Temprament

Handen ömmade. Var nästan förlamad. Långfingerknogen var sprucken. En liten illröd blodsdroppen letade sig ned mot handleden. Det kändes inte som handen satt på rätt arm. Att armen inte tillhörde mig. Inte min hand, inte min arm. Någon annans. Jag såg på handen. Böjde på fingrarna. Jo den lydde mina rörelser. Det hade den inte gjort alldeles nyss.

Det kan inte varit jag. Jag brukade väl aldrig göra så. Jag som alltid kunde kontrollera mig själv. Kontrollera mina handlingar. Styra mitt agerande. Men inte nu. Varför? Varför gjorde det mig så arg. Okontrollerad. Tog jag verkligen så illa vid mig? Tydligen.

På marken låg beviset. Beviset på att jag inte hade kontroll. Ingen kontroll över min vrede. Blev hjärnan provocerad kunde den tydligen gör vad som helst. Hade hjärnan hunnit reagera? Hunnit tänka?

När är det befogat att slå? Aldrig? Någon gång måste väl våld vara befogat? Var det befogat nu eller var det ett nytt temprament jag inte visste jag hade?

Stackaren på marken var lika förvånad som jag. Skräcken lyste i hans ögon. Hans lediga hand tog om den ömmande käken. Han spottade ut en tand som lossnat i slaget.

Utan att hjärnan hann registrera orsaken reagerade ryggmärgen. Impulsivt men inte oprovocerat. Jag tog ett steg mot den liggande mannen och sparkade kniven ur hans andra hand. Vände mig om och sprang med adrenalinet pumpande i ådrorna.