Offer

Hon var onödigt vacker.

Jag såg rakt ner i hennes ögon. Hon grät inte. Stolta och stålgrå. Långsamt drog jag långsvärdet ur skidan. Ljudlöst och smidigt. Hästarna och regnet hade gjort marken lerig. Hon stod på knä på den enda gröna yta som syntes. Min rustning skramlade och skavde efter tre dagars torneringsspel. Svärdets egg skulle kunna klyva henne från huvudet till midjan. Jag vinglade till i modden

.

Jag mindes första gången jag såg henne. En blå klänning i ett gult rapsfält. Mina spanare hade signalerat fara. De markerade mot skogsbrynet där fem troll klev ut i det guldgula. De hade sett oss, hon hade sett oss. Jag beordrade halt.

"Vi klarar dem lätt, Lord Ice.", viskade min Seargent-at-arms och log med hela ansiktet genom visiret. Mina tjugofem riddare skramlade med sina lansar. Men jag visste, trollen jagade alltid i flock, minst tjugo. Resten av klanen lurade säkert bakom skogskullarna.

Trollen stannade när de såg oss. De verkade nästan glada, om nu troll kan visa glädje. Jakten på kvinnan avslutades halvhjärtat. En av dem kastade ett stenblock mot det springande blå tyget. Halvvägs byte bumlingen onaturligt riktning och landade tio meter bakom henne. Redan då borde jag anat, redan då borde jag dödat henne, men mina ögon kunde inte slita sig från det svarta håret, de smala höfterna och de änglalika rörelserna. Jag klev ner från min springare och hon snubblade rakt in i mina armar.

Folkmassans skränande fick tillbaka mig till verkligheten.

"Döda, döda, döda..." skanderade de.

Medan jag försökte återfå balansen i lervällingen sneglade jag upp mot Kungen. Undrade om mina ögon var bedjande, stolta eller bara tomma.

Hur länge skulle jag orka hålla upp långsvärdet i luften? Hade det gått en sekund, en timme eller ett helt liv?

Hon visste, jag visste och kungen visste. Skulle någon klara att döda henne var det jag. Hon hade stulit från mig, hon hade ljugit för mig och hon hade varit otrogen mot mig. Det borde varit lätt, men jag var mer ett offer än hon någonsin skulle kunna bli. Hon var hjärtat i mitt liv, syret i mina lungor, orsaken till att jag orkade gå upp varje morgon. Jag kunde inte döda modern till mina barn.

Kungen log mot oss eller så var det åt hela situationen. Hans guldklädda arm höjdes samtidigt som mitt svärd sänktes. Bakom mig hörde jag knektarna skramlande med armborsten. Hon väntade, jag väntade, alla väntade, men ingen visste på vad.

Jag satte mig på knä i leran. Fukten trängde in genom rustningen. Våra ansikten kom i jämnhöjd. Hennes ögonlock hade slutits. Hon luktade en blandning av mossa och timotej. Jag la långsvärdet framför hennes sönderslitna nattsärk. Ögonfransarna log mot mig.

Genom visiret såg jag att Kungen sänka handen i en lång rörelse. Den första pilen kändes inte. Den lät som en duvhök som slår mot sitt offer. Den andra spetsens kontakt med rustningen kändes som knytnävsslag. De tio efterföljande förvandlade mig till en nåldyna. Jag stod fortfarande kvar på knä. Mitt blod blandades med sörjan framför mig samtidigt som jag likt ett belägrat torn långsamt föll med ansiktet neråt, tvärs över mitt egna svärd.

Hon lyfte från marken i en vindil. Isande, varm och beslutsam. Innan knektarna hunnit ladda om hade hon rest sig. Det rasslade mot ringbrynjan när hon långsamt drog fram svärdet som jag låg på. Min älskade skrek:

”Du kommer bli mitt nästa offer”. Hon pekade med sin blåslagna arm över svärdets spets mot Konungen.

Medan mina ögon slöts för sista gången kände jag hur hennes bara fötter gled över tornerplatsen, bort mot skogen. De seglade över leran utan att bli smutsigare. Knektarnas armborst riktades mot henne. De avfyrades samtidigt. Hon skulle bli lika genomborrad som jag.

Trotsigt vände hon sig mot pilarna. Ögonen blixtrade och tänderna log elakt. Tio meter framför henne föll pilarna till marken, som de träffat en osynlig vägg.

Hon lyfte armen mot Kungen igen, visade tänderna i en morrning och försvann i ett rökmoln.

”Offret hade förvandlats till jägaren”, hann jag tänka innan världen slocknade. 

Kaffe

Den mörka vätskan höll mig uppe. Det enda som fick mig att aktivera mig. Det som fick mig att hålla ut i en värld av misstag.

Vätskan påminner en del om olja till utseende, även om den är ganska stum mellan fingertopparna. Aromen kan uppfattas som ljummen, varm och hemtrevlig, även på ett ställe som detta. Smaken kunde ibland rulla på tungan, stanna kvar i munhålan, gömma sig bakom raden av utslagna tänder. Ibland slank den ner lika lätt som kvällens kalla soppa, rädd att bli utspottad eller uppspydd.

Jag lät koppen snurra mellan mina fingrar. Väntade med att dricka. Lät värmen sprida sig hela vägen in till mitt blåfrusna hjärta. Ville få dagens höjdpunkt att räcka lite längre.

Skriken hade tystnat. På avstånd hörde jag vakten rassla med sina nycklar. Snabbt tömde jag koppen på den mörka lyckan, rengjorde insidan med fingrar och saliv, ställde den som vanligt längst in under sängen.

Jag visste att det var min tur nu. Viljan var beredd. Kroppen var klar. Hjärnan slutade känna. Jag skulle inte berätta något idag heller…

Lysa av lycka

Han hade en till. Den vägde tungt i handen.

Just sådana här uppdrag fick honom att känna lycka. Vännerna i gänget sa att det syntes på honom, likt en gloria som omgärdade ansiktet. En slags aura av välbehag.

Det gick inte att beskriva känslan. Redan när han träffat mannen i den mörka kostymen och fått uppdraget beskrivet, så kändes rysningen. Värmen som spred sig. En spotlight som tändes längst in i ögonen. Bakom de annars så svarta pupillerna.

Att se skräcken hos andra hade blivit hans livsbränsle.

Skriken från huset blev allt högre. På aktiviteten i huset kunde anas att de kommit oväntat. Bakom hördes Sigges tunga andhämtning som en blåsbälg. Det förtog stämningen lite att behöva vara två. Han jobbade helst ensam, men mannen ville ha det så. Att det skulle gå att säga att hon bortfördes av två okända män.

Han undrade om det gjort något att de startat en dag tidigare än avtalat, men slog tanken ut skallen lika snabbt som den trängt sig på. De hade inte haft något annat för sig. Att hans fru skulle försvinna en dag tidigare kunde väl inte spela någon roll.

Han vägde tegelstenen igen. Siktade på det andra fönstret. Följde projektilens bana fram till att den träffade glaset.

Log inombords. Glödde av lycka. Att det var bitande kallt och att de stod i knädjup snö kändes inte. Snart skulle han få göra det han var bäst på.

Myskväll

Det brukade inte vara något speciellt med torsdagar. Vanligtvis när det hände något var det lördag eller fredag. Ibland till och med söndag. Som när vår dotter Linda föddes en kall vintrig söndagnatt. Men torsdag, inget händer väl en vanlig sketen vardag.

Ljusen glittrade ikapp med pepparkaksdegen. I bakgrunden plingade julmusik från spotifyhögtalaren. Min fru Annika rättade till det sista i Lindas luciakrona och försökte vika ut vecken på Antons stjärngossestrut. Jag minns att jag drack glögg. Doppade en lussebulle. Smaken av saffran. Värmen från den öppna spisen. Vi hade låtit Tvn vara avstängd för att få den rätta känslan.

Att en tegelsten, i det ögonblicket av lycka, skulle flyga genom vardagsrumsfönstret kom som en total överraskning. Instinktivt slängde jag mig under bordet. Trevade efter pistolen i axelhölstret. Kom på att allt hängde i sovrummet. Annika skrek av skräck. Linda och pojkarna kom rusande från köket med panik målade i ansiktena.

Det var torsdag och de hade kommit en dag förtidigt.

Kallt

I allt hängde det istappar. Vatten som nått nollpunkten tillsammans med blodet som inte längre ville pulsera i ådrorna. Mina anletsdrag hade stelnat i intorkat, kallt snor, som en dödsmask på en egyptisk farao. Ögonfransarna satt orörligt fast i varandra. Fingrar och tår var de enda kroppsdelar som gick att röra på. Bara ingen såg mig.

För den skull rörde jag mig inte. Låg helt stilla och stirrade genom stängda ögonlock. Försökte inte andas eftersom röken från andedräkten skulle avslöja mig. Ge en ledtråd till mina förföljare var jag gömt mig.  

Med ett lätt knirrande i snön byte kroppen omedvetet ställning. I mina öron lät det som en lavin av oljud. Jag tvingade kroppen att låta bli att reagera på kylan, att ignorera obekvämligheten av att ligga nedgrävd i snön, inte bry sig om att det gått tjugofyra timmar sedan jag hade en familj, skita i att det fanns ett liv att leva.

Mitt egna liv. Ett liv som för alltid var förändrat.

Ledsen

Sorgen är kärlekens pris...

Svårigheter

Det är de starka människorna som får utstå de svåraste prövningarna...

Eld

Var en pyroman!  Våga brinna...

Tydlig

     Att det skall vara så svårt. Att sätta en bokstav jämte nästa, föra ord till ord, en mening efter den andra. Få ihop en berättelse.
     Hela tiden finns det andra uppgifter som kommer emellan. Läsa en tidning, tweeta på iphonen, skriva på bloggen. Att få något annat gjort verkar lönlöst. Helt enkelt utan förhoppning att det skall bli något mer än blaj.
     Måste vara mer tydlig mot mig själv. Disciplinerad. Tvinga mig. Kanske skulle testa att binda mig vid stolen, köpa en skriva maskin utan internetkoppling och limma fingertopparna vid tangenterna. En historia med bara bokstäverna: asdfjklö blir kanske inte så spännande:
klösa fasad sa öda dö sa föl
alla kassa kladd ösa

Nähe det blir inget tydligt i den texten....

Genvägar

Det finns ingen genväg till ställen som det är värt att åka till...

Ansiktsuttryck

Du ser alltid gladast ut när du är med någon annan än mig.

Leda dig själv

Någonstans i mitten kommer de. Frågorna om varför? Tomhet utan svar. Krisen i livet. Ledan i att inte veta hur du skall gå vidare.  

Det sägs att femtioårskris och semesterledan är av samma ursprung.
Någonstans i mitten ser du att slutet närmar sig, och du funderar:
”Var det inte mer än så här…”

Då gäller det att stå stadigt i sig själv för att inte tappa balansen.

Själv ser jag livet som en hockeymatch:

1:a perioden: 0-25 år.

Osäkerhet. Var är målet? Är jag med i matchen? Vilka är motståndarna? Vem skall jag passa till? Mycket spel fram och tillbaka…

2:a perioden: 25-50 år.
Allt enligt planen. Gör några mål. Försöker undvika utvisningar. Snabba byten för att inte bli för trött. En benägenhet att stanna på plan för länge i tron att jag är oumbärlig för laget.

Paus: 50 årskalaset.

Sitter i omklädningsrummet. Lagkamraterna peppar och klappar dig på axeln för allt bra du gjort. ”Faan den där passningen i första. Du nöp allt till honom utan att domaren såg. Vicket jävla mål innan periodvilan” Och coachen ryter:

”3-3. Det är nu det gäller gubbar.”

3:de perioden: 50-75 år.

Ge allt i sista. En del byter femma i hopp om att de skall göra dem till bättre spelare. Avgöra matchen. Se till att inte bli utbytt. Göra allt för att vinna matchen och slippa förlängning och ”Sudden Death”

Så ser jag det för att slippa ledan över tänka: Var det inte mer än så här…

Kom ihåg: Du kan inte leda andra om du inte kan leda dig själv.

Inspirerad av skrivpuff: ”Leda”

Bita, bet, bitter

Det virvlade av vänner och ensamhet runt henne.Livet hade fastnat på en plats mellan ingenstans och överallt.
"Det syns inte, ser du väl..." var alltid hennes svar när jag tog upp frågan.

Men det syntes. Eller egentligen mer kändes. Låg i luften eftersom det inte går att se in i en annan människas själ. Du kan inte se när saker inte står rätt till.

Få begrep bakgrunden till hennes svala utstrålning, frånvända blicka och till synes ointresserade engagemang. Jag som visste förstod varför. Varför alla älskade henne och varför det inte bekom eller ens berörde henne. Inte för att jag gjorde annat än att försökte muntra upp henne ibland. De gånger hon lät mig vara nära henne.

Bitterheten bet sig fast i hennes hjärta. Åt upp henne själ inifrån.

Med inspiration från skrivpuff "Bita"

 

Skrota omkring

Om du sitter i ett rum i en vecka och gör ingenting. Vad kommer hända då? Kan du dö av tristess och sysslolöshet? Kommer galenskapen att ta över din sorterade och strukturerade hjärna? Varför är det så skrämmande att inte göra något?

Den arbetsskygge i motsats till den effektiva göraren.
Den som hinner med allt, alltid med mest möjliga effektivitet, alltid levererar. Som ett skållat troll. Men den som alltid springer hinner inte känna,lukta och leva. Ser inte årstiderna passera,

Det har visat sig att göra ingenting är ett förvånansvärt aktivt tillstånd. Att inte välja är också ett val.
I motståndet mot att ingenting göra, i rädslan för inaktivitet och att inte vara någon, börjar vi upptäcka jagets innersta väsen.

Om du vill närma dig ditt sinne,ditt medvetande och ditt inre. Ta dig tid att se andra och våga leva. Lösningen kan vara att våga göra just ingenting.Bara skrota omkring.

Tonfall och löfte

Min hustru frågade mig för några år sedan, "Vad tycker du är kul egentligen?"
Vad svarar man på det? "Jobbet" skulle varit med risk för äktenskapet. "Vara med dig..." skulle inneburit svarta ögon, en kort, nonchalant ryckning på nacken och en afton med höga förväntningar skulle gått om intet. Efter några sekunder med ofokuserad blick, en svettdroppe i nacken och ett fånigt leende hör jag mig själv säga:
"Skriva. Verkar roligt…" rösten darrade något av osäkerhet som om jag svarat fel stad i På Spåret.

En överraskad blick mötte mig över vinglaset. Så jag fortsatte, utan att tungan först tog kontakt med hjärnan,
"Innan jag fyller femtio ska jag ha skrivit en bok."
Hur svårt kan de va, tänkte ryggmärgen.
Hallå, hallå, är det någon som lyssnar, mer eller mindre skrek det logiska tänkandet.

Och på den vägen är det. Har nu efter tre år med scener, karaktärer, dialog och gestaltning fått ihop en textmassa för minst fyra böcker. Förvirrat letar jag efter rätt tonfall, en röd tråd, spännande vändpunkter och ett vettigt slut. Går dedikerat upp varje morgon en halvtimme före familjen. Skriver, skriver och skriver.

Det är nu mindre än tolv månader kvar till min femtioårsdag...

Lorentzo

Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon stod kvar i dörröppningen. Skosulorna fastlimmade i golvet med tio kilos vikter runt anklarna. Pupillerna vande sig långsamt vid omgivningen. Tog ett steg in på den beiga linoleummattan. Det dova, sugandet ljudet från dörren som stängdes bakom honom.

Rummet låg i mörker, men närvaron av brodern skimrade över sängen. De små blinkande siffrorna som visade puls och andning gjorde att rummet påminde om ett nedsläckt rymdskepp. Djupa andetag i takt med surrandet från sjukhusapparaturen. En osynlig vägg hindrade honom från att gå vidare.

En minnesbild av fadern vid fönstret, med händerna på ryggen, trummande med fingrarna i handflatan. Modern på en pall med läpparna tryckta mot Lorenzos ena hand.
Ett besök hade låtit bra på vägen hit, men nu klängde tveksamheten i hans ytterrock. Lika tungt som lukten av renhet, läkemedel och vita lakan.

Med en viljeansträngning gick Carlos bort mot fönstret. Tryckte pannan mot den kalla ytan, precis som fadern alltid stått. Bakom persiennen låg parkeringen öde. Sjukhuspersonalens bilar stod parkerade i ena hörnan. En ensam gatlykta lyste upp området runt Carlos lilla MG. Dess röda lack lyste som ett stoppljus i mörkret. En svart katt smög in mellan däcken. Duggregnet låg som en blötfilt över verkligheten.

I fönstret speglades sig dörrglipan från korridoren. Ljuset bildade en ram runt honom som han vore ett helgon med svarta vingar. Kylan från fönstret spred sig lugnande i ansiktet. Från pannan och nässpetsen, över kinderna, ner till hakan. In under huden.

Carlos ställde sig vid fotändan av sängen. Han la handen över Lollos vänstra fot som stack upp under det orangea landstingstäcket. Hans läppar nuddade broderns stortå.  

"Lollo… " sa han, som om han väntade sig ett svar. "Jag ska hitta honom." 

Alla väntade...

Ingen skulle någonsin få veta. En outtalad hemlighet dör ensam, som den aldrig funnits. Din tystnad, min hållhake. Tjalla, och du skall brinna för evigt. Idén kom från dig, även om jag tejpade plastsäcken och grävde gropen.  

Någon gång kommer vi bli tvungna att få det ur oss. Det som inte finns. Jag känner dig bättre än någon annan, bättre än mitt eget inre. Ingen har allt utanpå, det kommer inifrån.

Ljust blir mörkt, sanning blir till lögn. Du förvandlas till jag. Mig och dig. Vi är ett. Lögnen håller oss samman. Flykten från verkligheten måste ske. Leva i lögnen så länge att den blir sanningen är valet för överlevnad. 

Ett tag fanns han där. Tog plats. Ville vara med. Som ett syskon ingen ville ha. Sedan bara borta. Försvunnen. Det blev annorlunda efteråt. Tystnaden och tomheten är lögnens ursprung, men vi lovade varandra.

Bilden som inte finns, dyker upp i din hjärna när du sover. Fastnar svidande på hornhinnan. Som saltsyran vi droppade i hans ansikte. Som plastsäcken runt hans kropp. Som gropen ingen vet finns. Vi städade och la granris ovanpå.

Det blir bättre så här. Vi lever isär. Du reser bort och jag stannar kvar.
Jag vet inte varför jag lyfte min hand, kanske för ett avsked, men lika gärna ett välkomnande. 
Alla väntade, ingen visste varför. Ett erkännande? Aldrig...




Inspiration: Ställa upp

Våren -44

Bara ett fåtal steg ut i solen. En märklig känsla av eufori och björklövsknoppar spred sig från händerna, upp genom armarna och rakt in till mitt stålklädda hjärta. Allt började om. Tog fart på nytt. Glömde vintern och kylan i världen.

De nya overallerna kom på våren. Gjorde att allas hud blev blå. Vi skrattade ibland åt varandra innan utmattningen gjorde att vi somnade.

På något sätt gladde det mig att ännu ett år hade gått. Tolv månader du sluppit uppleva. En märklig kombination av saknad och lycka. Likt en nedhuggen björkskog som blivit en glänta av ljus och värme.

Jag såg på mina blodiga händer som låg i korgen. Södra vakttornets skugga pekade rakt mot mig som en gevärsmynning.
"Schnell, schnell". Untersturmführer Greifelts grova stämma rullade längs hela taggtrådsstängslet. Han viftade med k-pisten för att understyrka vikten av att arbeta snabbt och effektivt.

Jag ignorerade känslan av att inte vilja uppleva fler vårar och fortsatte att kasta ut fotanglarna.

Tema: Ignorera

Tidlöshet

Alla väntade. Ingen visste på vad.

På döden eller på att livet skulle fortsätta. Väntan ser likadant ut.
Som en lång korridor med låsta dörrar.

Ingen ville vänta. Drömmen om att vara på väg satt i murarna.

Ha ett mål, en vision, en mening i allt. 

Inte befinna sig i ett vakuum av sysslolöshet, likt guldfiskar i en skål.

"All vår väntan bliver svår" hade jag broderat.

Bården satt på väggen ovanför britsen.Jag glodde förbi den, upp i taket.

Livet gick inte vidare. Stod liksom still på stopptid.

När jag skulle komma ut hade alla, som inte väntade, fortsatt i sin verklighet.

Men inte jag.

Jag satt fast i historien. Fångad i dåtiden.

Fastklistrad i sommarregnet som föll när jag blev inlåst.

Inspiration: Sommarregn 

Fotominnen

Vad är det med gamla fotoalbum egentligen?

Det torra pappret, prasslet från genomskinnliga skyddsblad eller den lilla texten under varje bild. Tycker det säger mer om fotografen än om själva bilden. Kort på rad i färg och svartvitt som ger en förnimmelse av ångest och svarta livremmar. Sida upp och sida ner.

Ta till exempel fotografiet på morfar och Rex. I sin ungdom gick mormor ut fotohögskolan med toppbetyg. Kunde allt om komposition,  kontrast och färgskala. Efter bröllopet fick hon nöja sig med en begagnad Instamatic.

”I Tv soffan en vanlig lördag”. Som om han någonsin rörde sig därifrån. Taget i perfekt vinkel så spritflaskan på bordet inte syns och med en kärvänligt arm runt Rex. En perfekt illusion till eftervärlden.

Varje jul vi kom på besök skröt han om SM-guldet och Guldbollen från -64a. Jag minns mest stanken av svettiga skjortor, fuktig hundpäls och mormors kuvade ögon.

Det måste varit paus i Tipsextra. Pang-pang filmer kom på andra plats i morfars tittartopp.

Jag kan fortfarande känna Rex tänder runt min vad.

”Va inte sån kärring” ropade morfar medan min mor baxade in mig i bilen till sjukhuset. Vi hälsade aldrig på fler jular, vad jag minns. Ärren finns kvar.

Tror bilden är tagen samma höst som mormor hängde sig i köket. 

Abstinens

Som små nålstick över hela huden. Svårt att hålla händerna på en plats. Ögon som inte vill fokusera, eller ens kan för den delen. Ser rakt igenom. Förbi och ut.
Jag ställer en liten flaska Explorer på varubandet. Kassörskan granskar mig med misstänksam blick.

Att bara sitta still på en parkbänk blir ett livslångt pussel där bitarna inte passar med varandra. Att stå still med skakiga ben liknar Bambi på hal is. Att ens tänka blir en omöjlighet.
Jag försöker se ut som det är första gången jag är där. Hon verkar bestämma sig för att jag inte svajar lika mycket som igår.

Suget efter ruset kämpar mot viljan att sluta. Vetskapen om det skadliga förlorar varje dag över lättjan och flykten.
Hon säger ett belopp som är en av de få sifferkombinationer jag kan utantill. Min hand betalar med blandade mynt och skrynkliga sedlar.

Djävulen har mig i sitt grepp och jag kan inte komma loss.


Tema: Fira

En vanlig fredag

Svart olja sipprade in under ögonlocken. La sig som en sänkt ubåt längst bak i pannan. Två blixtar från irisen försökte antända vätskan. Misslyckades. Blixtrade igen. Gav inte upp förrän lågan brann i bröstkorgen.

Alla sinnen jobbade för högtryck för att få mig att reagera. Men trumhinnor upphörde vibrera. Näshåren bildade ett ogenomträngligt nät. Tungan hindrades bakom sina vita fångvaktare. Hjärtat gav tillslut upp och stannade i ett dubbelslag. Kunde ändå inte begripa att allt var över.

Men ögonen registrerade. I samma sekund de såg dig i vimlet. Hand i hand med någon annan. Alla andra känslor rann längs benen som ett vattenfall.

En vanlig fredag, i slutet av veckan.


Tema: Vattenfall. 

Venuspassagen

Sexton inbjudna hade tackat ja. Vi satt längs två långbord. Huvudrätten hade just dukats ut. Sorlet mellan dem som kände varandra hade falnat. Tystnaden från dem som inte ville veta mer hängde i luften som en blöt filt. Allas liv hade fortsatt under tjugo år, inget var förändrat ändå var allt sig likt.

Jag hade hamnat mellan klassens Miffo och allas vår Venus. Utseendemässigt var rollerna ombytta, men mentaliteten låg som en skugga över bägges ansikte. Rollerna trillade över dem som åren aldrig passerat. mobboffret och partybruden.

Vi hade varit tillsammans en sommar mellan sjuan och åttan. Jag och Miffot. Våra själar passade som hand i handske. Vi var två tankar i en kropp och vi dansade en sommar. Men det var Venus som fått min oskuld.

En vinfläck spred sig från ett kullvällt plastglas. Umgänget doftade sommarlov och ungdomsfylla. Min oförmåga att konversera utan ångest smakade som beska enbär. Värden klingade i sitt vinglas.

Medan Magnus som vanligt pratade om sig själv och sina framgångar, lutade sig Venus mot mitt öra.
"Minns du?" viskade hon. Hon log illmarigt:  Och mindes det gjorde jag. Med en begynnande rodnad över kinderna.

Platsen var samma hus som vi nu satt i. Fast på övervåningen. Några år innan Magnus föräldrar skulle förolyckas i en bilkrasch. Den ungdomliga ivern, de djupa kyssarna och kläderna som inte kom av tillräckligt snabbt. Den blöta fläcken i mina byxor.

Jag kände Venus hand på mitt lår.
"Har du träffat min fru", sa jag i desperat ton. "Det är hon som vårdar mig nu."
Jag lutade mig tillbaka och Miffots ansikte log från öra till öra mot Venus.
"Rör du honom igen dödar jag dig." sa hon helt naturligt genom sina stängda läppar .


"Tema:Pinsamt"

Förtal

Ett bakljus på en bil lyste rött. Det hindrade inte mig.
Jag bromsade för en svart katt, utan att ens spotta tre gånger.
Cykelhjulen rullade ner för Johanneberg.
Nattens vindar lindade mitt hår, som topparna vore insnärjda i dina fingrar.
Det fick inte vara försent.

I slutet av backen steg jag av i farten.
Släppte styret med framhjulet halvvägs ner i diket.
Cykeln vinglade till som en skadeskjuten kråka.
Jag kraxade över vägen. Bort mot busshållplatsen.
Min röst bar inte ända bort till din ryggtavla.
"Vänta!" skrek jag igen.

Kön med påstigande ringlade sig långsamt framåt.
Bussen svalde en passagerare i taget. 
Dina glittrande jeans skulle snart försvinna in i öppningens svarta hål.
Jag skulle inte hinna över för att säga dig allt.
Aldrig mer få se djupet i dina ögon eller känna dina fingerspetsar över min näsrygg.
Jag skulle aldrig hinna säga att det inte var sant, det som de sagt.

Jag älskade dig.
Allt annat var förtal.