I början hade de välkomnat kylan. Den leriga marken hade frusit. Lervällingen på vägarna hade stelnat. Gick att färdas på igen. De kunde fortsätta sin offensiv. Avancera mot den slutgiltiga segern.
Men det var för tre månader sedan. Tre månader med minusgrader. Sommaruniformer och minusgrader gick inte ihop. Helmut frös. Alla frös. Utom bolsjevikerna. De verkade aldrig frysa. Dessa män från helvetet.
Helmut spottade över axeln. Kände att den förfrusna tanden, som varit lös ett tag, följde med i isloskan. Han visste att han inte hade mycket att be för. Han hade varit lika ond som de. Inte tagit några fångar. Inte gett någon nåd. Så varför skulle han få det då. Nåd var ett okänt begrepp på bägge sidor.
Han tittade upp i kalasnikovmynningen. Såg den pälsklädda figuren bakom träkolven. Mannen hade ett fårskinnsklätt finger på avtryckaren. Bolsjeviken log. Visade att bägge framtänderna saknades.
Helt plötsligt, utan att förstå hur, fick Helmut dödsångest och en överväldigande lust att leva. Att fortsätta leva på denna helvetiska plats. Han bönade och bad. Köpslog och mutade. Inget verkade hjälpa. Till slut blinkade ryssen och Helmut började hoppas. Hoppas att något han sagt fått ryssen att ändra sig.
Men mannen hade bara tröttnat på det tyska pladdret. Ett språk han inte förstod. Han blinkade en gång till och tryckte av. Helmuts hjärnsubstans frös innan huvudet slog i marken.
3 kommentarer:
Snygg text! Yes. Slutmeningen.
Gillade momentet där han faktiskt började tro att det han sagt nådde in till ryssen, men....
Reagerade i övrigt på den förfrusna tanden. Kan man förfrysa en tand inne i munnen? - och om man kan det, är den då frusen? och kan den då vara "lös", eller är den stelfrusen liksom...hm..
Intressant frågeställning. De där med tanden. Ska kolla med min tandläkare nästa gång.
Ville egentligen bara spegla kylan och undernäringen (som leder till tandlossning)
Skicka en kommentar