fredag 1 oktober 2010

Betagen, förförd och förlorad.

Hatt med brätte på ett långt rött hår inramar ansiktet som en mur, snäv mun med tunna läppar som är naturligt mjuka och rosa. Pigga ögon med fransar, mörk ögonskugga. Löst hängande jacka i läder. Fransar på ryggen. Kråsskjorta med uppkavlade ärmar över skinnjackan. Runt midjan ett brett bälte fäst i en stor koppar platta där en orm ringlar sig runt kanten. Tighta svarta jeans som är snett avklippta av en alkoholiserad frisör. En silverkedja runt vänster vad. Fötterna nedtryckta i ett par oknutna gympadojor.

Men kläderna är inte det första man ser hos Liv. Inget hos Liv är yta, inget är skal. Allt är djup. På avstånd märker man någonting helt annat än kläderna och utseende. På långt håll märker man djupet i de gröna ögonen, lukten av friska löv och nyutslagna kastanjer. Passerar man henne stannar fötterna per automatik, ansiktet vrids, blicken signalerar nyfikenhet till hjärnan. Händerna fuktas, fingrarna darrar till.
”Den tjejen vill jag komma närmre, lära känna, ge halva min lön till, dela mitt liv med.” Vänder man sig då om och börjar gå bakom de svarta jeansen och de hängande fransarna på skinnjackan så märker man något mer. Det är något med hennes gång, en vaggande gungande stil. Hjärnan får nya signaler, denna gång från hypofysen. Signalerna säger: ”En kvinna som går så måste dansa som en gudinna och hur en gudinna älskar, det vet ju alla.

Allt detta inbillar sig skallen medan man spankulerar som en zombie bakom den vickande bakdelen. Lyckas man lyfta blicken och se sig omkring märker man att människorna längs trottoaren vänder sig om. Männen och kvinnorna med lika långa blickar men med helt olika innehåll och läsande av den kvinnan som passerar. Mig, som passerar några steg bakom, är det ingen som ser. Osynlig.

Osynlig, det skulle man vara. Då kunde man slinka in genom dörrspringan när gudinnan stänger lägenhetsdörren bakom sig. Se allt, vara en del av hennes verklighet utan att märkas, utan att hon vet.

”Varför stannar mina fötter?” Jag tittar upp. Kroppen framför har stannat, vänt sig om. De låsta pupillerna ser de smäckra vaderna, följer det svarta tyget uppåt. Är det en kobra i bältet? Den slitna Tshirten, händerna som tar av skinnjackan. Hakan, kinden, näsan, ÖGONEN. Och jag är borta. Hjärnan som en geléklump.

Detta är Livs stil och från idag kan jag inte leva utan den.

6 kommentarer:

marmoria sa...

Tycker om.

marie ettanbo sa...

Betuttad förföljare :) Spirande passion? Välskrivet.

Ettie Bee sa...

Helt underbar tolkning och text! Det börjar verka kärlek banne mig :-)

Desirée sa...

Annorlunda beskrivning - me like! Tack för besöket hos mig :)

disco sa...

haha slutet är ju fantastiskt

Kalle Byx sa...

Undrar vad som hände sen.