Med saliv runt
alla fyra hörntänder. Läpparna uppdragna så hela tandraden glänser i månskenet.
Dina ögon är tomma av hat utan att veta varför. Du har bara gjort det du blivit
tränad att göra. Vakta, jaga, skrämma.
Tungan hänger snett i mungipan, en droppe hamnar framför dina tassar. En dovt morrande
hörs djupt från dina lungor.
Vi är lika
paralyserade bägge två. Förmodligen är rädslan densamma hos den jagade som hos
den jagande. Rädslan att inte hinna med flykten.
Sinnena blir
skärpta. Har aldrig tidigare hört att vinden talar i det höga gräset. Aldrig
sett att konturerna på månen liknar brännsår. Aldrig trott att håren i nacken
kan göra ont av rädsla.
Över murar och
gärden. Under broar och i vattendrag. Över stock och sten. Överallt har jakten
pågått. Hästarnas hovar, jägarnas jakthorn, skriken i skogsbrynet.
Allt som gjort
oss till olika rollinnehavare. Du, jägaren. Jag, den jagade.
När du var liten
valp var det tvärt om. Jag minns den gång vi möttes utanför hönsgården. Minns
din blick från då. Den var annorlunda än nu. Minns du?
Även då var det
fullmåne, men då var jag jägaren. Offret sprattlade mellan mina käkar så
fjädrarna yrde. Även då stod vi paralyserade. Då försvann du bakom husknuten på
vedboden, försvann tillbaka till din mors mjölkstinna vårtgårdar. Jag minns att
du gnydde svagt när du sprang din väg. Det ögonblicket har du nog glömt,
men inte jag…
Bakom kullen
närmar sig hästhovarna likt ett åskväder. Vet att det är fråga om sekunder
innan människorna anländer för att göra slut på allt. Försöker finta åt höger
och passerar just bakom din svans på vänster sidan. Dina käkar borrar sig in i
min nacke. Du har blivit snabbare än du var då…
Hetsen är över,
undrar om jakten var värde sitt byte?
