En kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Och den svagaste länken är du själv.
Om du tror att du är stark, att du klarar allt, att det inte finns något som kan beröra dig, då har du fel.
Så fort känslan finns där blir du svag. Svagheten utnyttjas av din omgivning. Inskränker din uppbyggda styrka. Visa därför inga känslor.
Ju mindre känslor, ju starkare kedja.
Jag är inte så bra på projekt. Inte långvariga i varje fall. Det förra höll i en månad. Men nu är jag tillbaka med lite små skrivpuff texter.
söndag 21 juli 2013
måndag 24 juni 2013
Hetsa
Med saliv runt
alla fyra hörntänder. Läpparna uppdragna så hela tandraden glänser i månskenet.
Dina ögon är tomma av hat utan att veta varför. Du har bara gjort det du blivit
tränad att göra. Vakta, jaga, skrämma.
Tungan hänger snett i mungipan, en droppe hamnar framför dina tassar. En dovt morrande
hörs djupt från dina lungor.
Vi är lika
paralyserade bägge två. Förmodligen är rädslan densamma hos den jagade som hos
den jagande. Rädslan att inte hinna med flykten.
Sinnena blir
skärpta. Har aldrig tidigare hört att vinden talar i det höga gräset. Aldrig
sett att konturerna på månen liknar brännsår. Aldrig trott att håren i nacken
kan göra ont av rädsla.
Över murar och
gärden. Under broar och i vattendrag. Över stock och sten. Överallt har jakten
pågått. Hästarnas hovar, jägarnas jakthorn, skriken i skogsbrynet.
Allt som gjort
oss till olika rollinnehavare. Du, jägaren. Jag, den jagade.
När du var liten
valp var det tvärt om. Jag minns den gång vi möttes utanför hönsgården. Minns
din blick från då. Den var annorlunda än nu. Minns du?
Även då var det
fullmåne, men då var jag jägaren. Offret sprattlade mellan mina käkar så
fjädrarna yrde. Även då stod vi paralyserade. Då försvann du bakom husknuten på
vedboden, försvann tillbaka till din mors mjölkstinna vårtgårdar. Jag minns att
du gnydde svagt när du sprang din väg. Det ögonblicket har du nog glömt,
men inte jag…
Bakom kullen
närmar sig hästhovarna likt ett åskväder. Vet att det är fråga om sekunder
innan människorna anländer för att göra slut på allt. Försöker finta åt höger
och passerar just bakom din svans på vänster sidan. Dina käkar borrar sig in i
min nacke. Du har blivit snabbare än du var då…
Hetsen är över,
undrar om jakten var värde sitt byte?
tisdag 28 maj 2013
Upptäckten
Jag såg utan att förstå. Dina ögon sjönk, försvann, ville
inte heller se. Ingen, utom vi tillsammans klarade att växa upp, men det visste
vi inte då. Vi väntade utan att veta på vad.
En av de få sakerna jag minns var din lilla gröna
elefant. Den luktade en blandning av bröstmjölk och terpentin. Han hette
OlleNolle och kunde allt. Vad vi än frågade så visste den svaret. Att du redan
då kunde buktala begrepp jag inte förrän i tonåren. Sedan kommer jag ihåg dina
röda stövlar, med små änglavingar på skaftet. Gud vad jag tjatade för att få
ett par likadana. På något sätt var det nog tur att farfar aldrig tillät mig,
inte ens pröva dem fick jag. För då skulle jag aldrig fattat hur mycket jag
älskade dig.
En kall julimorgon smög jag mig ner till korna, ryckte
Fux i svansen och skulle precis trä stövelskaftet över mina fyra tår. Den rosa
strumpan hade ett hål för lilltån. Katten strök sig längs mitt friska ben. Jag
hann aldrig se honom förrän dörren slogs upp. Ena ögonblicket ensam, i nästa
blinkning var synfältet täckt av hans knutna näve.
- Det är Sirfs stövlar, skrek han och ryckte dem ur
händerna på mig. De grå tinningarna brann och dubbelhakorna slutade aldrig att
vibrera. Jag blev så rädd att jag kissade på mig, tror jag. Visst, de var min
systers, men vi delade allt annat, så varför inte dessa gummiförsedda
änglafötter. Jag tänkte bara låna dem i
tre korta steg bort till gödselbrunnen. Som en hök bevakade han mig en hel
vecka efteråt. Du bara skrattade och tyckte inget fanns att göra åt saken.
En natt låg vi som vanligt i utdragssängen och jämförde
brännmärken. Oftast vann du, men denna kvällen var jag övertygad om att segern
skulle bli min och att jag skulle få somna först. Mitt öppna sår skulle vara störst,
djupast och varigast. Jag ville höra din flämtning och se i dina ögon att du
förstod hur verklig smärta kändes. Jag ville smaka på din tröst, så som du
alltid fick smaka på min. Först visade jag upp de mindre såren. De från igår
som nästa bara var lite gula. Naturligtvis var dina blåare. Sedan de mindre
håligheterna i armhålan som jag gjort med en upphettad knivspets. Innan jag
hunnit visa den sista så hade du dragit upp kjolen. Du pekade på insidan av
låret, precis vid troskanten.
- Har Farfar gjort, sa du och pillade lite på sårskorpan.
Dina ögon triumferade. Det luktade nytvättade lakan och
månen skulle snart trilla ner på andra sidan trätopparna. Till hälften
låtsasintresserad, andra hälften avundsjukt, kröp jag in mellan dina ben.
Sniffade snällt, för jag visste nu att jag skulle vinna.
- Det luktar tobak och tjära, som Farfar..., var min enda
kommentar. Min näsa nuddade din hud och dina fingrar gled genom mitt hår. En
svart droppe spred sig från den skinnlösa cirkeln.
- mmm, fimpar..., sa du med ögon som pingisbollar,
rödglödande fimpar.
Du nickade som om jag inte visste hur ont det gjort. Med
ett ryck satte jag mig upp, lutade mig framåt och drog skjortan över huvudet.
Du flämtade till, ryggade tillbaka för ett kort ögonblick innan du återfick behärskningen.
Med ett fuktat finger följde du såren längs ryggraden. Jag behövde inte se när
du blundade, jag kände att ränderna imponerade på dig. Du suckade av välbehag.
Jag firade min vinst med tystnad och ett snett leende. När dina fingerspetsar
petade som djupast, nådde under huden, nafsade retfullt i en lös skinnflaga,
kunde jag inte hålla mig längre. Jag skrek till och slog dig över ansiktet. Du
bara skrattade. Vi somnade i varandras armar och lovade varandra att göra om
det imorgon.
Det skulle inte bli någon morgon. En ensam traktor
stånkade sig upp för grusgången och stannade, likt en döende pansarvagn, mitt
på gårdsplanen. Blåflagnad med rost och oljefläckar. Den brukade alltid vara hal
att åka på. Grannen gav farfar en flaska brännvin. Ingen av oss ville bli
lämnad ensamma hemma med honom i sådant skick. Men grannen pekade på dig när
han stod jämte docksängen. Så det skulle bli min tur. Som vanligt stängde jag
av alla sinnen när traktorputtrandet försvann bortåt kyrkogården.
Sedan tog det några år tills vi sågs igen. Du hade
fortfarande änglastövlarna på dig och jag hade fått fler piskrapp och
brännmärken än vad du skulle kunna urskilja. Den gröna elefanten var med dig,
hängde som ett gummiband runt din hals. Den talade.
- Min älskade syster, trumpetade den från sin snabel, jag
är här för att rädda dig.
Sirf förde sitt pekfinger framför den gröna snabeln.
Elefantens slitna panna och rödsuttade vänsterfot glänste i månskenet. Oroligt
letade jag efter farfar med blicken. Du satte dig på huggkubben. Långsamt
snirklade du av dig gummistövlarna. Satte ner bägge fötterna i leran. Sörjan
trängde upp mellan tårna. Du tog ett steg mot mig. Ställde änglavingarna
framför mina smutsiga tånaglar. Jag vickade på den stortå jag hade kvar och
undrade om det var sant eller om jag drömde. Elefanten log genom dina gröna pupiller.
Det var dags...
Tid att fly, få lämna verkligheten bakom oss och springa
in i lögnen och livet. Som änglar flög vi över gärdet. Jag höll OlleNolle i ena
handen och du höll i den andra, men ingen av oss kunde låta bli att snegla över
axeln. Kyrktornet ringde till mässa och det blixtrade mellan två svarta moln,
ingen såg oss. Han tittade inte ens åt vårt håll, siktade inte med hagelbössan
som brukade. Det kändes som han gett upp, blivit för gammal för att bevaka
lögnen,som om han fattade att inget kunde stoppa oss nu när vi var tillsammans
igen. Vi sprang i dina stövlar bort mot
skogsridån. Väl i trädens skugga så saktade vi ner farten, vingarna brände,
tröttheten stockade sig i lungorna. OlleNolle vägrade springa mer. Vi la oss i
mossan vid tjärnen.
Då såg jag det igen. Det ingen ville tro var sant, det
dina ögon inte kunde ljuga om. Den sanning som ingen var värd att veta. Lögnen
som farfar fått alla att glömma. Spegelbilden....
Tillsammans lutade vi oss ut över tjärnens svarta yta.
Inget medvetande fanns och OlleNolle trumpetade en sorgsen melodi ur ena
näsborren. Bara mitt ensamma ansikte glodde tillbaka på mig från den blöta
underjorden. Jag vet inte vilken av insikterna som sårade mig mest. Att du
verkligen inte fanns eller vetskapen att ensamheten till slut skulle sluka mig.
Jag gick längs den svarta mossen. Vattnet glittrade som
nyraffinerad olja. Fukten och det mörka tyngde runt anklarna. Vem skulle nu
rädda mig om jag vinglade och föll. Vem skulle slicka mina sår. Vem skulle
fånga mitt fallande hjärta. Det fanns ingen räddning längre, ingen att fylla
tomrummet med.Inte ens OlleNolle eller änglastövlarna.
Jag ställde dem tillsammans jämte stubben. Den gröna elefantens lilla hand gjorde honnör när jag långsamt lät mig sväljas av tjärnens svarta läppar.
Jag ställde dem tillsammans jämte stubben. Den gröna elefantens lilla hand gjorde honnör när jag långsamt lät mig sväljas av tjärnens svarta läppar.
söndag 26 maj 2013
Utanförskap
Runt om henne virvlade människor och ensamhet.
Mitt i stormens öga stod hon och tittade på mig. En blick som skrek efter mörka nätter.
Jag förstod aldrig att det var hennes sätt att berätta om den närhet som krävdes. Hennes kropp mot min.
Så jag missade en avgörande pusselbit i mitt liv. Slängde iväg den över axeln för att den inte passade in. För att inte hon passade. För att inte jag fattade.
Nu, efter gångna trettio år, börjar en förnimmelse av händelsen skava i bakhuvudet. Om jag agerat annorlunda då, när det stormade som mest omkring oss. Om jag gjort det som ödet egentligen ville. Om jag tagit mod till mig, istället för att vara den mes jag sedan blev.
Då tror jag att vi bägge skulle blivit mer delaktiga i det som kallas livet.
Lukterna, känslorna och kärleken.
Inte den grå sörjan av att inte vara delaktigt som jag känner idag,
men jag vågade aldrig.
Mitt i stormens öga stod hon och tittade på mig. En blick som skrek efter mörka nätter.
Jag förstod aldrig att det var hennes sätt att berätta om den närhet som krävdes. Hennes kropp mot min.
Så jag missade en avgörande pusselbit i mitt liv. Slängde iväg den över axeln för att den inte passade in. För att inte hon passade. För att inte jag fattade.
Nu, efter gångna trettio år, börjar en förnimmelse av händelsen skava i bakhuvudet. Om jag agerat annorlunda då, när det stormade som mest omkring oss. Om jag gjort det som ödet egentligen ville. Om jag tagit mod till mig, istället för att vara den mes jag sedan blev.
Då tror jag att vi bägge skulle blivit mer delaktiga i det som kallas livet.
Lukterna, känslorna och kärleken.
Inte den grå sörjan av att inte vara delaktigt som jag känner idag,
men jag vågade aldrig.
torsdag 23 maj 2013
Investering
Investera i dig själv, säger alla.
Varför då, undrar jag. Alla investeringar borde väl ge en god avkastning.
Att satsa på mig borde väl varenda investerare inse är en placering med dåliga förutsättningar.
En gång tog jag en ledig dag, bokade massage, satte mig i solskenet och drömde mig bort.
Inte blev jag en annan människa för det. Ångesten, sorgen och lukten av bränt fläsk satt ändå fast i mitt undermedvetna. Kikade fram i samma stund som solen gick i moln.
Nä du vill du få avkastning på din investering kan du lika gärna elda upp en bil och kasta sten på polisen. Själv ska jag ut och jaga en oskuld till...
Varför då, undrar jag. Alla investeringar borde väl ge en god avkastning.
Att satsa på mig borde väl varenda investerare inse är en placering med dåliga förutsättningar.
En gång tog jag en ledig dag, bokade massage, satte mig i solskenet och drömde mig bort.
Inte blev jag en annan människa för det. Ångesten, sorgen och lukten av bränt fläsk satt ändå fast i mitt undermedvetna. Kikade fram i samma stund som solen gick i moln.
Nä du vill du få avkastning på din investering kan du lika gärna elda upp en bil och kasta sten på polisen. Själv ska jag ut och jaga en oskuld till...
måndag 20 maj 2013
Färgsprakande
Svart är en färg och en känsla. En nyans du aldrig vill känna.
Mitt inre kan vara svart som sot och ingen får möjligheten att känna den värme som jag vill visa. En palett av färger sprakar bakom mina ögonlock när jag blundar. Får mig att fundera om verkligheten verkligen finns eller om det bara är en illusion. Jag tror att det är en regnbåge som luktar sommartårar.
Glada människor som skrålar av sprit och billigt vin.
De verkar ha roligt när de gömmer sig bakom musiken.
Jag skulle aldrig gömma mig. Inte ens bakom regnbågen.
Sommarvarm sitter jag här och ångrar mig...
Mitt inre kan vara svart som sot och ingen får möjligheten att känna den värme som jag vill visa. En palett av färger sprakar bakom mina ögonlock när jag blundar. Får mig att fundera om verkligheten verkligen finns eller om det bara är en illusion. Jag tror att det är en regnbåge som luktar sommartårar.
Glada människor som skrålar av sprit och billigt vin.
De verkar ha roligt när de gömmer sig bakom musiken.
Jag skulle aldrig gömma mig. Inte ens bakom regnbågen.
Sommarvarm sitter jag här och ångrar mig...
torsdag 10 januari 2013
Fotorafiet
Lite svag i konturerna,
med skrapade kanter
och med skärpan ställd mot bakgrunden.
Bilden kunde tolkas som hans innersta väsen.
Men ögonen,
det enda som växte ut mot betraktaren,
fångade mig,
alltid
fick det dåliga samvetet att emanera från skuggan bakom hjärtats klaffar,
gjorde mig fortfarande svag i knäna.
Och bakom honom,
på väggen.
Hockeymasken, handskarna och motorsågen.
Upphängda som troféer.
Förstod aldrig varför jag tog på mig allt
Hur kunde jag bestraffas, när han gick fri ?
Kunde aldrig förstå att mannen på bilden var jag.
med skrapade kanter
och med skärpan ställd mot bakgrunden.
Bilden kunde tolkas som hans innersta väsen.
Men ögonen,
det enda som växte ut mot betraktaren,
fångade mig,
alltid
fick det dåliga samvetet att emanera från skuggan bakom hjärtats klaffar,
gjorde mig fortfarande svag i knäna.
Och bakom honom,
på väggen.
Hockeymasken, handskarna och motorsågen.
Upphängda som troféer.
Förstod aldrig varför jag tog på mig allt
Hur kunde jag bestraffas, när han gick fri ?
Kunde aldrig förstå att mannen på bilden var jag.
söndag 6 januari 2013
Dimma
Dimma
Små tunna sjok
längs den nyslagna ängen. Kall, stilla och fuktig. Månen på väg ned i
horisonten. Jagas av solens strålar. Leker tafatt över himlavalvet. Morgonen
andas sol, glädje och picknick på stranden.
Jag sjunker ner under
den vita kanten av dimma, försvinner från verkligheten, osynlig från vägen. Ungefär
som att drunkna, men att ändå kunna andas.
Lägger mig på en
hög av gräs. Det luktar färska blad och nytt hopp. Ligger där med lien i handen. Rättar till den
svarta huvan. Hatar mitt jobb.
Vill inte hämta
hem någon idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)