torsdag 23 september 2010

Lera

Däcken grävde sig fast i leran. Ju mer jag gasade ju mer sjönk hjulen.
Visst behövde vi regn, men inte i denna omfattningen. Halva gärdet var ju som en lervällning. Ingen idé att harva vidare. Vad händer egentligen med vädret? Lokal global uppvärmning? Surt regn; är det när det regnar och jag är sur?

En rökpuff förkunnar att Leyland-motorn inte längre får tillgång till diesel. Jag låter nyckel sitta kvar, ändå ingen som kan få traktorn att röra sig.

Med stövelskaften fulla med lera konstaterar jag att det är fler saker som inte är någon idé att harva vidare på, mitt och Marikas äkenskap till exempel. Snacka om lera upp till halsen, regnväder, snålblåst och höst. Samtidigt.
Djurskötseln är väl också lika bra att lägga ner, ingen lönsamhet i det längre med nuvarande producentpriser på fläskkött.
Visst EU-bidrag får vi ju, men det är ju så förbenat mycket blanketter att fylla i. Appropå blanketter kommer man ju osökt in på självdeklarationen. Snacka om svårförstådd blankett, ingen idé att lämna in den heller. Det blir ju ändå bara skatt, fattar inte hur det kan bli så mycket när jag inte tjänar något?

I slutet av gärdet försöker jag hoppa över diket. Mitt i språnget fastnar ena stöveln i lerbanken på kanten. Ena sockan sjunker ner i det brunsvarta sörjan som skall vara vatten. "Helvete" ropar jag högt bort mot traktorn, som inte rör en min till medlidande.

I ren ilska tar jag av mig den andra gummistöveln, slänger den i diket jämte den fastkilade och lunkar hem i duggregnet för en kopp utspädd kaffe.




(Insoirerad av skrivövning "sitta fast")

onsdag 22 september 2010

Svamppromenad

Vinden som susar i grenverket. Löv som faller likt stora snöflingor mot marken. Löven är bruna och har levt sina liv över sommaren. Fyllt träden med klorofyll. Granens kottar med solen som bakgrund. Mossan luktar nya svampar, gula, bruna och röda. Skogens ljud är sövande.

Mitt under svamppromenaden lägger jag mig under en gran, med grenar som en vid kjol. Bryter av några kvistar med fjädderlätta barr till huvudkudde. Ligger på rygg och bedömmer molnens utseende. En häst, en gris, en sur kärring och ett flygplan. Korgen är halvfylld med skogens gula guld. Jag är tillfreds eftersom jag hann före grannarna till svampställena.

Efter några minuter sluts mina ögon. Dimman lägrar sig över mitt sinne. Drömmer om ett skogstroll som ler med snälla ögon.
"Var inte rädd för skogshäxan" säger trollet.
I dvala nickar jag på huvudet och känner mig trygg hos skogstrollet.
Grenarna knakar där trollet går fram.

Helt plötsligt vaknar jag av ett knak precis jämte mig. När jag slår upp mina blå ser jag en siluett i motljuset. Mitt hjärta hoppar först till av rädsla, sen ser jag att det är en älg som lugnt betar av barken på en tall och som tittar mot mitt håll med intresserade bruna ögon.

"Och vad har du för dig" säger älgen utan att sluta med barktuggandet.
Jag tappar hakan. Hade jag inte nyss vaknat?




(inspirerad av skrivövning om "Skog")

tisdag 21 september 2010

Kvällstankar

Man kan fundera över hur man skall vara för att vara alla till lags. Går det eller är det en utopi, kanske till och med en dystopi. Skall man vara annorlunda i sin personlighet, tuffare, kallare eller skall man försätta var den man är.
Jag är för snäll, osäker, kan inte ta mothugg eller någon som är missnöjd.

Undrar vad han vill, varför träffa mig personligen? Jag skiter väl i honom, eller ? Arbetsron måste infinna sig, inte bara den förresten, även livslugnet måste komma på plats. Svårt att försätta annars.


Tandborsten far sin vanliga väg i munhålan. Handen i armhålan. Borstar lite extra på framtänderna, i hålorna på kindtänderna och visdomständerna.

Visdom förresten, den har man inte mycket av. Tankar om förändring, summeringen av dagen, kommer alltid vid tandborstning. Konstigt. Funkar hjärnvågorna i samma takt som vibrationen från eltandborsten? Psykoanalys vid badrumsspegeln.

Trycker näsan mot spegeln, ser ut som en hackspett med bakåtslick.
Va fan, ta dig i kragen nu.

”Pappa!! Kom upp och pussa god natt”
”Fortsätt läs lite till, jag kommer strax” ropar jag tillbaks upp mot trappan.

Jag skall göra det för henne, visa min omgivning vad jag går för, så min dotter kan vara stolt över mig. Inte för att hon kommer få reda på vad som hände, varken före eller efter, men en pappa med gott självförtroende kan vara bra för uppväxten.

Stänker lite kallt vatten i ansiktet, tittar på skäggstubben, ångrar mig att jag inte rakade mig i morse. Ser att badkaret inte blivit rengjort på länge. Skiter i att ta ner tvätten, tar på mig pyjamasen och trampar upp för trappan. Pussar dottern på kinden eftersom hon är för stor för en munpuss.

Äntligen!! Sängen, duntäcket och en god bok, som skingrar tankarna till något annat. Hoppas jag kan somna.

Mening

Vad är anledningen till att vi existerar?
Har vi en större rätt att finnas till än de som aldrig blev födda?

Om det nu är så att vi finns, vilket man ibland kan fundera över, är det inte då vår skyldighet att göra världen lite bättre? Varje människas mål är väl att få det lite bättre under sin livstid, blir inte då världen lite bättre för varje år som går.

Vad skulle annars vara anledningen till vår existens?
Meningen med livet kan ju inte vara att man till slut skall dö utan att ha åstadkommit något.

Eller ???



(Inspirerad av skrivövning "om en anledning"

måndag 20 september 2010

Clownen

En bomullstuss indränkt i sprit torkar bort det stora röda leendet. Husvagnen luktar otvättade kläder och gamla pizzakartonger. Från djurtältet hörs en elefant trumpeta och en kedja rassla. Publikens sorl minskar till en svag viskning när cirkusen töms. Det halvt borttagna ansiktssminket gör att han ser ut som en misshandlad hora.

Är jag inte det egentligen? Misshandlad hora? Säljer mig själv för att roa andra. Undrar om det är jag eller elefanten som är mest fängslad. Elefanten har åtminstone en stor kedja runt foten, så det syns att han sitter fast.

De papperstunna husvagnsväggarna skakar när det bankar på dörren. Beethovens ödessymfoni tonar ut när Beppo sänker musiken på sin DVD. Innan han hinner säga "kom in" rycks dörren upp.

Inget privatliv! Ingen som bryr sig om ens personliga integritet, jag kanske vill vara själv.


Cirkusdirektör Brazil-Jack blir stående i dörröppningen. Först verkar han chockad över det ansikte som möter honom, ett anlete där tårar gjort ansiktet vit- och rödrandigt, men han skakar bara på huvudet, blinkar två gånger och låtsas som han inte förstår.
"Du måste ändra på slutklämmen på ditt nummer. Denna gången var det till och med en ungjävel som började lipa. Kärringen till morsan kom å klaga innan de stack. Ville ha pengarna tillbaka"
Nikolai Pugatjov, alias Clownen Beppo, svarar inte. Han vet att något är fel när inte barnen skrattar, men vad skall han göra åt det? För att hitta på roliga saker måste livet vara kul. Det måste finnas en mening med att leva.

"Vad skulle jag göra. Det vara bara att betala, medans ungen tjöt. Jag får dra det på din lön" Cirkusdirektören sniffar med sin stora kroknäsa.
"Å för faan drick ingen sprit INNAN föreställningen"
Han slår igen husvagnsdörren. En kaffemugg trillar i golvet. Genom väggarna hör Nikolai honom mumla om att det är för sent på säsongen att hitta en ny clown, alla bra är redan engagerade.

Nikolai ser på bomullstussens röda yta. Funderar på om han skall slänga den eller svälja den så ingen sprit går förlorad.

Där har vi kanske en ny slutkläm. Jag sitter mitt i manegen, sminkar av mig och äter upp bomullstussarna.. Nikolai klarar inte ens att le åt bilden.

Ett lejon ryter, elefanten trumpetar igen och en tår faller från hakspetsen.



(Inspirerad av skrivövning "Slutkläm")

söndag 19 september 2010

Val

Att låta bli att välja är också ett val.


(inspirerad av skrivövning "Att rösta")

lördag 18 september 2010

Pröva gränser

Utdrag ur kvällens och nattens SMS-konversation:

17:33
"Är du i Gbg?"
"Nej, hemma sticker snart"
"Kommer du hem lr ska jag hämta dig?"
"Jag fixar det nog"
"Du vet att jag inte gillar ´nog´"
"Klart :) vrf annars skriva det ;)"
"Vad är planen då. sova kvar eller gå från björlanda"
"gå lr cykla, om ni orkar fixa dit cykel"
"Det är OK för mig att hämta om du vill"
"De behövs inte"
"Det är lugnt. Jag hämtar. Var det 00.30 bussen?"
"ja, men du behöver inte"
"kanske vill :P"
"jaja, är ju under 18, inget å säga till om ;)"
"visst har du, har du med dig reflexväst?"
"Nejfan, de glömde jag ju :("
"Du ser!"
"Kan bero att jag inte tog ngn väska med mig"

20:07
"blir nog att jag sover kvar, fixat med en polare"
"gillar inte att du spontan sover över oss folk, du har ju inget med dig"
"vad behöver jag! en tandborste! kan jag klara mig utan"
"gillar det inte ändå, ställer bort cykeln"
":("

23:22
"Kanske blir att jag tar den sena bussen"
"den sista går 02:25, i björlanda 03.00. är inte det lite sent? Hur länge går bussarna från fiskebäck? Åker du själv till centrum"?
"nej jag åker inte själv, kan vara att vi är kvar så länge, har ju ingen tid att passa imorrn"
"går det bussar så länge till centrum?"
"ja det gör det"

00:00
"Det blir nog den sena bussen, är det OK?"
"Vad tycker du?"
"Missar snart den tidiga :-/"
"Vet"
"Men för mig gör det inget å ta den sena"
"Är vid hållplatsen med cykeln. smsa från terminalen innan du går på bussen. missar du den så kommer jag in och hämtar dig i stan"
"Asså, jag är kvar på festen nu"
"Fattar det, 02.25 bussen menar jag, missa inte den."
"Självklart inte"
"Håller festen på så länge? Vilka åker med dig till stan?"
"Elin och anna åker me, kanske inte men jag kan vänta. De e lugnt"
"Refelxvästen i cykelkorgen. Var försiktigt. Ring om det händer något"
"Tack, ni är bäst :D"

00:43
"Släcker nu. Glöm inte texta från bussen. Natti"
"Nej de gör jag inte och som sagt ni är sjukt snälla, tack :D"
"Vi litar ju på dig"
"Och jag är glad att ni gör det"

02:20
"Gått på bussen nu"
"Bra"
"Sover ni inte?"
"Gissa"

fredag 17 september 2010

Familjeföretag

"Hoppas ni begriper vad detta innebär"
Jag tittade på paret på andra sidan skrivbordet. Peter såg tavlan på väggen bakom mig, Jenny följde ett höstlöv som dalade mot marken. Bägge lika oresonliga, lika stolta. Peter andades tungt, Jennys mun var som ett streck. Ingen svarade mig.

De hade tillsammans drivit ett företag i tolv år. Företagets produkter var unika på marknaden, kunderna slogs om det de tillverkade, omsättningen ökade, vinsten var god. De hade varit ett av Gasellföretagen i DI, vunnit priser som årets företagare, framgångsrikt byggt en organisation där femtio människor tjänade sitt levebröd.

En fluga satte sig surrande på min räknemaskin, jag viftade mot den och vred dataskärmen mot paret så de kunde se mina beräkningar. Ingen av dem var rik nog att köpa ut den andre. I dessa stunder var mitt jobb som företagsrådgivare som mest betungande. Att se ett framgångsrikt, välmående och välskött företag gå under, bara för att den ena ägaren sagt till den andra:

"Jag älskar inte dig längre"





Inspirerad av skrivövning om "Lov,löv och lön"

torsdag 16 september 2010

Köpt kärlek

"Kom hit" Pekfingret gjorde ett djupt hål i täcket.
Hennes fötter rörde sig långsamt från dörren. Hon trängde undan känslan av att vilja känna på dörrhandtaget. Hon hade sett honom vrida om och ta med sig nyckeln.

Takfläkten surrade som en illasinnad geting. Tryckte ner luftkonditioneringens svala luft från taket. Den tropiska värmen hängde utanför fönsterrutorna, ville tränga in för att slänga ut det svala, få dem att svettas redan innan. Från trådgården hördes Gekkoödlans karaktäristiska skri. Blommorna och grönskan i hotellets trädgård prunkade som en idyll. Trädgårdsmästaren kunde sin sak och hon kunde sin.

Fingrar, med smuts under naglarna, kallade på henne. Ville få henne att komma närmre. Hans ögon lyste av en inre låga. En låga som inte luftkonditioneringen kunde minska. Huden var likblek och kalsongerna låg i en hög framför fötterna.

"Thousand baht" Hennes tunga halkade på uttalet av "th". Hon knäppte med fingrarna, först få betalt, sedan action, hade hon fått lära sig. Det svarta håret glänste i det svaga ljuset. Ögonen hade dock tappat sin lyster. Avsaknaden av saliv gjorde att tungan fastnade i gommen. Hon var fjorton år och mer erfaren än en vuxen kvinna.

Han nickade och pekade mot sin plånbok, höll fast hennes ena hand och band den andra i sänggaveln. Svettiga händer knäppte upp bikinitoppen, fummlande, flåsande. Hon blundade och längtade hem till lillebror i Chang Mai.



(Inspirerad av skrivövning om "ett tal")

onsdag 15 september 2010

Försenade

Kofångare mot kofångare. Avgasrör som spyr ut bly och koldioxid. Bensin och dieselångor sticker i näsan. Bussar, bilar och tradare i snigelfart. Motorcyklar som zick-zackar mellan filerna. På trottoaren går en kvinna med rollator förbi oss och vår BMW X3. Är detta verkligen rusningstrafik? Man kan fan i mej undra. Nu kommer vi missa dem, komma försent.

Med foten på bromspedalen sneglar jag i backspegeln. Stora blanka svettpärlor rullar ner för den mörkhyade mannens panna. Han har handen innanför blixtlåset på sin svarta skinnjacka. Hans blick flackar, stannar till slut i nacken på Karen i framsätet.
"Ta det för helvete lite lugnt Andy. Du flåsar ju som en jävla blåsbälg på värsta järnverket" svär Karen.
Hennes fötter stampar oroligt på lådan med sprängmedel. Skosnörena på gympaskorna är oknutna, jeansbyxorna är uppvikta till halva vaden. Hennes bruna, djupa ögon syns inte bakom Ray-Ban glasen.
"Cant u fuckin drive faster" Andy slår med handflatan mitt ryggstöd.
"Visst, bara att fälla ut vingarna och flyga över hela kaoset" jag ler tillbaka i spegeln. "Nothing I can do, man" Jag rycker på axlarna.
Karen vänder sig om i framsätet och ger Andy ett knytnävslag över näsan.
"Fuckin´ bitch" skriker Andy, sjunker ner och håller bägge händerna för ansiktet. Fingrarna färgas röda.

Kofångaren stöter lätt mot en vinröd Saab 9-5 turbo, föraren framför, gubbe i hatt, vänder sig om, ser mig i ögonen, men vänder snabbt tillbaka när Karen lyfter bägge långfingrarna i vindrutan.
Mina ögon följer damen med rollator, kappan svajar, burken med kattmat rullar i korgen, haltar på vänster benet, hennes ryggtavla försvinner runt hörnet. Jag ser det osannolika i situationen.
Tänk om hon bara visste att hennes vardag kommer förändras för alltid.




(inspirerad av skrivövning om "trafik")

tisdag 14 september 2010

Livegen

Jag såg järnet när det lyftes från elden. Det tidigare stålgrå var nu eldrött, luften runt stålet vibrerade av värmen. Jag försökte sprattlande ta mig loss, men de kraftiga händerna höll mig på plats. Det röda stålet fräste när ett skäggigt ansikte spottade saliv mot det.

För varje steg som järnet kom mot mig ju större blev mina ögon, ju mer kände jag värmen stråla. Jag kände att händerna runt mina ben och armar höll hårdare och hårdare. Handen som tryckte bak i nacken gjorde att jag låg alldeles stilla på träbänken, trots att mina muskler protesterade.

Det sista jag minns var att min hud glödde i samma färg som järnet. Jag hann precis tänka att min frihet var över, nu tillhör jag någon annan, när smärtan och mitt egna skri fick mig att svimma.



(Skrivövning inspirerade av "något som glöder")

måndag 13 september 2010

Skyldig eller icke skyldig

"Fattar du vad du gjort dig skyldig till ?"
Hon stod i farstun och bankade på sovgemakets dörr så gångjärnen bågnade och nyckeln skakade. Det blev till och med små inbuktningar i dörrens furuträ av hennes knogar. Det enda som hördes tillbaka var skramlet med handfatet när det lyftes upp på lavoarens vitmålade yta. Därefter porlade det i porslinet.

"Fattar du vad du gjort!!" på andra sidan dörren fortsatte kärringens ylande. Han frustade när ansiktet möte den kalla vätskan. Vattnet färgades med röda strimlor när han rengjorde händer och ansikte. Men han sa inget. Hon fick tro vad hon ville. Han kände ingen ånger, han hade upptäckt dem och han hade gjort vad som krävdes. Han doppade ned det tunna knivbladet i vattnet och rengjorde den från blod med tummen och pekfingret.

Det hade varit en ohelig allians. Dödsdömd från början. Flickan var ju dotter till Riddare Gunnar på Nolhaga Slott. Vad hade han trott, hur tänkte han egentligen. Sonen. Deras förstfödde. Han som skulle ärvt deras lilla hemman och de tio hektaren. Han som inte längre fanns.

Han fick ett längtans sår i hjärtat och mindes den blonda lille parveln som sprungit mellan benen på honom när han harvat, haft alla rätt när prosten förhört byns barn i lilla katekesen, till slut vuxit upp till en duglig tonåring, som hjälpte sin far på odals fälten. Nu var det slut med det.....

Utanför dörren hade hans fru sjunkit ner i sittande, snyftandes med pannan mot sovgemaksdörren. Han torkade ansiktet på handduken som fallit till golvet av allt bankande. Han orkade inte med att möta hennes blick igen, så han la sig på bolstret. Det prasslade i sängens hö, trägavlarna protesterade under hans tyngd. Tjuren brölade på gärdet och från fönstret luktade det nyslaget hö. Han slöt ögonlocken. Försökte glömma, ville vara stark. Förberedd på de frågor som Riddar Gunnar skulle ha när hans dotter berättat allt.

Han kunde bara hoppas att resten av familjen fick leva tack vare hans snabba ingripande.



(Skrivövning inspirerad av "Att bli upptäckt"

söndag 12 september 2010

Säljes

Helt plötsligt är man fast. Förstår varför det kallas webben. Som en liten insekt som fastnat i spindelns nät, så kan fastnar jag i det stora nätet. Jag sätter på datorn och loggar in och helt plötsligt har en timme gått, inget vettigt har blivit gjort.

Jag förstå hur den infångade insekten sprattlar med benen och viftar med vingarna för att komma loss. Ju mer insekten viftar ju mer sitter den fast. Själv försöker man göra något av det man tänkt sig, skriva en sida eller bli inspirerad, men inte då. Man surfar från den ena oviktiga sidan till den andra. Alltid hittar hjärnan nya orsaker. Oviktigt, oprioriterat, onödigt.

Nej nu vill jag slå mig ur mitt nät och göra det jag ska. Det största hindret för det är jag själv. Kan jag byta ut mig själv. Är det någon som är intresserad?

"Bättre begagnad 47 åring, inga synliga defekter, men behöver lära sig disciplin, bra pris vid snabb affär, säljes i befintligt skick. Det åligger köparen att besiktiga varan innan köp"

Någon ??

lördag 11 september 2010

Skräck

Luften i rummet var tung och stilla. I ett hörn brann en blåröd rökelsesticka, mjuk musik hördes i bakgrunden. Ljuset var dämpat. Kvinnan framför honom andades med långsamma andetag. Varje utandning spred en doft av vitlök och curry. Hennes blick var intensiv. Såg liksom rakt på honom genom glaskulan på bordet.

Han försökte stirra tillbaka på henne lika intensivt, men såg bara sin egen spegelbild i det runda glaset. Inget av det hon berättade om honom såg han, ändå kändes det som hon visste vem han var. Tolkade hans innersta tankar.

Det mörka linnet började klippa av den fukt som sipprade ut genom porerna. Vaxet i hans blonda kalufs löstes upp och skulle snart börja rinna nerför panna och nacke.
Vad hade fått honom att gå in? Han trodde ju inte på sådant här ändå?
Kanske var det hennes eldiga blick, hennes gyllene smycke eller bara den vita hårtofsen, i ett annars korpsvart hår, som lockat honom. Väckt en nyfikenhet han inte trodde fanns.

Frågan han ställde hade varit kort och konsis. Det rådde inga tveksamheter om vad han ville veta. Ändå lekte hon med honom, analyserade, drog slutsatser, vände och vred på hans känslor, som en katt leker med sitt byte. När hon var klar med hans personlighet tittade hon upp från glaskulan, blicken fick tillbaka sin fokusering.

"Då så, tillbaka till din fråga. Vill du verkligen veta?"
Katten spann i hennes knä, rökelsen gjorde honom yr och osäker. Musiken och hennes tunga halsband var hypnotiserande. Ville han?
"Visst" svarade han, lite sluddrande. Fem sekunder gick. Ingen rörde sig.
"Ja det vill jag" fick han säga en gång till för att hon skulle höra honom.

"Sådana sanningar kan inte uttalas högt" hennes svar var kryptiskt och hon bröt något med en sydländsk dialekt. Hon tog fram en blodfärgad papperslapp från en låda under bordsduken. Skrev några siffror och bokstäver med en gåspenna hon doppat i bläck. Vek ihop lappen och la den i ett lika blodrött kuvert. Tungan fuktade långsamt limmet längs brevmynningen.

När hon räckte över pappret hoppade katten ner på golvet och försvann ut genom vagnsdörren. Det kändes som hon höll hans hjärta i handen. Han tog emot kuvertet. Darrade han? Pappret brändes. Hennes djupa stämma förkunnade:
"Här står plats, dag och tidpunkt"
Med halft skräckslagna ögon stirrade han ner mot sin hand.
"men du bör tänka efter innan du öppnar det"
Han ville knyckla ihop allt och slänga det i ansiktet på henne.
"det är inte alla som klarar ett veta sin dödsdag."

Med de orden vinkade hon iväg honom med baksidan av sin hand och utan att veta hur det skedde stod han helt plötsligt ute bland marknadstånden igen. Knallarna ropade ut sina erbjudanden, karusellerna gnisslade, folkets mummel var som en ljudfond runt honom. Det luktade popcorn och nedtrampat gräs. Hennes husvagn såg vag ut i konturerna, som om den vara var en illusion. Hade det som hänt verkligen hänt? Kuvertet, som rödfärgade fingertopparna, var beviset.

Skulle han våga öppna förslutningen ?
Skulle du?



(Inspirerad av habitat- och personakortlekar samt ordet Skräck)

fredag 10 september 2010

Beroende

Beroende av dig, som mitt hjärta är av syre.
Beroende av din närhet, som träden är av solljus.
Beroende av ditt leende, som knarkaren är av sin drog.

Beroende av att ditt liv skall fungera,
fungerar inte ditt fungerar inte mitt.

dras till dig, som månen dras till jorden
bränner mig på dina strålar

sitter fast i ett beroende

kommer det någonsin att försvinna?
kan jag ta antabus eller läggas in på behandlingshem?
Hjälp mig, hur skall jag göra?

jag vill ju bara bli fri, att drogen skall försvinna!!




(inspirerad av skrivövning om något som försvinner)

torsdag 9 september 2010

Torsdag

Det började en torsdag. Bara det borde gjort mig misstänksam, allt annat börjar ju på en måndag eller en fredag, ibland kanske på en lördag, men inget av värde hände väl på en torsdag.

Men denna torsdagen var ett undantag från normen, redan från start. På morgonen ringde aldrig väckarklockan. Det lilla 1,5 voltsbatteriet hade gett sin sista elektriska impuls klockan 01.34 och var klar för återvinning. Istället väcktes jag av en dröm där jag föll från World Trade Center den 11 september, redan då borde jag kanske misstänkt något. När mina ögon blinkat bort fartvinden i ögonvrån och tungan svalt ner hjärtat på sin vanliga plats, så kändes sovrummet ljusare än det borde vara. Hjärnan förstod att jag var sen, men kroppen ville inte reagera.

Jag sträckte ut min hand mot platsen jämte mig i dubbelsängen. Mina fingrar grep om luft och tomt duntäcke. Fingertopparna kunde ana din kroppsvärme, en decimeter ovanför lakanet dröjde doften av dig kvar. En blandning av persika och lavendel.

Jag reste mig upp i sittande och ropade ditt namn. Väntade, lyssnade, blinkade med trötta ögonlock, men tomrummet ekade tillbaka utan respons.

Nu, så här i efterhand, när jag står här på bårhuset för att identifiera din kropp fattar jag att jag borde begripit mycket tidigare. Att jag redan då, där i sängen, borde ha insett, förstått eller åtminstone anat, att denna torsdagen skulle bli speciell. En torsdag man inte önskade sin värste fiende.

Ett undantag från alla andra torsdagar.



(Insiprerad av skrivövning om ett undantag)

onsdag 8 september 2010

Byn

Som utomstående kunde man kanske tycka att byn var liten.
Bytte man cd, skruvade in rätt kanal på radion eller letade efter mobilen (medan den vibrerade i innerfickan) kunde det hända att man helt missade skylten. Bynamnet stod nämligen på bägge sidor av samma vägskylt och hade man väl passerat den så var man redan ute ur byn.

För invånarna var byn livets centrum och den bestod av tre tättliggande bondgårdar. Först var det Mellangården, som inte fått namnet av någon speciell orsak annat än att den låg mellan kyrkan och vägen. Därefter kom Sörgården och den kunde man ju tro låg i söderläge, men inte då. Utan den hade fått sitt namn från gårdens grundare, knekten Sören Blixt, som anlagt mangårdsbyggnadens grundstenar någon gång på mitten av 1850-talet.

Slutligen var det då vår gård. Prästgårn, inte för att här någonsin bott en präst, men gården låg närmast kyrkogården, så Prästgårn fick det bli.

I byn pågick vardagens lunk utan att någon gjorde sig något bekymmer om att den existerade. Bilar körde förbi utan att stanna, busshållplatsen var indragen sedan länge och flygplanen passerade på hög höjd. Den enda kontakt med omvärlden var en bredbandskabeln som något stockholmsföretag dragit fram, men som ingen kopplat in sig på.

Så visst var byn liten, mätt med andra byars måttstock, men även små byar kan bära på stora hemligheter.


(Inspirerad av skrivpuff om vardagsproblem)

tisdag 7 september 2010

Skrämmande

Mannen satt stilla på stolen. De tunna glasögonen hade halkat ner på halva näsan när han observerade sin omgivning. När han blev tilltalad log han bakom skägget, men verkade inte förstå frågan, inte förstå vad de alla ville honom.

Advokaten lutade sig mot honom och sa att det var ok att han berättade.
"Allt?" han lyfte på ögonbrynen. "Tror du de verkligen vill veta allt?"
Advokaten nickade. Advokaten drog sin handflata över ansiktet, rätade till slipsen och sneglade på domaren. Nickade åt åklagaren. Advokaten tyckte att alla hade rätt till en rättegång, men varför skulle det bli just han denna gången kunde han inte förstå.

Innan mannen talade tryckte han tillbaka stålglasen till näsroten. Harklade sig och fäste blicken på sina vita knogar. Sen berättade han det ingen ville höra. Hur allt hade gått till. Hur han stannat bakom cykeln, hur mycket flickan sprattlat, vad han gjorde för att få henne att lyda. Stämman var mörk och entonig, som om han läste ur ett protokoll.

Domaren tittade ut på åskådarna, åklagaren bläddrade bland sina papper, advokaten rätade på slipsen och blev röd i ansiktet. Halva juryn tittade upp i taket, de andra ut genom fönstret. Ingen tittade direkt på mannen som talade. Ingen såg hans läppar röra sig. Men alla lyssnade på det ingen ville höra.

När mannen var klar drog han handen genom det röda skägget. Log. Väntade på att få beröm. Han hade ju räddat henne. Räddat henne från det onda livet. Ledsagat henne till himmelriket. Men ingen sa något, åklagaren vinkade avvärjande mot domaren att han inte hade fler frågor. Advokaten reste sig och samlade ihop sina papper och la ned dem i läderportföljen.

Mannens blick flackade, från domaren, till juryn, mot åklagaren, domaren igen. När advokaten lämnade rättsalen skulle mannen precis resa sig och ropa ut sin förvirring när sjuksystern klappade honom milt på kinden. Hennes hand kändes len mot skägget.
"Så ja, så ja" sa hon med mjuk stämma, "Allt kommer bli bra ska du se". Hela hennes ansikte log, lyste mot honom. Hon hjälpte mannen att resa sig. Han vinglade lite, som en vajande gran i en mild höstbris.

Det är svårt att hålla balansen i en tvångströja.


skrivövning "om att berömma"

måndag 6 september 2010

Efter jordfästningen

Klagade hon någonsin?
Fick mat sist. Alltid minsta biten på tårtan. Ärvde sina kläder från de större syskonen. Var glassen slut fick hon vara utan. Minst antal julklappar på julafton. Hon kunde inte få undan känslan av att vara ett offer.

Nu satt hon där i sitt barndomshem. Framför sminkbordet hon delat med systern. Hon mindes vilka kajaler och ögonskuggor hon absolut inte fick röra. Egentligen fick hon inte ens sminka sig, men det hade hon gjort ändå. När hon var ensam, utan att någon såg, utan att någon brydde sig. Hon la sig med sminket på och torkade bort det på morgonen.
Hon såg in i sin tomma spegelbild. De trötta blå ögonen, den korta blonda frisyren. Tatueringen på axeln syntes tydligt under det svarta linnet. Tatueringen hade hon skaffat efter hon flyttat. Det tog två jular innan hon var välkommen tillbaka.

Känslan att vara en liten planet som drogs mellan två svarta hål fanns fortfarande kvar. Dragningskraften var så stor att hon inte kom någonstans. Hon var klämd och obetydlig. Trots allt som hänt satt hon fortfarande fast i dragningskraften mellan de två svarta hålen.

Hade hon en man? Hade hon några barn? Hade hon några överhuvudtaget några vänner eller ett jobb att vara stolt över?
Ingen av de mest elementära glädjekällorna hade hon.

Inte ens glädje kunde hon känna. Inte ens nu, på föräldrarnas begravning.
De svarta hålen fanns ju kvar. Drog och slet i henne.