Han visste att hans förmåga var speciell. Ingen han mött kunde säga att de hade samma kunskap. Samma möjlighet. Ibland brukade han fråga sin omgivning: "Jamen såg du? Såg du inte den där lilla skillnaden?" Han fick alltid ett nej till svar.
Till en början hade förmågan varit god. Användbar som en extra bonus i livet. Gjorde det lätt för honom att fatta beslut. Bestämma sig om olika personers vara eller inte vara. Om personen var en vän eller en fiende. Kamrat eller ovän.
Men allt eftersom tiden gick blev hans förmåga mer och mer en belastning. Nuförtiden hatade han den. Ville bli av med den, önskade han aldrig haft den, skulle sålt den till lägstbjudande. Han ville leva ett liv utan.
"Där!" Nu såg han den igen. Den till synes omärkliga nyansändringen i ögonen. Den lilla glimten i övre vänstra ögonvrån som tydligen bara han kunde se hos människor. Bara han kunde uppfatta. Den lilla nyansskillnaden som låg mellan sanning och lögn.
När han såg den visste han att den som satt mittemot honom ljög.
Just nu såg han den glimten i ögonen hos den han älskade mest.
5 kommentarer:
ajdå! sånt gör ont men oftast är man så medveten och vet, ibland är det en bonus som man inte ens vill ha, och väljer att inte se
gillar texten, bra!
Ingen rolig förmåga att ha...
Tvekar han aldrig?
Inte bara hårdkokt?!? ;)
Vet du, detta tyckte jag riktigt mycket om! Riktigt mycket, satte igång funderingar, tankar...
Brukar inte gå in och läsa andras innan jag själv har skrivit och nu ångrar jag att jag tittade in ;) vet inte alls om jag kommer på något eget efter att ha läst, blev låst i ditt fina :) (och jag är *trött;))
Gillar också den här texten, framför allt hur sista meningen liksom ger hela sammanhanget.
Skicka en kommentar