Anmäla sig frivilligt

Om man fokuserade ögonen kunde man se det finmaskiga stålnätet i pansarglaset. Glaset var inte stort. Kanske en kvadratmeter, men det var en decimeter tjockt. Från pansarfönstret kunde man se ner över det lilla ovala rummet. Ner över fängelsecellen. När man öppnade dörren, som fönstret satt i, sköt en hydralisk trappa ut från väggen. Trappan gick först ut cirka en meter och vände sedan ner mot det blågrå betonggolvet.
Cellen var kal och omöblerad. Mitt på golvet stod en säng. Jämte sängen en ställning med en hängande påse med någon slags vätska i. Påsen var ansluten till en ven genom en slang och en nål. Säng och säng förresten, egentligen en madrasserad ram. Han kallade det säng eftersom det låg en människa i stålramen. Eftersom människan i ramen sov, så blev ramen en säng. Helt enkelt.
Egentligen sov väl inte personen heller. Om man nu inte kan kalla det att man sover när man är ofrivilligt nedsövd. Kroppen såg ut att sväva i luften, men han visste att den hölls uppe av ett magnetfält som gjorde att kroppen inte skulle drabbas av liggsår oavsett hur lång tid kroppen var fastspänd i stålramen. Han fattade aldrig det tekniska, men det funkade.

Uri Seger stod bakom pansarglaset. Observerade de tre personerna i vita rockar som vant rörde sig runt sängen (stålramen). Vitrockarna tryckte på knappar på en kontrollpanel, läste information på info.skärmar och tog prover.
Uri betraktade fångens ansikte. Såg att det började rycka i kinderna, att ögonlocken vibrerade. Tungan fuktade läpparna. Hon var vacker. I varje fall i Uri´s ögon. Synd bara att han var hennes väktare. Hennes fängelsedirektör. Den högst ansvarig för hennes säkerhet. Ansvarig för att hon inte flydde. Tänk om situationen varit annorlunda. De hade suttit på en strand med varsin gobli-drink i handen.

Uri funderade hur han hamnat i denna märkliga situation. En situation som snart skulle urarta. Snart skulle bli en nationell angelägenhet, en världsnyhet. Kanske till och med en världskris.

En månad tidigare hade han stått inför säkerhetsföretagets överchef Sir Malcolm. Uri var osäker om chefen hade något efternamn. Ingen kallade chefen något annat än Sir eller möjligen Sir Malcolm. Undra om chefens närmsta vänner bara kallade honom Malcolm? Sedan konstaterade han att chefen förmodligen inte hade några. Vänner alltså.
Uri Seger hade nervöst suttit och fingrat på sin namnbricka. Suttit framför Sir Malcolms sekreterare. Sekreteraren hade gett honom instruktioner om hur han skulle bete sig inför mötet med den högste på företaget. Hur han skulle röra sig. Hur han skulle tilltala honom. Hur han skulle sitta. Vad som fick sägas och vad som inte fick diskuteras. Suttit där som en skolpojk inför sin rektor. Efter varje förmaning hade Uri blivit mer och mer nervös. Vad hade han gett sig in på egentligen?

Efter en halvtimmes väntande och förmaningar hade han ångrat att han svarat på den interna rekryteringsförfrågan. Frågan om en ny tjänst som hade gått ut i det allmänna intern infot. Varför kunde han inte bara varit nöjd med sin plats som mellanchef? En man mittemellan golvet och toppen. Inga krävande uppgifter. Inget krävande ansvar. Varför inte nöja sig med att bevaka internerna på GPSn? Vad fick honom att tro att han skulle klara en chefsposition? Dessutom inte chef på vilken anstalt som helst. Utan på Crowmoor- anstalten. Företagets mest välbevakade. Kanske världens hårdaste miljö.

Mötet med chefen hade varit märkligt. Ovant. Obekvämt. Sir Malcolm hade suttit med ryggen mot honom när han passerade de tre säkerhetsdörrarna in till chefens rum. Till höger hade tredimensionella övervakningsskärmar blinkat fram sin gröna information. Till vänster var dörren till Sir Malcolms com.room. Bakom snurrfåtöljen var ett panorama fönster med utsikt över staden. Staden var mörk och det var mulet. Det var alltid mulet och var det inte mulet så regnade det.
Uri vågade inte sätta sig utan ställde sig jämte mahognyskrivbordet.

- Sitt! sa Sir Malcolm utan att vända sin blick från stadens artificiellt upplysta mörker.

Uri gjorde som han blev tillsagd. Långsamt snurrade fåtöljen runt. Runt mot honom. Blicken som möte honom var genomträngande.
- Uri Seger! Vi har haft ögonen på dig. Du gör ett bra jobb på Manhattananstalten. Vi tror du är redo för nya utmaningar.
Uri log inombords. ”Det kan du ge dig på att jag är” tänkte han.
- Synd bara att ditt första chefsuppdrag kommer bli ett misslyckande, fortsatte Sir Malcolm, Men det kommer göra dig rik. Rikare än du någonsin kan föreställa dig.
Uri´s leende försvann. Han fattade ingenting.

Han hade varit naiv. Det insåg han nu, när han betraktade uppvaknandet av en världens mest fruktade terrorister.