Snöstormen viner uppför gatan. Snön lägger sig i stora drivor utanför panoramafönstret. Folk hukar för att inte få snöflingors attacker rakt i ansiktet. De få som överhuvudtaget rör sig utomhus. Vindstyrkan hade bedarrat något den senaste timmen, men snöfallet var fortfarande ymnigt. Människorna i staden blev alltid lika förvånade, alltid lika förvirrade av snö och blåst. Det var likadant varje år. Denna gången hade paniken blivit större än vanligt.
Ovädret hade slagit ur en elcentral på nedre delen av ön. Strömavbrottet hade bara varat i en halvtimme. En halvtimme som orsakat kaos i hela staden. Bilar krockade i korsningar utan signaler, nedslocknade datorer och TV-apparater, inbrott av tjuvar som passade på, mobilsignaler som inte nådde fram, hissar som stannade mellan två våningar med mera, med mera. När strömmen väl kom tillbaka hade larmnumret havererat.
Chuck och hans brandkårsteam hade fått rycka ut. Rycka ut, förresten. De hade fått gå till fots, eftersom de inte hunnit skotta bort två meters drivorna framför garageportarna. Som tur var gjorde det inte något. Deras uppdrag var att hjälpa folk som fastnat i skyskrapornas hissar och det var bara att börja med de högsta husen i kvarteret.
De flesta nya hissanläggningar har reservkraft installerade. Reservkraft som gör att de alltid stannar i ett våningsplan i samband med strömavbrott. På dessa är det bara att bända upp dörrarna och släppa ut de tillfälliga fångarna. Men det var i de nya skraporna. Inte i detta huset. Inte i "Manor house". Den äldsta skrapan på 49th street. Sjuttiofem våningar, fem ingångar, shoppinggalleria, restauranger, tusen kontorsnissar och tolv hiss-schakt. Strömavbrottet hade orsakat kortslutning i hela byggnaden.
Tio av hissarna hade stoppat med folk i. De hade fått prioritera. Börjat med de som varit högst upp i huset. Manuellt vevat dem centimeter för centimeter till närmsta våning. Ibland upp, ibland ned, beroende på vilket våningsplan som varit närmast. De hade jobbat som galningar i sex timmar. Nu var det äntligen bara en hiss kvar. Den hade blivit satt sist i kön eftersom den varit närmast nedervåningen. Varit närmast utgången. Varit minst risk med.
Hade de prioriterat fel? När det bara var ett par meter kvar tills hissdörrarna skulle gå att öppna hade de hört tumult i hissen. Rop och skrik. Dunsar och slag. Allt oväsen upphörde plötsligt efter ett ljud som lät som ett pistolskott. Allt tyst. Inte ett ljud. De försökte ropa. Knacka på dörren. Ringa in till de som satt fast. Inget svar. Ingen respons. Dött.
Sakta bände Chuck upp dörrarna med ett enormt brytjärn. Synen som möte dem var obeskrivbar. I det lilla utrymmet låg en hög av människor. Det låg så ihop trasslade att det inte gick att avgöra hur många de var. Chuck försökte räkna antalet fötter och kom med viss möda fram till tio fötter. Tio fötter = fem personer.
När han skulle ta ett steg in i hissen noterade han blodet på golvet samtidigt som han såg den lilla flickan. Tösen satt ihopkrupen i hörnet av hissen, med knäna uppdragna under hakan. Det blonda håret hängde stripigt ner från en yllemössa. Kjolen var dragen runt smalbenen. Blicken var tom och en litet blodstänk blänkte på hennes vita kind. Hon tittade upp på Chuck och hans män.
"Det var jag. Allt är mitt fel. Jag blev så rasande. Orkade inte med honom längre." Den ljusa rösten stockade sig.
Samtidigt som Chuck ser tårarna trilla nerför flickans kind, blanda upp sig med blodsdroppen till en rosa sörja, ser han revolvern framför de svarta lackskorna.
7 kommentarer:
Spännande och oväntat. Jag vill veta både vad som föregått detta och vad som händer se'n. Du har verkligen förmåga att fånga en så det är bara att kämpa vidare med att hitta slut :-)
Tänkte på en sak, det är nog en miss bara. Det fattas ett i och ett t i början, snön i ansiktet menar du nog, va? Ha en skön lördag!
Tack, justerat!!
Spännande men varför började inte hissarna fungera igen när det halvtimmeslånga strömavbrottet var över? Du får förresten gärna sälja idéer till mig. VILL HA ROMANIDÉ NU!
Fniss. Tusen tack. Det är svårt att föreställa sig hur den boken skulle bli, om det var jag som skrev den!
Slutet är mycket spännande och ger mig en otäck bild på näthinnan. Jag undrar vad som rört sig i den lilla flickans inre. Texten väcker min nyfikenhet. Kanske skulle berättelsen som helhet bli ännu starkare om handlingen inte gick så fort fram till slutet, om den stannade upp lite mer.
Jag är så ny på detta med att kommentera, att våga tycka till. Ha tålamod med det... Tyckte speciellt om slutet, det desperata. När jag läser behöver jag inte alltid ha ett långt förlopp. Tycker om att bli berörd av ögonblicksbilder. Som denna. Vi är så olika, vi som läser där :)
En dag finns nog din idé där, den du inte kan släppa. Kanske kan du då gå tillbaks och hitta händelser att låna ur ditt "skåp".
Du behöver inget annat slut! Jag tycker det är bra här, man lämnas undrande, funderande och får själv fundera ut vad som har hänt och varför. Jag gillar det, att låta min egen fantasi skena lite.
Skicka en kommentar