Krimnalinspektör Vera Malcolm var förbryllad. Det var något som inte stämde. Något med högen av människor som inte var som det borde. I och för sig var inte något som det borde. Det borde inte varit fem döda i hissen. Den enda misstänkta borde inte vara en tioårig flicksnärta. Kriminalinspektör Vera Malcolm borde inte vara här. Detta var inte hennes distrikt och egentligen hade hon gått av sitt pass. Hon borde egentligen vara på BB. Hon borde inte gått en vecka övertiden.
Kriminalinspektör Vera Malcolm och hennes polispartner Andrew Ink stod och väntade på att trafiken till Brooklyn-tunneln skulle släppas på. All trafik hade stoppas på grund av snökaoset. De hade varit på väg tillbaka från Parkmoore-fängelset där de förhört en tjallare i en kokainkartell när det akuta larmet kom från "Manor House". De var så pass nära att de bara behövde parkera den civila polisbilen och gå tvärs över 49de gatan.
Väl inne i skyskrapans nedre plan möttes de av förbryllande stämning. Hela salen var tyst. Ingen sa något, få rörde sig. En del stod och höll om varandra, andra snyftade. De möttes av två brandmän. Vera läste "Chuck Marton" på den första brandmannens gula namnbricka. Mannen såg ut som han sett ett spöke. Ögonen fokuserade inte utan flackade över de omgivande människorna. Svetten i mannens panna pärlade.
- Bra att ni var i närheten, sa brandmannen. Det här övergår min kompetens.
- Vi har inte rört något, sa kollegan över Chucks axel.
- Det är bra, svarade Vera. Vi tar över från här.
Nu ångrade hon det uttrycket. Nu ville hon inte ta över. Detta var något utöver det vanliga. Vad var poängen med det här? Vad var syftet? Hade det bara spårat ur eller var det planerat? Kan man planera ett elavbrott med efterföljande hiss-stopp?
Frågorna var många, svaren var få. Obefintliga.
Andrew väntade, brandmännen tvekade, människorna i foajen ville att något skulle ske. Att hon skulle göra något. Att hon skulle ta ett initiativ. Att hon skulle ge en order. Säga något intelligent. Att något skulle hända.
Vera kände barnet röra sig i magen. Instinktivt la hon handen på magen och kom på sig med att huvudet var helt tomt. Hon hade ingen aning vad hon skulle göra nu.
Hängde verkligen allt på hennes axlar?
5 kommentarer:
Egentligen är inte hårdkokta deckare det jag direkt läser mest av... så att du fått mig att fortsätta läsa här är lite kul. Kanske att jag får det serverat i småportioner är det som är tilltalande :) Spännande är det iaf! Sen tycker jag det är fashinerande hur ett eller ett par ord kan få igång fantasin så hos det skrivande folket. Eller hur fungerar det? Har folk färdiga ideér och ploppar in skrivpuffen? Jag vet inte varken början eller slut när jag sätter mig vid tangenterna, bara känslan ungefär. Hm...
Fler element och personer, det är bra! Det kan utvecklas riktigt bra nu - jag fick själv idéer om hur man kunde skriva en hel bok på temat. Fortsätt!
Nu har jag läst alla hissinläggen, spännande och bra skrivet! Ser fram emot fortsättningen.
Väntar på fortsättning! Har kommit på ngt som är "fel" (och nu vill jag veta om jag läser rätt...) ;) Skriv snart!
Gustaf:
Vilka ideér om en fortsättning fick du ? Maila mig gärna
nerf99@hotmail.com
Y:
Blev nyfiken om vilket felet var. Kanske var det gatnumren som var fel? Så jag ändrade till 49de.
Skicka en kommentar