Medlemskort

Fernando var medlem i klubben. Medlem i en ovanlig skara där inget medlemskort behövdes. En skara där medlemmarna byttes ut och de visste att de skulle bytas ut. I denna klubben var man inte medlem speciellt länge. Alla skulle lämna klubben. De flesta skulle inte göra det levande.

Fernando hade definitivt kvalificerat sig. Det tyckte alla. Polisen. Domstolen. Juryn. Å egentligen tyckte Fernando det också. För det han gjort hade samhället ingen annan lösning.

Fernando lutade sig mot framåt. Satte armbågarna på tvärbjälken och knöt händerna på andra sidan gallret. Tittade ut längs gängen utanför cellen. Tjocke Larry i utrymmet jämte lyssnade som vanlig på sina jävla country skivor. Fan vad skönt det skulle bli att äntligen slippa oljudet. För att inte tala om vaktchefen. Satans avbild. Vaktchefen som slagit, hotat och stulit. Utan att man kunde göra något åt det. Hur skulle man polisanmäla en polis?

Fernando hörde sitt namn ropas ut i högtalaren. Dörrhakarna öppnades. Han klev ut. Ställde sig med armarna utsträckta. Vaktchefen visiterade.

- Idag är det din tur, sa vaktchefen och hånlog. Din tur att få ditt straff din jävla mördare.
Det sista väste han i Fernandos öra.
- Visst. Ska bli skönt att slippa dig, sa Fernando kaxigt tillbaka.

Vaktchefen tog tag i hans armbåge. Nästan polisgreppade armen på ryggen. Föste honom mot utgången. Mot elektriska stolen. Fernando visste nu var det hans tur att lämna klubben. Och han skulle inte komma att lämna den levande.