Helst ville han bara dra. Lämna platsen. Lämna landet. Lämna sitt liv.
Inget som skedde efter den där dagen kunde han påverka. Allt verkade bara rulla på utan någon som helst kontroll. Utan någon som helst möjlighet att få in skeendet på en annan bana.
"Varför skulle jag vara så jävla korkad" var en tanke han försökte bli kvitt.
Domaren framför honom slår sin träklubba i bordet. Mumlet i lokalen tystnar. Alla vänder sin uppmärksamhet framåt. Åklagaren slår ihop sin mapp med bevismaterial. Försvarsadvokaten lägger sin hand på hans axel. Som om det skulle lugna honom.
Han lyssnade inte på domen. Sket egentligen i utslaget av veckans hovrättsförhandling. I sitt egna huvud var han för evigt dömd. På näthinnan fanns alltid flickans ansikte. Ansiktet som det såg ut innan han ströp henne.
Han ville bara slippa bli påmind. Påmind om sin egna litenhet.
Han visste att åren i fängelse aldrig skulle sudda ut bilden av henne. Förhoppningsvis skulle bilden av honom bli suddigare.
2 kommentarer:
Hej, följer lydigt din uppmaning att kommentera ;), men är inte duktig nog att säga "kloka saker". Vill bara säga hej, jag läser hos dig lite... och tycker om det. Det fanns aning av vanmakten i detta stycket. Tycker om det här att kastas in i "ögonblicks-skildringar". Hittade hit via Skrivpuff och som jag skrev i min kommentar där - äh nä det är ju ingen vits att upprepa här, den ligger väl kvar där om du är nyfiken. Men att kunna skriva utan att utgå från sig själv... dit skulle jag en gång vilja nå. Inte nu, men sen någon gång. Presentation avklarad, nu ska jag läsa lite :) Må gott!
Mmmm, den önskan blir nog inte lätt att få att slå in. Bra skildring av de känslor han har inför allt detta.
Skicka en kommentar