Efter jordfästningen

Klagade hon någonsin?
Fick mat sist. Alltid minsta biten på tårtan. Ärvde sina kläder från de större syskonen. Var glassen slut fick hon vara utan. Minst antal julklappar på julafton. Hon kunde inte få undan känslan av att vara ett offer.

Nu satt hon där i sitt barndomshem. Framför sminkbordet hon delat med systern. Hon mindes vilka kajaler och ögonskuggor hon absolut inte fick röra. Egentligen fick hon inte ens sminka sig, men det hade hon gjort ändå. När hon var ensam, utan att någon såg, utan att någon brydde sig. Hon la sig med sminket på och torkade bort det på morgonen.
Hon såg in i sin tomma spegelbild. De trötta blå ögonen, den korta blonda frisyren. Tatueringen på axeln syntes tydligt under det svarta linnet. Tatueringen hade hon skaffat efter hon flyttat. Det tog två jular innan hon var välkommen tillbaka.

Känslan att vara en liten planet som drogs mellan två svarta hål fanns fortfarande kvar. Dragningskraften var så stor att hon inte kom någonstans. Hon var klämd och obetydlig. Trots allt som hänt satt hon fortfarande fast i dragningskraften mellan de två svarta hålen.

Hade hon en man? Hade hon några barn? Hade hon några överhuvudtaget några vänner eller ett jobb att vara stolt över?
Ingen av de mest elementära glädjekällorna hade hon.

Inte ens glädje kunde hon känna. Inte ens nu, på föräldrarnas begravning.
De svarta hålen fanns ju kvar. Drog och slet i henne.