Kaffe

Den mörka vätskan höll mig uppe. Det enda som fick mig att aktivera mig. Det som fick mig att hålla ut i en värld av misstag.

Vätskan påminner en del om olja till utseende, även om den är ganska stum mellan fingertopparna. Aromen kan uppfattas som ljummen, varm och hemtrevlig, även på ett ställe som detta. Smaken kunde ibland rulla på tungan, stanna kvar i munhålan, gömma sig bakom raden av utslagna tänder. Ibland slank den ner lika lätt som kvällens kalla soppa, rädd att bli utspottad eller uppspydd.

Jag lät koppen snurra mellan mina fingrar. Väntade med att dricka. Lät värmen sprida sig hela vägen in till mitt blåfrusna hjärta. Ville få dagens höjdpunkt att räcka lite längre.

Skriken hade tystnat. På avstånd hörde jag vakten rassla med sina nycklar. Snabbt tömde jag koppen på den mörka lyckan, rengjorde insidan med fingrar och saliv, ställde den som vanligt längst in under sängen.

Jag visste att det var min tur nu. Viljan var beredd. Kroppen var klar. Hjärnan slutade känna. Jag skulle inte berätta något idag heller…