Offer

Hon var onödigt vacker.

Jag såg rakt ner i hennes ögon. Hon grät inte. Stolta och stålgrå. Långsamt drog jag långsvärdet ur skidan. Ljudlöst och smidigt. Hästarna och regnet hade gjort marken lerig. Hon stod på knä på den enda gröna yta som syntes. Min rustning skramlade och skavde efter tre dagars torneringsspel. Svärdets egg skulle kunna klyva henne från huvudet till midjan. Jag vinglade till i modden

.

Jag mindes första gången jag såg henne. En blå klänning i ett gult rapsfält. Mina spanare hade signalerat fara. De markerade mot skogsbrynet där fem troll klev ut i det guldgula. De hade sett oss, hon hade sett oss. Jag beordrade halt.

"Vi klarar dem lätt, Lord Ice.", viskade min Seargent-at-arms och log med hela ansiktet genom visiret. Mina tjugofem riddare skramlade med sina lansar. Men jag visste, trollen jagade alltid i flock, minst tjugo. Resten av klanen lurade säkert bakom skogskullarna.

Trollen stannade när de såg oss. De verkade nästan glada, om nu troll kan visa glädje. Jakten på kvinnan avslutades halvhjärtat. En av dem kastade ett stenblock mot det springande blå tyget. Halvvägs byte bumlingen onaturligt riktning och landade tio meter bakom henne. Redan då borde jag anat, redan då borde jag dödat henne, men mina ögon kunde inte slita sig från det svarta håret, de smala höfterna och de änglalika rörelserna. Jag klev ner från min springare och hon snubblade rakt in i mina armar.

Folkmassans skränande fick tillbaka mig till verkligheten.

"Döda, döda, döda..." skanderade de.

Medan jag försökte återfå balansen i lervällingen sneglade jag upp mot Kungen. Undrade om mina ögon var bedjande, stolta eller bara tomma.

Hur länge skulle jag orka hålla upp långsvärdet i luften? Hade det gått en sekund, en timme eller ett helt liv?

Hon visste, jag visste och kungen visste. Skulle någon klara att döda henne var det jag. Hon hade stulit från mig, hon hade ljugit för mig och hon hade varit otrogen mot mig. Det borde varit lätt, men jag var mer ett offer än hon någonsin skulle kunna bli. Hon var hjärtat i mitt liv, syret i mina lungor, orsaken till att jag orkade gå upp varje morgon. Jag kunde inte döda modern till mina barn.

Kungen log mot oss eller så var det åt hela situationen. Hans guldklädda arm höjdes samtidigt som mitt svärd sänktes. Bakom mig hörde jag knektarna skramlande med armborsten. Hon väntade, jag väntade, alla väntade, men ingen visste på vad.

Jag satte mig på knä i leran. Fukten trängde in genom rustningen. Våra ansikten kom i jämnhöjd. Hennes ögonlock hade slutits. Hon luktade en blandning av mossa och timotej. Jag la långsvärdet framför hennes sönderslitna nattsärk. Ögonfransarna log mot mig.

Genom visiret såg jag att Kungen sänka handen i en lång rörelse. Den första pilen kändes inte. Den lät som en duvhök som slår mot sitt offer. Den andra spetsens kontakt med rustningen kändes som knytnävsslag. De tio efterföljande förvandlade mig till en nåldyna. Jag stod fortfarande kvar på knä. Mitt blod blandades med sörjan framför mig samtidigt som jag likt ett belägrat torn långsamt föll med ansiktet neråt, tvärs över mitt egna svärd.

Hon lyfte från marken i en vindil. Isande, varm och beslutsam. Innan knektarna hunnit ladda om hade hon rest sig. Det rasslade mot ringbrynjan när hon långsamt drog fram svärdet som jag låg på. Min älskade skrek:

”Du kommer bli mitt nästa offer”. Hon pekade med sin blåslagna arm över svärdets spets mot Konungen.

Medan mina ögon slöts för sista gången kände jag hur hennes bara fötter gled över tornerplatsen, bort mot skogen. De seglade över leran utan att bli smutsigare. Knektarnas armborst riktades mot henne. De avfyrades samtidigt. Hon skulle bli lika genomborrad som jag.

Trotsigt vände hon sig mot pilarna. Ögonen blixtrade och tänderna log elakt. Tio meter framför henne föll pilarna till marken, som de träffat en osynlig vägg.

Hon lyfte armen mot Kungen igen, visade tänderna i en morrning och försvann i ett rökmoln.

”Offret hade förvandlats till jägaren”, hann jag tänka innan världen slocknade. 

Kaffe

Den mörka vätskan höll mig uppe. Det enda som fick mig att aktivera mig. Det som fick mig att hålla ut i en värld av misstag.

Vätskan påminner en del om olja till utseende, även om den är ganska stum mellan fingertopparna. Aromen kan uppfattas som ljummen, varm och hemtrevlig, även på ett ställe som detta. Smaken kunde ibland rulla på tungan, stanna kvar i munhålan, gömma sig bakom raden av utslagna tänder. Ibland slank den ner lika lätt som kvällens kalla soppa, rädd att bli utspottad eller uppspydd.

Jag lät koppen snurra mellan mina fingrar. Väntade med att dricka. Lät värmen sprida sig hela vägen in till mitt blåfrusna hjärta. Ville få dagens höjdpunkt att räcka lite längre.

Skriken hade tystnat. På avstånd hörde jag vakten rassla med sina nycklar. Snabbt tömde jag koppen på den mörka lyckan, rengjorde insidan med fingrar och saliv, ställde den som vanligt längst in under sängen.

Jag visste att det var min tur nu. Viljan var beredd. Kroppen var klar. Hjärnan slutade känna. Jag skulle inte berätta något idag heller…

Lysa av lycka

Han hade en till. Den vägde tungt i handen.

Just sådana här uppdrag fick honom att känna lycka. Vännerna i gänget sa att det syntes på honom, likt en gloria som omgärdade ansiktet. En slags aura av välbehag.

Det gick inte att beskriva känslan. Redan när han träffat mannen i den mörka kostymen och fått uppdraget beskrivet, så kändes rysningen. Värmen som spred sig. En spotlight som tändes längst in i ögonen. Bakom de annars så svarta pupillerna.

Att se skräcken hos andra hade blivit hans livsbränsle.

Skriken från huset blev allt högre. På aktiviteten i huset kunde anas att de kommit oväntat. Bakom hördes Sigges tunga andhämtning som en blåsbälg. Det förtog stämningen lite att behöva vara två. Han jobbade helst ensam, men mannen ville ha det så. Att det skulle gå att säga att hon bortfördes av två okända män.

Han undrade om det gjort något att de startat en dag tidigare än avtalat, men slog tanken ut skallen lika snabbt som den trängt sig på. De hade inte haft något annat för sig. Att hans fru skulle försvinna en dag tidigare kunde väl inte spela någon roll.

Han vägde tegelstenen igen. Siktade på det andra fönstret. Följde projektilens bana fram till att den träffade glaset.

Log inombords. Glödde av lycka. Att det var bitande kallt och att de stod i knädjup snö kändes inte. Snart skulle han få göra det han var bäst på.

Myskväll

Det brukade inte vara något speciellt med torsdagar. Vanligtvis när det hände något var det lördag eller fredag. Ibland till och med söndag. Som när vår dotter Linda föddes en kall vintrig söndagnatt. Men torsdag, inget händer väl en vanlig sketen vardag.

Ljusen glittrade ikapp med pepparkaksdegen. I bakgrunden plingade julmusik från spotifyhögtalaren. Min fru Annika rättade till det sista i Lindas luciakrona och försökte vika ut vecken på Antons stjärngossestrut. Jag minns att jag drack glögg. Doppade en lussebulle. Smaken av saffran. Värmen från den öppna spisen. Vi hade låtit Tvn vara avstängd för att få den rätta känslan.

Att en tegelsten, i det ögonblicket av lycka, skulle flyga genom vardagsrumsfönstret kom som en total överraskning. Instinktivt slängde jag mig under bordet. Trevade efter pistolen i axelhölstret. Kom på att allt hängde i sovrummet. Annika skrek av skräck. Linda och pojkarna kom rusande från köket med panik målade i ansiktena.

Det var torsdag och de hade kommit en dag förtidigt.

Kallt

I allt hängde det istappar. Vatten som nått nollpunkten tillsammans med blodet som inte längre ville pulsera i ådrorna. Mina anletsdrag hade stelnat i intorkat, kallt snor, som en dödsmask på en egyptisk farao. Ögonfransarna satt orörligt fast i varandra. Fingrar och tår var de enda kroppsdelar som gick att röra på. Bara ingen såg mig.

För den skull rörde jag mig inte. Låg helt stilla och stirrade genom stängda ögonlock. Försökte inte andas eftersom röken från andedräkten skulle avslöja mig. Ge en ledtråd till mina förföljare var jag gömt mig.  

Med ett lätt knirrande i snön byte kroppen omedvetet ställning. I mina öron lät det som en lavin av oljud. Jag tvingade kroppen att låta bli att reagera på kylan, att ignorera obekvämligheten av att ligga nedgrävd i snön, inte bry sig om att det gått tjugofyra timmar sedan jag hade en familj, skita i att det fanns ett liv att leva.

Mitt egna liv. Ett liv som för alltid var förändrat.