriken. En del landsmän, en del från andra länder, mest afrikaner. Alla med ett gemensamt. De är illegala flyktingar.
På en stol bakom honom sitter Goga. Han landade med samma båt som Zali. Goga är inte direkt intelligent, men det är bra med en muskulös förman. Goga svettas. Hans ankellånga joggingbyxor klibbar mot plasten i sitsen.
- Hur fan kan en hel lastbil försvinna? Zali spottar ur sig frågan. Rutan får små salivstänk.
- Inte vet jag. Vår kontakt i Stockholm meddelade bara att butiken inte fått några varor i morse som planerat. Goga pillar med en lös laminatflis i bordet framför honom.
- Helvete. Zali slår näven i fönstret. Rutan dallrar och en liten spricka sprider sig som en spindeltråd från kant till kant. De arbetare som sitter närmast tittar upp från sina maskiner. Förvånade. Rädda.
Maskinerna framför dem trycker ihop 0,5g kokain till en liten tablett. I maskiner längre ner i salen pressas sedan dessa små tabletter in i vita frigolitbitar. Ljudnivån är öronbedövande, arbetstakten är hög. Frigoliten säljs sedan, helt legalt, till fraktföretag som behöver stötskydda sitt gods. Företagets kunder finns runt hela Europa. Det gäller bara att hålla reda på vilken frakt som innehåller lite värdefullare frigolit än andra.
Zali hade kommit på idén en morgon när de tömde en kapad långtradare åt maffian. Alla svor över hur besvärligt det var att packa upp stödgodset när det var så krångligt förpackat. Men inte Zali. Han tänkte tvärtom!
Efter att ha nämnt idén den för de rätta kretsarna i Milanos undrevärld, så hade han inte behövt avstå lika mycket. Inte vad det gällde pengar och makt. Han fick vad han pekade på och gjordes ansvarig för tillverkning och logistik. Ledarna i Sacra Corona Unita var överförtjusta.
- Vad i helvete skall jag säga till Reggio? Zali har vänt sig och ställer frågan direkt till Goga, som slutar med pillandet och tittar frågande på Zali. Vad var det i frakten?
- TV-skärmar, datorer, telefoner till MediaMarkt i ett köpcenter utanför Stockholm. Goga svarar snabbt på sådant han vet.
- Och hur mycket hade vi i lasten?
- 50 kilo, ungefär. Fördelade i tio lådor med plasmaTV-skärmar från Sony. Vill du ha fraktnumret?
Zali viftar nekande med handen. Han är inte bra på huvudräkning och vet inte riktigt dagspriset i Norden, men bedömer att det motsvarar ca 500 000 Euro i försäljningsvärde.
- Vet vi något mer?
Goga rycker på axlarna.
- Vi håller käft om det här så länge, så får du åka upp och reda ut det hela. Ta med dig fyra pålitliga. Jag stannar här och rycker i lite trådar för att få veta mer. Ring mig när du passerat Öresundsbron.
Zali lägger en kontantmobil på skrivbordet och viftar med nycklarna till företagets Toyotabuss. Goga försöker först tänka ut något för att slippa åka de 100 milen till Sverige, men när han ser Zalis mörka blick avstår han från att argumentera. Han reser sig resignerat, rycker åt sig telefon och nycklar, med hängande axlar lufsar han sedan ut ur det lilla kontorsrummet.
(inspirerad av skrivövning om "Att avstå")
söndag 3 oktober 2010
Utanförskap
Hon var kanske inte klassen populäraste, inte den vackraste, inte heller den sportigaste, men hon hade bestämt sig för att ha fest. Att fylla tretton var stort ansåg hennes mor. Nu skulle de alla få se att även hon kunde. Kunde umgås med alla, inte vara så där utanför som alla sa på skolgården, eller i jympasalen när ingen lärare såg på.
Planeringen började redan en vecka innan. Modern och hon abetade en helg med inbjudningskorten. Texten var viktig, likaså bilden. Inte för klyschigt, inga barnsliga bilder. Efter fyra timmar var hon nöjd.
Kläderna behövde också köpas in. Hon lyckades övertala fadern att inte hålla så hårt i plånboken och att en vit balettklänning inte var ett plagg en tonåring hade på sig på sitt egna födelsedagskalas. Här krävdes moderna märkeskläder, inte hennes vanliga massprodukter från Ullared.
Sist vad det maten. Vuxenmeny beställdes från moderns förkläde och cider, utan alkohol förstås, men cider var ändå vuxen dricka. De handlade tillsammans, hon måste ha koll så inga barnsliga girlanger eller annat inköptes.
Allt var klart, stolt som en gås la hon alla inbjudningarna i klasskamraternas fack, tvekade framför Annikas, stoppade tillbaka hennes inbjudan i väskan. Även om Annika är den populäraste kan man ju inte bjuda den man hatar mest bara för att hela klassen skall få komma. Man måste ju få ha roligt på sitt eget kalas.
Den stora dagen kom. Förväntningarna satt uppklistrade längs hela uppfarten. Känslan var lika stor som första gången hon varit tillräckligt lång för att få åka Balder på Liseberg. Hon darrade. Låg på sängen och försökte läsa en Kalle Anka tidning utan att lyckas begripa innehållet.
Moraklockan slog två i vardagsrummet, moderna tittade ut genom köksfönstret. Gick in till sin dotter och lyfte på axlarna. Halv tre hade ännu ingen kommit. Fadern tittade på sportextra. Klockan fyra plockades maten ner i en plastsäck, modern hällde ut cidern i diskhon med en suck, fadern lyckades slita sig från Tvn och viskade tyst, själv låg hon med ansiktet nedtryckt i den blöta kudden.
Aldrig mer! Måste härifrån för att bli en annan.
I öronen ringer samhällslärarens ord "Livet är inte rättvist"
(inspirerad av skrivövning "Att bjuda")
Planeringen började redan en vecka innan. Modern och hon abetade en helg med inbjudningskorten. Texten var viktig, likaså bilden. Inte för klyschigt, inga barnsliga bilder. Efter fyra timmar var hon nöjd.
Kläderna behövde också köpas in. Hon lyckades övertala fadern att inte hålla så hårt i plånboken och att en vit balettklänning inte var ett plagg en tonåring hade på sig på sitt egna födelsedagskalas. Här krävdes moderna märkeskläder, inte hennes vanliga massprodukter från Ullared.
Sist vad det maten. Vuxenmeny beställdes från moderns förkläde och cider, utan alkohol förstås, men cider var ändå vuxen dricka. De handlade tillsammans, hon måste ha koll så inga barnsliga girlanger eller annat inköptes.
Allt var klart, stolt som en gås la hon alla inbjudningarna i klasskamraternas fack, tvekade framför Annikas, stoppade tillbaka hennes inbjudan i väskan. Även om Annika är den populäraste kan man ju inte bjuda den man hatar mest bara för att hela klassen skall få komma. Man måste ju få ha roligt på sitt eget kalas.
Den stora dagen kom. Förväntningarna satt uppklistrade längs hela uppfarten. Känslan var lika stor som första gången hon varit tillräckligt lång för att få åka Balder på Liseberg. Hon darrade. Låg på sängen och försökte läsa en Kalle Anka tidning utan att lyckas begripa innehållet.
Moraklockan slog två i vardagsrummet, moderna tittade ut genom köksfönstret. Gick in till sin dotter och lyfte på axlarna. Halv tre hade ännu ingen kommit. Fadern tittade på sportextra. Klockan fyra plockades maten ner i en plastsäck, modern hällde ut cidern i diskhon med en suck, fadern lyckades slita sig från Tvn och viskade tyst, själv låg hon med ansiktet nedtryckt i den blöta kudden.
Aldrig mer! Måste härifrån för att bli en annan.
I öronen ringer samhällslärarens ord "Livet är inte rättvist"
(inspirerad av skrivövning "Att bjuda")
fredag 1 oktober 2010
Betagen, förförd och förlorad.
Hatt med brätte på ett långt rött hår inramar ansiktet som en mur, snäv mun med tunna läppar som är naturligt mjuka och rosa. Pigga ögon med fransar, mörk ögonskugga. Löst hängande jacka i läder. Fransar på ryggen. Kråsskjorta med uppkavlade ärmar över skinnjackan. Runt midjan ett brett bälte fäst i en stor koppar platta där en orm ringlar sig runt kanten. Tighta svarta jeans som är snett avklippta av en alkoholiserad frisör. En silverkedja runt vänster vad. Fötterna nedtryckta i ett par oknutna gympadojor.
Men kläderna är inte det första man ser hos Liv. Inget hos Liv är yta, inget är skal. Allt är djup. På avstånd märker man någonting helt annat än kläderna och utseende. På långt håll märker man djupet i de gröna ögonen, lukten av friska löv och nyutslagna kastanjer. Passerar man henne stannar fötterna per automatik, ansiktet vrids, blicken signalerar nyfikenhet till hjärnan. Händerna fuktas, fingrarna darrar till.
”Den tjejen vill jag komma närmre, lära känna, ge halva min lön till, dela mitt liv med.” Vänder man sig då om och börjar gå bakom de svarta jeansen och de hängande fransarna på skinnjackan så märker man något mer. Det är något med hennes gång, en vaggande gungande stil. Hjärnan får nya signaler, denna gång från hypofysen. Signalerna säger: ”En kvinna som går så måste dansa som en gudinna och hur en gudinna älskar, det vet ju alla.
Allt detta inbillar sig skallen medan man spankulerar som en zombie bakom den vickande bakdelen. Lyckas man lyfta blicken och se sig omkring märker man att människorna längs trottoaren vänder sig om. Männen och kvinnorna med lika långa blickar men med helt olika innehåll och läsande av den kvinnan som passerar. Mig, som passerar några steg bakom, är det ingen som ser. Osynlig.
Osynlig, det skulle man vara. Då kunde man slinka in genom dörrspringan när gudinnan stänger lägenhetsdörren bakom sig. Se allt, vara en del av hennes verklighet utan att märkas, utan att hon vet.
”Varför stannar mina fötter?” Jag tittar upp. Kroppen framför har stannat, vänt sig om. De låsta pupillerna ser de smäckra vaderna, följer det svarta tyget uppåt. Är det en kobra i bältet? Den slitna Tshirten, händerna som tar av skinnjackan. Hakan, kinden, näsan, ÖGONEN. Och jag är borta. Hjärnan som en geléklump.
Detta är Livs stil och från idag kan jag inte leva utan den.
Men kläderna är inte det första man ser hos Liv. Inget hos Liv är yta, inget är skal. Allt är djup. På avstånd märker man någonting helt annat än kläderna och utseende. På långt håll märker man djupet i de gröna ögonen, lukten av friska löv och nyutslagna kastanjer. Passerar man henne stannar fötterna per automatik, ansiktet vrids, blicken signalerar nyfikenhet till hjärnan. Händerna fuktas, fingrarna darrar till.
”Den tjejen vill jag komma närmre, lära känna, ge halva min lön till, dela mitt liv med.” Vänder man sig då om och börjar gå bakom de svarta jeansen och de hängande fransarna på skinnjackan så märker man något mer. Det är något med hennes gång, en vaggande gungande stil. Hjärnan får nya signaler, denna gång från hypofysen. Signalerna säger: ”En kvinna som går så måste dansa som en gudinna och hur en gudinna älskar, det vet ju alla.
Allt detta inbillar sig skallen medan man spankulerar som en zombie bakom den vickande bakdelen. Lyckas man lyfta blicken och se sig omkring märker man att människorna längs trottoaren vänder sig om. Männen och kvinnorna med lika långa blickar men med helt olika innehåll och läsande av den kvinnan som passerar. Mig, som passerar några steg bakom, är det ingen som ser. Osynlig.
Osynlig, det skulle man vara. Då kunde man slinka in genom dörrspringan när gudinnan stänger lägenhetsdörren bakom sig. Se allt, vara en del av hennes verklighet utan att märkas, utan att hon vet.
”Varför stannar mina fötter?” Jag tittar upp. Kroppen framför har stannat, vänt sig om. De låsta pupillerna ser de smäckra vaderna, följer det svarta tyget uppåt. Är det en kobra i bältet? Den slitna Tshirten, händerna som tar av skinnjackan. Hakan, kinden, näsan, ÖGONEN. Och jag är borta. Hjärnan som en geléklump.
Detta är Livs stil och från idag kan jag inte leva utan den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)