söndag 28 februari 2010

Förvirrad

Flickan påminde mycket om henne själv i den åldern. Smal och spenslig med en hy som luktade nyutslagna rosor.
Allt hade varit så bekymmerslöst då. När hon var barn. Familjen hade fortfarande huset på Long Island och somrarna tillbringades alltid hos mormor och morfar på Cope Cod. Det var strax efter kriget och pappan hade kommit hem som krigshjälte. Hyllad och eftertraktad. Redo att ta över familjens affärer. Hon mindes faderns skrovliga hand som klappade henne på kinden när hon satt i hans knä bakom det stora skrivbordet. Hon mindes lyckan hon känt som barn.

Men det var då. Sedan kom den stora förvirringens tid. Faderns misslyckanden, att aldrig bli accepterad av sin svärfar, insjunkandet i alkohol- och spelmissbruk. På bara tio år var allt försvunnet. Deborah sköt ifrån sig känslan av obehag och katastrof.

Istället vände hon sin uppmärksamhet mot barnet.
- Nå, Vad heter du då lilla vännen.
Hon strök sin hand över flickans kind, precis som hennes far gjort på henne.
- Du kan vara lugn. Allt kommer ordna sig.
- Alice, sa flickan mellan snyftningarna, och jag vill till pappa.
- Visst, visst, vi ska ordna det. Ta det bara lugnt, så kommer allt bli bra.
Deborah satte sig på hissgolvet och tog Alice´s händer i sina.

På något sätt kändes hennes försök att lugna Alice, att hon blev lugnare själv. Hennes vilja att hämnas avtog. Tonade liksom ut i hennes egna ord. Kanske var detta inte rätt dag.

lördag 27 februari 2010

Något tufft

Hon hade motvilligt presenterat sig som Mazimi, men hennes namn var egentligen något helt annat. Förhoppningen att någon västerlänning skulle kunna uttala det riktigt hade hon sedan länge gett upp. Mazimi var enklare, lät bättre, passade den roll hon just nu spelade.

Hon ville inte väcka uppmärksamhet. Hon ville vara osynlig. Smälta in i den grå massan. Det var viktigt att ingen la märket till henne. Att ingen skulle kunna lämna vittnesuppgifter om henne efteråt. Det kunde förstöra allt de planerat.

Efter att den lille flintskallige gubben kollat att kostymmannen var okej. Hade han presenterat sig som "Micha Goldstein" fd Marinkårsofficer. Han sa att han hade erfarenhet av stressade situationer och att han tog befälet från nu.
Är inte det typiskt manligt, tänkte Mazimi. Att män alltid tror att någon måste bestämma. Kan man inte bara låta var och en sköta sig själv.
Därefter hade de andra också presenterat sig. Alla utom den gråtande flickan, som istället frågat efter sin pappa och den yngre killen i hörnet som blundade och lyssnade på hårdrock i sina Skull-Candy-hörlurar. Micha, Deborah, Ursula och Mazimi.

Efter att kostymmannens bultande upphört hördes liknande signaler från de andra närliggande hissarna. Tydligen var det inte bara de som satt fast.
- Det här kan ta lång tid och det kan bli tufft, konstaterade marinkåren, men det är ingen fara. Vi är inte högt upp och vi kommer att komma ut. Det är bara en fråga om tid.
- Jag föreslår att vi turas om att sitta ner för att spara på krafterna, fortsatte han och pekade med hela handen mot Mazimi och damen som presenterat sig som Deborah.

Med bena i kors satte sig Mazimi på sin svarta parkas. Hennes sneda asiatiska ögon sneglade på omgivningen. Ingen tycktes bry sig om henne. Deborah pratade lugnande med barnet i andra hörnan av hissen, Micha knackade några signaler mot hissdörren och Ursula trampade runt i sina stillettklackar.
Perfekt, tänkte Mazimi, nu måste jag bara komma på ett sätt att ta mig härifrån.

Det var viktigt att deras uppdrag genomfördes samtidigt. Att det synkroniserades. Hörde hon inte av sig inom en timme kanske hela operationen blåstes av. Mazimi snörar långsamt av sig sina vita moonboots. Placerar dem i hörnet där hon sitter och tar fram ett par sneakers från sin ryggsäck. Trots att ryggsäcken nu är nästan tom känns tyngden. Tyngden av det föremålet som ligger kvar. Hon behöver inte sticka ner handen för att känna den. Pistolens kalla yta kändes nästan genom canvasen.

fredag 26 februari 2010

Vara efterfrågad

Skinnet på tummen och pekfingret var sprucket. Torrt som fnöske. Händerna hade egentligen aldrig tålt kontorsarbete, aldrig gillat kontakten med papper, bläck och trycksvärta. Kylan och snöfallet utomhus hade dessutom inte gjort det hela bättre.

Walter Andersson hade gjort allt rätt. Han hade följt alla regler och lagar. Hans tjänster och kunskap hade varit efterfrågade. Bara för att omgivningen, myndigheter inte är lika kompetenta, lika snabba, lika intelligenta, så hittar de på nya regler och hinder. Allt för att stoppa honom. Men det hjälpte inte. Han var helt enkelt för bra på sitt jobb, vilket inte alla kunde ta. Hans kunder, däremot, älskade det.

En sak Walter hatade var när tekniken inte funkade. Som nu. Hissen fastnat, ingen belysning, ingen täckning på mobilen. Inte ens den jävla larmknappen funkade. Trånga utrymmen var inte heller något för Walter. Gillade inte när andra människor kom för långt in i hans bekvämlighets zon. Smutsiga kläder, orena händer, skitiga och svettiga.

Jag vill bara ut, var hans högsta prioritering.
Så i brist på annat och definitivt i brist på kunskap i Morsealfabetet, som den där satte lille mannen föreslagit, började Walter banka med bägge nävarna på hissdörren. Banka och ropa.
- Hålla!! Finns det någon där?? Någon som hör oss??

Manschettknapparna skrapar mot dörren för varje slag. Armanikostymen under kashmirrocken skakar i takt. Varje slag blev hårdare och hårdare. Varje skrik på hjälp högre och högre. Walter närmade sig panikens kant. Blir mer och mer okontrollerad.

Plötsligt känner Walter en enorm smärta i nacken. Slåendet och skrikandet upphör tvärt. Walter sjunker ner på knä och rasar längs hissdörren mot golvet.

- Han var tvungen att tystas, säger mannen med stjärntatueringen på skallen. Paniken kan inte sprida sig. Vi måste vara lugna och rationella.
- Det är ingen fara med honom. Han är bara avsvimmad, säger han sedan, samtigt som han böjer sig och känner efter Walters halspulsåder.

torsdag 25 februari 2010

Stänga

En myrstack, slog det Kriminalkommisarie Vera Malcolm. En skyskrapa är som en gigantisk termitmyrstack. Bara det att myrorna är utbytta mot människor.
Byggnadens gångar och passager hade så sakteliga börjat fyllas med folk igen. Ilande, jäktande, stressande människor. Bara upptagna av sina egna göromål, sina egna intressen. Undrar om de vet något om det som hänt?

Efter att ha avspärrat hissområdet hade Andrew nu börjat förhöra brandmännen om vad de visste om hissen och dess passagerare. De stod i sina utryckningskläder runt hörnet efter hissarna och gjorde sitt bästa för att försöka besvara frågorna. De visste inte mycket. Inne i cafét satt flickan och gråthulkade. Tydligen hade modern varit en av åskådarna när hissen öppnades, så hon tog nu hand om sin dotter. Bägge verkade vara i chocktillstånd så Vera undrade vem som egentligen tröstade vem. Vera visste att hon snart måste ta ett tuff beslut om att få ett uttalande från det unga barnet. Försöka få reda på vad som hänt över all gråt och alla tårar.

- När kommer ni?, hon tryckte in örsnäckan för att höra svaret över sorlet.
- Vaddå, kommer inte en millimeter. Jag har fem döingar på halsen och behöver ett brottsplatsteam asap.
- Insnöade!? Ni får väl gå då!!
Helvete också, tänkte hon samtidigt som hon stängde luckan till mobilen, kan ju inte låta högen med kroppar bara ligga där. Måste börja ta hand om dem och undersöka området.

Det var då hon såg det. Det som var fel i bilden. Det som hennes undermedvetna observerat innan hjärnan förstod. Det som inte borde varit.

Stövlarna!!

I hörnet mittemot där flickan suttit stod ett par vinterstövlar. Fint placerade med hälarna mot hissväggen. Vita med blå snörning, i modell Moonboots. Storlek 40 nånting, efter vad Vera kunde avgöra på avstånd. Runt sulan var en liten våt ring efter den smälta snön.
Vera Malcolm konstaterade att de fötter som syntes i högen av kroppar redan var skobeklädda. Från armekänga till stillettklackar. Till och med tösen hade sina lackskor.

Vems var då vinterstövlarna?

tisdag 23 februari 2010

Veta

Om han inte haft så bråttom. Om man inte trängt sig fram före alla. Om han bara hade stannat hemma. Då skulle han inte stå här. Innuti bannade han sig själv för sin dumdristighet, för sin egoism, att aldrig tänka på någon annan än sig själv. Om han bara vetat. Kunnat se in i framtiden. Han var för gammal för sånt här.

Om inte alla dessa om fanns.

Micha Goldstein strök bort en svettpärla ur pannan med en rutig näsduk. Den ringbeklädda handen fortsatte över hälften av den kala skallen. Näsduken stannade precis framför en blåaktig tatuering. Tatueringen hade formen av en femuddig stjärna. Micha hade skaffat den i marinkåren och det var inte hans enda tatuering. Han hade en orm längs benet, ett ankare runt biceps och en drake över större delen av ryggen. Alla inhackade under hans militära karriär. Men den tatuering som påverkat honom mest var den ingraverade nummerkombinationen A132-3487 tillsammans med en davidsstjärna på insidan av handleden.

Micha kände att hans trötta ben behövde vila, men utrymmet de stod i tillät inte att alla satt samtidigt. Han förde näsduken ner över sitt gråa skägg och insåg att han inte var den som hade mest panik över situationen. Den kostymklädda mannen jämte honom hade tillslut gett upp att få kontakt med omvärlden över sin mobil och hade istället övergått till att frenetiskt trycka på hissens larmknapp, utan att denna gav ett enda ljud ifrån sig.

- Helvete, utbrast kostymmannen. Det finns ju ingen som helst jävla möjlighet att kommunicera med omvärlden. Vi är helt avskurna.
- Jag vet lite om Morsealfabetet, sa Micha. Inom sig log han åt tanken att även gammal kunskap kunde komma till nytta.
- Kanske kan vi knacka tre korta, tre långa, tre korta mot hissväggen, fortsatte han.

Av den nedvärderade blicken som kostymmannen gav honom förstod Micha att han inte hade en ringaste aning om vad Morsealfabetet var för något.

måndag 22 februari 2010

Trolla

Trädgårdsstolens nyans gjorde att den totalt smälte in i gräsets grönhet. Gjorde den nästintill osynlig. Stolsbenen pekade upp i luften som fyra luftvärnskanoner. Beredd att skjuta ner varje flygande objekt som passerade. Även de humlor och fjärilar som flög mellan blomstersängarna som avdelade gräset från grusgången. Grusgången gick runt halva huset. Ända från den himmelsblå ingången med snickarglädje till källarens svarta ståldörr. Huset såg äldre ut än det egentligen var. Mitt ibland en klunga äppelträd var den runda cirkeln av syréner. Innifrån bersån hördes skramlet av koppar mot fat, kaffe porlade mot porslin, kakor trycktes mot läppar. Hans bild av paradiset

Han log. Lycklig över minnet av sin barndoms somrar. Lycklig över sin förmåga att trolla fram farmoderns trädgård var han än befanns sig. Det var nästan att han kunde känna hängmattans rutiga tyg mellan sina fingertoppar. Även i denna situationen kunde han få sitt sinne att tro det befann sig någon annanstans. Även nu i den instängda hissen. Det var magiskt. När han öppnade sina slutna ögon glittrade de i den svaga belysningen.

Att vara instängd i mörker bekom honom inte ett dyft. Han var van. Han hade lärt sig i unga år. Den tiden som han inte varit hos sin farmor hade han tillbringat i trångt mörker. Mörkret i en sovrumsgarderob. Hans egna mörker. Där han kunde fantisera fram sin egen värld. Sin egen verklighet.
Inte den verklighet i moderns sovrum. Med frustande män. Illaluktande. Stinkande. Äckliga. Inte den verklighet med en slående pappa. Med livremmen i högsta hugg. Vinande över hans rygg, över hans händer och ansikte så fort han gjorde det minsta knyst.

I trånga, mörka utrymmen var han trygg. De andras begynnande panik och flickans snyftande hade han ingen som helst förståelse för. Han blundade igen. Trollade bort sig till en annan dimension. En annan verklighet.

fredag 19 februari 2010

Ett initiativ

Krimnalinspektör Vera Malcolm var förbryllad. Det var något som inte stämde. Något med högen av människor som inte var som det borde. I och för sig var inte något som det borde. Det borde inte varit fem döda i hissen. Den enda misstänkta borde inte vara en tioårig flicksnärta. Kriminalinspektör Vera Malcolm borde inte vara här. Detta var inte hennes distrikt och egentligen hade hon gått av sitt pass. Hon borde egentligen vara på BB. Hon borde inte gått en vecka övertiden.

Kriminalinspektör Vera Malcolm och hennes polispartner Andrew Ink stod och väntade på att trafiken till Brooklyn-tunneln skulle släppas på. All trafik hade stoppas på grund av snökaoset. De hade varit på väg tillbaka från Parkmoore-fängelset där de förhört en tjallare i en kokainkartell när det akuta larmet kom från "Manor House". De var så pass nära att de bara behövde parkera den civila polisbilen och gå tvärs över 49de gatan.

Väl inne i skyskrapans nedre plan möttes de av förbryllande stämning. Hela salen var tyst. Ingen sa något, få rörde sig. En del stod och höll om varandra, andra snyftade. De möttes av två brandmän. Vera läste "Chuck Marton" på den första brandmannens gula namnbricka. Mannen såg ut som han sett ett spöke. Ögonen fokuserade inte utan flackade över de omgivande människorna. Svetten i mannens panna pärlade.

- Bra att ni var i närheten, sa brandmannen. Det här övergår min kompetens.
- Vi har inte rört något, sa kollegan över Chucks axel.
- Det är bra, svarade Vera. Vi tar över från här.

Nu ångrade hon det uttrycket. Nu ville hon inte ta över. Detta var något utöver det vanliga. Vad var poängen med det här? Vad var syftet? Hade det bara spårat ur eller var det planerat? Kan man planera ett elavbrott med efterföljande hiss-stopp?
Frågorna var många, svaren var få. Obefintliga.

Andrew väntade, brandmännen tvekade, människorna i foajen ville att något skulle ske. Att hon skulle göra något. Att hon skulle ta ett initiativ. Att hon skulle ge en order. Säga något intelligent. Att något skulle hända.

Vera kände barnet röra sig i magen. Instinktivt la hon handen på magen och kom på sig med att huvudet var helt tomt. Hon hade ingen aning vad hon skulle göra nu.
Hängde verkligen allt på hennes axlar?

torsdag 18 februari 2010

Inlåst

Dörrarna går igen med en väsning. Hissens elmotor protesterar. Med en lätt skakning drar den tag i stålvajern som är fast i hissens stora takögla. Motvikten på femhundra kilo underlättar elmotorns arbete med att lyfta hisskorgen. I knäna känner passagerarna att färden uppåt startar. Heltäckningsmattan, med texten "Manor House" inflätat över en guldfärgad nyckel, dämpar hissens rörelse och ljud.

De sex knapparna på hisspanelen lyser som en lottodragning. Sex knappar av sjuttiofyra. Den sjuttiofemtevåningen kunde bara nås med nyckel.

Den lilla flickan tittar upp i hissens spegeltak. Ser sin mössa med de ditsydda låtsasflätorna. Nallens knappögon återspeglar flickans förväntansfulla anlete och glada leende. Flickan ser också den äldre damens gråa hår, den vackra kvinnans uppsatta hästsvans, den tatuerade stjärnan på gubbens kala hjässa, den begynnande flinten på kostymmannen. Mer hinner hon inte se.

Hissen har bara rört sig i tio sekunder när allt blir svart. Allt blir tyst. Ingen rör sig. Inget rör sig. En unison suck hörs från hissens passagerare. Tanken "Vad händer?" passerar allas hjärnor, strax följd av "Vilken tur vi inte är så långt upp".

Inlåsta och instängda. Mörkt och tyst.

Flickans tysta snyftningar startar nästan med en gång. Någons mobiltelefon lyser upp det stillastående hissutrymmet.
- Fan ingen täckning.
Mobiltelefonens ägare slänger ur sig en lång harang svordomar. De andra som äger en mobil rotar i sina fickor. Snart lyser fyra displayer i hissens spegeltak. Den lilla flickan tycker det liknar ett luciatåg. Hon slutar nästan att gråta.

Mobilernas mjuka skimmer lyser upp samtligas ansikten. I allas ögon går att utläsa desperation, klaustrofobi och en önskan att vara någon annanstans.

Utom hos en. En vars ögon ler.

tisdag 16 februari 2010

Att strosa

Deborah stod framför de stålgrå dörrarna. Hon kunde ana sin egen spegelbild i den blanka ytan. Snart skulle de glida isär. Öppna sig som pandoras ask och leda henne till hennes mission. Det som hon bestämt sig för att göra. Hennes uppdrag.

Hon hade spankulerat runt i butikerna på nederplan. Lyft på en tröja, läst baksidan på en bok, testat olika nyanser på läppstift mot sin hand. Precis som om hon skulle köpa något. Strosande utan veta var hon var påväg. Egentligen behövde hon bara tänka. Fundera igenom sin situation. Fatta ett beslut. Det gjorde hon bäst när hon planlöst gick omkring.

Hon hade förvånat noterat att hon hamnat i "Manor House". Familjens sista fastighet på lower-east-side. Huset de tagit sist. Skryskrapan som hennes morfar byggt. Det hade inte alls varit meningen från början, men tydligen hade hennes undermedvetna redan då fattat beslutet hon nu förstod var oundvikligt.

Hon såg på den lilla flätbeklädda flickebarnet som stod framför henne. Flickan hade svarta lackskor på fötterna och en ljusbrun nalle med röd plast nos i sin famn. "Stackars flicka" tänkte Deborah. "Undra hur många besvikelser hon skall få uppleva innan hon blir kvinna""

Samtidigt som hissdörrarna gick isär med ett tyst skrapljud, metall mot metall. trängde sig en ung kvinna in mellan henne och flickan. Kvinnan spred en doft av karriär och Chanel no 5. Deborah blev tvungen att ta ett kliv bakåt för att inte få sina kängor spetsade av stillettklackarna.

När dörrarna stängdes räknade Debroah till sju, tätt sammanpressade, människor. "Bara den nu inte stannar" tänkte hon. Hissfärder och trånga utrymmen gjorde henne alltid lite nojig.

måndag 15 februari 2010

Glamour

Spegeln blanka yta återgav en bild som Ulrik så väl kände igen. Inte bilden av Ulrik. Den snobbige, spenslige, ointressante kontorsnissen. Istället syntes en bild av en långbent, slank kvinna. Hennes röda läppar var perfekta, ögonfransarna långa och markerade. Det skira håret var uppsatt i en hästsvans, som fick henne att se flickaktig ut. Hon gillade att se yngre ut än hon var. Donna Karen-drakten satt åt på de rätta ställena.

Hon hette Ursula. Ulriks alter ego. Det kändes alltid mer glamouröst att vara Ursula. Lite med flärd och klass. Ursulas liv var betydligt intressantare än Ulriks. Hon fick alltid som hon ville. Fick gå på intressanta invigningar och vernissager. Utbjuden av stadens attraktiva ungkarlar.

Ulrik däremot var en enstöring. En glasögonorm med jobb och dataspel som enda intresse. Dessutom, som 35 åring, fortfarande oskuld. Ursula var ingen oskuld.

Ursula satte på sig sina Gucciskor med decimeterhöga stilletklackar och trippade ut genom lägenhetsdörren. "Wich me luck" viskade hon mot sin egen spegelbild i hallen. Mest menat till Ulrik. Idag skulle Ursula söka sitt första jobb. Hon var på väg till det galmourösa modemagasinet "CHIC" belägget i penthouset högst upp i en skyskrapa.

"Manor House på 49:de gatan" sa Ursula till taxichauffören när hon klev in i baksätet.
"Visst" sa chauffören med längtande blinkar i backspegeln.
Ursula log sitt bästa leende. Hon gillade att män fick de där i ögonen när de såg på henne.

söndag 14 februari 2010

Förälskelse

Fingertoppar
bränner
mot din kind

Läppar
vibrerar
mot dina

Huden
knottrig
av åtrå

Vill
inte
lämna
dig

Men
jag måste

lördag 13 februari 2010

Rasande

Snöstormen viner uppför gatan. Snön lägger sig i stora drivor utanför panoramafönstret. Folk hukar för att inte få snöflingors attacker rakt i ansiktet. De få som överhuvudtaget rör sig utomhus. Vindstyrkan hade bedarrat något den senaste timmen, men snöfallet var fortfarande ymnigt. Människorna i staden blev alltid lika förvånade, alltid lika förvirrade av snö och blåst. Det var likadant varje år. Denna gången hade paniken blivit större än vanligt.

Ovädret hade slagit ur en elcentral på nedre delen av ön. Strömavbrottet hade bara varat i en halvtimme. En halvtimme som orsakat kaos i hela staden. Bilar krockade i korsningar utan signaler, nedslocknade datorer och TV-apparater, inbrott av tjuvar som passade på, mobilsignaler som inte nådde fram, hissar som stannade mellan två våningar med mera, med mera. När strömmen väl kom tillbaka hade larmnumret havererat.

Chuck och hans brandkårsteam hade fått rycka ut. Rycka ut, förresten. De hade fått gå till fots, eftersom de inte hunnit skotta bort två meters drivorna framför garageportarna. Som tur var gjorde det inte något. Deras uppdrag var att hjälpa folk som fastnat i skyskrapornas hissar och det var bara att börja med de högsta husen i kvarteret.

De flesta nya hissanläggningar har reservkraft installerade. Reservkraft som gör att de alltid stannar i ett våningsplan i samband med strömavbrott. På dessa är det bara att bända upp dörrarna och släppa ut de tillfälliga fångarna. Men det var i de nya skraporna. Inte i detta huset. Inte i "Manor house". Den äldsta skrapan på 49th street. Sjuttiofem våningar, fem ingångar, shoppinggalleria, restauranger, tusen kontorsnissar och tolv hiss-schakt. Strömavbrottet hade orsakat kortslutning i hela byggnaden.

Tio av hissarna hade stoppat med folk i. De hade fått prioritera. Börjat med de som varit högst upp i huset. Manuellt vevat dem centimeter för centimeter till närmsta våning. Ibland upp, ibland ned, beroende på vilket våningsplan som varit närmast. De hade jobbat som galningar i sex timmar. Nu var det äntligen bara en hiss kvar. Den hade blivit satt sist i kön eftersom den varit närmast nedervåningen. Varit närmast utgången. Varit minst risk med.

Hade de prioriterat fel? När det bara var ett par meter kvar tills hissdörrarna skulle gå att öppna hade de hört tumult i hissen. Rop och skrik. Dunsar och slag. Allt oväsen upphörde plötsligt efter ett ljud som lät som ett pistolskott. Allt tyst. Inte ett ljud. De försökte ropa. Knacka på dörren. Ringa in till de som satt fast. Inget svar. Ingen respons. Dött.

Sakta bände Chuck upp dörrarna med ett enormt brytjärn. Synen som möte dem var obeskrivbar. I det lilla utrymmet låg en hög av människor. Det låg så ihop trasslade att det inte gick att avgöra hur många de var. Chuck försökte räkna antalet fötter och kom med viss möda fram till tio fötter. Tio fötter = fem personer.
När han skulle ta ett steg in i hissen noterade han blodet på golvet samtidigt som han såg den lilla flickan. Tösen satt ihopkrupen i hörnet av hissen, med knäna uppdragna under hakan. Det blonda håret hängde stripigt ner från en yllemössa. Kjolen var dragen runt smalbenen. Blicken var tom och en litet blodstänk blänkte på hennes vita kind. Hon tittade upp på Chuck och hans män.

"Det var jag. Allt är mitt fel. Jag blev så rasande. Orkade inte med honom längre." Den ljusa rösten stockade sig.

Samtidigt som Chuck ser tårarna trilla nerför flickans kind, blanda upp sig med blodsdroppen till en rosa sörja, ser han revolvern framför de svarta lackskorna.

fredag 12 februari 2010

Stryka medhårs

Katten spinner i knät. Gungstolen knirrar och knarrar. Den rynkiga handen dras från kattens huvud till dess svans. För varje klappning reser sig katten mot handens tryck. LIksom för att förlänga handens kontakt med pälsen. Precis som om katten inte vill att det skall ta slut. Vill bli klappad för evigt.

Klappningarna slutar utan förvarning. Kattens smala ögon tittar bedjande på handens ägare. Men hon bryr sig inte. Märker inte att katten kräver mer. Känner inte katten när hon reser sig från gungstolen. Katten landar förvånad på alla fyra. Halkar över golvet mot den öppna brasam.

Kvinnans tankar är på annat håll. Hon mäste koncentrera sig. Behöver minnas. Hon tar ner den svarta toppiga hatten från kroken. När hon passerar dörren tar hon tag om sin kvast.

- Greta !! Han skall längre in i ugnen. Och glöm inte att fylla på med mer ved, skriker hon samtidigt som hon slänger benet över kvastskaftet.

tisdag 9 februari 2010

Skattkarta

Många jular hade de spanat på dörren till vinden. Karl kunde inte minnas att han sett någon gå upp där. När han frågade sin tvillingbror Jakob om han sett farmor eller farfar gå in eller komma ut från dörren, så skakade brodern på huvudet. Det verkade som ingen varit där på alla de tio jular de firat i Hyssna.

På resan till farföräldrarna denna julen hade de bestämt sig redan innan de åkte hemifrån. Denna julen skulle de ske. Nu skulle de äntligen våga sig upp på vinden. De ingick en pakt. De skulle smyga sig uppför trappan på juldagsmorgonen när resten av familjen var på julotta. Då skulle ingen kunna hindra dem. Allt var ytterst hemligt. Farmor och farfar skulle inte fatta några misstankar. Föräldrarna fick inte veta. Lillasyrran skulle definitivt hållas utanför.

Spänningen inför juldagsmorgonen tog nästan bort överraskningen med julklapparna. De lekte mest med de nya prylarna för att inte familjen skulle ana oråd.

När väckarklockan ringde sprätt de bägge till på sina luftmadrasser i farföräldrarnas gäststuga. Pappan luktade från gårdagens julsnapsar. Moderns parfym hängde kvar länge i luften efter det att de blivit ensamma. De väntade på helspänn till de hörde bilen lämna uppfarten. Motorljudet försvann runt kröken på väg mot kyrkan.

Utan att ta av sig sina pyjamasar steg de barfota ner i sina vinterkängor. Plumsade genom den nyfallna snön. Från gäststugan till det gamla gulaflagnande trähuset, med ett trapphus som ett torn.
Huset var nersläckt och tomt. Inte ett ljud. Genom hallen, på andra sidan köket, var dörren till trapphuset. Längst upp i trappan var den fruktade ingången. En olivgrön masonitdörr utan handtag. Bara en krok som höll dörren stängd.

Karl och Jakob slutade andas när de med en skruvmejsel försiktigt lyfte kroken av öglan. De tog ett steg tilbaka medan döören öppnades av sig självt. De ooljade gångjärnen knirrade. En instängd vindpust gamla kläder och spindelväv rullade nerför den branta trätrappan. Karl och Jakob tittade på varandra med stora ögon. De kände sig som arkeologer som precis öppnat en outforskad gravkammare.

Karl puffade Jakob uppför trappan. Jakob mer drog sig uppför lejdaren än gick på trappstegen. De steg samtidigt upp på översta trappsteget. Ett spöklikt knirrande hördes från träplankan som om den aldrig blivit trampad på tidigare. Håren reste sig i nacken. De såg sig omkring i skumrasket. Trevade längs väggen efter en lysknapp utan att finna någon.

Karl rykte i Jakobs blårandiga ärm. Han pekade bort mot vindsfönstret. Därborta, i skenet från fönstret stod en amerikakoffert. Kofferten var det som syntes tydligast av vindens gråa massa. Hand i hand gick de mot koffertens ribbklädda läderlock. Deras steg avtecknade sig i det centimeter tjocka dammet. De gick ner på knä framför fönstret.

I en gemensam rörelse la de sina fyra händer på koffertens kant och med förenad styrka lyfte de på locket. När locket passerade deras ansikten tittade de förväntansfullt ner på innehållet.

Överst på ett malätet klädbylte låg ett ihoprullat pappersark. Runt arket var virat ett rött sidenband. Medan Jakob försiktigt lyfte rullen pekade Karl mot en kroksabel som låg intryck i kofferterns ena kant. Jakob fingrade på den nötta pappersytan. Det kändes som gammalt papper. Kanske papyrus. När Jakob snurrade på arket lossnade sidenbandet av sig självt och arket rullades upp framför deras ögon.

En karta. Daterad 1681. I mitten, under en tecknad ek, var ett stort kryss. En skatt! Hade de hittat en skattkarta?

måndag 8 februari 2010

Användbara egenskaper

Det var inte frågan om det skulle hända, utan snarare när. Alla visste vilka insatser som krävdes. Även om de inte försökte tänka på det. Alla försökte agera som vanligt. Agera som om allt gick att träna. Öva in. De intalade sig att de var här för att skydda freden. Hjälpa folken till demokrati.

Hur tränar man på att köra över en landmina? Hur reagerar en person när han är under beskjutning? Hur reagerar du själv? Sådant kan du bara få redan på genom erfarenhet. Varför hade ingen förberett honom på alla känslor och tankar som skulle fara genom skallen.

Solen stod högt på himlen. I fjärran hördes en gets bräkande. Lukten av krut hängde i luften som svettlukten i en gympasal. Allt runt omkring var tyst. En underlig tystnad. Nästan overklig. Nyss hade luften virvlat av damm från rikoschetter. Folk hade skrikit ut order. Han hade reagerat insinktivt och kastat sig i närmsta dike när första kulan slog i plåten. Hur många magasin hade han gjort slut på? Tre? Fyra? Pipan på hans AK5a glödde, så det måste varit många skott.
Han hade inte tänkt. Bara skjutit så länge som det rörde sig turbanklädda män på höjden.

Han såg sig om i diket. Jämte honom låg Löjtnant Heed. Han låg inte i skjutställning. Det såg snarare ut som han snubblat utan att ha hunnit ta emot sig med händerna. Ena foten låg i en onaturlig vinkel mot benet. Sist såg han blodpölen Löjtnanten låg i. Fan han som varit bäst när de tränade eldöverfall. Träning är tydligen en sak, verkligheten en annan.

Själv hade han inte ens hunnit bli rädd. Reagerat utan att tänka. Två bra egenskaper som gjort att han överlevt.

söndag 7 februari 2010

Något dyrt

Du får det du betalar för!!

Det där stämmer inte tänkte Nimh. Så mycket som jag betalat utan att få någonting och har jag väl fått något så har det ändå inte varit värt det. Eller är det jag som aldrig blir nöjd. Har jag för höga förväntningar. För höga krav.

Nimh´s tankar för runt i huvudet. Just nu var det viktigt att veta vad hon skulle få betala och om det var värt priset. Vad skulle hon få i utbyte? Obeslutsamhet var en av Nimh´s sämsta egenskaper. Oviljan att bestämma sig, oviljan att slänga sig ut i det okända och detta var ett av hennes svåraste beslut.

Medan hon funderade växte sig en vindil starkare och ryckte tag i hennes långa svarta hår. Nimh hade inte varit beredd. Vindpusten liksom ryckte tag i hennes fötter. Kom underifrån bron. Kom bakifrån. Inte rakt i ansiktet. Nimh vinglade till. Tappade nästan taget om stålvajern. Halkade till på broräcket.

Det kändes som en högre makt ville att hon skulle hoppa. Ville få slut på hennes obeslutsamhet. Ville att hon skulle betala dyrt. Betala med sitt liv.
När hon återfått balansen bestämde hon sig. Nimh klev ner på brons asfalterade körbana. Ville gudarna att hon skulle hoppa så skulle de minsann få se på annat!!

lördag 6 februari 2010

Slippa

Helst ville han bara dra. Lämna platsen. Lämna landet. Lämna sitt liv.
Inget som skedde efter den där dagen kunde han påverka. Allt verkade bara rulla på utan någon som helst kontroll. Utan någon som helst möjlighet att få in skeendet på en annan bana.
"Varför skulle jag vara så jävla korkad" var en tanke han försökte bli kvitt.

Domaren framför honom slår sin träklubba i bordet. Mumlet i lokalen tystnar. Alla vänder sin uppmärksamhet framåt. Åklagaren slår ihop sin mapp med bevismaterial. Försvarsadvokaten lägger sin hand på hans axel. Som om det skulle lugna honom.

Han lyssnade inte på domen. Sket egentligen i utslaget av veckans hovrättsförhandling. I sitt egna huvud var han för evigt dömd. På näthinnan fanns alltid flickans ansikte. Ansiktet som det såg ut innan han ströp henne.

Han ville bara slippa bli påmind. Påmind om sin egna litenhet.
Han visste att åren i fängelse aldrig skulle sudda ut bilden av henne. Förhoppningsvis skulle bilden av honom bli suddigare.

torsdag 4 februari 2010

Böna

I början hade de välkomnat kylan. Den leriga marken hade frusit. Lervällingen på vägarna hade stelnat. Gick att färdas på igen. De kunde fortsätta sin offensiv. Avancera mot den slutgiltiga segern.

Men det var för tre månader sedan. Tre månader med minusgrader. Sommaruniformer och minusgrader gick inte ihop. Helmut frös. Alla frös. Utom bolsjevikerna. De verkade aldrig frysa. Dessa män från helvetet.

Helmut spottade över axeln. Kände att den förfrusna tanden, som varit lös ett tag, följde med i isloskan. Han visste att han inte hade mycket att be för. Han hade varit lika ond som de. Inte tagit några fångar. Inte gett någon nåd. Så varför skulle han få det då. Nåd var ett okänt begrepp på bägge sidor.

Han tittade upp i kalasnikovmynningen. Såg den pälsklädda figuren bakom träkolven. Mannen hade ett fårskinnsklätt finger på avtryckaren. Bolsjeviken log. Visade att bägge framtänderna saknades.

Helt plötsligt, utan att förstå hur, fick Helmut dödsångest och en överväldigande lust att leva. Att fortsätta leva på denna helvetiska plats. Han bönade och bad. Köpslog och mutade. Inget verkade hjälpa. Till slut blinkade ryssen och Helmut började hoppas. Hoppas att något han sagt fått ryssen att ändra sig.

Men mannen hade bara tröttnat på det tyska pladdret. Ett språk han inte förstod. Han blinkade en gång till och tryckte av. Helmuts hjärnsubstans frös innan huvudet slog i marken.

onsdag 3 februari 2010

Anmäla sig frivilligt

Om man fokuserade ögonen kunde man se det finmaskiga stålnätet i pansarglaset. Glaset var inte stort. Kanske en kvadratmeter, men det var en decimeter tjockt. Från pansarfönstret kunde man se ner över det lilla ovala rummet. Ner över fängelsecellen. När man öppnade dörren, som fönstret satt i, sköt en hydralisk trappa ut från väggen. Trappan gick först ut cirka en meter och vände sedan ner mot det blågrå betonggolvet.
Cellen var kal och omöblerad. Mitt på golvet stod en säng. Jämte sängen en ställning med en hängande påse med någon slags vätska i. Påsen var ansluten till en ven genom en slang och en nål. Säng och säng förresten, egentligen en madrasserad ram. Han kallade det säng eftersom det låg en människa i stålramen. Eftersom människan i ramen sov, så blev ramen en säng. Helt enkelt.
Egentligen sov väl inte personen heller. Om man nu inte kan kalla det att man sover när man är ofrivilligt nedsövd. Kroppen såg ut att sväva i luften, men han visste att den hölls uppe av ett magnetfält som gjorde att kroppen inte skulle drabbas av liggsår oavsett hur lång tid kroppen var fastspänd i stålramen. Han fattade aldrig det tekniska, men det funkade.

Uri Seger stod bakom pansarglaset. Observerade de tre personerna i vita rockar som vant rörde sig runt sängen (stålramen). Vitrockarna tryckte på knappar på en kontrollpanel, läste information på info.skärmar och tog prover.
Uri betraktade fångens ansikte. Såg att det började rycka i kinderna, att ögonlocken vibrerade. Tungan fuktade läpparna. Hon var vacker. I varje fall i Uri´s ögon. Synd bara att han var hennes väktare. Hennes fängelsedirektör. Den högst ansvarig för hennes säkerhet. Ansvarig för att hon inte flydde. Tänk om situationen varit annorlunda. De hade suttit på en strand med varsin gobli-drink i handen.

Uri funderade hur han hamnat i denna märkliga situation. En situation som snart skulle urarta. Snart skulle bli en nationell angelägenhet, en världsnyhet. Kanske till och med en världskris.

En månad tidigare hade han stått inför säkerhetsföretagets överchef Sir Malcolm. Uri var osäker om chefen hade något efternamn. Ingen kallade chefen något annat än Sir eller möjligen Sir Malcolm. Undra om chefens närmsta vänner bara kallade honom Malcolm? Sedan konstaterade han att chefen förmodligen inte hade några. Vänner alltså.
Uri Seger hade nervöst suttit och fingrat på sin namnbricka. Suttit framför Sir Malcolms sekreterare. Sekreteraren hade gett honom instruktioner om hur han skulle bete sig inför mötet med den högste på företaget. Hur han skulle röra sig. Hur han skulle tilltala honom. Hur han skulle sitta. Vad som fick sägas och vad som inte fick diskuteras. Suttit där som en skolpojk inför sin rektor. Efter varje förmaning hade Uri blivit mer och mer nervös. Vad hade han gett sig in på egentligen?

Efter en halvtimmes väntande och förmaningar hade han ångrat att han svarat på den interna rekryteringsförfrågan. Frågan om en ny tjänst som hade gått ut i det allmänna intern infot. Varför kunde han inte bara varit nöjd med sin plats som mellanchef? En man mittemellan golvet och toppen. Inga krävande uppgifter. Inget krävande ansvar. Varför inte nöja sig med att bevaka internerna på GPSn? Vad fick honom att tro att han skulle klara en chefsposition? Dessutom inte chef på vilken anstalt som helst. Utan på Crowmoor- anstalten. Företagets mest välbevakade. Kanske världens hårdaste miljö.

Mötet med chefen hade varit märkligt. Ovant. Obekvämt. Sir Malcolm hade suttit med ryggen mot honom när han passerade de tre säkerhetsdörrarna in till chefens rum. Till höger hade tredimensionella övervakningsskärmar blinkat fram sin gröna information. Till vänster var dörren till Sir Malcolms com.room. Bakom snurrfåtöljen var ett panorama fönster med utsikt över staden. Staden var mörk och det var mulet. Det var alltid mulet och var det inte mulet så regnade det.
Uri vågade inte sätta sig utan ställde sig jämte mahognyskrivbordet.

- Sitt! sa Sir Malcolm utan att vända sin blick från stadens artificiellt upplysta mörker.

Uri gjorde som han blev tillsagd. Långsamt snurrade fåtöljen runt. Runt mot honom. Blicken som möte honom var genomträngande.
- Uri Seger! Vi har haft ögonen på dig. Du gör ett bra jobb på Manhattananstalten. Vi tror du är redo för nya utmaningar.
Uri log inombords. ”Det kan du ge dig på att jag är” tänkte han.
- Synd bara att ditt första chefsuppdrag kommer bli ett misslyckande, fortsatte Sir Malcolm, Men det kommer göra dig rik. Rikare än du någonsin kan föreställa dig.
Uri´s leende försvann. Han fattade ingenting.

Han hade varit naiv. Det insåg han nu, när han betraktade uppvaknandet av en världens mest fruktade terrorister.

tisdag 2 februari 2010

Nattjobb

Fan, deadline på överklagandet imorgon.
Kunden skriker och agendan är full med möten. När skall jag hinna skriva till skatteverket.

Den överarbetade revisorn sitter vid sitt skrivbord och känner sitt stressade hjärta bulta ínnan för näsduken i kavajfickan. Fingrarna flyter över tangentbordet. Han har precis lärt sig att skriva med alla åtta fingrarna.

Måste hinna fakturera också. Så det kommer in pengar till företaget.

Samtidigt som han påbörjar genomgången av ofakturerade arbeten sträcker assistenten i sitt huvud genom dörren.
- Du kan du kolla på en sak, säger han.

Revisorn reser sig med ett stön. Ångrar sig genast. Får inte verka avvisande mot min personal. Tittar upp med ett påklistrat leende.
- Visst.

Redan nu vet han att även denna natten blir full av arbete för att hinna klart. Hinna få näsan över vattenytan. För att imorgon sjunka ner i dyn igen.
Arbete, arbete, arbete.