tisdag 28 maj 2013

Upptäckten

Jag såg utan att förstå. Dina ögon sjönk, försvann, ville inte heller se. Ingen, utom vi tillsammans klarade att växa upp, men det visste vi inte då. Vi väntade utan att veta på vad.

En av de få sakerna jag minns var din lilla gröna elefant. Den luktade en blandning av bröstmjölk och terpentin. Han hette OlleNolle och kunde allt. Vad vi än frågade så visste den svaret. Att du redan då kunde buktala begrepp jag inte förrän i tonåren. Sedan kommer jag ihåg dina röda stövlar, med små änglavingar på skaftet. Gud vad jag tjatade för att få ett par likadana. På något sätt var det nog tur att farfar aldrig tillät mig, inte ens pröva dem fick jag. För då skulle jag aldrig fattat hur mycket jag älskade dig.

En kall julimorgon smög jag mig ner till korna, ryckte Fux i svansen och skulle precis trä stövelskaftet över mina fyra tår. Den rosa strumpan hade ett hål för lilltån. Katten strök sig längs mitt friska ben. Jag hann aldrig se honom förrän dörren slogs upp. Ena ögonblicket ensam, i nästa blinkning var synfältet täckt av hans knutna näve.
- Det är Sirfs stövlar, skrek han och ryckte dem ur händerna på mig. De grå tinningarna brann och dubbelhakorna slutade aldrig att vibrera. Jag blev så rädd att jag kissade på mig, tror jag. Visst, de var min systers, men vi delade allt annat, så varför inte dessa gummiförsedda änglafötter.  Jag tänkte bara låna dem i tre korta steg bort till gödselbrunnen. Som en hök bevakade han mig en hel vecka efteråt. Du bara skrattade och tyckte inget fanns att göra åt saken.

En natt låg vi som vanligt i utdragssängen och jämförde brännmärken. Oftast vann du, men denna kvällen var jag övertygad om att segern skulle bli min och att jag skulle få somna först. Mitt öppna sår skulle vara störst, djupast och varigast. Jag ville höra din flämtning och se i dina ögon att du förstod hur verklig smärta kändes. Jag ville smaka på din tröst, så som du alltid fick smaka på min. Först visade jag upp de mindre såren. De från igår som nästa bara var lite gula. Naturligtvis var dina blåare. Sedan de mindre håligheterna i armhålan som jag gjort med en upphettad knivspets. Innan jag hunnit visa den sista så hade du dragit upp kjolen. Du pekade på insidan av låret, precis vid troskanten.
- Har Farfar gjort, sa du och pillade lite på sårskorpan.
Dina ögon triumferade. Det luktade nytvättade lakan och månen skulle snart trilla ner på andra sidan trätopparna. Till hälften låtsasintresserad, andra hälften avundsjukt, kröp jag in mellan dina ben. Sniffade snällt, för jag visste nu att jag skulle vinna.
- Det luktar tobak och tjära, som Farfar..., var min enda kommentar. Min näsa nuddade din hud och dina fingrar gled genom mitt hår. En svart droppe spred sig från den skinnlösa cirkeln.
- mmm, fimpar..., sa du med ögon som pingisbollar, rödglödande fimpar.
Du nickade som om jag inte visste hur ont det gjort. Med ett ryck satte jag mig upp, lutade mig framåt och drog skjortan över huvudet. Du flämtade till, ryggade tillbaka för ett kort ögonblick innan du återfick behärskningen. Med ett fuktat finger följde du såren längs ryggraden. Jag behövde inte se när du blundade, jag kände att ränderna imponerade på dig. Du suckade av välbehag. Jag firade min vinst med tystnad och ett snett leende. När dina fingerspetsar petade som djupast, nådde under huden, nafsade retfullt i en lös skinnflaga, kunde jag inte hålla mig längre. Jag skrek till och slog dig över ansiktet. Du bara skrattade. Vi somnade i varandras armar och lovade varandra att göra om det imorgon.

Det skulle inte bli någon morgon. En ensam traktor stånkade sig upp för grusgången och stannade, likt en döende pansarvagn, mitt på gårdsplanen. Blåflagnad med rost och oljefläckar. Den brukade alltid vara hal att åka på. Grannen gav farfar en flaska brännvin. Ingen av oss ville bli lämnad ensamma hemma med honom i sådant skick. Men grannen pekade på dig när han stod jämte docksängen. Så det skulle bli min tur. Som vanligt stängde jag av alla sinnen när traktorputtrandet försvann bortåt kyrkogården.

Sedan tog det några år tills vi sågs igen. Du hade fortfarande änglastövlarna på dig och jag hade fått fler piskrapp och brännmärken än vad du skulle kunna urskilja. Den gröna elefanten var med dig, hängde som ett gummiband runt din hals. Den talade.
- Min älskade syster, trumpetade den från sin snabel, jag är här för att rädda dig.
Sirf förde sitt pekfinger framför den gröna snabeln. Elefantens slitna panna och rödsuttade vänsterfot glänste i månskenet. Oroligt letade jag efter farfar med blicken. Du satte dig på huggkubben. Långsamt snirklade du av dig gummistövlarna. Satte ner bägge fötterna i leran. Sörjan trängde upp mellan tårna. Du tog ett steg mot mig. Ställde änglavingarna framför mina smutsiga tånaglar. Jag vickade på den stortå jag hade kvar och undrade om det var sant eller om jag drömde. Elefanten log genom dina gröna pupiller. Det var dags...

Tid att fly, få lämna verkligheten bakom oss och springa in i lögnen och livet. Som änglar flög vi över gärdet. Jag höll OlleNolle i ena handen och du höll i den andra, men ingen av oss kunde låta bli att snegla över axeln. Kyrktornet ringde till mässa och det blixtrade mellan två svarta moln, ingen såg oss. Han tittade inte ens åt vårt håll, siktade inte med hagelbössan som brukade. Det kändes som han gett upp, blivit för gammal för att bevaka lögnen,som om han fattade att inget kunde stoppa oss nu när vi var tillsammans igen.  Vi sprang i dina stövlar bort mot skogsridån. Väl i trädens skugga så saktade vi ner farten, vingarna brände, tröttheten stockade sig i lungorna. OlleNolle vägrade springa mer. Vi la oss i mossan vid tjärnen.

Då såg jag det igen. Det ingen ville tro var sant, det dina ögon inte kunde ljuga om. Den sanning som ingen var värd att veta. Lögnen som farfar fått alla att glömma. Spegelbilden....

Tillsammans lutade vi oss ut över tjärnens svarta yta. Inget medvetande fanns och OlleNolle trumpetade en sorgsen melodi ur ena näsborren. Bara mitt ensamma ansikte glodde tillbaka på mig från den blöta underjorden. Jag vet inte vilken av insikterna som sårade mig mest. Att du verkligen inte fanns eller vetskapen att ensamheten till slut skulle sluka mig.

Jag gick längs den svarta mossen. Vattnet glittrade som nyraffinerad olja. Fukten och det mörka tyngde runt anklarna. Vem skulle nu rädda mig om jag vinglade och föll. Vem skulle slicka mina sår. Vem skulle fånga mitt fallande hjärta. Det fanns ingen räddning längre, ingen att fylla tomrummet med.Inte ens OlleNolle eller änglastövlarna.
Jag ställde dem tillsammans jämte stubben. Den gröna elefantens lilla hand  gjorde honnör när jag långsamt lät mig sväljas av tjärnens svarta läppar.

Bättre att dö i en lögn, än att leva med sanningen...

8 kommentarer:

marmoria sa...

Förskräcklig. Underbar. Skulle föredra om slutet var mindre entydigt.

Grå papegoja sa...

Vilken text. Jag tappar andan.

Anonym sa...

Ojoj, texten får solens strålar att blekna utanför. Otroligt stark. Håller med Maria om slutet, ett öppet slut hade varit spännande för läsaren!
Men fantastisk text

Ordandrum sa...

Så fantastiskt stark text, berörd.

Pärlan sa...

Jag blev totalt uppslukad av den här texten, underbart otäck och välskriven!

Kalle Byx sa...

Den var rälig. Men du skriver bra.

Sara Malm sa...

Vilken hemsk berättelse berättad på ett mycket bra och fängslande sätt.

Toffs sa...

Skitbra! Håller med om slutet, lämna det gärna öppet. Tycker om formuleringen "Det skulle inte bli någon morgon".