lördag 10 september 2011

Inre monolog om ett minne

Ska jag ta ner det? Kanske lika bra att låta det hänga kvar så får de som flyttar in ta ner det. Eller göra vad de vill med fotot, Första impulsen är att slänga skiten. Var vi så lyckliga, egentligen. Vi ser lyckliga ut. Men det mesta kändes bara oäkta på något sätt. Inte för att jag minns eller vet hur Pia kände, men så var i varje fall min känsla.
Hennes morsas brudkrona var nog det fulaste jag sett. Men hon insisterade. Tvingade omgivningen, inklusive mig. Inte har den blivit snyggare med tiden. Man tror ju ibland att saker blir moderna efter ett visst antal år. Det stämmer tydligen inte alltid. Hon var ju förfärligt angelägen. Hennes morsa. Tur att jag fick igenom att kärringens malätna bröllopsklänning skulle bytas ut mot en nysydd, figuranpassad sak. Fin figur hade hon i varje fall. Pia. Åtminstone på den tiden.
Det är mer än man kan säga om mig. Se på den uppstoppade pingvinen, ser mer ut som en begravningsentreprenör. Kände väl mig som en sådan också. Bröllopet var väl första steget mot döden, eller en väg in i koma. Redan efter två veckor tog luften slut. Tjat, tjat, tjat, gör si, gör så, när kommer du hem, varför ar du alltid på jobbet så mycket, varför hjälper du inte till hemma, söndagsmiddag hos svärföräldrarna. Tur man hade jobbet att vila upp sig på

Ser man inte redan en liten utbuktning runt naveln. Max! Stackars barn. Vilken slags uppväxt fick han egentligen. Kanske borde ta ner foto och lägga det jämte hans gravsten.. Så han förstår orsaken till varför det blev som det blev.
Eller? Varför? Han sket väl i oss. Tror jag. Kände honom inte egentligen. Under hela hans uppväxt kände jag mig som en främling i mitt egna hem. De var så tighta. Max och Pia, man kom liksom inte emellan. Fick inte bli insläppt. Så vad kunde men göra annat än att arbeta. Något hem hade man ju egentligen inte.
Kontoret var hemma. Lugnt och skönt. Eller åtminstone kontrollerat. Man visste vad som skulle hända och man kunde fixa problemen. Allt annat utanför och i hemmet var så oplanerat, tumultartat. Barn är inte bra för karriären. Inte när de är små, inte när de är tonåringar, inte när man skall fixa dem jobb och lägenhet. Och definitivt inte när de sedan går och försvinner. Jävla unge. Varför försvann han? Till var? Förstörde en hel höst med arbete.

Skrev vi inte något på baksidan av fotot. “Tillsammans för evigt” jovisst, eller ur. Hon hade sina små livsmeningar, men levde hon någonsin efter dem? eller begärde hon mest att andra skulle uppfylla dem åt henne. Jag begrepp dem inte i varje fall. Bara för att man har dem framför näsan varje dag innebär de ju inte att de är verkligheten. “I verkligheten finns allt” var ett annat och så “Vad du än gör, gör det med hela ditt hjärta” Så mycket bullshit. Var det inte något om livet också.
“Livet är meningen” eller “Lev livet rikt”” minns inte. Får kolla på duvan på Max grav. Det står ju på den. Borde väl kasta den åt helvete. På honom stämmer ju den texten minst. Nu minns jag “Lycka är att finnas till” Vilken klyscha.
Lycka vad är det egentligen? Definitivt inte att bara finnas till, man måste ju fylla skiten med något också, eller. Kan väl inte bara finnas, utan mening, utan arbete.
Kanske var det därför han försvann. Nej båten sjönk ju och han var ombord. Kunde de inte hittat honom. Så man fått veta. Stod han inte där och lovade att de skulle plocka upp båten oavsett kostnad. Vad hände? Inte ett skit där heller.

Kolla bara på den där dåren Sixten. Hennes morsas idiotiska, illaluktande nya gubbe. Står där jämte min stackars mor. Man ser att hon rynkar på näsan. Stackare. Bröllopet måste varit första gången de träffades. Alla träffades. Hade själv bara mött honom en gång innan dess. Minns att hans andedräkt gjorde mig illamående. Spydde nästan på vägen fram till altaret.
Och prästen. Hur fick vi tag på honom? Var det inte Sixten suparpolare. Sluddrade gjorde han i varje fall. Redan under vigselakten verkade han vara bra i gasen. Vinglar till och med på bilden. Prästrocken sitter som en potatissäck och prästbandet ser ut som det håller på att strypa honom. Skulle blivit misstänksam redan då hur det skulle sluta.
Men man fattar inget. Kärleken är blind och man är bara glad att någon ville ha en. Undra om jag inte skall avsluta packandet för idag. Ta mig en rejäl sup, eller nej. Försöker ju låta bli. Sätter på en stor kopp svart kaffe.

11 kommentarer:

Hasse Thorén sa...

Bra skrivet och gestaltat. Men det verkar vara en bitter djävel som skyller allt på andra..
Fast det du uttrycker om Lycka håller jag med om till 100%...

Pia sa...

Det är så intressant att läsa en text där man kommer en annan person så nära. Att det är en person som är så uppenbart manlig som talar i texten gör det extra intressant för mig som kvinna att läsa.

Anders sa...

Tack bägge.
Det blir intressant det här med inre monolog. Lite lång i detta fallet, men det är ju en del av en övning också, som sagt.

Intressanta reflektioner.

marmoria sa...

Det blev litet långt men det gör också texten trovärdig, tankens farande hit och dit, stannar till och med vid gamle Sixten.

Dakota Quinn Diamond sa...

Mycket fint gestaltat, ser allt framför mig! Likey! :)

foxy sa...

Jag tycker det var en väldigt bra text, som Dakota, ser det framför mej.

marie ettanbo sa...

Man fastnar i hans hoppande bittra tankar. Väl genomförd inre dialog.

Anders sa...

Lägger in Anne´s kommentar.

Till Anders; var inne och läste men kunde av nån anledning inte kommentera. Intressant monolog, färgad av bitterhet och skuld, med kloka funderingar om kärlek och lycka.

Anders sa...

Förresten till alla.
Er respons kändes bra. Var osäker om texten förmedlade det jag ville ha fram.
Tycker det är svårt att gestalta inre monolog hos en person som är påhittad av mig själv. Blir liksom förmycket jag.

Men här var inte så fallet och tydligen tunkade det.

Charlotta sa...

Alltid intressant att läsa trovärdiga inre dialoger. Även om det är påhittat så ger det ändå insikt i hur författaren tänker eller tror att andra tänker. Jag menar då själva tankeprocessen mer än vad som tänks.

När det gäller huvudpersonens tankar i din text så är det mycket trovärdigt, men ack så sorgligt...

Lena Stenberg sa...

Håller med de andra. Trovärdig text som trots att den är lite lång, inte känns onödig :) Bra!