"Nu har ni varit riktigt flitiga"
Mannen som uttalat orden inspekterade deras arbete och verkade bli nöjd med det han såg. Med en tung utandning la de ifrån sig spadarna, gick ner på knä för att få vila. Några föll omkull av utmattning. Det hårda arbetet och det obefintliga näringsintaget gjorde att Miriam nästa svimmade. I ögonvrån observerade hon mannen passera hennes grop med en nickning och ett positivt hummande. K-pisten runt hans hals skallrade mot fältväbel-skylten. Stövlarna var leriga och uniformen sliten.
När fältväbeln gått längs hela raden av gropar vinkade han mot lastbilen. Presenningen slogs upp på taket och ut hoppade ett antal rekryter. Miriam uppskattade dem till tio. Lika många som de flitiga grävarna. De var unga pojkspolingar och deras blick utstrålade osäkerhet inför arbetsuppgiften. Nyrekryterade meniga med den kända dubbelblixten på kragen och var sin Mauser i handen. Utan ett ord småsprang de rakt mot dem.
Rekryterna ställde sig bakom de grävande. De som låg fick hjälp att komma upp på knä. Miriam kunde höra att pojken som stod bakom henne snyftade. Hon kunde nästan ta på hans önskan att vilja vara någon annanstans. Vem ville inte det, tänkte hon.
"LADDA" hördes fältväbeln vråla, följt av ett "SIKTA".
Precis som det skulle vara svårt att missa på en meters håll. Miriam såg inte hans upphöjda arm, men hörde när den sänktes.
På den efterföljande enstämmiga gevärssalvan och av kulan som passerade Mirimas vänstra örsnibb kastades hennes kropp instinktivt ner i gropen.
"Egentligen borde det gjort inte så ont när ansiktet slog i botten. Jag borde ju inte känna något. Eller känner man trots man är död?"
Hon förde handen mot örat och kände klippigt blod mellan sina fingrar. Hennes sinnen berättade för henne att hon levde. Hon kände sina egna rosslande andetag och blodet som pulserade mot fingrarna. I öronen ringer fortfarande gevärsknallen. Hade han missat med flit?
Uppe på kanten skymtar hon en pojkens skugga. Uniformen skulle passat bättre på en vuxen man. I ljuset från solen ser hon att pojkskuggan kastar ner något. En metallbit! Vad är det? Ett skohorn, tror hennes fingertoppar.
Därefter tar skuggfiguren den spade hon så flitigt använt. Hon känner att spadtag efter spadtag med jord landar på ryggen.
3 kommentarer:
Fördelen med att följa bloggar är ju att det "plingar till" när det kommer inlägg så man ser dem ;)
Och med morgonkaffet i handen är det kul att kolla runt, så du får stå ut med ett hej:)
Jag saknar skrivpuffsordet idag...
fast borde kanske ut i trädgården istället.
Detta var en otäck historia. Inte "min favoritgrej" vad gäller innehåll men jag tycker ändå om att läsa (och vill berätta om jag varit inne och läst!) Först tänkte jag att det var militär- eller "lumpar"minnen (om du nu har sådana) men det var den för grym för. Alltså funderar jag nu mycket på var och varför. Kommer fortsättning? Finns bakgrund? Tycker att ditt språk flyter väldigt bra. Puff, puff! (oj, nu blev det långt igen)
Det här var mycket bra, Anders. Effektfullt med hennes perspektiv. Otäckt, otäckt.
Usch ja, otäckt. Håller med ovanståendes funderingar. Stakade mig på "borde det gjort inte så ont" pga ordföljden men kanske var det med flit du skrivit så.
Slutet är verkligen hemskt; man får lite hopp och sedan dunkar döden henne bokstavligen i ryggen känns det som. Det är en stark berättelse och text med bra flyt.
Skicka en kommentar