Måttfullhet

Det var en ljusblå specialtapet för våtutrymmen. Ljusblå som en molnfri sommarhimmel. Roland mindes att Rut valt den när de flyttat in i mexitegelvillan på sjuttiotalet. Det gick en mörkblå bård runt hela badrummet. Mörkblå med vita valar sprutande en fontän i vitt. Bården började och slutade vid badrumsspegeln. Till och med badrumsdörren hade en bårdsnutt. Rut hade varit mycket angelägen om att dörrens valar skulle passa in med väggens. Han log åt hur många gånger han fått tapetsera om dörren för att få det att passa.

Roland granskade sitt ansikte i badrumsspegeln. Vad hade hon sett hos honom egentligen ? Det hade han frågat sig mer än en gång. Kanske hade han varit mer attraktiv då, när de träffades som tjugoåringar, än nu fyrtiofem år senare. Nu såg han inte mycket ut för världen. Ingen åldrande Clark Gable i varje fall. Mer som clownen Manne, med det tunna håret vildvuxet på svaj.
Han hade aldrig frågat henne rakt ut. Vad hon såg hos honom. Ville väl aldrig höra sanningen. Ville leva i tron att han var en snygg, attraktiv man. Vågade inte höra svaret av rädsla att det skulle vara något som han inte kunde acceptera. Inte passade med hans självbild.

Roland öppnade spegeldörren med en suck. Tog fram tuben med raklödder och en Gillett engångsrakhyvel. Drog fingerspetsarna längs veckostubben som för att få bekräftat med känsel det hans ögon såg. Han hade inte rakat sig sedan han fått beskedet om hennes bortgång. Att hans älskade Rut lämnat honom. Inte för att det varit någon överraskning precis, men det hade gett honom annat att tänka på än den personliga hygien. Det var mycket som skulle fixas och donas med, men nu måste livet gå vidare. Livet fick börja med en rakning. Sedan skulle han äntligen städa ur sonens rum. Rummet som Rut aldrig hade gått in i. Inte på de senaste tio åren i varje fall.

De hade levt ett liv i måttfullhet och nu var det slut! Bara så där! Var livet inget mer? Han hittade inget svar, så rakbladet fortsatte ploga sig fram genom löddret för att livet skulle gå vidare.

Medlemskort

Fernando var medlem i klubben. Medlem i en ovanlig skara där inget medlemskort behövdes. En skara där medlemmarna byttes ut och de visste att de skulle bytas ut. I denna klubben var man inte medlem speciellt länge. Alla skulle lämna klubben. De flesta skulle inte göra det levande.

Fernando hade definitivt kvalificerat sig. Det tyckte alla. Polisen. Domstolen. Juryn. Å egentligen tyckte Fernando det också. För det han gjort hade samhället ingen annan lösning.

Fernando lutade sig mot framåt. Satte armbågarna på tvärbjälken och knöt händerna på andra sidan gallret. Tittade ut längs gängen utanför cellen. Tjocke Larry i utrymmet jämte lyssnade som vanlig på sina jävla country skivor. Fan vad skönt det skulle bli att äntligen slippa oljudet. För att inte tala om vaktchefen. Satans avbild. Vaktchefen som slagit, hotat och stulit. Utan att man kunde göra något åt det. Hur skulle man polisanmäla en polis?

Fernando hörde sitt namn ropas ut i högtalaren. Dörrhakarna öppnades. Han klev ut. Ställde sig med armarna utsträckta. Vaktchefen visiterade.

- Idag är det din tur, sa vaktchefen och hånlog. Din tur att få ditt straff din jävla mördare.
Det sista väste han i Fernandos öra.
- Visst. Ska bli skönt att slippa dig, sa Fernando kaxigt tillbaka.

Vaktchefen tog tag i hans armbåge. Nästan polisgreppade armen på ryggen. Föste honom mot utgången. Mot elektriska stolen. Fernando visste nu var det hans tur att lämna klubben. Och han skulle inte komma att lämna den levande.

Temprament

Handen ömmade. Var nästan förlamad. Långfingerknogen var sprucken. En liten illröd blodsdroppen letade sig ned mot handleden. Det kändes inte som handen satt på rätt arm. Att armen inte tillhörde mig. Inte min hand, inte min arm. Någon annans. Jag såg på handen. Böjde på fingrarna. Jo den lydde mina rörelser. Det hade den inte gjort alldeles nyss.

Det kan inte varit jag. Jag brukade väl aldrig göra så. Jag som alltid kunde kontrollera mig själv. Kontrollera mina handlingar. Styra mitt agerande. Men inte nu. Varför? Varför gjorde det mig så arg. Okontrollerad. Tog jag verkligen så illa vid mig? Tydligen.

På marken låg beviset. Beviset på att jag inte hade kontroll. Ingen kontroll över min vrede. Blev hjärnan provocerad kunde den tydligen gör vad som helst. Hade hjärnan hunnit reagera? Hunnit tänka?

När är det befogat att slå? Aldrig? Någon gång måste väl våld vara befogat? Var det befogat nu eller var det ett nytt temprament jag inte visste jag hade?

Stackaren på marken var lika förvånad som jag. Skräcken lyste i hans ögon. Hans lediga hand tog om den ömmande käken. Han spottade ut en tand som lossnat i slaget.

Utan att hjärnan hann registrera orsaken reagerade ryggmärgen. Impulsivt men inte oprovocerat. Jag tog ett steg mot den liggande mannen och sparkade kniven ur hans andra hand. Vände mig om och sprang med adrenalinet pumpande i ådrorna.

Lathet

"Ligg inte där. Gör något vettigt istället"
"Vaddå. Det gör jag ju"
"När blev att ligga på soffan och glo i taket något vettig?"
"Det är väl vettigt, eftersom det är det jag håller på med. Dessutom är det viktigt och inte speciellt lätt heller"
"Viktigt och svårt! Det ser ju jävligt avancerat ut. Raklång med händerna på magen. Du är ju inte klok i huvet"
"Jo det är jätteviktigt. Pröva själv får du se att det inte är så lätt"
"Ja det skulle se ut det. Vem skulle då städa? eller hänga tvätt? Tror du sånt gör sig självt?"
"I och för sig inte, men måste det göras just nu"
"Ja det är klart. Saker och ting måste göras. Så man blir klar nån gång"
"och vad gör du när du är klar?"
"Fortsätter med nästa sak"
"Vilket innebär att du aldrig blir klar. Det är alltid något som skall göras. Alltid något som ligger ogjort. Eller hur?"
"Tycker inte jag. Det måste ju vara ordning och reda. Det kan inte se ut hur som helst"
"Kan det väl"
"Näe"
"Jo om ordningen är på bekostnad av ditt välmående"
"Vaddå. Jag mår väl bra"
"Visst. Jag ser det. Så som du stressar omkring"
"Jag stressar väl inte. Jag vill bara få saker gjorda. Bli färdig"
"Gör som jag då. Lägg dig här jämte mig och gör ingenting. Så ska du se att det inte är så lätt som det låter. Att bara låta bli. Att inte göra något. Bara låta tiden gå"
"Hur menar du då?"
"Jo att välja att inte göra något är också ett val. Dessutom en viktig sysselsättning. För när skall man annars hinna tänka. Som det är nu hinner man ju fan inte ens gå på dass eftersom man skall springa runt i livets ekorrhjul hela tiden"
"Du är bara lat"
"Inte då. Ger man sig tid till planering och eftertanke så kan man bättre fokusera och få saker gjorde snabbare och effektivare när man väl är aktiv."
"Det skulle jag vilja se"
"Visst ska vi slå vad"
"Slå vad?? Hur då?"
"Om du klarar att sitta still en dag utan att göra något, så skall jag göra allt det du brukar på halva tiden"
"Ha. Det blir ju skit lätt."
"OK. Då antar du vadet"
"Visst"
"Så bra. Då har vi en deal. Lika bra vi börjar med en gång. Ta min hand och lägg dig här jämte mig" ;)
"Vänta lite. Jag skall bara..........."

Flit

"Nu har ni varit riktigt flitiga"

Mannen som uttalat orden inspekterade deras arbete och verkade bli nöjd med det han såg. Med en tung utandning la de ifrån sig spadarna, gick ner på knä för att få vila. Några föll omkull av utmattning. Det hårda arbetet och det obefintliga näringsintaget gjorde att Miriam nästa svimmade. I ögonvrån observerade hon mannen passera hennes grop med en nickning och ett positivt hummande. K-pisten runt hans hals skallrade mot fältväbel-skylten. Stövlarna var leriga och uniformen sliten.

När fältväbeln gått längs hela raden av gropar vinkade han mot lastbilen. Presenningen slogs upp på taket och ut hoppade ett antal rekryter. Miriam uppskattade dem till tio. Lika många som de flitiga grävarna. De var unga pojkspolingar och deras blick utstrålade osäkerhet inför arbetsuppgiften. Nyrekryterade meniga med den kända dubbelblixten på kragen och var sin Mauser i handen. Utan ett ord småsprang de rakt mot dem.

Rekryterna ställde sig bakom de grävande. De som låg fick hjälp att komma upp på knä. Miriam kunde höra att pojken som stod bakom henne snyftade. Hon kunde nästan ta på hans önskan att vilja vara någon annanstans. Vem ville inte det, tänkte hon.

"LADDA" hördes fältväbeln vråla, följt av ett "SIKTA".
Precis som det skulle vara svårt att missa på en meters håll. Miriam såg inte hans upphöjda arm, men hörde när den sänktes.

På den efterföljande enstämmiga gevärssalvan och av kulan som passerade Mirimas vänstra örsnibb kastades hennes kropp instinktivt ner i gropen.
"Egentligen borde det gjort inte så ont när ansiktet slog i botten. Jag borde ju inte känna något. Eller känner man trots man är död?"
Hon förde handen mot örat och kände klippigt blod mellan sina fingrar. Hennes sinnen berättade för henne att hon levde. Hon kände sina egna rosslande andetag och blodet som pulserade mot fingrarna. I öronen ringer fortfarande gevärsknallen. Hade han missat med flit?
Uppe på kanten skymtar hon en pojkens skugga. Uniformen skulle passat bättre på en vuxen man. I ljuset från solen ser hon att pojkskuggan kastar ner något. En metallbit! Vad är det? Ett skohorn, tror hennes fingertoppar.

Därefter tar skuggfiguren den spade hon så flitigt använt. Hon känner att spadtag efter spadtag med jord landar på ryggen.

Ödmjukhet

Hans leende utstrålade ödmjukhet. Ögonen ingav förtroende. Människor lyssnade när han talade. Han var den perfekta partiledaren. Valets självklara vinnare. Landets nästa statsminister.
Kameran zoomade in de jublande partikamraterna. Ryggdunkningarna. Skålandet och hurrarropen.

Hon skruvade ner ljudet. Orkade inte höra lögnen. Det räckte med att se eländet. Verkligheten var annorlunda. Hennes verklighet var inte deras.
Hon tog på sig sjalen för att dölja blåmärkena och stängde hotelldörren bakom sig. Ställde sig vid hissen. Stimmet och stojet hördes nerifrån festvåningen.
De väntade på henne. På att hon skulle ta plats jämte honom. Den perfekta hustrun. Det perfekta paret. Leva upp till illusionen.

Hur länge skulle hon orka med den falska ödmjukheten? Hur lång tid tills sanningen skulle hinna ifatt dem? Få honom på fall?

Hon visste inte. Hon visste bara att hon skulle njuta när det skedde.
Hissen anlände med ett pling. På vägen ner klistrade hon på sig falskhetens leende.

Bonus

Han visste att hans förmåga var speciell. Ingen han mött kunde säga att de hade samma kunskap. Samma möjlighet. Ibland brukade han fråga sin omgivning: "Jamen såg du? Såg du inte den där lilla skillnaden?" Han fick alltid ett nej till svar.

Till en början hade förmågan varit god. Användbar som en extra bonus i livet. Gjorde det lätt för honom att fatta beslut. Bestämma sig om olika personers vara eller inte vara. Om personen var en vän eller en fiende. Kamrat eller ovän.
Men allt eftersom tiden gick blev hans förmåga mer och mer en belastning. Nuförtiden hatade han den. Ville bli av med den, önskade han aldrig haft den, skulle sålt den till lägstbjudande. Han ville leva ett liv utan.

"Där!" Nu såg han den igen. Den till synes omärkliga nyansändringen i ögonen. Den lilla glimten i övre vänstra ögonvrån som tydligen bara han kunde se hos människor. Bara han kunde uppfatta. Den lilla nyansskillnaden som låg mellan sanning och lögn.
När han såg den visste han att den som satt mittemot honom ljög.

Just nu såg han den glimten i ögonen hos den han älskade mest.

Förmögen

Släktkalas! En mor som fyllde nittiofem, en bror som blev sextiofem eller bara ett barnbarn som lagt tjugofem år bakom sig. Alla kalas slutade likadant. Fylla, bråk och kastat porslin. Oftast fick även polis tillkallas för att upplösa kalaset.

Deborah Wintons familj måste vara världsmästare på osämja. Rikedom och förmögenhet gjorde inte att ovänskapen minskade, snarare tvärt om. Egentligen var det väl den minskade förmögenheten som gjorde att bråken eskalerade. Gick överstyr.

Ge tillbaka

Glad! Undrar när jag var glad sist? Är glad och lycklig samma sak?
Lycklig! Hur blir man det? Hur känns lycka jämfört med olycka?
Har jag någonsin varit lycklig? Någonsin varit glad? Hur känns glädje?
Är lycka en känsla? Lycklig och glad! Det måste vara en utopi.

Mazimi´s tankar snurrade. Det var inte den lycka hon trodde skulle kommit. Inte efter ett helt liv av olust och elände. Ett liv av mental istid. Hon trodde att hämnden skulle göra henne lycklig. Att ge tillbaka skulle ju vara meningen med hennes liv. Inte fan blev hon lyckligre. Hämnd var inte meningen med livet. Hon kände sig bara olyckligare. Olycklig och tom. Om hon inte hade hämnden, vad hade hon då? Inget!!

Mazimi hade ögonkontakt med de andra som delade hennes belägenhet. Alla blinkande i lysrörsskenet. Ett ögonblick blundade hon igen, en mikrosekund för att pupillen skulle vänja sig. Bli mindre. Kunna uppfatta omgivningen. Kunna se.

Hon kände att någon slängde sig runt midjan på henne. Pistolen skramlade mot golvet.

Otyg

Huvudet nickar till. Ögonen är slutna. Alla kroppsdelar avslappnade. Benen knäar. Kroppen utstrålar alla singlaer om trötthet. Sena nätter är ett otyg!!

Öppnar långsamt ögonlocken, sneglar, spejar. Vad händer ?
Tonar ner death-metal musiken i sin Ipod för att höra vad som sägs.
Nicks ögon speglar hans inneboende trötthet. Tröttheten som arbete bakom en dataskärm ger. Timmarna av stillasittande gloende. Gloende på kort som läggs på ett virituellt grönt spelbord.

Han hade börjat med internetspelandet efter att han som femtonåring rymt hemifrån. Fastnat för poker, precis när det var nytt. Var en av pionjärerna. Han hade talangen, tiden och förmågan. Nu var det hans liv, hans jobb. Han spelade åtta till tio timmar om dan, eller natt, beroende på motstånd. Han var proffs.

Behovet av att försvinna någon annanstans hade försvunnit. Flykt beteendet minskat. Han var ju trygg i sig själv. Dagdrömmandet upphörde.

Nick hinner precis registrera att den asiatiska tjejen har en pistol med ljuddämpare. Hinner se att två personer lutar sig orörligt mot hissdörren, när lysrören blinkar till. Sedan ser han inte mer för ljuset bländar honom. Strömmen återvänder och den lilla hisskabinen flödar av ljus.

"Ingen rör sig" hör han någon säga med ljus, späd röst.

Kultur

Kriminalkommissarie Vera Malcolm hade egentligen aldrig gillat det, men vad skulle man göra? Var man på smällen så var man. Hade det gått att få barn på annat sätt än att bära dem i en påse på magen, på annat sätt än genom graviditet, hade Vera varit längst fram i kön.
Graviditeten hade börjat med tre månaders konstant illamående, sedan svullnade kroppen så kände sig som en stor spärrballong. Nu mot slutet hade hon fått besvär med foglossning. Varför skulle allt drabba just henne? Sjukskriva sig var inte att tänka på, sådan var inte kulturen inom poliskåren.
Hon som inte ens visste om hon gillade barn. Hon visste ens om hon ville dela resten av livet med barnets fader.

Med en stödjande hand på höften rätade hon sakta på ryggen. Hon insåg att hon böjt sig för mycket när hon studerad kulhålet på den äldre mannen. Kulhålet såg ut som ett indiskt kastmärke. "Undra vilket kast blodröd cirkel är", tänkte Vera Malcolm, medan nästa person i högen av kroppar fotograferades, noterades och specificerades i brottsplatsteamets loggbok.

Andrew var klar med förhören med brandmännen och satt nu i cafet och sammanställde deras utsagor för att senare rapportera till henne. Vera kände att hon gärna delegerat förhöret med flickan och hennes mor till honom, men hennes ansvar tog överhand och hon beslutade att hon fick göra det själv. Om ett tag. "Ska bara...." Varför är det så att man skjuter upp obekväma saker hela tiden? Kriminalkommissarie Vera Malcolm gillade inte den egenskapen hos sig själv.

- Vi måste få dem indentifierade, ropade hon över axeln till dem i hissen.
- Vi jobbar på det. Fick hon till svar.
- Den du har där är redan klar. Kollegan pekade mot gammelmannen.
- Det är Micha Goldstein, kapten i Marinkåren.
- Hur kan ni veta det, frågade Vera.
- Han hade en ID-bricka runt halsen.

Vera Malcolm skulle precis byta fokus till kroppen som låg jämte, en ung kvinna, mörkhårig, vacker, runt trettio, höga stillett klackar och en modern "Donna Karen" dräkt i kronblått, när tumult hördes från en av trapporna.

En äldre kvinna, typ trotjänande sekreterare, kom nerrusande. Stötte och knuffade folk framför sig.
- Han är död. Ni mäste hjälpa mig. Han rör sig inte.
Hennes rop lät hesa men förtvivlade. En man i hennes väg pekade åt Veras håll och hon bytte riktning.

Attraktion

Skor, skor skor. Ursula kände nästa en sexuell attraktion till skor. Hon älskade skor. Skor var det första hon tog på sig på morgonen och det sista hon tog av sig när hon gick till sängs, om hon nu tog av dem överhuvudtaget.

Höga klackar, låga klackar. Mocka eller läder. Röda, svarta, vita till och med blå. Hon älskade att köpa. Älskade att shoppa. Kolla nyheter. Pröva. Känna. Bedömma. Längta. Planera vilken outfit som skulle passa till. Vilken klänning, vilken dräkt eller bara långa slanka jeans.
Hela hennes garderoben var full av lådor och kartonger. Alla innehållande skor av alla de slag.

Att jobba på Chic skulle vara en önskedröm som gick i uppfyllelse.
Som att jobba på dagis för en pedofil, på ett spelföretag för en datanörd, eller som polis för en sadist, tyckte Ulrik.

Just nu ångrade hon dock sitt val av skor. Högklackat var inte så lämpligt om man tvingades stå still och trampa i en hiss. När det väl var hennes tur att sätta sig ner så masserade Ursula sina smärtande och svullna vader. Hon skulle valt mer fotriktiga och avlastande Scholl tofflor. Men vem kunde anat den situation hon hamnat i. Ingen!

Vid dörren ser hon den asiatiska flickan viska med den flintskalliga gubben med militärkängorna. Efter varje viskning knackar gubben något slags meddelande mot hissdörren. Ulrik känner igen knackningarna som Morse-kod. Han kan inte riktigt utläsa innehållet men med sitt fotografiska minne kommer han ihåg sekvenserna. Han sparar dem i sitt minne, så som en dator lagrar ettor och nollor på en hårddisk.

Helt plötsligt drar flickan upp en pistol ur sin ryggsäck. Ulrik känner igen den som en Walher PPK med ljuddämpare. Gubben ser förvånad ut, men verkar inse att han fått veta något han inte borde. Lite som ett barn med ringrarna i en godisskål. Information som inte var menat för hans öron. Ögonen uttrycker förvåning. Näsborrarna vidgas.

Ur mynningen hörs en tyst puff och en röd prick expanderar i mannens panna och en röd rännil rinner nerför hissdörren.

Medaljer

Han kunde inte leva på medaljerna. Gamla meriter gav inga pengar. De gick inte att äta, de var inte värda att sälja. Ändå hade de kostat honom så mycket. Då, hela hans framtid. Nu, hela hans historia. Navy-cross som "Private" i Korea och Purple Heart som "Master Sergeant" i slaget om Khe Sahn, Vietnam. Inte hade hans uppoffringar lett till rikedom.

Micha Goldstein fortsatte att knacka SOS-signalen på hissdörren. Efter fem minuter och på gränsen till att ge upp, får han till sin förvåning ett svar: "Hallå"

Vad annat kunde han gjort än sökt in till Marinkåren. Allt han kunde var ju att döda. All hans erfarenhet var dödande. Allt han upplevt var i dödens väntrum. Någon annan familj än kåren hade han inte och skulle aldrig heller få. Det visste sedan han vinkat efter sina föräldrar och sina två systrar. Vinkat frenetiskt när de var på väg mot duschrummen. Vinkat som en toking med den blonda mannens skinnbeklädda hand på sin axel.

Han knackade: "Vem där"
Svar: "Nimh. Vem är du"
Exalterad över respons från yttervärlden svarar han: "Micha Goldstein, US Marines"

Militärpensionen räckte inte långt och det lilla sparkapital han gnetat ihop under sin tid som utbildnings-sergeant på USNA i Annapolis hade nu försnillats av giriga förvaltare på Wall-street. Micha visste inte mycket om finansplacering och riskexponering. Vad han visste var att pengarna var borta. Vad han visste var att någon skulle få betala. Vad han visste var att det inte var han!

Micha, i hopp om att de skall bli räddade:
"Vi är instängda. Kan du hjälpa oss"
På svarets hastighet han Micha avgöra att avsändaren är under stress:
"Negativt. Sitter fast själv"
Micha, nu mer återhållsam:
"Vad göra? Vet du vad som hänt"
Svaret förvånar honom:
"Nej. Ingen aning. Finns det en ung, mörkhårig tjej i er hiss, med asiatisk utseende och svart vinterjacka?"
Hur kan han veta det, Micha svarar:
"Ja, Mazimi"
Nimh:
"Just hon, Jag behöver prata med henne"