Kultur

Kriminalkommissarie Vera Malcolm hade egentligen aldrig gillat det, men vad skulle man göra? Var man på smällen så var man. Hade det gått att få barn på annat sätt än att bära dem i en påse på magen, på annat sätt än genom graviditet, hade Vera varit längst fram i kön.
Graviditeten hade börjat med tre månaders konstant illamående, sedan svullnade kroppen så kände sig som en stor spärrballong. Nu mot slutet hade hon fått besvär med foglossning. Varför skulle allt drabba just henne? Sjukskriva sig var inte att tänka på, sådan var inte kulturen inom poliskåren.
Hon som inte ens visste om hon gillade barn. Hon visste ens om hon ville dela resten av livet med barnets fader.

Med en stödjande hand på höften rätade hon sakta på ryggen. Hon insåg att hon böjt sig för mycket när hon studerad kulhålet på den äldre mannen. Kulhålet såg ut som ett indiskt kastmärke. "Undra vilket kast blodröd cirkel är", tänkte Vera Malcolm, medan nästa person i högen av kroppar fotograferades, noterades och specificerades i brottsplatsteamets loggbok.

Andrew var klar med förhören med brandmännen och satt nu i cafet och sammanställde deras utsagor för att senare rapportera till henne. Vera kände att hon gärna delegerat förhöret med flickan och hennes mor till honom, men hennes ansvar tog överhand och hon beslutade att hon fick göra det själv. Om ett tag. "Ska bara...." Varför är det så att man skjuter upp obekväma saker hela tiden? Kriminalkommissarie Vera Malcolm gillade inte den egenskapen hos sig själv.

- Vi måste få dem indentifierade, ropade hon över axeln till dem i hissen.
- Vi jobbar på det. Fick hon till svar.
- Den du har där är redan klar. Kollegan pekade mot gammelmannen.
- Det är Micha Goldstein, kapten i Marinkåren.
- Hur kan ni veta det, frågade Vera.
- Han hade en ID-bricka runt halsen.

Vera Malcolm skulle precis byta fokus till kroppen som låg jämte, en ung kvinna, mörkhårig, vacker, runt trettio, höga stillett klackar och en modern "Donna Karen" dräkt i kronblått, när tumult hördes från en av trapporna.

En äldre kvinna, typ trotjänande sekreterare, kom nerrusande. Stötte och knuffade folk framför sig.
- Han är död. Ni mäste hjälpa mig. Han rör sig inte.
Hennes rop lät hesa men förtvivlade. En man i hennes väg pekade åt Veras håll och hon bytte riktning.