Stänga

En myrstack, slog det Kriminalkommisarie Vera Malcolm. En skyskrapa är som en gigantisk termitmyrstack. Bara det att myrorna är utbytta mot människor.
Byggnadens gångar och passager hade så sakteliga börjat fyllas med folk igen. Ilande, jäktande, stressande människor. Bara upptagna av sina egna göromål, sina egna intressen. Undrar om de vet något om det som hänt?

Efter att ha avspärrat hissområdet hade Andrew nu börjat förhöra brandmännen om vad de visste om hissen och dess passagerare. De stod i sina utryckningskläder runt hörnet efter hissarna och gjorde sitt bästa för att försöka besvara frågorna. De visste inte mycket. Inne i cafét satt flickan och gråthulkade. Tydligen hade modern varit en av åskådarna när hissen öppnades, så hon tog nu hand om sin dotter. Bägge verkade vara i chocktillstånd så Vera undrade vem som egentligen tröstade vem. Vera visste att hon snart måste ta ett tuff beslut om att få ett uttalande från det unga barnet. Försöka få reda på vad som hänt över all gråt och alla tårar.

- När kommer ni?, hon tryckte in örsnäckan för att höra svaret över sorlet.
- Vaddå, kommer inte en millimeter. Jag har fem döingar på halsen och behöver ett brottsplatsteam asap.
- Insnöade!? Ni får väl gå då!!
Helvete också, tänkte hon samtidigt som hon stängde luckan till mobilen, kan ju inte låta högen med kroppar bara ligga där. Måste börja ta hand om dem och undersöka området.

Det var då hon såg det. Det som var fel i bilden. Det som hennes undermedvetna observerat innan hjärnan förstod. Det som inte borde varit.

Stövlarna!!

I hörnet mittemot där flickan suttit stod ett par vinterstövlar. Fint placerade med hälarna mot hissväggen. Vita med blå snörning, i modell Moonboots. Storlek 40 nånting, efter vad Vera kunde avgöra på avstånd. Runt sulan var en liten våt ring efter den smälta snön.
Vera Malcolm konstaterade att de fötter som syntes i högen av kroppar redan var skobeklädda. Från armekänga till stillettklackar. Till och med tösen hade sina lackskor.

Vems var då vinterstövlarna?