Inre monolog om ett minne

Ska jag ta ner det? Kanske lika bra att låta det hänga kvar så får de som flyttar in ta ner det. Eller göra vad de vill med fotot, Första impulsen är att slänga skiten. Var vi så lyckliga, egentligen. Vi ser lyckliga ut. Men det mesta kändes bara oäkta på något sätt. Inte för att jag minns eller vet hur Pia kände, men så var i varje fall min känsla.
Hennes morsas brudkrona var nog det fulaste jag sett. Men hon insisterade. Tvingade omgivningen, inklusive mig. Inte har den blivit snyggare med tiden. Man tror ju ibland att saker blir moderna efter ett visst antal år. Det stämmer tydligen inte alltid. Hon var ju förfärligt angelägen. Hennes morsa. Tur att jag fick igenom att kärringens malätna bröllopsklänning skulle bytas ut mot en nysydd, figuranpassad sak. Fin figur hade hon i varje fall. Pia. Åtminstone på den tiden.
Det är mer än man kan säga om mig. Se på den uppstoppade pingvinen, ser mer ut som en begravningsentreprenör. Kände väl mig som en sådan också. Bröllopet var väl första steget mot döden, eller en väg in i koma. Redan efter två veckor tog luften slut. Tjat, tjat, tjat, gör si, gör så, när kommer du hem, varför ar du alltid på jobbet så mycket, varför hjälper du inte till hemma, söndagsmiddag hos svärföräldrarna. Tur man hade jobbet att vila upp sig på

Ser man inte redan en liten utbuktning runt naveln. Max! Stackars barn. Vilken slags uppväxt fick han egentligen. Kanske borde ta ner foto och lägga det jämte hans gravsten.. Så han förstår orsaken till varför det blev som det blev.
Eller? Varför? Han sket väl i oss. Tror jag. Kände honom inte egentligen. Under hela hans uppväxt kände jag mig som en främling i mitt egna hem. De var så tighta. Max och Pia, man kom liksom inte emellan. Fick inte bli insläppt. Så vad kunde men göra annat än att arbeta. Något hem hade man ju egentligen inte.
Kontoret var hemma. Lugnt och skönt. Eller åtminstone kontrollerat. Man visste vad som skulle hända och man kunde fixa problemen. Allt annat utanför och i hemmet var så oplanerat, tumultartat. Barn är inte bra för karriären. Inte när de är små, inte när de är tonåringar, inte när man skall fixa dem jobb och lägenhet. Och definitivt inte när de sedan går och försvinner. Jävla unge. Varför försvann han? Till var? Förstörde en hel höst med arbete.

Skrev vi inte något på baksidan av fotot. “Tillsammans för evigt” jovisst, eller ur. Hon hade sina små livsmeningar, men levde hon någonsin efter dem? eller begärde hon mest att andra skulle uppfylla dem åt henne. Jag begrepp dem inte i varje fall. Bara för att man har dem framför näsan varje dag innebär de ju inte att de är verkligheten. “I verkligheten finns allt” var ett annat och så “Vad du än gör, gör det med hela ditt hjärta” Så mycket bullshit. Var det inte något om livet också.
“Livet är meningen” eller “Lev livet rikt”” minns inte. Får kolla på duvan på Max grav. Det står ju på den. Borde väl kasta den åt helvete. På honom stämmer ju den texten minst. Nu minns jag “Lycka är att finnas till” Vilken klyscha.
Lycka vad är det egentligen? Definitivt inte att bara finnas till, man måste ju fylla skiten med något också, eller. Kan väl inte bara finnas, utan mening, utan arbete.
Kanske var det därför han försvann. Nej båten sjönk ju och han var ombord. Kunde de inte hittat honom. Så man fått veta. Stod han inte där och lovade att de skulle plocka upp båten oavsett kostnad. Vad hände? Inte ett skit där heller.

Kolla bara på den där dåren Sixten. Hennes morsas idiotiska, illaluktande nya gubbe. Står där jämte min stackars mor. Man ser att hon rynkar på näsan. Stackare. Bröllopet måste varit första gången de träffades. Alla träffades. Hade själv bara mött honom en gång innan dess. Minns att hans andedräkt gjorde mig illamående. Spydde nästan på vägen fram till altaret.
Och prästen. Hur fick vi tag på honom? Var det inte Sixten suparpolare. Sluddrade gjorde han i varje fall. Redan under vigselakten verkade han vara bra i gasen. Vinglar till och med på bilden. Prästrocken sitter som en potatissäck och prästbandet ser ut som det håller på att strypa honom. Skulle blivit misstänksam redan då hur det skulle sluta.
Men man fattar inget. Kärleken är blind och man är bara glad att någon ville ha en. Undra om jag inte skall avsluta packandet för idag. Ta mig en rejäl sup, eller nej. Försöker ju låta bli. Sätter på en stor kopp svart kaffe.

Återkomsten

Lars, Maria och Torsten

Regnmolnen hängde som en blöt filt över verkligheten. Huskropparna stod i räta rader som gravstenar längs en krattad grusgång. På några av väggarna försökte Kalmarhem piffa upp den annars så gråa stämningen med färgglada konstverk. De hade inte lyckats. Norrliden förblev kommunens misslyckade miljonprogram. För Lars spelade inte detta någon roll. Varje gång han pratade om Norrliden kallade han det sitt hem.
På något sätt återvänder man alltid hem i svåra stunder. Vill tillbaka till ursprunget. Att så om platsen där man föddes fortfarande finns. Få tillbaka känslan av att vara ung igen.
Duggregnet pärlades i pannan. Lars haltade längs den asfalterade cykelgången. Som tur var mindes fötterna vägen. Från mattställningen kunde han i sitt inre höra piskan vina över trasmattorna. I en sandlåda låg några trasiga hinkar. Sanden luktade fortfarande av kattpink. Han spejade in i dungen där han fått sin första kyss, som om han väntade sig att hon skulle stå kvar.
Ingenting var förändrat ändå var ingenting sig likt.
Blicken drog sig mot Två Systrars Kapell.. Dess ljusblå träfasad låg som en synvilla mitt ibland trevåningshusen. Klockstapel pekade mot himmeln som en skjutklar missil. Vinden drog i repet till mässingsklockan. Regndropparna smakade salt.
Blir man andligare ju mer döden flåsar en i nacken? Alla existentiella frågor krympte, blev irrelevanta så länge de var hypotetiska. Svaren blev annorlunda när frågorna ställdes av verkligheten.
Är du någonsin beredd på att dö? Vad skulle du göra om du visste att du bara hade ett halvår kvar att leva?
Tidigare visste han alltid svaren, men inte nu, när han verkligen behövde dem. Kuvertet med provsvaren brände i innerfickan. Varför var just den diagnosen förknippad med så mycket ångest och tabu?

Långsamt drog han upp porten till kapellet. Stillheten omgav honom redan vid första steget in i vapenkammaren. Beslutens tyngd lättade från axlarna. Det luktade tända stearinljus och torra psalmböcker. Smaken från konfirmationsoblaten passerade över tungspetsen. Då hade de suttit på knä jämte varandra. Minnet kändes varmt i ådrorna.
Bänkarna stod i räta rader framtill altaret. Lars mindes inte om det varit bänkar eller stolar förut, men bänkar verkade nya.. Åtminstone överdragen. Altargångens var sliten och skavd av tusentals skor och stövlar som passerat nedför golvets ölandssten.
Han satte sig på tredje raden. Knäppte händerna på bänkryggen framför. Tystheten knäppte i väggarna. Inga ljud från verkligheten utanför trängde in. Livet i en bubbla.

Efteråt skulle han minnas att redan innan dörren öppnades visste han vem det var som kom. Dörren till sakristian sköts långsamt upp. Ljuset där inifrån sprang över det karga golvet likt en frisläppt fånge. Silhuetten som passerade ut i kyrkrummet gick inte att ta miste på.
Maria passade i prästkåpa. Håret låg som gyllenbrun honung över axlarna. Hyn glittrade i skenet från altarljusen. Lars förnamn persikodoften från hennes parfym. Han kunde inte komma på något plagg hon inte skulle passa i. Hon bar en kanna med vatten till dopfunten.
I speglingen från hennes ögon såg Lars när medvetandet gick från okänd uteliggare till en sedan länge försvunnen älskare.
“Är det verkligen du?”
Kannan gled nästan ur hennes händer Rösten lät tveksam, som om läpparna inte trodde på bilden som fastnat på näthinnan. I hans öron lät hennes fråga lika ljus som morgonens första strålar.
“Hallå själv”
Han försökte låta som tiden stått still. Handen höjdes i en menlös hälsning.
“Vad gör du här?”
Den första glimten i hennes ögon försvann i en blinkning.
“Inget speciellt. Kände bara att jag behövde återvända till mina hemtrakter”
Lars slog ut med händerna som om han vore född och uppvuxen i kapellet.
Hon hade åtminstone känt igen honom. Tiden förstörde inte allt. Något av det som gjort dem oskiljaktiga fanns kvar. Någonstans där inne. Djupt. Skulle det göra någon skillnad om han berättade varför..
Maria tog några snabba steg mot honom. Ställde kannan på bänkraden framför. Lars makade på sig. Innan Maria satte sig flackade blicken mot porten, precis som om hon väntade sig att någon när som helst skulle kunna stiga in genom den.
“Du skulle aldrig kommit tillbaka.” viskade hon “Du lovade:”
Marias kalla och klara konstaterande giljotinerade hans hjärta i två delar. Halvorna sjönk ned i magen, klämde sig ned i vardera benet, för att tillslut fastna vid fotknölarna.
“Jag måste” sa han.
Det enda svaret som fungerade. Det enda sanna, som knöt ihop de tio åren de varit ifrån varandra.

Redan innan porten öppnades kände Lars vibrationen. Luften runt dem ändrade karaktär från tyst samhörighet till öppen fientlighet. De korta hårstråna i nacken reste sig som borsten på en igelkott. Nykomlingens blick brände som en laserstråle över ryggen. Lars fick en märklig lust att bara rulla ihop sig till en liten boll och göra sig osynlig för världen.
Han insåg att tiden inte läker allt. Svartsjuka, begär och hämnd förföljde själen genom livet. Gjorde det som skulle vara glädje till svarta små kolbitar, som med lite tändvätska lätt flammade upp i brinnande lågor.
Maria for upp som ett överraskat rådjurskid, skrämt av en jägares gevär. Bänken med vattenkannan välte. Silvret skramlade i stengolvet. Vigvattnet spred sig som en flodvåg ända bort till altarringen.
Stegen från dörren gick tysta fram mot dem.
“Måste torka upp” sa Maria och försvann som en flyktig ande tillbaka till sakristian.
Återigen fick Lars känslan att hon aldrig varit där, aldrig varit helt och hållet hans. Inte hela hon samtidigt.
“Klantkärring” sa en dov röst alldeles bakom Lars.
Rösten passade ihop med de grova Ecco-skorna, den oklanderliga kostymen och de stora händerna Lars såg när han sneglade över axeln. Det luktade malmedel och formaldehyd. Han skulle känt igen främlingen på en överfull fotbollsarena. Torsten, mannen som gett översitteriet och självgodheten ett ansikte.
En liten glimt av överraskning kunde anas längst in i ögongloben när Torsten tittade på honom, likt en mardröm som man sedan glömt på morgonen.
“Lasse din lilla skitstövel”
Rösten och tonen gick inte heller att ta fel på. Mullrandet från diafragman som rullade runt stämbanden. Verkade ta dem som gisslan innan luften släpptes ut i munhålan för att där snurra några extra varv.
Lars funderade ut något underfundigt och intelligent svar. Snabbt, rappt och samtidigt träffande. Som vanligt hann inte tanken bli klar innan det var försent.
“Sitter inte du på kåken” Torsten var alltid snabbare än han.
“Jag blev benådad i förtid” svarade Lars och läkarens dom ekade mellan öronen.
Maria kom tillbaka med en hink och en skurtrasa. Hon la sig på knä utan att se åt deras håll. Verkade låtsas att de inte fanns. Lars kände smaken av oro och ångest. Ville helst lägga sig raklång på golvet och slicka i sig av vattnet.
"Du är säkert på rymmen, din jävel. Skulle just passa på en sådan som dig.”
“De tyckte väl det inte var någon idé att hålla mig kvar.” sa Lars
Straffet kunde ändå inte bli hårdare, tänkte han.
“Vilket jävla ruttet rättssamhälle vi har” sa Torsten med en tung ironi i rösten, som om han själv trodde på det han sa. “Låta mördare gå fria mitt ibland oss hederliga medborgare:”
“Visst är det förskräckligt”
Svaret satte punkt för Lars deltagande i samtalet. Fortsättningen blev en lång monolog från Torstens sida om alla andra oförrätter han och hans likar blivit utsatta för. Som vanligt avslutade han med att spygalla över det svenska skattesystemet. Hur orättvist det behandlade hårt arbetande begravningsentreprenörer.
Inget var förändrat ändå var ingenting sig likt.

“Jag är här för att ta henne med mig”
Lars korta konstaterande överraskade till och med honom själv. Torsten satte sig med en duns. Maria välte hinken så allt vatten rann ut igen.