Han var tvungen att slå av på takten. Orkade inte förfölja henne längre. Hon var för snabb för honom. Hon hade inte hans tunga kroppshydda att bära på. Han stannade vid en gatukorsning. Lutade sig andfådd mot lyktstolpen. Lungorna drog in luft som om hade varit under vatten i 5 min. Diafragman rörde sig upp och ner som en blåsbälg i ett mindre järnverk.
"Hur skulle han orka ifatt henne?"
Han visste att om han inte fick tag på henne var allt förlorat. I gatlampans matta sken bestämde han sig. Han fick chansa på vart hon var på väg. Den enda möjlighet han hade var att ta en genväg för att hinna fram före henne. Han blev tvungen att välja. Förmodligen var hon på väg till sin bror som alltid beskyddade henne . För att hinna dit före var den enda vägen, som var snabbare, över Östra kyrkogården. Han förstod varför inte hon tagit den vägen. Kyrkogårdar är inte speciellt trevliga i månsken, speciellt inte Östra, men han hade inte mycket att välja på om han skulle komma ifatt och fick han inte tag i henne skulle hans liv vara stenkört.
Stålgrinden till kyrkogården gnisslade. Han tog ett försiktigt steg i gruset. ”Ta det lugnt. Här finns inget att vara rädd för. Du är ju för fan 25."
Han ökade på farten över gruset. Svängde snävt vid kurvan bakom en stor ek. Eken såg ut att frysa utan sina löv. På andra sidan eken hade kyrkvaktmästaren krattat ihop det som fallit ned från eken. Kristian kom för snabbt i kurvan och fick svänga tvärt för att inte snubbla över den våta lövhögen. I den hala sörjan fick hans sneakers inte riktigt fäste och han kom över mot gräset vid sidan av gången. Utan att riktigt inse det, var hans jakt på väg att ta slut. Hans knä slog emot en gravsten med en vit duva på och hastigheten gjorde att han började snubbla.
”Fuck”, hann han tänkta innan han föll raklång över granngravens låga stålstaket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar