Ett frö av tvivel

Hon försöker dölja blåmärkena med en långarmad polo. Sträcker hon armarna över huvudet spänner det i ansiktet. Inga slag eller sparkar. Än.
Men han bidar bara sin tid, bygger upp stämningen, väntar. När är tiden mogen?

Siv putar med läpparna. Torkar bort en tår med näsduken. Hoppas att ingen märker något. Hon drar i spolknappen rättar till tröjan och går ut i verkligheten.

Ute i verkligheten hostar kopieringsapparaten fram vita papper i långa banor. Maskinen rasslar och papper förbrukas. Inget miljöbesparande. Skogar som går åt till att trycka siffror på papper.

Siv svänger in på sitt rum. Känner inte blickarna från receptionen. Hör inte Karins och Elins viskande. Eller vill kanske inte höra.
Hon tar fram de pärmar hon skall vissa för Valter.
Han måste få vet. Orkar inte hålla denna hemlighet för sig själv. Inte nu när Roland är borta. Slänger en blick på lamporna i växel. Telefonen är inte upptagen. Med bestämda steg klampar klackarna mot trägolvet.

Knackar lätt på dörrkarmen. Valter tittar upp. Verkar besvärad. Vill väl egentligen inte veta. Har egna problem, men hon måste.
Rummet luktar sorg och hårt arbete, eller obeslutsamhet.
Stolen känns mjuk, ovan. Hon brukar inte sitta som besökare. Brukar för det mesta bara springa förbi och lägga något viktigt på skrivbordet.

”Se här”
Hon lägger böcker och pärmar uppslagna på de rätta sidorna. Pekar på kolumner och summeringar. Han följer nagelns rörelser längs de förtryckta raderna.
Läser siffrorna. Skannar in slutsatsen. Fattar, utan att inse vidden av det han läser.

Valter lutar sig tillbaka. Ser Siv djup i ögonen. Hon sätter sig igen. Doften av obeslutsamhet blir tyngre.
”Det kan inte vara sant” är det enda han får ur sig.
”Jo, tyvärr” svarar Siv
”Hur länge?”
”Så länge jag kan minnas”
”Hur mycket handlar det om?”
”Mer än du kan ana”