Kallt

I allt hängde det istappar. Vatten som nått nollpunkten tillsammans med blodet som inte längre ville pulsera i ådrorna. Mina anletsdrag hade stelnat i intorkat, kallt snor, som en dödsmask på en egyptisk farao. Ögonfransarna satt orörligt fast i varandra. Fingrar och tår var de enda kroppsdelar som gick att röra på. Bara ingen såg mig.

För den skull rörde jag mig inte. Låg helt stilla och stirrade genom stängda ögonlock. Försökte inte andas eftersom röken från andedräkten skulle avslöja mig. Ge en ledtråd till mina förföljare var jag gömt mig.  

Med ett lätt knirrande i snön byte kroppen omedvetet ställning. I mina öron lät det som en lavin av oljud. Jag tvingade kroppen att låta bli att reagera på kylan, att ignorera obekvämligheten av att ligga nedgrävd i snön, inte bry sig om att det gått tjugofyra timmar sedan jag hade en familj, skita i att det fanns ett liv att leva.

Mitt egna liv. Ett liv som för alltid var förändrat.