Vara efterfrågad

Skinnet på tummen och pekfingret var sprucket. Torrt som fnöske. Händerna hade egentligen aldrig tålt kontorsarbete, aldrig gillat kontakten med papper, bläck och trycksvärta. Kylan och snöfallet utomhus hade dessutom inte gjort det hela bättre.

Walter Andersson hade gjort allt rätt. Han hade följt alla regler och lagar. Hans tjänster och kunskap hade varit efterfrågade. Bara för att omgivningen, myndigheter inte är lika kompetenta, lika snabba, lika intelligenta, så hittar de på nya regler och hinder. Allt för att stoppa honom. Men det hjälpte inte. Han var helt enkelt för bra på sitt jobb, vilket inte alla kunde ta. Hans kunder, däremot, älskade det.

En sak Walter hatade var när tekniken inte funkade. Som nu. Hissen fastnat, ingen belysning, ingen täckning på mobilen. Inte ens den jävla larmknappen funkade. Trånga utrymmen var inte heller något för Walter. Gillade inte när andra människor kom för långt in i hans bekvämlighets zon. Smutsiga kläder, orena händer, skitiga och svettiga.

Jag vill bara ut, var hans högsta prioritering.
Så i brist på annat och definitivt i brist på kunskap i Morsealfabetet, som den där satte lille mannen föreslagit, började Walter banka med bägge nävarna på hissdörren. Banka och ropa.
- Hålla!! Finns det någon där?? Någon som hör oss??

Manschettknapparna skrapar mot dörren för varje slag. Armanikostymen under kashmirrocken skakar i takt. Varje slag blev hårdare och hårdare. Varje skrik på hjälp högre och högre. Walter närmade sig panikens kant. Blir mer och mer okontrollerad.

Plötsligt känner Walter en enorm smärta i nacken. Slåendet och skrikandet upphör tvärt. Walter sjunker ner på knä och rasar längs hissdörren mot golvet.

- Han var tvungen att tystas, säger mannen med stjärntatueringen på skallen. Paniken kan inte sprida sig. Vi måste vara lugna och rationella.
- Det är ingen fara med honom. Han är bara avsvimmad, säger han sedan, samtigt som han böjer sig och känner efter Walters halspulsåder.