Förvirrad

Flickan påminde mycket om henne själv i den åldern. Smal och spenslig med en hy som luktade nyutslagna rosor.
Allt hade varit så bekymmerslöst då. När hon var barn. Familjen hade fortfarande huset på Long Island och somrarna tillbringades alltid hos mormor och morfar på Cope Cod. Det var strax efter kriget och pappan hade kommit hem som krigshjälte. Hyllad och eftertraktad. Redo att ta över familjens affärer. Hon mindes faderns skrovliga hand som klappade henne på kinden när hon satt i hans knä bakom det stora skrivbordet. Hon mindes lyckan hon känt som barn.

Men det var då. Sedan kom den stora förvirringens tid. Faderns misslyckanden, att aldrig bli accepterad av sin svärfar, insjunkandet i alkohol- och spelmissbruk. På bara tio år var allt försvunnet. Deborah sköt ifrån sig känslan av obehag och katastrof.

Istället vände hon sin uppmärksamhet mot barnet.
- Nå, Vad heter du då lilla vännen.
Hon strök sin hand över flickans kind, precis som hennes far gjort på henne.
- Du kan vara lugn. Allt kommer ordna sig.
- Alice, sa flickan mellan snyftningarna, och jag vill till pappa.
- Visst, visst, vi ska ordna det. Ta det bara lugnt, så kommer allt bli bra.
Deborah satte sig på hissgolvet och tog Alice´s händer i sina.

På något sätt kändes hennes försök att lugna Alice, att hon blev lugnare själv. Hennes vilja att hämnas avtog. Tonade liksom ut i hennes egna ord. Kanske var detta inte rätt dag.