Det hade frusit på under natten. Snön och snöblasket hade blivit till en hård ismassa. De tidiga morgonpendlarna sladdade vilt omkring på parkeringsplatsen utanför.
Det var ändå en fin morgon. Kall och med hög ren luft. Perfekt för en långpromenad.
Kristian satt och värmde händerna runt en mugg med honungsvatten. Han kände sig rosslig i halsen och då hade Maja sagt att honungsvatten var lindrade. Kristina kände sig märklig. Men ändå rogivande. Han tog ett bett på leverpastejmackan.
Han hade nu bott hos Maja i två nätter. Legat i samma säng som hennes son. Han hade inte frågat eller pratat om sonen, men han förstod att han var död.
Det kändes märkligt att ta hans plats i rummet. Men Maja, som satt mittemot honom såg också lugn och tillfreds ut. Bara att han fått låna en halvmiljon var i sig konstigt. Att sedan begära att han skulle flytta in till henne som villkor var ännu märkligare. Men märkligast var nog att han tackat ja.
Men han hade inte fått tag eller hittat sin flickvän, eller före detta flickvän.. Och kokainet hon stal hade nog för länge sedan slängts eller sålts, trodde han.
Så han hade känt sig tvungen att betala Millo för att överleva. Att bo hos Maja hade varit en lätt uppoffring i jämförelse. Majas särbo hade blivit vansinnig. Han hade tjuvlyssnat på deras telefonsamtal.
- Nämen dra åt helvete då, hade Maja avslutat samtalet med och slängt på luren. Hon hade varit upprörd ett tag men sedan verkade det som hon nästan kände sig lättad.
Kristian tog en slurk till av den lenande och värmande vätskan. Tog mod till sig och frågade:
- Hur var han ? Din son ?
Maja tittade på honom med ett tomt uttryck i ögonen. Reste sig och gick in i vardagsrummet. Drog ut en svart pärm ur nedre hyllan.
Hon la albumet framför Kristian på köksbordet.
- Det här är ett foto på Alexander. Taget förra julen. Vår sista jul tillsammans,
Kristian tittade på fotot. Has blick stelnade och muggen gled ur hans händer. Det varma vattnet flöt överbordet och ner i hans knä. Det kändes som att kissa på sig.
Med ens förstod han varför han var där och varför Maja lånat ut 500 000 kronor.
lördag 31 oktober 2009
torsdag 29 oktober 2009
29 oktober - Skrubbsår
29 oktober - Skrubbsår
Helt plötsligt hade han vaknat med en pistolmynning mot pannan. Hans första tanke var: ”Hur kom de in?” Förmodligen hade det inte varit svårt att hota eller muta vaktmästaren för att få tillgång till huvudnyckeln.
Innan han hunnit reagera hade han haft handbojor runt sina handleder. Blivit neddragen på golvet. Han hade inte kunnat avgöra hur många de var. Han kände den tunga doften av kloroform. Men det verkade inte vara ämnat för honom.Försent reagerade ryggmärgen. ANGELICA !! BARNEN !!!
De tre tunga människokroppar på hans bål, höfter och ben gjorde att han inte kunde röra sig. Han ålade sig som en orm men kom inte loss. Han kämpade som en galning. Hans skrik och rop hördes inte genom kudden som trycktes mot hans ansikte.
I bakgrunden hörde han att tvillingarna vaknade. Bägge grät. Vad gjorde Angelica? Hade de använt kloroformen på henne? Efter några få sekunder tystnade även pojkarna.
Han kände att trycket lättade och han var snabbt uppe på knä, men kom inte längre, förrän något hårt träffade honom i bakhuvudet. Han föll som en klubbad säl. På sin väg ner mot golvet slog han hakan i nattduksbordet.
Han vaknade. Allt var tyst. Rummet tomt. Hur lång tid hade det gått ?
Han kom upp på knä. Släpade sig till sittande på sängkanten.
Kände sig helt värdelös. Han hade inte ens kunnat försvara sin familj.
Hans blick fastnade på pappret som var fastnitat på sänggaveln:
Du är den enda som kommer honom tillräckligt nära.
Vill du se din familj igen så använder du denna Magnum.
D
Hans mod sjönk ytterligare. Han trodde inte det var sant. Säg den lycka som varar för evigt. Han såg det gigantiska vapnet på kudden. Han hade inget val. Hjärnan arbetade frenetiskt. Fingertopparna strök över skrubbsåret på hakan. Det kändes som skrubbsåret var det enda beviset/minnet han hade av sin kidnappade familj.
Helt plötsligt hade han vaknat med en pistolmynning mot pannan. Hans första tanke var: ”Hur kom de in?” Förmodligen hade det inte varit svårt att hota eller muta vaktmästaren för att få tillgång till huvudnyckeln.
Innan han hunnit reagera hade han haft handbojor runt sina handleder. Blivit neddragen på golvet. Han hade inte kunnat avgöra hur många de var. Han kände den tunga doften av kloroform. Men det verkade inte vara ämnat för honom.Försent reagerade ryggmärgen. ANGELICA !! BARNEN !!!
De tre tunga människokroppar på hans bål, höfter och ben gjorde att han inte kunde röra sig. Han ålade sig som en orm men kom inte loss. Han kämpade som en galning. Hans skrik och rop hördes inte genom kudden som trycktes mot hans ansikte.
I bakgrunden hörde han att tvillingarna vaknade. Bägge grät. Vad gjorde Angelica? Hade de använt kloroformen på henne? Efter några få sekunder tystnade även pojkarna.
Han kände att trycket lättade och han var snabbt uppe på knä, men kom inte längre, förrän något hårt träffade honom i bakhuvudet. Han föll som en klubbad säl. På sin väg ner mot golvet slog han hakan i nattduksbordet.
Han vaknade. Allt var tyst. Rummet tomt. Hur lång tid hade det gått ?
Han kom upp på knä. Släpade sig till sittande på sängkanten.
Kände sig helt värdelös. Han hade inte ens kunnat försvara sin familj.
Hans blick fastnade på pappret som var fastnitat på sänggaveln:
Du är den enda som kommer honom tillräckligt nära.
Vill du se din familj igen så använder du denna Magnum.
D
Hans mod sjönk ytterligare. Han trodde inte det var sant. Säg den lycka som varar för evigt. Han såg det gigantiska vapnet på kudden. Han hade inget val. Hjärnan arbetade frenetiskt. Fingertopparna strök över skrubbsåret på hakan. Det kändes som skrubbsåret var det enda beviset/minnet han hade av sin kidnappade familj.
onsdag 28 oktober 2009
28 oktober - Monstret under sängen
Abstinensen drar genom hennes kropp och medvetande. Händerna skakar. Hon drar täckjackan tätare runt sin späda kropp. Fryser. Längtar. Vill ha. Måste ha.
Blicken är fixerad mot Billyhyllan på andra sidan trasmattan. För hundrade gången läser hon bokryggarna. Psaltaren. Nya testamentet. Psalmboken. Alla med blodröda pärmar. Utom den sista i raden. Med små försilvrade bokstäver står det ”Bibel”. Erika har svårt att läsa den lilla slingrande texten, eftersom hennes ögon har svårt att fokusera.
Tungan känns som en stor torr limpa. Hjärnbalken dunkar som om en järnarbetare står och slår mot den med en slägga. Dunkandet gör att hjärnan hallucinera. Dessutom undrar hon hur hon hamnat i detta rena, välmöblerade, fint ordnade rummet? Är hon död och har hamnat i himlen. Är det tillåtet att känna sig så här eländig i himmelriket ? Nej inte var det hos Sankte Per hon var, snarare tvärtom.
Med bägge händerna som stöd reser hon sig från sängen för att ta sig upp och ut i hallen och ut från rummet. Tillbaka till områden hon känner till. Tillbaka till hennes verklighet. Gatan.
Innan hon ens nuddat den röd-,vit-,blå-, grönrandiga mattan med sina raggsocks beklädda fötter drar hon dem mot sig. Upp på sängen igen. Hjärnan har uppfattat att det är något under sängen.
Är det ett monster under henne? Är det trollet som kidnappat henne? Placerat henne i det är klorin rengjorda fängelset. Hon hör ett svagt prasslande ljud under resårmadrassen. Skrämd drar hon upp knäna under hakan.
Räddhågset sneglar hon över madrasskanten. Där på golvet mot kanten av trasmattan ser hon en av sina plastpåsar. Hon lutar sig ytterligare framåt och ser ännu fler. Det var påsarna som prasslade. Inte hennes påhittade troll.
Samtidigt minns hon att hon lyckades hitta en sovplats inomhus sent i går kväll. På natthärbärget hos Frälsningsarmen i Haga. Hon hade lyckats få alla sina kära påsar placerade under sängen. Hennes höga promillehalt hade gjort att hon inte mindes något från igår.
Problemet är bara att man måste vara nykter på Frälsis.
Blicken är fixerad mot Billyhyllan på andra sidan trasmattan. För hundrade gången läser hon bokryggarna. Psaltaren. Nya testamentet. Psalmboken. Alla med blodröda pärmar. Utom den sista i raden. Med små försilvrade bokstäver står det ”Bibel”. Erika har svårt att läsa den lilla slingrande texten, eftersom hennes ögon har svårt att fokusera.
Tungan känns som en stor torr limpa. Hjärnbalken dunkar som om en järnarbetare står och slår mot den med en slägga. Dunkandet gör att hjärnan hallucinera. Dessutom undrar hon hur hon hamnat i detta rena, välmöblerade, fint ordnade rummet? Är hon död och har hamnat i himlen. Är det tillåtet att känna sig så här eländig i himmelriket ? Nej inte var det hos Sankte Per hon var, snarare tvärtom.
Med bägge händerna som stöd reser hon sig från sängen för att ta sig upp och ut i hallen och ut från rummet. Tillbaka till områden hon känner till. Tillbaka till hennes verklighet. Gatan.
Innan hon ens nuddat den röd-,vit-,blå-, grönrandiga mattan med sina raggsocks beklädda fötter drar hon dem mot sig. Upp på sängen igen. Hjärnan har uppfattat att det är något under sängen.
Är det ett monster under henne? Är det trollet som kidnappat henne? Placerat henne i det är klorin rengjorda fängelset. Hon hör ett svagt prasslande ljud under resårmadrassen. Skrämd drar hon upp knäna under hakan.
Räddhågset sneglar hon över madrasskanten. Där på golvet mot kanten av trasmattan ser hon en av sina plastpåsar. Hon lutar sig ytterligare framåt och ser ännu fler. Det var påsarna som prasslade. Inte hennes påhittade troll.
Samtidigt minns hon att hon lyckades hitta en sovplats inomhus sent i går kväll. På natthärbärget hos Frälsningsarmen i Haga. Hon hade lyckats få alla sina kära påsar placerade under sängen. Hennes höga promillehalt hade gjort att hon inte mindes något från igår.
Problemet är bara att man måste vara nykter på Frälsis.
tisdag 27 oktober 2009
27 oktober - Att lära sig räkna
- Inser du inte ? Vad är det du inte fattar ? Dragan lutar sig frustrerat framåt mot Millo och pekar med sitt guldbeklädda pekfinger mot en servett som ligger mellan dem. På servetterna har han noterat siffror och beräkningar.
Samtidigt som Dragan lutar sig får hans gorillor vid cafédisken något oroligt i ögonen. Den ene för in handen innanför bomberjackan. Millo begriper att utbuktningen under armhålan inte är en gömd kanin.
- Mikhail! Du måste lära dig räkna. Allt detta är ju till din fördel. Jag skänker dig i stort sett hela Hisingen plus lite till, ler Dragan och slår ut med armarna.
Millo tar långsamt i kaffekoppen. Espressons värme bränner mot fingertopparna. Ångan stiger mot hans näsborrar.
Millo och Dragan har stämt möte på en allmän plats. Caféet inne på NK. En neutralplats är bra. Ingen risk för bakhåll eller andra överraskningar. Mycket publik. Många vittnen. Omöjligt för snuten att avlyssna.
Millos blick panorerar från Rizz, som sitter i hörnan mot entrén till NK, tillsynes nonchalant bläddrande i MMA-magasinet ”Fighter”, till en ung moder som ute i snöblasket försöker skjuta en barnvagn framåt mot Brunnsparken, samtidigt som ett motsträvigt äldre syskon gråtande drar i hennes andra arm mot NK´s julskyltning.
Millo behöver tid att tänka. Fundera vad Dragans förslag egentligen innebär. Så han lyfter långsamt espresson mot sina läppar. Suger i sig lite starkt kaffe.
-OK. Vi drar det en gång till. Dragan verkar angelägen. ”Varför” undrar Millo. ”Vad vill han egentligen?”
- Du får all business på andra sidan älven plus Angered. Spritsmuggling, illegala spelmaskinerna, garderoberna, kokainet och majan, förklarar han ingående med viskande stämma samtidigt som han noterar ännu fler siffror på den vita servetten.
- Jag och mitt team stannar på denna sidan älven och behåller samma inriktningar här.Däremot vill jag ha totalkontroll på heroinet, så får du hororna.
Långpaus. Dragan lutar sig segervisst tillbaka mot fåtöljens ryggstöd. Han tar en slurk av sitt kamomillte.
”Vad innebär detta i cash” tänker Millo. Räkning och matematik är sannerligen inte hans starka sida, men så mycket fattar han att Dragans stadsdelar innebär rikare områden, vilket innebär större avkastning. Dessutom är området söder om älven större, än området norröver. Men en deal med Dragan ger honom credd gentemot andra konkurrerande gäng.
Modern lyckas tillslut komma över gatan mot arkaden och försvinner in genom dörren till HM. På avstånd kan man se att det äldre barnet stortjuter. Moderns ögon visar på trötthet. Kanske är hon singel. Hon distraherar Millos koncentration.
-OK ?? Vad säger du.
- Fan. Dragan, Jag vet inte. Måste få fundera lite. Kolla med min crew, säger Millo för att köpa tid.
- Är du inte herre i ditt eget hus ? kommenterar Dragan surt. men OK, imorgon kl 24 vill jag ha besked.
Bägge två reser sig samtidigt. Livvakterna studsar upp som de var ihoplimmade. Dragan lämnar snabbt kaféet genom skjutdörrarna. Millo nickar mot Rizz, som lägger undan tidningen och reser sig.
- Mötet är avslutat. Vi drar, säger Millo.
Samtidigt som Dragan lutar sig får hans gorillor vid cafédisken något oroligt i ögonen. Den ene för in handen innanför bomberjackan. Millo begriper att utbuktningen under armhålan inte är en gömd kanin.
- Mikhail! Du måste lära dig räkna. Allt detta är ju till din fördel. Jag skänker dig i stort sett hela Hisingen plus lite till, ler Dragan och slår ut med armarna.
Millo tar långsamt i kaffekoppen. Espressons värme bränner mot fingertopparna. Ångan stiger mot hans näsborrar.
Millo och Dragan har stämt möte på en allmän plats. Caféet inne på NK. En neutralplats är bra. Ingen risk för bakhåll eller andra överraskningar. Mycket publik. Många vittnen. Omöjligt för snuten att avlyssna.
Millos blick panorerar från Rizz, som sitter i hörnan mot entrén till NK, tillsynes nonchalant bläddrande i MMA-magasinet ”Fighter”, till en ung moder som ute i snöblasket försöker skjuta en barnvagn framåt mot Brunnsparken, samtidigt som ett motsträvigt äldre syskon gråtande drar i hennes andra arm mot NK´s julskyltning.
Millo behöver tid att tänka. Fundera vad Dragans förslag egentligen innebär. Så han lyfter långsamt espresson mot sina läppar. Suger i sig lite starkt kaffe.
-OK. Vi drar det en gång till. Dragan verkar angelägen. ”Varför” undrar Millo. ”Vad vill han egentligen?”
- Du får all business på andra sidan älven plus Angered. Spritsmuggling, illegala spelmaskinerna, garderoberna, kokainet och majan, förklarar han ingående med viskande stämma samtidigt som han noterar ännu fler siffror på den vita servetten.
- Jag och mitt team stannar på denna sidan älven och behåller samma inriktningar här.Däremot vill jag ha totalkontroll på heroinet, så får du hororna.
Långpaus. Dragan lutar sig segervisst tillbaka mot fåtöljens ryggstöd. Han tar en slurk av sitt kamomillte.
”Vad innebär detta i cash” tänker Millo. Räkning och matematik är sannerligen inte hans starka sida, men så mycket fattar han att Dragans stadsdelar innebär rikare områden, vilket innebär större avkastning. Dessutom är området söder om älven större, än området norröver. Men en deal med Dragan ger honom credd gentemot andra konkurrerande gäng.
Modern lyckas tillslut komma över gatan mot arkaden och försvinner in genom dörren till HM. På avstånd kan man se att det äldre barnet stortjuter. Moderns ögon visar på trötthet. Kanske är hon singel. Hon distraherar Millos koncentration.
-OK ?? Vad säger du.
- Fan. Dragan, Jag vet inte. Måste få fundera lite. Kolla med min crew, säger Millo för att köpa tid.
- Är du inte herre i ditt eget hus ? kommenterar Dragan surt. men OK, imorgon kl 24 vill jag ha besked.
Bägge två reser sig samtidigt. Livvakterna studsar upp som de var ihoplimmade. Dragan lämnar snabbt kaféet genom skjutdörrarna. Millo nickar mot Rizz, som lägger undan tidningen och reser sig.
- Mötet är avslutat. Vi drar, säger Millo.
måndag 26 oktober 2009
26 oktober - En låtsas vän
De grå husen i miljonprogrammets förorter ligger utslängda likt legoklossar i ett badkar. Vattendropparna förvandlas till bomullstussar på sin väg ner mot marken.
I det högsta av höghusen är en vindslucka öppen. Ljuset strilar ut mot takets gråvita yta. På kanten står en duva och upptäcker att hennes natthärbärge har ockuperats av tre ungdomar. Surmulet hackar hon förstrött på luckan, men ingen märker hennes irritation.
Den förste ynglingen, vars blå ögon stirrar under den långa blonda luggen ,sitter och drar sina händer fram och tillbaka över sina lår som i trans. I bakgrunden hörs Nirvana svagt från en Ipod-högtalare placerad mellan de unga männen. Den andra har luvan uppdragen över sitt huvud och tar ett djupt bloss från det vattenfyllda röret som går från hand till hand. Han lutar huvudet tillbaka och man kan ana en ormtatuering längs halsen. För ett ögonblick tror man att han skall falla baklänges, men helt i balans blåser han långsamt ut röken rakt upp mot öppningen och duvan hostar till och flyger iväg. Sist tar Kristian vattenpipan. Idag hade han fått äran att tända holken. Det är alltid en ära att vara den första, och en konst, man får inte dra för djupa bloss i början. Då kan hela alltet bli varmrökt och förstöras. Det krävs en viss vana och en specialists teknik.
Vad han behövde detta rus. Att lämna verkligheten och bege sig in i sin egna lilla låtsasvärld. Befolkad av vänliga ansikten och vackra alvmänniskor. Inte behöva fundera över verklighetens elände och risker. I drogens dvala förvandlads Kristian till Christianos, pojken med guldbyxorna. Som alltid gör allting rätt och inte har några världsliga svårigheter.
Inga problem med att fixa pengar eller kokain för 500 lakan. Inga funderingar över en medelålders kärring som erbjudit honom att flytta in till henne. Vill hon va hans låtsas morsa eller ? Verkligheten på en armslängds avstånd.
Han faller, som i slow-motion, mot en hög dagstidningar som han använder som ryggstöd. Han drar luvan över sitt mörka hår. De bruna ögonen är glansiga. Madrassen han sitter på förvandlas till en flygande matta och han flyger ut i vinternatten till tonerna av ”Smells like teen spirit”. Pipan går vidare utan att ögonen ser de två andra polarna. Hans låtsaspolare, som bara vill vara med honom när han kan fixa röka.
I det högsta av höghusen är en vindslucka öppen. Ljuset strilar ut mot takets gråvita yta. På kanten står en duva och upptäcker att hennes natthärbärge har ockuperats av tre ungdomar. Surmulet hackar hon förstrött på luckan, men ingen märker hennes irritation.
Den förste ynglingen, vars blå ögon stirrar under den långa blonda luggen ,sitter och drar sina händer fram och tillbaka över sina lår som i trans. I bakgrunden hörs Nirvana svagt från en Ipod-högtalare placerad mellan de unga männen. Den andra har luvan uppdragen över sitt huvud och tar ett djupt bloss från det vattenfyllda röret som går från hand till hand. Han lutar huvudet tillbaka och man kan ana en ormtatuering längs halsen. För ett ögonblick tror man att han skall falla baklänges, men helt i balans blåser han långsamt ut röken rakt upp mot öppningen och duvan hostar till och flyger iväg. Sist tar Kristian vattenpipan. Idag hade han fått äran att tända holken. Det är alltid en ära att vara den första, och en konst, man får inte dra för djupa bloss i början. Då kan hela alltet bli varmrökt och förstöras. Det krävs en viss vana och en specialists teknik.
Vad han behövde detta rus. Att lämna verkligheten och bege sig in i sin egna lilla låtsasvärld. Befolkad av vänliga ansikten och vackra alvmänniskor. Inte behöva fundera över verklighetens elände och risker. I drogens dvala förvandlads Kristian till Christianos, pojken med guldbyxorna. Som alltid gör allting rätt och inte har några världsliga svårigheter.
Inga problem med att fixa pengar eller kokain för 500 lakan. Inga funderingar över en medelålders kärring som erbjudit honom att flytta in till henne. Vill hon va hans låtsas morsa eller ? Verkligheten på en armslängds avstånd.
Han faller, som i slow-motion, mot en hög dagstidningar som han använder som ryggstöd. Han drar luvan över sitt mörka hår. De bruna ögonen är glansiga. Madrassen han sitter på förvandlas till en flygande matta och han flyger ut i vinternatten till tonerna av ”Smells like teen spirit”. Pipan går vidare utan att ögonen ser de två andra polarna. Hans låtsaspolare, som bara vill vara med honom när han kan fixa röka.
söndag 25 oktober 2009
25 oktober - Lön för mödan
Äntligen hade det vänt. Äntligen var det hans tur. Johan Sigurdsson. Vinnaren !! WOW.
I helgens V75 hade hans spikar gått in. Samtidigt hade han på lördagens Åbytrav varit ensam vinnare på V5an. Totalt hade han nog vunnit nästan
750 000 kronor. Han var rik. Han var miljonär !!. Nja inte riktigt, men det kändes så. Han kunde inte minnas när han varit lika lycklig förut.
Johan vs Världen, 1-0
På jobbet hade det också vänt. I fredags innan han gick hem hade han i utredningen det höll på med mot fastighetsmagnaten Maximilian Översjö hittat ett intressant dokument. Dokumentet låg ihop med andra avtal och insättningskvitton i en röd plast mapp. Handlingarna verkade inte vara något som egentligen hade med bokföringen att göra utan verkade snarare vara något som var instoppat i all hast och sedan blivit kvar. Han insåg att åklagaren och hans utredningschef skulle bli eld och lågor när han visade dem informationen på måndag morgon. Nu hade de herr. Översjö som i en liten ask.
Johan vs Världen, 2-0
Efter vinsten på Åby hade han och travpolarna åkt till Casinot. Han hade småspelat lite. Förlorat några tusen men det gjorde inget. Han hade tagit mod till sig och ringt Maja.
Hon hade varit på gott humör, så han bjöd ut henne på middag på kvällen. Det hade gått på Restaurang Ritz. Allt hade blivit perfekt. De hade pratat och roat sig. De kommit närmre varandra än på länge. Hon verkade ha någonting på gång och pratade nästan inte alls om Alexander.
Johan vs Världen 3-0.
Äntligen verkade allt vända för honom. Äntligen lön för all möda.
Medan han ligger där och känner söndags bakfyllan tynga sin hjässa, (Det blev nog några glas för mycket igår ändå. För en gångs skull känns det ljuvligt med bakfylla) Hör han att mobilen i kavajficka brummar. Tur att han satt den på tyst läge annars hade säkert Maja vaknat. Han reser sig långsamt från sängen för att inte störa henne. Håller sitt dunkande huvud i händerna i några minuter. Smyger sedan iväg till kavajen som hänger i hallen. Johan svarar inne på toaletten för att minska risken för att väcka Maja.
-ja, Det är Johan, säger han trött.
- Hallå Johan. Grattis till vinsten igår !!
En lång paus. Johan stelnar till. Hur kan han veta om vinsten ?
- Är du kvar ? Hör du vem det är ?, säger en basröst i örat på honom.
Johan blir iskall. Han känner igen rösten. Den rösten missar man aldrig.
Dragan! Han blir klarvaken på en mikrosekund. Klart han känner till allt som händer i stan. Hans stad.
- jo, ja, tack, jag vet vem du är, stammar han fram.
Han tittar sig i badrumsspegeln. Ingen vacker syn. Glädjen rann av honom.
- Bra, Jag behöver din hjälp. Jag har en bil som hämtar upp dig om 30 min. OK?
Hjälp ? Johan blir orolig och minns förra gången Dragan ville ha hjälp. Men man säger inte nej till Dragan.
- Visst, svarar han.
Johan vs Världen 3-4, på övertid.
I helgens V75 hade hans spikar gått in. Samtidigt hade han på lördagens Åbytrav varit ensam vinnare på V5an. Totalt hade han nog vunnit nästan
750 000 kronor. Han var rik. Han var miljonär !!. Nja inte riktigt, men det kändes så. Han kunde inte minnas när han varit lika lycklig förut.
Johan vs Världen, 1-0
På jobbet hade det också vänt. I fredags innan han gick hem hade han i utredningen det höll på med mot fastighetsmagnaten Maximilian Översjö hittat ett intressant dokument. Dokumentet låg ihop med andra avtal och insättningskvitton i en röd plast mapp. Handlingarna verkade inte vara något som egentligen hade med bokföringen att göra utan verkade snarare vara något som var instoppat i all hast och sedan blivit kvar. Han insåg att åklagaren och hans utredningschef skulle bli eld och lågor när han visade dem informationen på måndag morgon. Nu hade de herr. Översjö som i en liten ask.
Johan vs Världen, 2-0
Efter vinsten på Åby hade han och travpolarna åkt till Casinot. Han hade småspelat lite. Förlorat några tusen men det gjorde inget. Han hade tagit mod till sig och ringt Maja.
Hon hade varit på gott humör, så han bjöd ut henne på middag på kvällen. Det hade gått på Restaurang Ritz. Allt hade blivit perfekt. De hade pratat och roat sig. De kommit närmre varandra än på länge. Hon verkade ha någonting på gång och pratade nästan inte alls om Alexander.
Johan vs Världen 3-0.
Äntligen verkade allt vända för honom. Äntligen lön för all möda.
Medan han ligger där och känner söndags bakfyllan tynga sin hjässa, (Det blev nog några glas för mycket igår ändå. För en gångs skull känns det ljuvligt med bakfylla) Hör han att mobilen i kavajficka brummar. Tur att han satt den på tyst läge annars hade säkert Maja vaknat. Han reser sig långsamt från sängen för att inte störa henne. Håller sitt dunkande huvud i händerna i några minuter. Smyger sedan iväg till kavajen som hänger i hallen. Johan svarar inne på toaletten för att minska risken för att väcka Maja.
-ja, Det är Johan, säger han trött.
- Hallå Johan. Grattis till vinsten igår !!
En lång paus. Johan stelnar till. Hur kan han veta om vinsten ?
- Är du kvar ? Hör du vem det är ?, säger en basröst i örat på honom.
Johan blir iskall. Han känner igen rösten. Den rösten missar man aldrig.
Dragan! Han blir klarvaken på en mikrosekund. Klart han känner till allt som händer i stan. Hans stad.
- jo, ja, tack, jag vet vem du är, stammar han fram.
Han tittar sig i badrumsspegeln. Ingen vacker syn. Glädjen rann av honom.
- Bra, Jag behöver din hjälp. Jag har en bil som hämtar upp dig om 30 min. OK?
Hjälp ? Johan blir orolig och minns förra gången Dragan ville ha hjälp. Men man säger inte nej till Dragan.
- Visst, svarar han.
Johan vs Världen 3-4, på övertid.
lördag 24 oktober 2009
24 oktober - En önskelista
Maja satt på Alexanders säng med knutna händer i sitt knä. Hans rum var det enda i lägenheten hon orkade städa. Inte för att det behövdes eftersom ingen bodde där. Rummet var precis som det varit när Alexander dog i våras. Inget var rört.
Hon såg sig omkring. Hans gitarr ovanför sängen. Planschen på Iron Maiden. Datorn. TVn.
La hon sig ner på kudden kunde hon t.o.m. känna hans lukt. Han kändes alltid mest närvarande i sitt rum. Hon blundade och låtsades att han inte var död. Det funkade ett tag. Men sedan kom verkligheten i fatt henne.
Undrar om rummet återigen skulle fyllas med liv ? Undra om Kristian skulle nappa på hennes förslag? Det hade låtit underligt först. Hon hade mest sagt det för att han skulle neka hennes förslag att låna honom pengarna, men ju mer hon funderade ju riktigare kändes det. Hon ville få reda på mer om hans relation med Alexander. Detta kändes som ett rätt sätt.
Rakt framför henne stod Alexanders skrivbord och ovanför den hängde hans anslagstavla. Hennes blick fastnade på Alexanders önskelista från förra julen. Som skulle bli deras sista, men det var också den första på många år de firat tillsammans. Förra julen hade han nämligen fått permission från behandlingshemmet.
Alexanders Önskelista
1. Bättre och snabbare dator
2. Plasma TV
3.Iphone
4. Elgitarr med förstärkare
Till en början en rätt alldaglig önskelista för en tjugoåring.
Men efter de första punkterna hade han tydligen gjort en paus, tänkt till och blivit känslosam för att fortsätta med:
4. Vara drogfri
5. Klara mig utan gänget.
6. Bli tillsammans med Suss igen :)
Hon tog önskelistan i handen tänkte på deras sista jul tillsammans. Mindes lukten från de lackade julklapparna, de knäckta nötterna, de brända mandlarna och det dignande julbordet. Hur perfekt den hade blivit och hur operfekt det hade blivit därefter.
Tårarna faller från hennes kinder som dropparna rinner från stearinljuset i Disneys julprogram.
Hon såg sig omkring. Hans gitarr ovanför sängen. Planschen på Iron Maiden. Datorn. TVn.
La hon sig ner på kudden kunde hon t.o.m. känna hans lukt. Han kändes alltid mest närvarande i sitt rum. Hon blundade och låtsades att han inte var död. Det funkade ett tag. Men sedan kom verkligheten i fatt henne.
Undrar om rummet återigen skulle fyllas med liv ? Undra om Kristian skulle nappa på hennes förslag? Det hade låtit underligt först. Hon hade mest sagt det för att han skulle neka hennes förslag att låna honom pengarna, men ju mer hon funderade ju riktigare kändes det. Hon ville få reda på mer om hans relation med Alexander. Detta kändes som ett rätt sätt.
Rakt framför henne stod Alexanders skrivbord och ovanför den hängde hans anslagstavla. Hennes blick fastnade på Alexanders önskelista från förra julen. Som skulle bli deras sista, men det var också den första på många år de firat tillsammans. Förra julen hade han nämligen fått permission från behandlingshemmet.
Alexanders Önskelista
1. Bättre och snabbare dator
2. Plasma TV
3.Iphone
4. Elgitarr med förstärkare
Till en början en rätt alldaglig önskelista för en tjugoåring.
Men efter de första punkterna hade han tydligen gjort en paus, tänkt till och blivit känslosam för att fortsätta med:
4. Vara drogfri
5. Klara mig utan gänget.
6. Bli tillsammans med Suss igen :)
Hon tog önskelistan i handen tänkte på deras sista jul tillsammans. Mindes lukten från de lackade julklapparna, de knäckta nötterna, de brända mandlarna och det dignande julbordet. Hur perfekt den hade blivit och hur operfekt det hade blivit därefter.
Tårarna faller från hennes kinder som dropparna rinner från stearinljuset i Disneys julprogram.
fredag 23 oktober 2009
23 oktober - Att vara vuxen
Millo satt i sin metallic röda Hummer H3x utanför Rizz´s lägenhet i Biskopsgården. Försökte ratta in Bandit Rock på radion. Han skulle plocka upp Rizz för att tillsammans med honom genomföra dagens arbetsuppgifter. Snacka med en lastbilschaffis som smugglade sprit, hota en restaurangägare som inte betalade beskydd, leta reda på den där Kristian, var hann nu satt och tryckte. Och så fick han inte glömma mötet med Dragan. Just det, det var viktigt. Det var därför han behövde Rizz.
Rizz, den omåttligt muskulöse negern, kunde skrämma slag på vem som helst. Det var bra att ha med Rizz på förhandlingsmötet med Dragan.
Märkligt, Rizz hade varit sjuk igår, tänkte Millo, men idag lät han hur pigg som helst t.o.m. piggare än vanligt. En av hans tipsare hade dessutom sett Rizz sent igår på bio med sin fru ??
Vad hade han för sig egentligen. Skulle han inte våga lita mer på Rizz ??
Millo(eller Mikhail Milosevic som han egentligen hette, när han som femtonåring kom till Sverige) hade haft en snabb uppväxt. Han hade lärt sig den hårda vägen att man inte skulle lita på någon. Fadern hade blivit dödad i kriget i Bosnien. I samband med massakern i Srebrenica. Millo hade varit tvungen att ta hand om sin mor och sina tre systrar. Den äldsta systern, Lidia, hade blivit våldtagen och kidnappad av den ryska trafficing-maffian . Efter två år i flyktingläger lyckades Millo, genom hot och mutor få resten av familjen till Sverige.
I Sverige gifte modern snart om sig med en annan Bosnier som förlorat sin hustru. Den nya mannen visade sig har stora post traumatiska problem från kriget. Han misshandlade Millo dagligen. En gång skulle hans mor gå emellan och då slog han till henne också. Då rann det över för Millo som högg ner mannen med en Bowie-kniv. Därefter for han ut och in på olika ungdomsvårdsanläggningar tills han som 22-åring hamnade i ett riktigt fängelse. Vilken bra skola det hade varit. Han hade suttit där i tre år och skaffat sig alla möjliga kontakter. Lärt sig nya trick. När han blivit utsläppt hade han bestämt sig för att aldrig hamna där igen. I Millo´s värld betydde det inte att han skulle sluta med brottslighet, utan att han inte tänkte åka fast nån mer gång.
I Bosnien hade han märkt att man kunde komma långt om man var ansedd att vara en känslokall galning som var beredd att göra vad som helst. Han hade märk att hot och våld ledde till makt. Millo gillade makt. Så han hade fortsatt i samma spår i Sverige. Gjort det enda han kunde. Hotat, mutat och misshandlat. Vid ett par enstaka tillfällen även dödat. Det funkade även i Sverige och han hade fått makt och respekt.
Han hade lyckats bra, tyckte han. På mindre än fem år hade han byggt upp en bra organisation med lojala medlemmar. Tjänade bra med pengar. Så bra att det tydligen gjorde t.o.m den allsmäktige Dragan nervös, eftersom han kallat till ett möte. Millo log. Han var på G uppåt. Han skulle bli störst.
Där kommer han ju. Rizz. Fan vilka muskler han har, konstaterar Millo med ett snett leende, när han ser Rizz´s svarta muskelmassa nästan spränga t-shirten och skinnjackan. Rizz verkar glad. Han liksom studsar fram. Det var inte likt Rizz. Millo hoppar ur Hummern. Slänger surt bilnycklarna till Rizz.
- Du kör. säger han kort.
- OK, säger Rizz, och hoppar in på förarsidan. Rättar till sättet och gasar igång för ytterligare en dag på jobbet.
Rizz, den omåttligt muskulöse negern, kunde skrämma slag på vem som helst. Det var bra att ha med Rizz på förhandlingsmötet med Dragan.
Märkligt, Rizz hade varit sjuk igår, tänkte Millo, men idag lät han hur pigg som helst t.o.m. piggare än vanligt. En av hans tipsare hade dessutom sett Rizz sent igår på bio med sin fru ??
Vad hade han för sig egentligen. Skulle han inte våga lita mer på Rizz ??
Millo(eller Mikhail Milosevic som han egentligen hette, när han som femtonåring kom till Sverige) hade haft en snabb uppväxt. Han hade lärt sig den hårda vägen att man inte skulle lita på någon. Fadern hade blivit dödad i kriget i Bosnien. I samband med massakern i Srebrenica. Millo hade varit tvungen att ta hand om sin mor och sina tre systrar. Den äldsta systern, Lidia, hade blivit våldtagen och kidnappad av den ryska trafficing-maffian . Efter två år i flyktingläger lyckades Millo, genom hot och mutor få resten av familjen till Sverige.
I Sverige gifte modern snart om sig med en annan Bosnier som förlorat sin hustru. Den nya mannen visade sig har stora post traumatiska problem från kriget. Han misshandlade Millo dagligen. En gång skulle hans mor gå emellan och då slog han till henne också. Då rann det över för Millo som högg ner mannen med en Bowie-kniv. Därefter for han ut och in på olika ungdomsvårdsanläggningar tills han som 22-åring hamnade i ett riktigt fängelse. Vilken bra skola det hade varit. Han hade suttit där i tre år och skaffat sig alla möjliga kontakter. Lärt sig nya trick. När han blivit utsläppt hade han bestämt sig för att aldrig hamna där igen. I Millo´s värld betydde det inte att han skulle sluta med brottslighet, utan att han inte tänkte åka fast nån mer gång.
I Bosnien hade han märkt att man kunde komma långt om man var ansedd att vara en känslokall galning som var beredd att göra vad som helst. Han hade märk att hot och våld ledde till makt. Millo gillade makt. Så han hade fortsatt i samma spår i Sverige. Gjort det enda han kunde. Hotat, mutat och misshandlat. Vid ett par enstaka tillfällen även dödat. Det funkade även i Sverige och han hade fått makt och respekt.
Han hade lyckats bra, tyckte han. På mindre än fem år hade han byggt upp en bra organisation med lojala medlemmar. Tjänade bra med pengar. Så bra att det tydligen gjorde t.o.m den allsmäktige Dragan nervös, eftersom han kallat till ett möte. Millo log. Han var på G uppåt. Han skulle bli störst.
Där kommer han ju. Rizz. Fan vilka muskler han har, konstaterar Millo med ett snett leende, när han ser Rizz´s svarta muskelmassa nästan spränga t-shirten och skinnjackan. Rizz verkar glad. Han liksom studsar fram. Det var inte likt Rizz. Millo hoppar ur Hummern. Slänger surt bilnycklarna till Rizz.
- Du kör. säger han kort.
- OK, säger Rizz, och hoppar in på förarsidan. Rättar till sättet och gasar igång för ytterligare en dag på jobbet.
torsdag 22 oktober 2009
22 oktober - Att fuska
Göteborgs f.d fastighetskung Maximilian Översjö hade aldrig fuskat. Inte ens i Monopol när han var liten. Maximilian hade varit företagare i hela sitt liv. Börjat med en liten byggfirma och jobbat sig vidare till allt större projekt. Fortsatt med att bygga och äga egna fastigheter. Han var rik och han hade jobbat hårt för det. Alltid varit ärlig i affärer. Alltid betalat skatt. Han vågade inte räkna efter hur mycket.
Ärlig och ärlig, förresten. Fakturan för ombyggnaden av köket i 10 miljoners villan på Särö hade hamnat som byggnadskostnader i ett stort husbygge på Hisingen, en och annan konferensresa hade väl egentligen varit golf- eller jaktresa och all representation hade väl inte alltid varit med affärskontakter. Så gjorde väl alla företagare.
Men detta var ju absurt. Nu var han uthängd i press och media som en av de största skattefuskarna i Göteborgs historia. Strax efter skalbolagskungen.
Han hade vid sextio års ålder avyttrat sitt fastighetsbolag för ungefär 500 miljoner kronor. Köpare hade varit statliga Vasakronan. Efter vissa skatte- och bolagstekniska turer hade hela vinsten hamnat i ett bolag på Cayman Island, Västindien. Allt enligt konstens alla regler hade hans advokater och skattekonsulter sagt honom.
Men nu, efter en skattegranskning och efter en husrannsakan av ekobrottsmyndigheten hade de ansett att han undanhållit 100 miljoner i skatt och därtill ungefär lika mycket i skattetillägg. Tillråga på allt var han också misstänkt för bokföringsbrott och riskerade näringsförbud.
De jävla blodiglarna, vampyrer, jordens avskum !!! Han hade hittat på många saker att kalla dem medan han gick omkring på sitt kontor och knöt sina händer i ilska. Visste de egentligen hur mycket skatt han betalt under sina år som företagare??!!
Skattejuristerna och advokaterna hade sagt honom att han med stor säkerhet skulle vinna i rätten och inte hade något att oroa sig för. Kunde de säga !!! De tjänade ju för fan miljoner på processen och även om han fick rätt i sak så var han stämplad för all framtid i Göteborgs affärsliv.
Men Maximilian visste bättre. Han var rejält orolig. För ibland de papper som Ekobrott fått med sig fanns en handling som han inte visat sina rådgivare. Hittade de den skulle 200 miljoner vara billigt. Hur mycket var hans liv värt egentligen ?
Han måste bara få tag på det där pappret. Så han ringde den enda personen han visste kunde fixa problemet. En som hjälpt honom tidigare. Han hade köpt ett oanvänt kontantabonnemang och till den en billig telefon som han kunde slänga efter samtalet.
Det nummer han slog hade han i huvudet. Han hade aldrig vågat skriva ner det. Även om han bara använt det två gånger tidigare kunde han det utantill. Tre signaler gick fram utan svar. Till slut:
- Dragan, svarade en grov basröst.
Ärlig och ärlig, förresten. Fakturan för ombyggnaden av köket i 10 miljoners villan på Särö hade hamnat som byggnadskostnader i ett stort husbygge på Hisingen, en och annan konferensresa hade väl egentligen varit golf- eller jaktresa och all representation hade väl inte alltid varit med affärskontakter. Så gjorde väl alla företagare.
Men detta var ju absurt. Nu var han uthängd i press och media som en av de största skattefuskarna i Göteborgs historia. Strax efter skalbolagskungen.
Han hade vid sextio års ålder avyttrat sitt fastighetsbolag för ungefär 500 miljoner kronor. Köpare hade varit statliga Vasakronan. Efter vissa skatte- och bolagstekniska turer hade hela vinsten hamnat i ett bolag på Cayman Island, Västindien. Allt enligt konstens alla regler hade hans advokater och skattekonsulter sagt honom.
Men nu, efter en skattegranskning och efter en husrannsakan av ekobrottsmyndigheten hade de ansett att han undanhållit 100 miljoner i skatt och därtill ungefär lika mycket i skattetillägg. Tillråga på allt var han också misstänkt för bokföringsbrott och riskerade näringsförbud.
De jävla blodiglarna, vampyrer, jordens avskum !!! Han hade hittat på många saker att kalla dem medan han gick omkring på sitt kontor och knöt sina händer i ilska. Visste de egentligen hur mycket skatt han betalt under sina år som företagare??!!
Skattejuristerna och advokaterna hade sagt honom att han med stor säkerhet skulle vinna i rätten och inte hade något att oroa sig för. Kunde de säga !!! De tjänade ju för fan miljoner på processen och även om han fick rätt i sak så var han stämplad för all framtid i Göteborgs affärsliv.
Men Maximilian visste bättre. Han var rejält orolig. För ibland de papper som Ekobrott fått med sig fanns en handling som han inte visat sina rådgivare. Hittade de den skulle 200 miljoner vara billigt. Hur mycket var hans liv värt egentligen ?
Han måste bara få tag på det där pappret. Så han ringde den enda personen han visste kunde fixa problemet. En som hjälpt honom tidigare. Han hade köpt ett oanvänt kontantabonnemang och till den en billig telefon som han kunde slänga efter samtalet.
Det nummer han slog hade han i huvudet. Han hade aldrig vågat skriva ner det. Även om han bara använt det två gånger tidigare kunde han det utantill. Tre signaler gick fram utan svar. Till slut:
- Dragan, svarade en grov basröst.
onsdag 21 oktober 2009
21 oktober - En ovanlig dag
Rizz satt och filosoferade på den nötta träbänken. Han insöp atmosfären. Han såg korsfästelsen framme vid altaret. Blodet rann från håret, bröstet och händerna på jesusbilden. Stämningen var tyst och lugn. Rizz var lugn. Han var tillfreds med livet. När han var det blev han alltid lite andligare, nästan troende. Troende på ett högre väsen. Han gillade det lugn kyrkans rum gav honom.
Vilken ovanlig dag det hade varit! Han hade inte misshandlat eller hotat någon på hela dagen.
När han i skimret från de tidiga solstrålarna legat i sin säng och haft ångest över att stiga upp vände sig helt plötslig hans sambo om. Tog honom i sin famn. Kysste honom på ögonlocken, på munnen, på bröstet och fortsatte ner mot naveln, smekte honom med ivriga fingrar. När hände det sist? Är jag i himmelriket? Han mindes inte när de älskat senast och sist hon tagit initiativ till sex måste varit flera år sedan. Före barnen.
De hade älskat i lugnt tempo. Bägge hade hunnit med, utan att tvillingarna hade vaknat. Det tillhörde inte vanligheterna.
När de var klara hade de gosat och fortsatt prata, så som de bara gjort när de var riktigt nyförälskade.
Efteråt hade Rizz ringt sig sjuk till Millo.
- Fan, mannen. Jag behöver ju dig idag. Vid mötet med Dragan. Jag behöver någon stor och stark.
- Du får ta någon annan, eller ställa in, hostljög han för Millo. Han som aldrig brukade ljuga.
Efter hans fejkade sjukskrivning hade de älska en gång till innan tvillingarna slog upp sina bruna ögon och pockade på sin mors uppmärksamhet. Två gånger på samma dag. Det hade nog aldrig hänt.
Han hade inte gått ut eller gjort något annat, verkligen varit den sjukling han utgett sig för. Bara stannat hemma med Angelica och barnen. När hände det sist ??
På kvällen hade de lagat middag ihop, lämnat pojkarna hos Angelicas mor, ätit, druckit, pratat. Fördjupat sig i varandra. När det ätit klart gick de på bio, en fransk film, ingen action precis, men han hade låtit henne välja.
Efter att han kysst henne godnatt på hennes ljusbruna panna och sett sönerna somna intill sin mor, hade han passat på att gå ner till kyrkan. Få lite egen tid till reflektion. Han satt och tummade på den lilla vita keramik duvan han hittat på marken innanför grinden.
Han tänkte han skulle ge den till Angelica i gåva, som tack för en ovanlig dag. Varför var inte alla dagar så här ?
Vilken ovanlig dag det hade varit! Han hade inte misshandlat eller hotat någon på hela dagen.
När han i skimret från de tidiga solstrålarna legat i sin säng och haft ångest över att stiga upp vände sig helt plötslig hans sambo om. Tog honom i sin famn. Kysste honom på ögonlocken, på munnen, på bröstet och fortsatte ner mot naveln, smekte honom med ivriga fingrar. När hände det sist? Är jag i himmelriket? Han mindes inte när de älskat senast och sist hon tagit initiativ till sex måste varit flera år sedan. Före barnen.
De hade älskat i lugnt tempo. Bägge hade hunnit med, utan att tvillingarna hade vaknat. Det tillhörde inte vanligheterna.
När de var klara hade de gosat och fortsatt prata, så som de bara gjort när de var riktigt nyförälskade.
Efteråt hade Rizz ringt sig sjuk till Millo.
- Fan, mannen. Jag behöver ju dig idag. Vid mötet med Dragan. Jag behöver någon stor och stark.
- Du får ta någon annan, eller ställa in, hostljög han för Millo. Han som aldrig brukade ljuga.
Efter hans fejkade sjukskrivning hade de älska en gång till innan tvillingarna slog upp sina bruna ögon och pockade på sin mors uppmärksamhet. Två gånger på samma dag. Det hade nog aldrig hänt.
Han hade inte gått ut eller gjort något annat, verkligen varit den sjukling han utgett sig för. Bara stannat hemma med Angelica och barnen. När hände det sist ??
På kvällen hade de lagat middag ihop, lämnat pojkarna hos Angelicas mor, ätit, druckit, pratat. Fördjupat sig i varandra. När det ätit klart gick de på bio, en fransk film, ingen action precis, men han hade låtit henne välja.
Efter att han kysst henne godnatt på hennes ljusbruna panna och sett sönerna somna intill sin mor, hade han passat på att gå ner till kyrkan. Få lite egen tid till reflektion. Han satt och tummade på den lilla vita keramik duvan han hittat på marken innanför grinden.
Han tänkte han skulle ge den till Angelica i gåva, som tack för en ovanlig dag. Varför var inte alla dagar så här ?
tisdag 20 oktober 2009
20 oktober - Om superhjältekrafter
Den trashanksklädda bagladyn skramlar uppför Avenyn. Hon hade skitit i att sälja Faktum idag. Direkt när hon kommit ner från sin sovplats i parkeringshuset och kommit ut genom hissdörrarna i shoppingcentret hade hon sett att Burk-Kurt tagit hennes säljplats utanför Systemet. Den bästa sälja platsen i Nordstan. Det var ju hennes säljplats. Hon kollade sitt Faktum-ID: ERIKA, SÄLJARID: 453872, SÄLJPLATS: SYSTEMET; NORDSTAN. Ja det var hennes plats. Jävla Burk-Kurt.
Hade jag bara haft superstyrka hade jag lyft bort honom och kastat han i älven. Hon log. Superkrafter! Ja det vore inte dumt. Då hade nog mitt liv sett annorlunda ut, tänkte hennes alkohol och piller domnade hjärna.
Hon drar in sin rostiga kundvagn från övergångsstället vid Engelbrektsgatan eftersom hon inte hann över innan gubben blinkade rött. I kundvagnen låg hela hennes liv. Fördelat i små färgglada plastpåsar. Så hon var försiktig med vagnen. ICA, Maxi, Konsum COOP, NK mfl. Alla stans butiker var nog representerade. Efter nästa gröna gubbe hinner hon över. Hon kollar efter tomburkar i sopkorgarna utanför korvkiosken i korsningen. Har Burk-Kurt tagit min Faktum-plats så skall jag minsann ta hans burkar, var planen för dagen. Förutom den eviga planen att få tag på något att dricka, förstås. I den vänstra papperskorgen hittar hon en halväten korv med bröd, som någon gnällig unge slängt för att han inte gillade senap och ketchup. Men det gör Erika. Hon slukar den glupskt i en tugga.
Hade man haft superkrafter hade man kunnat flyga omkring mellan skräpkorgarna och suga upp burkarna med sin magnet-stråle, konstaterar hon belåtet. Det hade gått hyperfort.
Framme vid Evas Palays stannar hon till och kikar in i Cafeéts stora panoramafönster.
De där två var ett underligt par, tycker Erika, när hon längst ut mot fönstret ser en ung invandrarkille i svart skinnväst och svart luvjacka, sitta och ta en kopp kaffe med blond kortklippt äldre kvinna i blommig kappa. Hon måste vara dubbelt så gammal som honom.
Grabben!! Hitta dig någon i din egen ålder, mimar hon genom fönstret.
Men de där inne märker henne inte. Man skulle haft superhörsel. Då hade man hört vad de sa till varandra, funderar Erika vidare. Hon kan inte riktigt släppa superhjältetanken.
När hon kollar lite noggrannare ser hon att killen har ett bandage runt högra ringfingret. Undra vad har han gjort där ? Klämt sig i en bildörr ?
Ha ha, det hade inte kunnat skada honom om han varit osårbar som jag.
Helt plötsligt tittar den långhåriga grabben med uppspärrade ögon på den blonda kvinnan. Hon säger något igen. Tydligen gillar inte killen det han hör, för han reser sig hastigt, rycker till sig mobiltelefonen som ligger mellan dem, säger något som svar och går mot dörren.
Erika lyfter sina Walkman-hörlurar över sin gröna toppluva (Hon har inte riktigt tagit till sig den digitala revolutionen med mp3-spelare. Hon litar mer på sina gamla kassettband, som ligger i hennes blå Coop-påse)
När ynglingen öppnar cafédörren hör hon den blonda damen ropa:
”Hör av dig”
Erika sätter tillbaka sina hörlurar och fortsätter nynnandes sin väg mot Götaplatsen, utan att ta vidare notis av det omaka paret. Nu är hon Batman och kundvagnen är hennes Batmobil.
Hon ser inte att killen hoppar in i en väntande VW Golf GTI som med en rivstart kör ner mot Heden. Inte märker hon heller att den övergivna kvinnan tar en sorgsen klunk ur sin kaffekopp.
Hade jag bara haft superstyrka hade jag lyft bort honom och kastat han i älven. Hon log. Superkrafter! Ja det vore inte dumt. Då hade nog mitt liv sett annorlunda ut, tänkte hennes alkohol och piller domnade hjärna.
Hon drar in sin rostiga kundvagn från övergångsstället vid Engelbrektsgatan eftersom hon inte hann över innan gubben blinkade rött. I kundvagnen låg hela hennes liv. Fördelat i små färgglada plastpåsar. Så hon var försiktig med vagnen. ICA, Maxi, Konsum COOP, NK mfl. Alla stans butiker var nog representerade. Efter nästa gröna gubbe hinner hon över. Hon kollar efter tomburkar i sopkorgarna utanför korvkiosken i korsningen. Har Burk-Kurt tagit min Faktum-plats så skall jag minsann ta hans burkar, var planen för dagen. Förutom den eviga planen att få tag på något att dricka, förstås. I den vänstra papperskorgen hittar hon en halväten korv med bröd, som någon gnällig unge slängt för att han inte gillade senap och ketchup. Men det gör Erika. Hon slukar den glupskt i en tugga.
Hade man haft superkrafter hade man kunnat flyga omkring mellan skräpkorgarna och suga upp burkarna med sin magnet-stråle, konstaterar hon belåtet. Det hade gått hyperfort.
Framme vid Evas Palays stannar hon till och kikar in i Cafeéts stora panoramafönster.
De där två var ett underligt par, tycker Erika, när hon längst ut mot fönstret ser en ung invandrarkille i svart skinnväst och svart luvjacka, sitta och ta en kopp kaffe med blond kortklippt äldre kvinna i blommig kappa. Hon måste vara dubbelt så gammal som honom.
Grabben!! Hitta dig någon i din egen ålder, mimar hon genom fönstret.
Men de där inne märker henne inte. Man skulle haft superhörsel. Då hade man hört vad de sa till varandra, funderar Erika vidare. Hon kan inte riktigt släppa superhjältetanken.
När hon kollar lite noggrannare ser hon att killen har ett bandage runt högra ringfingret. Undra vad har han gjort där ? Klämt sig i en bildörr ?
Ha ha, det hade inte kunnat skada honom om han varit osårbar som jag.
Helt plötsligt tittar den långhåriga grabben med uppspärrade ögon på den blonda kvinnan. Hon säger något igen. Tydligen gillar inte killen det han hör, för han reser sig hastigt, rycker till sig mobiltelefonen som ligger mellan dem, säger något som svar och går mot dörren.
Erika lyfter sina Walkman-hörlurar över sin gröna toppluva (Hon har inte riktigt tagit till sig den digitala revolutionen med mp3-spelare. Hon litar mer på sina gamla kassettband, som ligger i hennes blå Coop-påse)
När ynglingen öppnar cafédörren hör hon den blonda damen ropa:
”Hör av dig”
Erika sätter tillbaka sina hörlurar och fortsätter nynnandes sin väg mot Götaplatsen, utan att ta vidare notis av det omaka paret. Nu är hon Batman och kundvagnen är hennes Batmobil.
Hon ser inte att killen hoppar in i en väntande VW Golf GTI som med en rivstart kör ner mot Heden. Inte märker hon heller att den övergivna kvinnan tar en sorgsen klunk ur sin kaffekopp.
måndag 19 oktober 2009
19 Oktober - Att växa
Med en frustrerad spark öppnade han den tunna kontorsdörren med sin vänsterfot. Bägge hans händerna var upptagna med två överfulla kassar med a4-pärmar. På väg in genom dörren växte hans irritation ytterligare. Att de aldrig kan få min namnskylt att hänga rakt, tänkte han.
”Johan Sigurdsson,1:te byråintendent Ekobrottsmyndigheten” Hur svårt kan det vara? Han hade ju för fasen jobbat på avdelningen i två år. Men skylten var fortfarande inte rätt iskruvad!!
Framme vid den björklaminerade bordskivan satte han ner pappkassarna och satte sig med en suck i sin vita IKEA- kontorsstol. Allt omkring honom verkade växa. Hans inkorg växte. Hans Att göra låda växte också. För att inte tala om Brådskande mapparna. Det enda som inte växte var hans utkorg och hans bankkonto.
Med ett litet gnisslande drog han ut den nedre skrivbordslådan. Tog fram veckans V75-program.
Rita Broline i avdelning 4 och Vanilla Dream i avdelning 5 verkade vara klara spikar, fastslog han, efter fem minuters bläddrande. Denna veckan var han säker på en vinst rad. Förra månaden hade han spelat bort ungefär hundratusen och bara vunnit tjugofem, trodde han. Men då var det ju inte bara på V75, utan han hade även hunnit med ett par vändor på Casino Cosmopol. Hans skulder växte också, lavinartat. Vann han inte snart skulle han bli tvungen att förnedra sig genom att åter en gång tvingas låna av Dragan. Han hatade det. Han hatade att någon skulle ha en hållhake på honom.
En annan sak som också växte var hans ångest över sitt och Majas förhållande. Han visste att det var på väg att gå åt helvete med deras relation. Men ingen verkade intresserad av att få det att fungera. I varje fall inte Maja.
Men hur fan skulle han kunna berätta. Han hade funderat över det länge utan att komma till någon lösning. Hur han skulle kunna berätta för henne att han såg hennes son dö? Att han visste hur. Att han visste när och att han visste var han hade dödats. Att han var där. Han skulle aldrig kunna berätta något av det !
”Johan Sigurdsson,1:te byråintendent Ekobrottsmyndigheten” Hur svårt kan det vara? Han hade ju för fasen jobbat på avdelningen i två år. Men skylten var fortfarande inte rätt iskruvad!!
Framme vid den björklaminerade bordskivan satte han ner pappkassarna och satte sig med en suck i sin vita IKEA- kontorsstol. Allt omkring honom verkade växa. Hans inkorg växte. Hans Att göra låda växte också. För att inte tala om Brådskande mapparna. Det enda som inte växte var hans utkorg och hans bankkonto.
Med ett litet gnisslande drog han ut den nedre skrivbordslådan. Tog fram veckans V75-program.
Rita Broline i avdelning 4 och Vanilla Dream i avdelning 5 verkade vara klara spikar, fastslog han, efter fem minuters bläddrande. Denna veckan var han säker på en vinst rad. Förra månaden hade han spelat bort ungefär hundratusen och bara vunnit tjugofem, trodde han. Men då var det ju inte bara på V75, utan han hade även hunnit med ett par vändor på Casino Cosmopol. Hans skulder växte också, lavinartat. Vann han inte snart skulle han bli tvungen att förnedra sig genom att åter en gång tvingas låna av Dragan. Han hatade det. Han hatade att någon skulle ha en hållhake på honom.
En annan sak som också växte var hans ångest över sitt och Majas förhållande. Han visste att det var på väg att gå åt helvete med deras relation. Men ingen verkade intresserad av att få det att fungera. I varje fall inte Maja.
Men hur fan skulle han kunna berätta. Han hade funderat över det länge utan att komma till någon lösning. Hur han skulle kunna berätta för henne att han såg hennes son dö? Att han visste hur. Att han visste när och att han visste var han hade dödats. Att han var där. Han skulle aldrig kunna berätta något av det !
söndag 18 oktober 2009
18 Oktober - Att snubbla
Att snubbla
Maja satte den avlånga nyckeln i rattlåset. La i neutralläge och tryckte på bromsen. Sakta vred hon bilnyckeln åt höger. Bilen hostade igång. Men hon backade inte ut ur parkeringsfickan direkt.
Fundersamt lutade hon huvudet mot nackstödet. Vilket märkligt samtal!
Den yngre killen i andra änden av telefonlinjen hade först verkat orolig, sedan förbannad. Men till slut lättad, när hon berättat var hon befann sig och var hon hittat telefonen. Han hade verkat angelägen att få Ericsson-mobilen tillbaka snabbt. Men hon kunde inte träffa honom förrän imorgon. Hon hade för mycket pluggande att göra ikväll.
Men det var egentligen inte bara telefonsamtalet som förbryllade henne. Utan det var telefonens adressbok. När hon avslutat samtalet hade hon av misstag kommit åt knappen för adressboken. Och där, inte överst, men som tredje namn under Ahmed stod det ”Acke”. Namnet glödde på displayen. ACKE ???!!! Hennes son. Hon hade känt igen telefonnumret. Det var definitivt hans. Hon visste att hennes Alexander kallades Acke av sina vänner. Vad gjorde hans nummer i denna telefonen ? Vad hade ägaren och hennes son haft ihop ?
Medan hon satt där och funderade körde en taxi från Taxi Göteborg fram jämte hennes Citroen Gran Picasso. Den mörkhyade chauffören steg ur och öppnade passagerardörren. Ut steg en äldre dam, som med stapplande steg, lutandes mot en rollator, hasade sig mot ingången till kyrkogården.
Förstrött tog hon upp telefonen igen. Cittrans motor brummade tyst på tomgång. Hon hade glömt att hon var på väg att lämna kyrkogården och köra mot kontoret i Gårda. Hon tryckte fram adressboken och bläddrade vidare för att se om det dök upp några andra namn hon kände igen.
Hon bläddrade ett bra tag. Inte några av namnen, varken smeknamn eller efternamn, kändes bekanta, ända till hon kom till S. Där blinkade namnet: Sigurdsson, Johan !!
Hennes Johan ?? Hon kände inte igen numret. Såg ut som om det gick till ett kontantkort. Det finns väl många som heter Sigurdsson i efternamn och Johan i förnamn. Trodde hon.
Men hon var nu ännu mer förbryllad. Kunde det vara hennes Johan ?? Och vad gjorde i så fall både hans och Alexanders nummer i en okänd ynglings mobila adressbok ??
Hon satte sina långsmala fingrar för ansiktet. Hennes rödmålade naglar gick som torpeder genom hennes korta, blonda hår när hon lutade pannan mot ratten.
Var det en hemlighet hon snubblat över ??
Maja satte den avlånga nyckeln i rattlåset. La i neutralläge och tryckte på bromsen. Sakta vred hon bilnyckeln åt höger. Bilen hostade igång. Men hon backade inte ut ur parkeringsfickan direkt.
Fundersamt lutade hon huvudet mot nackstödet. Vilket märkligt samtal!
Den yngre killen i andra änden av telefonlinjen hade först verkat orolig, sedan förbannad. Men till slut lättad, när hon berättat var hon befann sig och var hon hittat telefonen. Han hade verkat angelägen att få Ericsson-mobilen tillbaka snabbt. Men hon kunde inte träffa honom förrän imorgon. Hon hade för mycket pluggande att göra ikväll.
Men det var egentligen inte bara telefonsamtalet som förbryllade henne. Utan det var telefonens adressbok. När hon avslutat samtalet hade hon av misstag kommit åt knappen för adressboken. Och där, inte överst, men som tredje namn under Ahmed stod det ”Acke”. Namnet glödde på displayen. ACKE ???!!! Hennes son. Hon hade känt igen telefonnumret. Det var definitivt hans. Hon visste att hennes Alexander kallades Acke av sina vänner. Vad gjorde hans nummer i denna telefonen ? Vad hade ägaren och hennes son haft ihop ?
Medan hon satt där och funderade körde en taxi från Taxi Göteborg fram jämte hennes Citroen Gran Picasso. Den mörkhyade chauffören steg ur och öppnade passagerardörren. Ut steg en äldre dam, som med stapplande steg, lutandes mot en rollator, hasade sig mot ingången till kyrkogården.
Förstrött tog hon upp telefonen igen. Cittrans motor brummade tyst på tomgång. Hon hade glömt att hon var på väg att lämna kyrkogården och köra mot kontoret i Gårda. Hon tryckte fram adressboken och bläddrade vidare för att se om det dök upp några andra namn hon kände igen.
Hon bläddrade ett bra tag. Inte några av namnen, varken smeknamn eller efternamn, kändes bekanta, ända till hon kom till S. Där blinkade namnet: Sigurdsson, Johan !!
Hennes Johan ?? Hon kände inte igen numret. Såg ut som om det gick till ett kontantkort. Det finns väl många som heter Sigurdsson i efternamn och Johan i förnamn. Trodde hon.
Men hon var nu ännu mer förbryllad. Kunde det vara hennes Johan ?? Och vad gjorde i så fall både hans och Alexanders nummer i en okänd ynglings mobila adressbok ??
Hon satte sina långsmala fingrar för ansiktet. Hennes rödmålade naglar gick som torpeder genom hennes korta, blonda hår när hon lutade pannan mot ratten.
Var det en hemlighet hon snubblat över ??
lördag 17 oktober 2009
17 oktober - Respekt
Kristian låg i sin säng. Hela hans kropp värkte. Han visste inte vad som värkte mest. Handen förmodligen. Och ringfingret.Hur hade det gått så snett ?
- Du måste visa mer respekt, mannen. Hade Millo mässat. Hur skulle det se ut om varenda blatte på gatan inte visade oss respekt? Det skull bli kaos. Och kaos vill vi inte ha. Det stör affärerna. Eller hur Rizz ?”
Kristian såg inte att Rizz hade nickat. Men det gjorde han, samtidigt som han slog Kristian över njurarna med ett basebollträ. Kristian kunde bara skrika eftersom ha satt bunden back och fram på en köksstol i Millo´s högkvarter.
- Du måste ha koll på din brud. ”Fortsatte han”. Du kan inte låta henne sno kokset. Vet du vad det var värt? Ditt pucko.”
Kristian visste. Kristian förstod. Han måste fixa tillbaka kokset eller betala pengarna.500 lakan. Var skulle han få det ifrån?
Han låg i sin säng och ömkade sig själv. Han kände över pannan med sin friska hand. Bulan han fått i huvudet när han slog i gravstenen, när han hade fattat det felaktiga beslutet att gena över Östra-kyrkogården, var kvar. Nyansen hade gått från blått mot gult. Han tittade på förbandet runt ringfingret på höger hand.
Han mindes att Millo´s förhör hade avslutats när Rizz kom framtill honom med en trädgårdssax och innan han hunnit reagera, helt sonika klippt av honom ringfingret vid första knogen. Kristian mindes han skrikit tills han svimmade.
Han hade sedan vaknat, dumpad i trappuppgången till sina föräldrars lägenhet i Angered. Det sista han hörde var Millo som skrek. ”Du har en vecka på dig”
Telefonen. Va fan var telefonen? Tur att inte Millo fick reda på att han tappat den också. Då hade de nog inte nöjt sig med att bara klippa hans finger.
I telefonen fanns alla hans kontakter. Dealare, pundare, kunder, mutbara social sekreterare, ohederliga poliser, mfl. Han visste att det var farligt att ha allt sådan information på ett ställe. Men det var enkelt. Och han vakade över sin Sony/Ericsson som en hök. Det hade inte hjälpt. Nu var den borta.
På vägen in till sitt rum hade han snott åt sig sin syrras telefon. Han slog sig sitt egna nummer. Hörde flera signaler gå fram. Tur, ingen har hittat den. Nu var det bara att gå tillbaka samma väg han sprungit igår. Men helt plötsligt:
- Hallå ??? Hörde han i andra änden.
- Du måste visa mer respekt, mannen. Hade Millo mässat. Hur skulle det se ut om varenda blatte på gatan inte visade oss respekt? Det skull bli kaos. Och kaos vill vi inte ha. Det stör affärerna. Eller hur Rizz ?”
Kristian såg inte att Rizz hade nickat. Men det gjorde han, samtidigt som han slog Kristian över njurarna med ett basebollträ. Kristian kunde bara skrika eftersom ha satt bunden back och fram på en köksstol i Millo´s högkvarter.
- Du måste ha koll på din brud. ”Fortsatte han”. Du kan inte låta henne sno kokset. Vet du vad det var värt? Ditt pucko.”
Kristian visste. Kristian förstod. Han måste fixa tillbaka kokset eller betala pengarna.500 lakan. Var skulle han få det ifrån?
Han låg i sin säng och ömkade sig själv. Han kände över pannan med sin friska hand. Bulan han fått i huvudet när han slog i gravstenen, när han hade fattat det felaktiga beslutet att gena över Östra-kyrkogården, var kvar. Nyansen hade gått från blått mot gult. Han tittade på förbandet runt ringfingret på höger hand.
Han mindes att Millo´s förhör hade avslutats när Rizz kom framtill honom med en trädgårdssax och innan han hunnit reagera, helt sonika klippt av honom ringfingret vid första knogen. Kristian mindes han skrikit tills han svimmade.
Han hade sedan vaknat, dumpad i trappuppgången till sina föräldrars lägenhet i Angered. Det sista han hörde var Millo som skrek. ”Du har en vecka på dig”
Telefonen. Va fan var telefonen? Tur att inte Millo fick reda på att han tappat den också. Då hade de nog inte nöjt sig med att bara klippa hans finger.
I telefonen fanns alla hans kontakter. Dealare, pundare, kunder, mutbara social sekreterare, ohederliga poliser, mfl. Han visste att det var farligt att ha allt sådan information på ett ställe. Men det var enkelt. Och han vakade över sin Sony/Ericsson som en hök. Det hade inte hjälpt. Nu var den borta.
På vägen in till sitt rum hade han snott åt sig sin syrras telefon. Han slog sig sitt egna nummer. Hörde flera signaler gå fram. Tur, ingen har hittat den. Nu var det bara att gå tillbaka samma väg han sprungit igår. Men helt plötsligt:
- Hallå ??? Hörde han i andra änden.
fredag 16 oktober 2009
16 oktober - Att slå
Erika ville verkligen slå. Hela sitt liv hade hon velat bli en stjärna. Leva som de. Synas som de. Vara med bland de vackra folket i Saint Tropez.
Hon hade talangen. Det visste hon. Och hon hade utseendet. Det hade hon sett i ögonen hos de talangjägare och skivbolagsdirektörer som hon mött på sin väg.
Men frågan var: Var det verkligen värt det? Att slå igenom. Att bli berömd.
Så här i efterhand var det inte det. Inte när hon tänkte tillbaka på vad hon hade gjort för att få drömmen att gå i uppfyllelse.
Att stå på en scen och sjunga var väl inget. Det hade hon gjort hela sitt liv. Men att suga av en direktör för att få ett skivkontrakt var en helt annan grej. Men Erika hade gjort det med. Viljan att bli berömd var större än motviljan till att förnedra sig.
Skivkontrakt hade hon fått. En låt, en singel. Direktören hade promotat henne och hennes femton minuter i berömmelse hade kommit. Men det hade inte varit mycket mer än femton minuter.
Efter den första hade det kommit fler som ville snylta på hennes välvilja och hennes oförstånd.Hon hade varit populär i början. Kommit förbi köerna på Stockholms innekrogar. Varit med bland de vackra folket. Snortat kokain som alla andra. Men snart hade hon varit passé. Inga fler låtar slog. Skivbolagsdirektören tröttnade. Klubbägaren hittade nya offer. TV-producenten åkte till Karibien med ett nytt gäng tjejer i en ny dokusåpa.
Erika blev mer och mer dissillusionerad. Hon ville skrika: Men jag då? Vad skall hända med mig?
Hon tittade på folket som gick förbi henne mot Nordstan.
Fattade de hennes situation ? Fattade de vem hon var ? Hur hon kände ? Vad hon gått igenom ? Förmodligen inte. Förhoppningsvis inte. Hon lutade sig tillbaka på parkbänken nedanför Johanna.
”Undra var jag skall sova i natt ?” tänkte hon medan hon tömde vinpavan som hon hade gömd i en papperspåse.
Hon hade talangen. Det visste hon. Och hon hade utseendet. Det hade hon sett i ögonen hos de talangjägare och skivbolagsdirektörer som hon mött på sin väg.
Men frågan var: Var det verkligen värt det? Att slå igenom. Att bli berömd.
Så här i efterhand var det inte det. Inte när hon tänkte tillbaka på vad hon hade gjort för att få drömmen att gå i uppfyllelse.
Att stå på en scen och sjunga var väl inget. Det hade hon gjort hela sitt liv. Men att suga av en direktör för att få ett skivkontrakt var en helt annan grej. Men Erika hade gjort det med. Viljan att bli berömd var större än motviljan till att förnedra sig.
Skivkontrakt hade hon fått. En låt, en singel. Direktören hade promotat henne och hennes femton minuter i berömmelse hade kommit. Men det hade inte varit mycket mer än femton minuter.
Efter den första hade det kommit fler som ville snylta på hennes välvilja och hennes oförstånd.Hon hade varit populär i början. Kommit förbi köerna på Stockholms innekrogar. Varit med bland de vackra folket. Snortat kokain som alla andra. Men snart hade hon varit passé. Inga fler låtar slog. Skivbolagsdirektören tröttnade. Klubbägaren hittade nya offer. TV-producenten åkte till Karibien med ett nytt gäng tjejer i en ny dokusåpa.
Erika blev mer och mer dissillusionerad. Hon ville skrika: Men jag då? Vad skall hända med mig?
Hon tittade på folket som gick förbi henne mot Nordstan.
Fattade de hennes situation ? Fattade de vem hon var ? Hur hon kände ? Vad hon gått igenom ? Förmodligen inte. Förhoppningsvis inte. Hon lutade sig tillbaka på parkbänken nedanför Johanna.
”Undra var jag skall sova i natt ?” tänkte hon medan hon tömde vinpavan som hon hade gömd i en papperspåse.
torsdag 15 oktober 2009
15 Oktober - Att slå knut på sig själv
Vinterns första snö hade lagt sig som bomull över hela naturen. Allt såg rent ut. Renare än vad det skulle se ut framåt eftermiddagen. Då snön, som vanligt, skulle bli sotsvart av stadens avgaser och utsläpp. Ännu en gång parkerade hon framför muren. Stängde dörren försiktigt, precis som om hon inte ville väcka någon. Men på en kyrkogård kommer ingen att vakna oavsett hur mycket hon slår i dörrarna. Egentligen ville hon bara banka igen bildörren så hårt hon kunde. Helst så hårt att den kom ut på andra sidan.
Senaste dagarnas händelser hade gjort att hon kände att hon nästan varit tvungen att slå knut på sig själv. Johan hade kommit tillbaka och bönat på bara knän att ta honom tillbaka. Hon hade inte kunnat neka honom. Inte när han var så eländig. Men det var inte hon. Hon kände det som om hon sakta kvävdes ihop med honom. Hon gick längs den välkända grusgången.
För vilken gång var det nu? Hon mindes inte.Som vanligt tog hon sikte på eken som låg just vid den gången hon skulle svänga in på.
Kyrkan såg ut som ett jul-stilleben som hon brukade ställa upp med sin syster på jularna. Framme vid graven kände hon att något inte stämde. Det var något i bilden av graven som inte var rätt. Något saknades.
Hon satte sig på huk och tittade på texten på gravstenen:
”Till minne av vår son. Vi som älskade dig så”
Det var den vita duvan. Duvan saknades. Först blev hon förskräckt. Sedan arg. Sist orolig. Men sen kom hon på att hon aldrig hade gillat duvan. Hon kände i den tunna snön runt gravstenen. Rosorna som hon hade satt ditt sist hade vissnat. Röda blad låg blandade med vit snö. Hon reste sig igen och böjde sig framåt för att se bakom stenen. Några decimeter mot gravstenen för en äldre dam som hette Asta och som dött halvåret innan hennes son, såg hon en vit liten upphöjning. Hon tog upp duvan. Tittade på den. Rullade den mellan fingrarna. Plötsligt, helt oprovocerat, slänger hon den bort mot muren. Duvan flyger genom luften ungefär som den var levande. Kraften är inte tillräcklig för att hon skall komma över murkrönet. Den landar mjukt utan att gå sönder 30 meter längre bort. Hon låter den ligga.
Hon arrangerar de röda löven som formen av ett hjärta, tar bort roskvistarna och vasen. Just som hon skall resa sig ringer en mobiltelefon. Hon ser sig förvånad omkring. Det är inte hennes signal. Mitt på graven jämte hennes son ligger något svart under det vita lagret. Det svarta vibrerar. Hon ser att järnstaketet runt graven är böjt. Hon tar ett steg mot den ilskna signalen, böjer sig ner och tar upp telefonen.
- Hallå.
Senaste dagarnas händelser hade gjort att hon kände att hon nästan varit tvungen att slå knut på sig själv. Johan hade kommit tillbaka och bönat på bara knän att ta honom tillbaka. Hon hade inte kunnat neka honom. Inte när han var så eländig. Men det var inte hon. Hon kände det som om hon sakta kvävdes ihop med honom. Hon gick längs den välkända grusgången.
För vilken gång var det nu? Hon mindes inte.Som vanligt tog hon sikte på eken som låg just vid den gången hon skulle svänga in på.
Kyrkan såg ut som ett jul-stilleben som hon brukade ställa upp med sin syster på jularna. Framme vid graven kände hon att något inte stämde. Det var något i bilden av graven som inte var rätt. Något saknades.
Hon satte sig på huk och tittade på texten på gravstenen:
”Till minne av vår son. Vi som älskade dig så”
Det var den vita duvan. Duvan saknades. Först blev hon förskräckt. Sedan arg. Sist orolig. Men sen kom hon på att hon aldrig hade gillat duvan. Hon kände i den tunna snön runt gravstenen. Rosorna som hon hade satt ditt sist hade vissnat. Röda blad låg blandade med vit snö. Hon reste sig igen och böjde sig framåt för att se bakom stenen. Några decimeter mot gravstenen för en äldre dam som hette Asta och som dött halvåret innan hennes son, såg hon en vit liten upphöjning. Hon tog upp duvan. Tittade på den. Rullade den mellan fingrarna. Plötsligt, helt oprovocerat, slänger hon den bort mot muren. Duvan flyger genom luften ungefär som den var levande. Kraften är inte tillräcklig för att hon skall komma över murkrönet. Den landar mjukt utan att gå sönder 30 meter längre bort. Hon låter den ligga.
Hon arrangerar de röda löven som formen av ett hjärta, tar bort roskvistarna och vasen. Just som hon skall resa sig ringer en mobiltelefon. Hon ser sig förvånad omkring. Det är inte hennes signal. Mitt på graven jämte hennes son ligger något svart under det vita lagret. Det svarta vibrerar. Hon ser att järnstaketet runt graven är böjt. Hon tar ett steg mot den ilskna signalen, böjer sig ner och tar upp telefonen.
- Hallå.
14 oktober - Att slå av på takten
Han var tvungen att slå av på takten. Orkade inte förfölja henne längre. Hon var för snabb för honom. Hon hade inte hans tunga kroppshydda att bära på. Han stannade vid en gatukorsning. Lutade sig andfådd mot lyktstolpen. Lungorna drog in luft som om hade varit under vatten i 5 min. Diafragman rörde sig upp och ner som en blåsbälg i ett mindre järnverk.
"Hur skulle han orka ifatt henne?"
Han visste att om han inte fick tag på henne var allt förlorat. I gatlampans matta sken bestämde han sig. Han fick chansa på vart hon var på väg. Den enda möjlighet han hade var att ta en genväg för att hinna fram före henne. Han blev tvungen att välja. Förmodligen var hon på väg till sin bror som alltid beskyddade henne . För att hinna dit före var den enda vägen, som var snabbare, över Östra kyrkogården. Han förstod varför inte hon tagit den vägen. Kyrkogårdar är inte speciellt trevliga i månsken, speciellt inte Östra, men han hade inte mycket att välja på om han skulle komma ifatt och fick han inte tag i henne skulle hans liv vara stenkört.
Stålgrinden till kyrkogården gnisslade. Han tog ett försiktigt steg i gruset. ”Ta det lugnt. Här finns inget att vara rädd för. Du är ju för fan 25."
Han ökade på farten över gruset. Svängde snävt vid kurvan bakom en stor ek. Eken såg ut att frysa utan sina löv. På andra sidan eken hade kyrkvaktmästaren krattat ihop det som fallit ned från eken. Kristian kom för snabbt i kurvan och fick svänga tvärt för att inte snubbla över den våta lövhögen. I den hala sörjan fick hans sneakers inte riktigt fäste och han kom över mot gräset vid sidan av gången. Utan att riktigt inse det, var hans jakt på väg att ta slut. Hans knä slog emot en gravsten med en vit duva på och hastigheten gjorde att han började snubbla.
”Fuck”, hann han tänkta innan han föll raklång över granngravens låga stålstaket.
"Hur skulle han orka ifatt henne?"
Han visste att om han inte fick tag på henne var allt förlorat. I gatlampans matta sken bestämde han sig. Han fick chansa på vart hon var på väg. Den enda möjlighet han hade var att ta en genväg för att hinna fram före henne. Han blev tvungen att välja. Förmodligen var hon på väg till sin bror som alltid beskyddade henne . För att hinna dit före var den enda vägen, som var snabbare, över Östra kyrkogården. Han förstod varför inte hon tagit den vägen. Kyrkogårdar är inte speciellt trevliga i månsken, speciellt inte Östra, men han hade inte mycket att välja på om han skulle komma ifatt och fick han inte tag i henne skulle hans liv vara stenkört.
Stålgrinden till kyrkogården gnisslade. Han tog ett försiktigt steg i gruset. ”Ta det lugnt. Här finns inget att vara rädd för. Du är ju för fan 25."
Han ökade på farten över gruset. Svängde snävt vid kurvan bakom en stor ek. Eken såg ut att frysa utan sina löv. På andra sidan eken hade kyrkvaktmästaren krattat ihop det som fallit ned från eken. Kristian kom för snabbt i kurvan och fick svänga tvärt för att inte snubbla över den våta lövhögen. I den hala sörjan fick hans sneakers inte riktigt fäste och han kom över mot gräset vid sidan av gången. Utan att riktigt inse det, var hans jakt på väg att ta slut. Hans knä slog emot en gravsten med en vit duva på och hastigheten gjorde att han började snubbla.
”Fuck”, hann han tänkta innan han föll raklång över granngravens låga stålstaket.
13 oktober - Att slå ifrån sig
"Mitt liv är bra. Jag hade inte kunnat göra något annat eller något bättre av det. Eller ?
Jag gillar det precis som det är. Inget tjat och inget gnat. Bättre att leva ensam än att känna sig ensam tillsammans med någon. Jag har fått som jag vill. Ingen mer som säger vad jag skall göra och vad jag inte ska göra".
Långsamt tittade hon sig omkring. I ena hörnan, längs murkanten, växte en murgröna och i andra änden av den öppna ytan stod ett vintergrönt lärkträd med små avlånga kottar.
Hon tittade ner igen. Gravstenen lyste emot henne med sin evinnerliga guld text:
”TILL MINNE”
"Varför skulle han dö?" frågade hon sig, för kanske tiotusende gången.
Hon gick alltid till hans grav när hon var obeslutsam eller inte i samklang med sin omgivning.
”Nå, Hur skall jag göra ? frågade hon den tysta gråa massan .
På toppen av stenen satt en liten keramikduva, som hennes syster hade insisterat på att stenhuggaren skulle sätta dit. Maja hatade den egentligen. Den påminde henne om systerns perfektionism. Hon hatade sin syster också. Mest för att systern hade ett så välordnat liv. Allt i hennes liv blev alltid så perfekt. Det blev det aldrig för Maja. Just nu pluggade hon på komvux och hade precis lämnat Johan. Hon hade intalat sig att hon ville vara fri. Johan inskränkte på hennes friheten.
Stenen gav henne inget svar. Hopplöst skakade Maja på axlarna. Vände stenen ryggen och gick tillbaka över grusgången mot parkeringen. Med den kyliga november vinden isande i ansiktet intalade hon sig sitt egna mantra:
”Mitt liv är bra. Jag hade inte kunnat göra något annat för att få det bättre”
Jag gillar det precis som det är. Inget tjat och inget gnat. Bättre att leva ensam än att känna sig ensam tillsammans med någon. Jag har fått som jag vill. Ingen mer som säger vad jag skall göra och vad jag inte ska göra".
Långsamt tittade hon sig omkring. I ena hörnan, längs murkanten, växte en murgröna och i andra änden av den öppna ytan stod ett vintergrönt lärkträd med små avlånga kottar.
Hon tittade ner igen. Gravstenen lyste emot henne med sin evinnerliga guld text:
”TILL MINNE”
"Varför skulle han dö?" frågade hon sig, för kanske tiotusende gången.
Hon gick alltid till hans grav när hon var obeslutsam eller inte i samklang med sin omgivning.
”Nå, Hur skall jag göra ? frågade hon den tysta gråa massan .
På toppen av stenen satt en liten keramikduva, som hennes syster hade insisterat på att stenhuggaren skulle sätta dit. Maja hatade den egentligen. Den påminde henne om systerns perfektionism. Hon hatade sin syster också. Mest för att systern hade ett så välordnat liv. Allt i hennes liv blev alltid så perfekt. Det blev det aldrig för Maja. Just nu pluggade hon på komvux och hade precis lämnat Johan. Hon hade intalat sig att hon ville vara fri. Johan inskränkte på hennes friheten.
Stenen gav henne inget svar. Hopplöst skakade Maja på axlarna. Vände stenen ryggen och gick tillbaka över grusgången mot parkeringen. Med den kyliga november vinden isande i ansiktet intalade hon sig sitt egna mantra:
”Mitt liv är bra. Jag hade inte kunnat göra något annat för att få det bättre”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)