Inlåst

Dörrarna går igen med en väsning. Hissens elmotor protesterar. Med en lätt skakning drar den tag i stålvajern som är fast i hissens stora takögla. Motvikten på femhundra kilo underlättar elmotorns arbete med att lyfta hisskorgen. I knäna känner passagerarna att färden uppåt startar. Heltäckningsmattan, med texten "Manor House" inflätat över en guldfärgad nyckel, dämpar hissens rörelse och ljud.

De sex knapparna på hisspanelen lyser som en lottodragning. Sex knappar av sjuttiofyra. Den sjuttiofemtevåningen kunde bara nås med nyckel.

Den lilla flickan tittar upp i hissens spegeltak. Ser sin mössa med de ditsydda låtsasflätorna. Nallens knappögon återspeglar flickans förväntansfulla anlete och glada leende. Flickan ser också den äldre damens gråa hår, den vackra kvinnans uppsatta hästsvans, den tatuerade stjärnan på gubbens kala hjässa, den begynnande flinten på kostymmannen. Mer hinner hon inte se.

Hissen har bara rört sig i tio sekunder när allt blir svart. Allt blir tyst. Ingen rör sig. Inget rör sig. En unison suck hörs från hissens passagerare. Tanken "Vad händer?" passerar allas hjärnor, strax följd av "Vilken tur vi inte är så långt upp".

Inlåsta och instängda. Mörkt och tyst.

Flickans tysta snyftningar startar nästan med en gång. Någons mobiltelefon lyser upp det stillastående hissutrymmet.
- Fan ingen täckning.
Mobiltelefonens ägare slänger ur sig en lång harang svordomar. De andra som äger en mobil rotar i sina fickor. Snart lyser fyra displayer i hissens spegeltak. Den lilla flickan tycker det liknar ett luciatåg. Hon slutar nästan att gråta.

Mobilernas mjuka skimmer lyser upp samtligas ansikten. I allas ögon går att utläsa desperation, klaustrofobi och en önskan att vara någon annanstans.

Utom hos en. En vars ögon ler.