Offer

Hon var onödigt vacker.

Jag såg rakt ner i hennes ögon. Hon grät inte. Stolta och stålgrå. Långsamt drog jag långsvärdet ur skidan. Ljudlöst och smidigt. Hästarna och regnet hade gjort marken lerig. Hon stod på knä på den enda gröna yta som syntes. Min rustning skramlade och skavde efter tre dagars torneringsspel. Svärdets egg skulle kunna klyva henne från huvudet till midjan. Jag vinglade till i modden

.

Jag mindes första gången jag såg henne. En blå klänning i ett gult rapsfält. Mina spanare hade signalerat fara. De markerade mot skogsbrynet där fem troll klev ut i det guldgula. De hade sett oss, hon hade sett oss. Jag beordrade halt.

"Vi klarar dem lätt, Lord Ice.", viskade min Seargent-at-arms och log med hela ansiktet genom visiret. Mina tjugofem riddare skramlade med sina lansar. Men jag visste, trollen jagade alltid i flock, minst tjugo. Resten av klanen lurade säkert bakom skogskullarna.

Trollen stannade när de såg oss. De verkade nästan glada, om nu troll kan visa glädje. Jakten på kvinnan avslutades halvhjärtat. En av dem kastade ett stenblock mot det springande blå tyget. Halvvägs byte bumlingen onaturligt riktning och landade tio meter bakom henne. Redan då borde jag anat, redan då borde jag dödat henne, men mina ögon kunde inte slita sig från det svarta håret, de smala höfterna och de änglalika rörelserna. Jag klev ner från min springare och hon snubblade rakt in i mina armar.

Folkmassans skränande fick tillbaka mig till verkligheten.

"Döda, döda, döda..." skanderade de.

Medan jag försökte återfå balansen i lervällingen sneglade jag upp mot Kungen. Undrade om mina ögon var bedjande, stolta eller bara tomma.

Hur länge skulle jag orka hålla upp långsvärdet i luften? Hade det gått en sekund, en timme eller ett helt liv?

Hon visste, jag visste och kungen visste. Skulle någon klara att döda henne var det jag. Hon hade stulit från mig, hon hade ljugit för mig och hon hade varit otrogen mot mig. Det borde varit lätt, men jag var mer ett offer än hon någonsin skulle kunna bli. Hon var hjärtat i mitt liv, syret i mina lungor, orsaken till att jag orkade gå upp varje morgon. Jag kunde inte döda modern till mina barn.

Kungen log mot oss eller så var det åt hela situationen. Hans guldklädda arm höjdes samtidigt som mitt svärd sänktes. Bakom mig hörde jag knektarna skramlande med armborsten. Hon väntade, jag väntade, alla väntade, men ingen visste på vad.

Jag satte mig på knä i leran. Fukten trängde in genom rustningen. Våra ansikten kom i jämnhöjd. Hennes ögonlock hade slutits. Hon luktade en blandning av mossa och timotej. Jag la långsvärdet framför hennes sönderslitna nattsärk. Ögonfransarna log mot mig.

Genom visiret såg jag att Kungen sänka handen i en lång rörelse. Den första pilen kändes inte. Den lät som en duvhök som slår mot sitt offer. Den andra spetsens kontakt med rustningen kändes som knytnävsslag. De tio efterföljande förvandlade mig till en nåldyna. Jag stod fortfarande kvar på knä. Mitt blod blandades med sörjan framför mig samtidigt som jag likt ett belägrat torn långsamt föll med ansiktet neråt, tvärs över mitt egna svärd.

Hon lyfte från marken i en vindil. Isande, varm och beslutsam. Innan knektarna hunnit ladda om hade hon rest sig. Det rasslade mot ringbrynjan när hon långsamt drog fram svärdet som jag låg på. Min älskade skrek:

”Du kommer bli mitt nästa offer”. Hon pekade med sin blåslagna arm över svärdets spets mot Konungen.

Medan mina ögon slöts för sista gången kände jag hur hennes bara fötter gled över tornerplatsen, bort mot skogen. De seglade över leran utan att bli smutsigare. Knektarnas armborst riktades mot henne. De avfyrades samtidigt. Hon skulle bli lika genomborrad som jag.

Trotsigt vände hon sig mot pilarna. Ögonen blixtrade och tänderna log elakt. Tio meter framför henne föll pilarna till marken, som de träffat en osynlig vägg.

Hon lyfte armen mot Kungen igen, visade tänderna i en morrning och försvann i ett rökmoln.

”Offret hade förvandlats till jägaren”, hann jag tänka innan världen slocknade.