Lorentzo

Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon stod kvar i dörröppningen. Skosulorna fastlimmade i golvet med tio kilos vikter runt anklarna. Pupillerna vande sig långsamt vid omgivningen. Tog ett steg in på den beiga linoleummattan. Det dova, sugandet ljudet från dörren som stängdes bakom honom.

Rummet låg i mörker, men närvaron av brodern skimrade över sängen. De små blinkande siffrorna som visade puls och andning gjorde att rummet påminde om ett nedsläckt rymdskepp. Djupa andetag i takt med surrandet från sjukhusapparaturen. En osynlig vägg hindrade honom från att gå vidare.

En minnesbild av fadern vid fönstret, med händerna på ryggen, trummande med fingrarna i handflatan. Modern på en pall med läpparna tryckta mot Lorenzos ena hand.
Ett besök hade låtit bra på vägen hit, men nu klängde tveksamheten i hans ytterrock. Lika tungt som lukten av renhet, läkemedel och vita lakan.

Med en viljeansträngning gick Carlos bort mot fönstret. Tryckte pannan mot den kalla ytan, precis som fadern alltid stått. Bakom persiennen låg parkeringen öde. Sjukhuspersonalens bilar stod parkerade i ena hörnan. En ensam gatlykta lyste upp området runt Carlos lilla MG. Dess röda lack lyste som ett stoppljus i mörkret. En svart katt smög in mellan däcken. Duggregnet låg som en blötfilt över verkligheten.

I fönstret speglades sig dörrglipan från korridoren. Ljuset bildade en ram runt honom som han vore ett helgon med svarta vingar. Kylan från fönstret spred sig lugnande i ansiktet. Från pannan och nässpetsen, över kinderna, ner till hakan. In under huden.

Carlos ställde sig vid fotändan av sängen. Han la handen över Lollos vänstra fot som stack upp under det orangea landstingstäcket. Hans läppar nuddade broderns stortå.  

"Lollo… " sa han, som om han väntade sig ett svar. "Jag ska hitta honom." 

Alla väntade...

Ingen skulle någonsin få veta. En outtalad hemlighet dör ensam, som den aldrig funnits. Din tystnad, min hållhake. Tjalla, och du skall brinna för evigt. Idén kom från dig, även om jag tejpade plastsäcken och grävde gropen.  

Någon gång kommer vi bli tvungna att få det ur oss. Det som inte finns. Jag känner dig bättre än någon annan, bättre än mitt eget inre. Ingen har allt utanpå, det kommer inifrån.

Ljust blir mörkt, sanning blir till lögn. Du förvandlas till jag. Mig och dig. Vi är ett. Lögnen håller oss samman. Flykten från verkligheten måste ske. Leva i lögnen så länge att den blir sanningen är valet för överlevnad. 

Ett tag fanns han där. Tog plats. Ville vara med. Som ett syskon ingen ville ha. Sedan bara borta. Försvunnen. Det blev annorlunda efteråt. Tystnaden och tomheten är lögnens ursprung, men vi lovade varandra.

Bilden som inte finns, dyker upp i din hjärna när du sover. Fastnar svidande på hornhinnan. Som saltsyran vi droppade i hans ansikte. Som plastsäcken runt hans kropp. Som gropen ingen vet finns. Vi städade och la granris ovanpå.

Det blir bättre så här. Vi lever isär. Du reser bort och jag stannar kvar.
Jag vet inte varför jag lyfte min hand, kanske för ett avsked, men lika gärna ett välkomnande. 
Alla väntade, ingen visste varför. Ett erkännande? Aldrig...




Inspiration: Ställa upp

Våren -44

Bara ett fåtal steg ut i solen. En märklig känsla av eufori och björklövsknoppar spred sig från händerna, upp genom armarna och rakt in till mitt stålklädda hjärta. Allt började om. Tog fart på nytt. Glömde vintern och kylan i världen.

De nya overallerna kom på våren. Gjorde att allas hud blev blå. Vi skrattade ibland åt varandra innan utmattningen gjorde att vi somnade.

På något sätt gladde det mig att ännu ett år hade gått. Tolv månader du sluppit uppleva. En märklig kombination av saknad och lycka. Likt en nedhuggen björkskog som blivit en glänta av ljus och värme.

Jag såg på mina blodiga händer som låg i korgen. Södra vakttornets skugga pekade rakt mot mig som en gevärsmynning.
"Schnell, schnell". Untersturmführer Greifelts grova stämma rullade längs hela taggtrådsstängslet. Han viftade med k-pisten för att understyrka vikten av att arbeta snabbt och effektivt.

Jag ignorerade känslan av att inte vilja uppleva fler vårar och fortsatte att kasta ut fotanglarna.

Tema: Ignorera

Tidlöshet

Alla väntade. Ingen visste på vad.

På döden eller på att livet skulle fortsätta. Väntan ser likadant ut.
Som en lång korridor med låsta dörrar.

Ingen ville vänta. Drömmen om att vara på väg satt i murarna.

Ha ett mål, en vision, en mening i allt. 

Inte befinna sig i ett vakuum av sysslolöshet, likt guldfiskar i en skål.

"All vår väntan bliver svår" hade jag broderat.

Bården satt på väggen ovanför britsen.Jag glodde förbi den, upp i taket.

Livet gick inte vidare. Stod liksom still på stopptid.

När jag skulle komma ut hade alla, som inte väntade, fortsatt i sin verklighet.

Men inte jag.

Jag satt fast i historien. Fångad i dåtiden.

Fastklistrad i sommarregnet som föll när jag blev inlåst.

Inspiration: Sommarregn 

Fotominnen

Vad är det med gamla fotoalbum egentligen?

Det torra pappret, prasslet från genomskinnliga skyddsblad eller den lilla texten under varje bild. Tycker det säger mer om fotografen än om själva bilden. Kort på rad i färg och svartvitt som ger en förnimmelse av ångest och svarta livremmar. Sida upp och sida ner.

Ta till exempel fotografiet på morfar och Rex. I sin ungdom gick mormor ut fotohögskolan med toppbetyg. Kunde allt om komposition,  kontrast och färgskala. Efter bröllopet fick hon nöja sig med en begagnad Instamatic.

”I Tv soffan en vanlig lördag”. Som om han någonsin rörde sig därifrån. Taget i perfekt vinkel så spritflaskan på bordet inte syns och med en kärvänligt arm runt Rex. En perfekt illusion till eftervärlden.

Varje jul vi kom på besök skröt han om SM-guldet och Guldbollen från -64a. Jag minns mest stanken av svettiga skjortor, fuktig hundpäls och mormors kuvade ögon.

Det måste varit paus i Tipsextra. Pang-pang filmer kom på andra plats i morfars tittartopp.

Jag kan fortfarande känna Rex tänder runt min vad.

”Va inte sån kärring” ropade morfar medan min mor baxade in mig i bilen till sjukhuset. Vi hälsade aldrig på fler jular, vad jag minns. Ärren finns kvar.

Tror bilden är tagen samma höst som mormor hängde sig i köket. 

Abstinens

Som små nålstick över hela huden. Svårt att hålla händerna på en plats. Ögon som inte vill fokusera, eller ens kan för den delen. Ser rakt igenom. Förbi och ut.
Jag ställer en liten flaska Explorer på varubandet. Kassörskan granskar mig med misstänksam blick.

Att bara sitta still på en parkbänk blir ett livslångt pussel där bitarna inte passar med varandra. Att stå still med skakiga ben liknar Bambi på hal is. Att ens tänka blir en omöjlighet.
Jag försöker se ut som det är första gången jag är där. Hon verkar bestämma sig för att jag inte svajar lika mycket som igår.

Suget efter ruset kämpar mot viljan att sluta. Vetskapen om det skadliga förlorar varje dag över lättjan och flykten.
Hon säger ett belopp som är en av de få sifferkombinationer jag kan utantill. Min hand betalar med blandade mynt och skrynkliga sedlar.

Djävulen har mig i sitt grepp och jag kan inte komma loss.


Tema: Fira

En vanlig fredag

Svart olja sipprade in under ögonlocken. La sig som en sänkt ubåt längst bak i pannan. Två blixtar från irisen försökte antända vätskan. Misslyckades. Blixtrade igen. Gav inte upp förrän lågan brann i bröstkorgen.

Alla sinnen jobbade för högtryck för att få mig att reagera. Men trumhinnor upphörde vibrera. Näshåren bildade ett ogenomträngligt nät. Tungan hindrades bakom sina vita fångvaktare. Hjärtat gav tillslut upp och stannade i ett dubbelslag. Kunde ändå inte begripa att allt var över.

Men ögonen registrerade. I samma sekund de såg dig i vimlet. Hand i hand med någon annan. Alla andra känslor rann längs benen som ett vattenfall.

En vanlig fredag, i slutet av veckan.


Tema: Vattenfall. 

Venuspassagen

Sexton inbjudna hade tackat ja. Vi satt längs två långbord. Huvudrätten hade just dukats ut. Sorlet mellan dem som kände varandra hade falnat. Tystnaden från dem som inte ville veta mer hängde i luften som en blöt filt. Allas liv hade fortsatt under tjugo år, inget var förändrat ändå var allt sig likt.

Jag hade hamnat mellan klassens Miffo och allas vår Venus. Utseendemässigt var rollerna ombytta, men mentaliteten låg som en skugga över bägges ansikte. Rollerna trillade över dem som åren aldrig passerat. mobboffret och partybruden.

Vi hade varit tillsammans en sommar mellan sjuan och åttan. Jag och Miffot. Våra själar passade som hand i handske. Vi var två tankar i en kropp och vi dansade en sommar. Men det var Venus som fått min oskuld.

En vinfläck spred sig från ett kullvällt plastglas. Umgänget doftade sommarlov och ungdomsfylla. Min oförmåga att konversera utan ångest smakade som beska enbär. Värden klingade i sitt vinglas.

Medan Magnus som vanligt pratade om sig själv och sina framgångar, lutade sig Venus mot mitt öra.
"Minns du?" viskade hon. Hon log illmarigt:  Och mindes det gjorde jag. Med en begynnande rodnad över kinderna.

Platsen var samma hus som vi nu satt i. Fast på övervåningen. Några år innan Magnus föräldrar skulle förolyckas i en bilkrasch. Den ungdomliga ivern, de djupa kyssarna och kläderna som inte kom av tillräckligt snabbt. Den blöta fläcken i mina byxor.

Jag kände Venus hand på mitt lår.
"Har du träffat min fru", sa jag i desperat ton. "Det är hon som vårdar mig nu."
Jag lutade mig tillbaka och Miffots ansikte log från öra till öra mot Venus.
"Rör du honom igen dödar jag dig." sa hon helt naturligt genom sina stängda läppar .


"Tema:Pinsamt"

Förtal

Ett bakljus på en bil lyste rött. Det hindrade inte mig.
Jag bromsade för en svart katt, utan att ens spotta tre gånger.
Cykelhjulen rullade ner för Johanneberg.
Nattens vindar lindade mitt hår, som topparna vore insnärjda i dina fingrar.
Det fick inte vara försent.

I slutet av backen steg jag av i farten.
Släppte styret med framhjulet halvvägs ner i diket.
Cykeln vinglade till som en skadeskjuten kråka.
Jag kraxade över vägen. Bort mot busshållplatsen.
Min röst bar inte ända bort till din ryggtavla.
"Vänta!" skrek jag igen.

Kön med påstigande ringlade sig långsamt framåt.
Bussen svalde en passagerare i taget. 
Dina glittrande jeans skulle snart försvinna in i öppningens svarta hål.
Jag skulle inte hinna över för att säga dig allt.
Aldrig mer få se djupet i dina ögon eller känna dina fingerspetsar över min näsrygg.
Jag skulle aldrig hinna säga att det inte var sant, det som de sagt.

Jag älskade dig.
Allt annat var förtal.