Hans leende utstrålade ödmjukhet. Ögonen ingav förtroende. Människor lyssnade när han talade. Han var den perfekta partiledaren. Valets självklara vinnare. Landets nästa statsminister.
Kameran zoomade in de jublande partikamraterna. Ryggdunkningarna. Skålandet och hurrarropen.
Hon skruvade ner ljudet. Orkade inte höra lögnen. Det räckte med att se eländet. Verkligheten var annorlunda. Hennes verklighet var inte deras.
Hon tog på sig sjalen för att dölja blåmärkena och stängde hotelldörren bakom sig. Ställde sig vid hissen. Stimmet och stojet hördes nerifrån festvåningen.
De väntade på henne. På att hon skulle ta plats jämte honom. Den perfekta hustrun. Det perfekta paret. Leva upp till illusionen.
Hur länge skulle hon orka med den falska ödmjukheten? Hur lång tid tills sanningen skulle hinna ifatt dem? Få honom på fall?
Hon visste inte. Hon visste bara att hon skulle njuta när det skedde.
Hissen anlände med ett pling. På vägen ner klistrade hon på sig falskhetens leende.
2 kommentarer:
Har inte läst skrivpuffsidan så väldigt länge, men under den tid jag gjort det har du nog mest skrivit "Hissen" och åt det hållet. Är ju nyfiken på hur du ska få ihop den ;) men tror annars jag tycker bättre om detta lite mjukare. Blir berörd, vilket känns bra och tycker ditt språk känns naturligt. Får jag påpeka något så ta bort ett par "Hon", kommer inte på vad du ska ersätta med, men det känns som de kommer ofta.
Tyckte om, som sagt! :)
Bra!! Tjusig fasad.... Tyvärr alltför vanligt tror jag.
Skicka en kommentar