Något tufft

Hon hade motvilligt presenterat sig som Mazimi, men hennes namn var egentligen något helt annat. Förhoppningen att någon västerlänning skulle kunna uttala det riktigt hade hon sedan länge gett upp. Mazimi var enklare, lät bättre, passade den roll hon just nu spelade.

Hon ville inte väcka uppmärksamhet. Hon ville vara osynlig. Smälta in i den grå massan. Det var viktigt att ingen la märket till henne. Att ingen skulle kunna lämna vittnesuppgifter om henne efteråt. Det kunde förstöra allt de planerat.

Efter att den lille flintskallige gubben kollat att kostymmannen var okej. Hade han presenterat sig som "Micha Goldstein" fd Marinkårsofficer. Han sa att han hade erfarenhet av stressade situationer och att han tog befälet från nu.
Är inte det typiskt manligt, tänkte Mazimi. Att män alltid tror att någon måste bestämma. Kan man inte bara låta var och en sköta sig själv.
Därefter hade de andra också presenterat sig. Alla utom den gråtande flickan, som istället frågat efter sin pappa och den yngre killen i hörnet som blundade och lyssnade på hårdrock i sina Skull-Candy-hörlurar. Micha, Deborah, Ursula och Mazimi.

Efter att kostymmannens bultande upphört hördes liknande signaler från de andra närliggande hissarna. Tydligen var det inte bara de som satt fast.
- Det här kan ta lång tid och det kan bli tufft, konstaterade marinkåren, men det är ingen fara. Vi är inte högt upp och vi kommer att komma ut. Det är bara en fråga om tid.
- Jag föreslår att vi turas om att sitta ner för att spara på krafterna, fortsatte han och pekade med hela handen mot Mazimi och damen som presenterat sig som Deborah.

Med bena i kors satte sig Mazimi på sin svarta parkas. Hennes sneda asiatiska ögon sneglade på omgivningen. Ingen tycktes bry sig om henne. Deborah pratade lugnande med barnet i andra hörnan av hissen, Micha knackade några signaler mot hissdörren och Ursula trampade runt i sina stillettklackar.
Perfekt, tänkte Mazimi, nu måste jag bara komma på ett sätt att ta mig härifrån.

Det var viktigt att deras uppdrag genomfördes samtidigt. Att det synkroniserades. Hörde hon inte av sig inom en timme kanske hela operationen blåstes av. Mazimi snörar långsamt av sig sina vita moonboots. Placerar dem i hörnet där hon sitter och tar fram ett par sneakers från sin ryggsäck. Trots att ryggsäcken nu är nästan tom känns tyngden. Tyngden av det föremålet som ligger kvar. Hon behöver inte sticka ner handen för att känna den. Pistolens kalla yta kändes nästan genom canvasen.