söndag 18 oktober 2009

18 Oktober - Att snubbla

Att snubbla

Maja satte den avlånga nyckeln i rattlåset. La i neutralläge och tryckte på bromsen. Sakta vred hon bilnyckeln åt höger. Bilen hostade igång. Men hon backade inte ut ur parkeringsfickan direkt.
Fundersamt lutade hon huvudet mot nackstödet. Vilket märkligt samtal!
Den yngre killen i andra änden av telefonlinjen hade först verkat orolig, sedan förbannad. Men till slut lättad, när hon berättat var hon befann sig och var hon hittat telefonen. Han hade verkat angelägen att få Ericsson-mobilen tillbaka snabbt. Men hon kunde inte träffa honom förrän imorgon. Hon hade för mycket pluggande att göra ikväll.

Men det var egentligen inte bara telefonsamtalet som förbryllade henne. Utan det var telefonens adressbok. När hon avslutat samtalet hade hon av misstag kommit åt knappen för adressboken. Och där, inte överst, men som tredje namn under Ahmed stod det ”Acke”. Namnet glödde på displayen. ACKE ???!!! Hennes son. Hon hade känt igen telefonnumret. Det var definitivt hans. Hon visste att hennes Alexander kallades Acke av sina vänner. Vad gjorde hans nummer i denna telefonen ? Vad hade ägaren och hennes son haft ihop ?

Medan hon satt där och funderade körde en taxi från Taxi Göteborg fram jämte hennes Citroen Gran Picasso. Den mörkhyade chauffören steg ur och öppnade passagerardörren. Ut steg en äldre dam, som med stapplande steg, lutandes mot en rollator, hasade sig mot ingången till kyrkogården.

Förstrött tog hon upp telefonen igen. Cittrans motor brummade tyst på tomgång. Hon hade glömt att hon var på väg att lämna kyrkogården och köra mot kontoret i Gårda. Hon tryckte fram adressboken och bläddrade vidare för att se om det dök upp några andra namn hon kände igen.
Hon bläddrade ett bra tag. Inte några av namnen, varken smeknamn eller efternamn, kändes bekanta, ända till hon kom till S. Där blinkade namnet: Sigurdsson, Johan !!
Hennes Johan ?? Hon kände inte igen numret. Såg ut som om det gick till ett kontantkort. Det finns väl många som heter Sigurdsson i efternamn och Johan i förnamn. Trodde hon.
Men hon var nu ännu mer förbryllad. Kunde det vara hennes Johan ?? Och vad gjorde i så fall både hans och Alexanders nummer i en okänd ynglings mobila adressbok ??
Hon satte sina långsmala fingrar för ansiktet. Hennes rödmålade naglar gick som torpeder genom hennes korta, blonda hår när hon lutade pannan mot ratten.
Var det en hemlighet hon snubblat över ??

2 kommentarer:

marmoria sa...

Njaa... Det här tycker jag var litet osannolikt. Att hon gör en sådan grej av att han känner hennes son, att hon fortsätter kolla adressboken, tycka att hon är en hemlighet på spåren...

Anders sa...

Kanske lite osannolikt. Men det måste ju hända något!
Men jag ändrar lite på sista meningen så blir kanske mer trovärdigt.