Utanförskap

Runt om henne virvlade människor och ensamhet.
Mitt i stormens öga stod hon och tittade på mig. En blick som skrek efter mörka nätter.

Jag förstod aldrig att det var hennes sätt att berätta om den närhet som krävdes. Hennes kropp mot min.
Så jag missade en avgörande pusselbit i mitt liv. Slängde iväg den över axeln för att den inte passade in. För att inte hon passade. För att inte jag fattade.

Nu, efter gångna trettio år, börjar en förnimmelse av händelsen skava i bakhuvudet. Om jag agerat annorlunda då, när det stormade som mest omkring oss. Om jag gjort det som ödet egentligen ville. Om jag tagit mod till mig, istället för att vara den mes jag sedan blev.

Då tror jag att vi bägge skulle blivit mer delaktiga i det som kallas livet.
Lukterna, känslorna och kärleken.

Inte den grå sörjan av att inte vara delaktigt som jag känner idag,
men jag vågade aldrig.