måndag 9 juli 2012

Ansiktsuttryck

Du ser alltid gladast ut när du är med någon annan än mig.

söndag 8 juli 2012

Leda dig själv


Någonstans i mitten kommer de. Frågorna om varför? Tomhet utan svar. Krisen i livet. Ledan i att inte veta hur du skall gå vidare.  

Det sägs att femtioårskris och semesterledan är av samma ursprung.
Någonstans i mitten ser du att slutet närmar sig, och du funderar:
”Var det inte mer än så här…”
Då gäller det att stå stadigt i sig själv för att inte tappa balansen.

Själv ser jag livet som en hockeymatch:
1:a perioden: 0-25 år.
Osäkerhet. Var är målet? Är jag med i matchen? Vilka är motståndarna? Vem skall jag passa till? Mycket spel fram och tillbaka…
2:a perioden: 25-50 år.
Allt enligt planen. Gör några mål. Försöker undvika utvisningar. Snabba byten för att inte bli för trött. En benägenhet att stanna på plan för länge i tron att jag är oumbärlig för laget.
Paus: 50 årskalaset.
Sitter i omklädningsrummet. Lagkamraterna peppar och klappar dig på axeln för allt bra du gjort. ”Faan den där passningen i första. Du nöp allt till honom utan att domaren såg. Vicket jävla mål innan periodvilan” Och coachen ryter:
”3-3. Det är nu det gäller gubbar.”
3:de perioden: 50-75 år.
Ge allt i sista. En del byter femma i hopp om att de skall göra dem till bättre spelare. Avgöra matchen. Se till att inte bli utbytt. Göra allt för att vinna matchen och slippa förlängning och ”Sudden Death”

Så ser jag det för att slippa ledan över tänka: Var det inte mer än så här…

Kom ihåg: Du kan inte leda andra om du inte kan leda dig själv.


Inspirerad av skrivpuff: ”Leda”

lördag 7 juli 2012

Bita, bet, bitter

Det virvlade av vänner och ensamhet runt henne.Livet hade fastnat på en plats mellan ingenstans och överallt.
"Det syns inte, ser du väl..." var alltid hennes svar när jag tog upp frågan.

Men det syntes. Eller egentligen mer kändes. Låg i luften eftersom det inte går att se in i en annan människas själ. Du kan inte se när saker inte står rätt till.

Få begrep bakgrunden till hennes svala utstrålning, frånvända blicka och till synes ointresserade engagemang. Jag som visste förstod varför. Varför alla älskade henne och varför det inte bekom eller ens berörde henne. Inte för att jag gjorde annat än att försökte muntra upp henne ibland. De gånger hon lät mig vara nära henne.

Bitterheten bet sig fast i hennes hjärta. Åt upp henne själ inifrån.


Med inspiration från skrivpuff "Bita"


 

torsdag 5 juli 2012

Skrota omkring


Om du sitter i ett rum i en vecka och gör ingenting. Vad kommer hända då? Kan du dö av tristess och sysslolöshet? Kommer galenskapen att ta över din sorterade och strukturerade hjärna? Varför är det så skrämmande att inte göra något?

Den arbetsskygge i motsats till den effektiva göraren.
Den som hinner med allt, alltid med mest möjliga effektivitet, alltid levererar. Som ett skållat troll. Men den som alltid springer hinner inte känna,lukta och leva. Ser inte årstiderna passera,

Det har visat sig att göra ingenting är ett förvånansvärt aktivt tillstånd. Att inte välja är också ett val.
I motståndet mot att ingenting göra, i rädslan för inaktivitet och att inte vara någon, börjar vi upptäcka jagets innersta väsen.

Om du vill närma dig ditt sinne,ditt medvetande och ditt inre. Ta dig tid att se andra och våga leva. Lösningen kan vara att våga göra just ingenting.Bara skrota omkring.

onsdag 4 juli 2012

Tonfall och löfte


Min hustru frågade mig för några år sedan, "Vad tycker du är kul egentligen?"
Vad svarar man på det? "Jobbet" skulle varit med risk för äktenskapet. "Vara med dig..." skulle inneburit svarta ögon, en kort, nonchalant ryckning på nacken och en afton med höga förväntningar skulle gått om intet. Efter några sekunder med ofokuserad blick, en svettdroppe i nacken och ett fånigt leende hör jag mig själv säga:
"Skriva. Verkar roligt…" rösten darrade något av osäkerhet som om jag svarat fel stad i På Spåret.

En överraskad blick mötte mig över vinglaset. Så jag fortsatte, utan att tungan först tog kontakt med hjärnan,
"Innan jag fyller femtio ska jag ha skrivit en bok."
Hur svårt kan de va, tänkte ryggmärgen.
Hallå, hallå, är det någon som lyssnar, mer eller mindre skrek det logiska tänkandet.

Och på den vägen är det. Har nu efter tre år med scener, karaktärer, dialog och gestaltning fått ihop en textmassa för minst fyra böcker. Förvirrat letar jag efter rätt tonfall, en röd tråd, spännande vändpunkter och ett vettigt slut. Går dedikerat upp varje morgon en halvtimme före familjen. Skriver, skriver och skriver.

Det är nu mindre än tolv månader kvar till min femtioårsdag...