Fotorafiet

Lite svag i konturerna,
med skrapade kanter
och med skärpan ställd mot bakgrunden.
Bilden kunde tolkas som hans innersta väsen.

Men ögonen,
det enda som växte ut mot betraktaren,
fångade mig,
alltid
fick det dåliga samvetet att emanera från skuggan bakom hjärtats klaffar,
gjorde mig fortfarande svag i knäna.

Och bakom honom,
på väggen.
Hockeymasken, handskarna och motorsågen.
Upphängda som troféer.

Förstod aldrig varför jag tog på mig allt
Hur kunde jag bestraffas, när han gick fri ?
Kunde aldrig förstå att mannen på bilden var jag.

 

Dimma

Dimma

Små tunna sjok längs den nyslagna ängen. Kall, stilla och fuktig. Månen på väg ned i horisonten. Jagas av solens strålar. Leker tafatt över himlavalvet. Morgonen andas sol, glädje och picknick på stranden.

  

Jag sjunker ner under den vita kanten av dimma, försvinner från verkligheten, osynlig från vägen. Ungefär som att drunkna, men att ändå kunna andas.

Lägger mig på en hög av gräs. Det luktar färska blad och nytt hopp.  Ligger där med lien i handen. Rättar till den svarta huvan. Hatar mitt jobb.

Vill inte hämta hem någon idag.