Oviktigt

Anton Burghofers filosofi är att leverera det kunden vill ha, att göra det snabbt utan att godset har tagit skada. Naturligtvis mot bra betalning. Man måste ju leva också. Antons anställda gillar att ha honom som chef. Han är snabb till beslut, rättvis, lyhörd för allas behov och inte alltför auktoritär. I Berlinområdet är hans företag den snabbast växande transportfirman. Men han har aldrig ställts för det ultimatum som mannen mitt emot honom ställer.
Mannen hade parkerat hans frus Audi framför ingången, stormat in på hans kontor, iklädd hans egen kostym, vilt viftande med hans farfars SS-bajonett. Anton skjuter stolen från skrivbordet och iakttar mannen framför sig. Kortklippt rödlätt frisyr, mjuka händer som aldrig utfört något grovarbete, utstående öron. Anton behöver tid, behöver fundera igenom situationen, men det är något med mannens ögon som gör att han inser att tiden är knapp. Måste vara vildheten de utstrålar.

Zygmunt ler inombords över bordsgrannens vånda. Medan han väntar på ett svar karvar han in sina initialer i mahognyskivan. "ZZ". Zygmunt Zimmerman. Han hade ju bara ställt en enkel fråga. Borde varit hur lätt som helst att leta fram en så oviktigt uppgift. Att sen konsekvenserna av att lämna frågan obesvarad inte är oviktiga är ju en annan sak. Ett knorrande från magen göra att Zugmynt kommer på att han glömde äta frukost innan han lämnade Burghofska hemmet.

"Vet du hur många bilar vi har ute på vägarna samtidigt" dialog ger tid tänker Anton. Kanske hinner någon i personalen komma. Mannen slutar med sitt karvande, reser sig och säger OK, så ljudlöst att det nästan inte hörs och börjar gå mot det halvöppna kontorsdörren.
"Nej, vänta nu lite" Anton viftar avvärjande med händerna. "Inte så många att det inte går att ta reda på vilken som åkte över Krakow de 24de." Anton lugnar sig när främlingen vänder sig om. "Men det kan ta lite tid" Anton höjer ögonbrynen för att få lite förståelse. Samtidigt vågar han inte tänka på sin hustru och son. Ljuger han om att de lever och är välbehållna?

Zygmunt tröttnar på mannens förhalande. Med två snabba steg hoppar han över skrivbordet och sätter sig i företagsledarens knä. Sticker upp bajonetten i näsan och drar till. Mannen skriker till, tar sig för ansiktet. Blodet från den uppsnittade näsvingen sipprar fram mellan fingrarna.

"Jag ska, JAG SKA!!" skriker Anton och försöker göra sig fri från galningen.
Aldrig har hans prinskorvar till fingrar rört sig så snabbt på tangentbordet. Han loggar in på GPS-historiken. Slår in Krakow och datumet. Får fram att Mandini hade en körning den 24de, destination Milano. Trycker "print-screen" och sträcker fram utskriften. Blodfläckarna på pappret verkar inte störa när psykfallet läser innehållet.

"Det funkade ju fint" Zygmunt bryter på polska. Han viftar glatt med lappen framför ansiktet. "Nebosian Srl, Milano. Jag lånar din frus bil igen?" Zygmunts fråga är retorisk och får heller inget svar. "åsså behöver jag de här" Zygmunt sträcker sig efter mobilen och plånboken som ligger i utkorgen på skrivbordet.
"Jag låter sonen ligga kvar i bagageluckan hela vägen till Milano. Han har säkert aldrig varit i Italien" Zygmunt blinkar åt mannen som återigen sjunkit ner i chefsstolen."dessutom vill jag inte köra ikapp med polisen på autobahn, man måste vara försiktig på vägarna. En olycka händer så lätt". Glatt visslande lämnar Zygmunt kontoret.

Sårbar

Amning är en bubbla av osårbarhet. Barnets fulla koncentration av att inmundiga näring. Marias enkelspåriga tanke att det enda som betyder något är att Jezus får i sig den mat han behöver. Vid tinningarna ser hon barnets vener pulsera i takt med hjärtslagen. Små tysta, lätta "da dunk, da dunk" som hon känner mot sin bröstkorg. Barnets tunga runt bröstvårtan ger ifrån sig ett litet smackande ljud vid varje sugning. På grund av en lätt snuva släpper han ibland bröstvårtan för att få luft. Helst hade han nog sugit utan att andas. Lukten av hotellrum blandas med odören från en obytt blöja. I sin bubbla känner Maria en total harmoni, utan vilja eller lust att gå tillbaka till världen utanför. Hon och barnet är universum.

Tänker hon efter är det egentligen tvärt om. Hon har aldrig varit mer sårbar än nu. Med barnet har Josef fått ytterligare en hållhake på henne. Ytterligare en orsak för honom att tvinga henne kvar. Tidigare har hon alltid kunna skydda och försvara sig själv, varit lite av en tigrinna i en värld av onda, starka män. Men nu, nu har hon en till att ta hand om.
Hon vet mycket väl vad Josef håller på med. Det var bara under deras första tid tillsammans som han försökte göra intryck av att vara företagare. Sa hela tiden att han hade en byggfirma, eller en videofirma, eller en kiosk. Det var alltid olika grejer han höll på med. Tills en dag då Maria råkade läsa ett brev från försäkringskassan, där en mutad tjänsteman hade sjukpensionerat Josef för en whiplashskada från en olycka som han aldrig hade varit med om. Brottsligheten betalar deras vardag och Josef är näst högst på stegen.

Var skall hon hitta skydd? Samtidigt som hon tänker tanken framträder en bild av en man. Muskulös, leende och med kraftiga handleder. Det är knappt hon vågar tänka på honom. Rädda att bara tanken på barnets far skall göra att Josef får reda på sanningen. Trots att hon är nyförlöst känner hon ett pirr i underlivet och hjärtfrekvensen ökar när hon tänker på deras enda natt tillsammans. Hon hade känt sig som en annan person. Fri i anden och utan krav. En natt tillsammans med ett spöke, ett andeväsen. Hon med ledaren som inte många hade sett, än färre träffat. Maria visste att hans högre rang aldrig skulle hindra Josef. Det skulle bli på liv och död. Hon, om någon, visste vad Josef var kapabel till.

Hon tycker synd om de tre motorhuliganerna. Efter hon berättat för Josef om den stores kommentarer efter han lämnat rummet, hade något vilt skymtat bakom Josefs svarta blick. Hon kände igen de ögonen. Två pupiller redo att explodera i våldsamhet. Nu är de försvunna med lastbilen som stått parkerad utanför hotellfönstret. Hon vet att de kommer tillbaka med minst en man mindre. Man ljuger inte för Josef ostraffat.

Hon måste börja planera. Planera för en annan framtid. En egen framtid. Hon kan inte fortsätta leva med oron. Hon kan inte fortsätta vara så här sårbar.

Kulturkrock

Goga lyfter på munstycket till bensinpumpen. Hans pupiller rör sig oroligt. Skannar av området. Observerar de andra bilisterna. Följer de bilar som kör upp på infarten till bensinstationen. Hans blick letar efter den röda mercan och den uppretade tysken. Han förstod sig inte på tyskar. Det hade ju bara varit en skråma i lacken, men för tysken verkade det varit jordens undergång. Goga förstod inte hur en bil kan vara så viktigt? I Senegal fanns inga bilar utan att de var rostiga och repiga. Utsidan spelade väl ingen roll bara de fungerade.
Den uppretade tysken hade inte slutat svära och vifta med armarna förrän de alla fem rest sig ur toyotan och ställt sig i en ring runt det lilla, feta, rödlätta tyskskrället. Då hade han knipit och surmulet gått tillbaka till sin bil och kört ifrån rondellen i en rivstart. Goga visste att tyskar inte vek ner sig så lätt och skulle han dyka upp kunde vad som helst hända.

Det är fjärde gången de kört fel. Utanför Munchen bytte han kartläsare. Viva är bra på mycket, flink, snabb och lydig. Men kartor och bokstäver är inte hans gebit. Goga tror inte han gått en dag i skolan. Surmulet flyttade Viva till baksätet, när Goga slängt kartboken till Jean-Luc. Hade det hjälpt? Icke. Nu är de fel igen.

"Merde" svor Goga tyst för sig själv. "Merde, merde, merde" sa han högt och blängde in på Jean-Luc. Jean-Luc låtsas inte han hör, kanske gör han inte det heller för han lyfter upp telefonen som ligger i framrutan och svarar. Goga kör ner ena handen i fickan och prasslar med de sista eurosedlarna. Sista tankningen sen måste vi fixa med pengar, tänker han när Jean-Luc öppnar sidorutan och sticker ut telefonen.
"Zali!" säger han mellan tänderna.

Goga ser trött på mobilen. Det är fjärde gången han ringer.
"Hålla"
"Hur långt har ni kommit?"
"Vi är strax utanför Hamburg" ljuger Goga. På en skylt innan bensinmacken stod det HAMBURG 200.
"Bra. Jag har namnet på chaffören. Giovanni Mandini. Jag textar det till dig."
"mmmm" mumlar Goga till svar.
"Våra kontakter på tullen har sett lastbilen passera Öresundsbron. Så bilen försvann någonstans mellan Malmö och Stockholm. Letar just efter någon kontakt hos polisen som kan informera om de fått in någon anmälan."

Goga känner igen den röda mercan som passerar ute på motorvägen. I följe har mercedesen två vitgröna audis. På audibilarnas sidodörrar står texten "Polizie". Helvete!!, far genom huvudet på Goga när han duckar bakom bussen.
"OK tack, Vi måste dra nu" Goga avslutar samtalet. Slänger sig i in på förarsätet utan att betala för tankningen.

Nere i Milano tittar Zali förvånat på sin Nokia.

Franskt

Carlos spänner munskyddet över ansiktet och böjer sig ner över den späda flickkroppen.
”Hur gammal år hon”
”Tretten, fjorten. Högst femten år” Tone applicerar kamerautrustningen på stålställningen en halvmeter ovanför Carlos huvud.
”Hur långe har de legat här?”
”Inte mer än tre-fyre timer, om man bedömer koaguleringsprocessen på blodet.”
”Du tror inte de är släkt då? Far och dotter? På sightseeing resa i Sverige” frågar Carlos. Inte för att han tror det själv eftersom mannen och flickan inte är ett dugg lika till utseende. Flickan har tunna lemmar, nästan späd, inte anorektisk, men nästan. Brösten under den röda blusen är inte fullt utvecklade, utan små och päron formade. Mannen är svartmuskig, sydeuropeisk. Grova arbetarhänder och en tjock mustasch. Klädd i arbetsoverall.
”Nä tror inte det. Mannen är sydeuropé” bekräftar Tone” kanske arab, flickan härstammar mer från öst, Ryssland? Flytta på dig nu så jag kan ta de bilder ni behöver till utredningen” avslutar Tone.
”Något sexuellt?”
”Inget som tyder på det så här långt. Hon har ju jeansen på!” Tone trycker på kameran och ljusblixtarna reflekteras i tältets vita plast.

Therese sticker in sin vassa näsa i tältöppningen. Vädrar i den unkna luften. En air av död och blod. I Carlos profil ser hon nyfikenhet och intresse. Hans dåliga morgonhumör är nästan helt borta.
”Hittade du något på förgasaren?” frågar han utan att ta blicken från en liten blänkande metallbit han observerat på mannens overallkrage.
”Jo, där fanns ett serienummer. 354-SHR-89443-SE.” Therese sifferminne är inte det bästa så hon läser raden från sin Iphone.
Carlos sträcker fram handen för att vända på mannens krage. Tone slår till hans hand, lite lätt. Han rycker den till sig av förvåning. Ovan att bli tillrättavisad.
”Inte röra. Inte än” säger Tone förmanande.
Carlos vänder upp sig mot Therese.
”Ring till kontoret och be dem kontakta Harley Davidsons fabrik i USA”
”Redan gjort. Jag skickade ett mail” Therese viftar med sin mobil.
Carlos suckar ”Så bra då” får han ur sig med viss tvekan.

”Nu så, jeg er klar” Tone ger sitt tillstånd att röra kropparna, men bara efter de tagit på sig de framsträckta plasthandskarna. Efter visst meckande för att få in sina fingrar i den thighta plasten vänder Carlos på mannens krage.
”Ohh, en fleur-de-lis” noterar Therese. På undersidan av kragen är en liten metallfigur fastsatt. Figuren har tre lila kronblad. Bladen vid sidorna är utåtböjda, kronbladet i mitten står rakt upp.
”En flör-de-vaddå?” Carlos är spydigt.
”En fransk lilja. Symbolen för Frankrike” Therese ger gärna tillbaka på Carlos spydighet.
”Detta villa jag också ni ska se.” Tone avbryter den påbörjade munhuggningen och viker ner flickans jeansjacka så ena axeln blottläggs. Ungefär där man tar sin poliospruta har flickan en duva tatuerad. Duvan har en liten lilja i näbben. Under duvan är namnet: ”NINA” ingraverat med snirkliga bokstäver..

Nina

Granarnas långa grenar skär i ansiktet. Dyngsura strumpor klafsar i den blöta mossan. Bakom honom knäcks en gren. När han ser över över axeln byter stigen riktning. Hela tiden. Varje gång.
Stämbanden är sträva och slitna efter allt ropande och skrikande.
"Ninotschka, NINOTSCHKA" kraxar han, med händerna framför munnen som en megafon. "otschka, otscka" ekar det tillbaka mellan träden.
"Min duva, min syster! Var är du?" "är du. är du"
Han ber med armarna utsträckta. Tårar sältar hans mungipor.

Utan att han märker det tar skogen slut, övergår utan förvarning till en sumpig sankmark. Redan efter ett par steg sitter han fast med dy upp till knäna. Han faller framåt i slow motion.
Just när ansiktet skall träffa vattenytan är han tillbaka i sjukhuset. Tvångströjan stramar. Fästena för elkontakterna bränner i bröstkorgen. I skuggan vid dörren står en läkare med en borrmaskin. När den vita rocken kommer ut i ljuset ser han att läkarens ansikte är hans eget. Läkaren ler med en glugg i främre tandraden. Mannen sätter igång slagborren.
Helt plötsligt ser han borrmaskinen i sin egen hand. Den trycks mot tinningen på styvfadern. Skinnet snurrar ihop sig när borren nuddar huden. Han trycker till för allt vad han är värd och känner en varm vätska spruta upp i ansiktet. Utanför, på gårdsplanen, ropar modern: "Ninotscka". Systern svarar glatt.

Tillbaka på rygg i träsket. Helt genomblöt. Vinden viner i trätopparna. Brummandet från slagborren fortsätter.


Zygmunt vaknar badande i svett med lakanet virat runt kroppen som en tvångströja. På golvet, jämte den vibrerande telefonen, ligger en kvinna i fosterställning. Hennes händer och ben är ihoppressade med en gulsvart packtejp. Skräck och rädsla lyser i ögonen. Framför ansiktet har blod koagulerat i en brunröd fläck. Kvinnan andas med små korta andetag. Hon har inte sovit en blund på hela natten.
Utan att öppna ögonlocken trevar Zygmunt över hennes ansikte, känner tejpen över munnen, fingrarna glider över snor och tårar. Han hittar telefonen med långfingret, just bredvid kvinnans avskurna öra.
Allt är hennes egna fel! Hade hon bara haft bättre koll på sitt barnhem hade Nina inte varit borta. Inte varit försvunnen. Han måste hitta henne, måste ha tillbaka sin lilla duva, annars orkar han inte leva mer.
"Ninotschka?" svarar han i luren utan att läsa numret på displayen.

Linjal

Maria mäter avståndet mellan månen och jupiter i kräftans tecken. 91 -120 grader söder. Längs linjalen drar hon ett tunt blyerts sträck. Bilden framför henne gör henne lite orolig. Dels att kräftan, eller cancer, låter olycksbådande på svenska, men också att vatten är ett styrande element i stjärntecknet oroar henne. Hon har själv aldrig lärt sig simma och hennes syster togs av tsunamin för några år sedan. Så hon har inga goda erfarenheter av vatten. Hon är mycket angelägen att hennes nyfödde son skall få en bra framtid. Hon tittar på barnet som tar sin frukostsovning på snuttefilten i soffan. Han ser helt harmoniskt ut efter amning. Hur skall det gå för dig i denna onda värld, undrar Maria och får nästan en tår i ögonvrån.

Hon jämför barnets horoskop med sitt egna och med faderns. Kan hon gjort fel någonstans. De räta linjerna går kors och tvärs över pappret. Hon slår tankspritt linjalen mot kinden. Den sista linjen gör henne konfunderad. Så bra kan det ju ändå inte vara? Hon rättar till en hårtes som hänger i ögonen och tittar under luggen bort mot Josef i andra änden av hotellsviten, orolig att han ska märka att det inte är hans horoskop som hon jämför med på soffbordet. Men det verkar lugnt. Josef är inte det minsta intresserad av astrologi och kan inte skilja oxen från tvillingarna. Dessutom verkar han vara fullt upptagen med att skälla ut de tre nyanlända motorcykelkillarna.

”Era puckon” Josefs ögon slår blixtar mot de tre skamsna besökarna. ”Hur fan tänkte ni? Tänkte ni överhuvudtaget?” Det var länge sedan han varit så upprörd. När han är upprörd bryter han på persiska.
Melker försöker att inte möta Josefs blick, Kaspar önskar han stannat hemma, Baltzar har pekfingret lång uppkört i näsan och verkar vara på en helt annan plats.
Josefs slår till Baltzar med öppen hand så nageln i näsan snittar ett litet jack i näsvingen. Aj som fan, skall Baltzar till att säga, när Josefs lavett återkommer från andra hållet och spräcker Baltzars överläpp.
”För helvete, visa lite respekt när jag talar till er” säger Josef och höjer handen även mot Melker, men stoppar slaget i luften.
”Vi trodde…. trodde… du skulle bli glad” stammar Melker fram och hukar sig något över den kommande smärtan. ”att det var en bra födelsepresent till Jezus” samtidigt räcker han fram det tre första presenterna. Pengar, röka och Myrra.
”Visst, men ni kan ju inte bara sno en långtradare, så där efter eget tycke och smak.” Handen hänger fortfarande över Melker. Med andra handen pekar han att Melker skall sätta ner de andra gåvorna på golvet. ”Sånt måste planeras, beställas, kontrolleras. Tänk om någon annans organisation planerat något för denna transporten?”
”Vi tänkte nog inte så långt” säger Kaspar. Baltzar säger inte något alls utan tar t-shirten och försöker stoppa blodflödet från att sprida sig ner i skägget.
”Dessutom stod långtradaren inte på vårat området. Vad skall juggarna i Kalmar säga?” Josef tar ner handen. Melker andas ljudlöst ut mellan tänderna.

På vägen ut ur hotellrummet sparkar Josef till Baltzar mellan benen, så denne ramlar i en kvidande hög på golvet. När Josef slår igen hotelldörren efter sig, får Jezus nog och vaknar med ett skrik. Maria plockar upp barnet, tröstar med bröstet och hör Melker viska till Kaspar:
”Säg för helvete inget om resten som hände, för då är det över för oss alla”


Och här händer sedan ?
1. Maria skvallrar för Josef om vad Melker sa
X. Baltzar skyller på de andra och berättar för Josef att Kaspar råkade ha ihjäl chaffisen
2. Efter frukosten är Josef ändå rätt nöjd och förlåter dem

Dagsnyhet

Emily står som vanligt framför alla diplom och upphängda utmärkelser. En del har ram och glas, andra är bara uppsatta med nålar. I mitten hänger det finaste priset. En guldmedalj. Emily känner på strukturen på det förgyllda myntet. Myntet känns stort och tungt. Hon vänder på den runda skivan och läser: "Förtjänsttecken för extraordinärt utfört arbete tilldelas Carlos Villacorta de Falcon". Hennes mor är stolt över sin bror, men Emily älskar sin morbror. Emily längtar till imorgon när morbrodern skall komma på hennes 10-årsdag. Han brukar alltid ha så spännande presenter.

Från TVn i bakgrunden hör hon om oljeutsläpp utanför USA. Hon kan inte för sitt liv begripa varför vuxna måste åka bil var de än ska. Avgaserna och oljan förstör naturen. Dödar de fina fiskarna, skadar de färgglada fåglarna och de söta uttrarna ser ut som svarta sälar. Hon bestämmer sig för att idag skall hon cykla till skolan, istället för att ta skolbussen.

"Nu får du skynda dig" ropar hennes mor från köket. "Klockan är kvart i"
"OK" Emily trycker på off-knappen. Tar på sig sina rosa converse samtidigt som hon svänger sin röda adidasväska över axeln. "Hejdå!" ropar hon in i köket där hennes mor ger henne en slängkyss med ena handen och försöker balansera en temugg i den andra.

Emily är glad att hon gör en insats för miljön när hon svänger ner från uppfarten framför villan. Precis innan cykelbanan ser hon en liten buss med konstiga nummerplåtar. Ett stort "I" och europeiskaunionens flagga sitter vid sidan om nummerplåten. Bokstäverna bildar ordet "Toyota" på bakluckan. När hon passerar kikar hon nyfiket in i bussen. Hon ser inte mycket eftersom bussen har tonade rutor, men i framsätet möter hennes blick ett par bruna, djupa ögon. Mannen i framsätet tittar lika nyfiket och intresserat tillbaka. Mannens hy är ebenholzt färgat och håret är kort och krulligt. Hans gula tänder ler mot Emily. Utseendet gör Emily än mer nyfiken. Hon har inte träffat många mörkhyade människor i sitt liv. Inte många från länder utanför Sverige heller för den delen. För utom morfar från Chile förstås.


Anns skrivarpuffar tvingar mig att hoppa lite i tiden. Typ ungefär 24h, men det kanske gör det hela bättre. Få lite inblick i framtiden.
Så vad kommer hända här då?
1. Emily cyklar förbi bussen utan att stanna
X. Emily stannar och knackar på rutan för att prata med mannen
2. Bussen följer långsamt efter henne på cykelbanan

Någon norska

Kriminalkommisarie Carlos Villacorta de Falcon går och sparkar i gräset runt den betong- och stenformade toaletten. Han borstar bort lite jord från nedre delen av sin sommarrock. Han hade halkat till i diket när han skulle undersöka en slängd Colaburk och ofrivilligt satt sig i slänten. Surt hade Carlos konstaterat att rosten och smutsen gjorde att burken inte kunde användas som bevismaterial. Nedsmutsad helt i onödan.

Hans undersökning har inte gett så många uppslag förrutom de självklara ledtrådarna. Spyan strax utanför avspärrningen runt de döda och metallklumpen vid utflykstbordet. Det mest anmärkningsvärda var dock det inne på gästtoaletten.

Efter anvisning från den andra poliskonstaplen hade Carlos börjat sin rundvandring med toaletten. På grund av den genomträngande urinstanken hade hans granskning endast utsträckt sig till att konstatera det som konstapel Göransson berättat och därefter snabbast möjligt lämna dasset med handen för näs och mun. I toastolen längts in till höger hade någon kört ner två avsågade hagelbössor, med piporna neråt och på botten kunde man se någon slag av pistol. Under den korta tid Carlos befanns sig stirrande ner i toastolen antog han att det var en Walter PPK. Vem kunde vara så jävla dum att de lämnade mordvapnen på mordplatsen?

"Jefe"Polisassistent Therese knackar kriminalkommissarien på ryggen med sin blyertspenna när han är klar med rengöringen av rocken, som nu återfått något av sin tidigare beiga lyster. "Jag är klar med husvagnsfamiljen" Thereses röst är ljus och nyfiken.
"Gav det något av intresse?" utan att vända sig om går Carlos mot det lilla vita tältet som rättsmedicinarna slagit upp över mordoffren.
Therese struttar efter "Nej egentligen inte. De var i ett tillstånd mellan chock och stummhet, så jag tog deras nummer och bad dem att vara tillgängliga om vi hade fler frågor" Hon böjer sig när Carlos överraskande håller upp det blåvita polisbandet.
"OK, bra" svarar han och skall precis till att ropa något in i tältet när han nästan krockar med en figur i vit overall med munskydd för ansiktet. Överraskad tar Carlos ett steg tillbaka.

Den vitklädda håller en pincett i vänster hand och i pincettens grepp sitter resterna av en cigarett.
"Akkurat, denna lilla tingesten verkar nyanvänd" säger hon med en norskbrytning och snurrar pincetten framför ögonen på Carlos. När hon sträckt på sig utanför tältet klämmer hon fast munskyddet under hakan och räcker fram en plastbeklädd hand mot Carlos Villacorta de Falcon.
"Tone Genstjeli, Rättsmedicin fra Stavanger"
Carlos ser frågande på Therese medan han presenterar dem. Är vi i Norge eller?? undrar hans höjda ögonbryn.
"Tone är utlånad från Rättsmedicinska enheten i Stavanger" informerar Therese till Carlos tappade haka.
"Utbytesstudent kan man säga" Tones glada norska smittar nästan av sig. "Vi lär oss av deres arbetsmetoder och ni lär er av våra."

"Du, vettu något om Harley Davidsson maskiner" Norskan pekar med pincetten mot Carlos.
"Inte ett dyft" Carlos mun drar ihop sig. Han gillar inte när han inte vet allt.
"Men det vet jeg. Min erste boyfriend var en HD-dreng och det som ligger därover" Tone vänder pincetten mot matbordet "Är en förgasare till en HD. En original del" Tone putar allvetande med läpparna. "Det fina med original delar är att de har ett artikelnummer, ingravert på unnersia"
"mmm tack" svarar Carlos och drar handen över skäggstubben.
"Via numret kan man följa vem som köpt delen" Tone stoppar ner fimpen i en plastpåse som hon trollat fram i högerhanden.
Carlos vänder sig om och skall just till att be Therese kolla upp metallklumpen när han ser att hon redan böjt sig ner borta vid utflyktsbordet.



Så där. Det blev lite långt denna gång, men nu skall vi testa något nytt. Ni skall nämligen få rösta i era kommentarer om fortsättningen på denna scen.
Allt för att öka ert deltagande, engagemang och intresse.

Alltså frågan är: Hur fortsätter denna scen?
1. Therese hittar ett artikelnummer på förgasaren
X. Therese hittar inte något artikelnummer på förgasaren
2. Tone informerar Carlos om en märklig upptäck på någon av offren.

Som sagt. Er röst mottages tacksamt under kommentarer.

Avstå

Zali Keibar har fått avstå mycket i sitt liv. Avstå att växa upp med sina föräldrar och småsyskon i Senegal, avstå från att gå i skola och skaffa sig en utbildning, avstå från ett rent samvete.
För två år sedan hade han flytt norrut. Till EU. Enklaste vägen var över Malta till Italien. Båtfärden över blev första gången han dövade sitt samvete med droger. Han skulle aldrig glömma ögonen hos mannen han slängt överbord.

Zali står med ansiktet mot fönstret. Han blickar ut mot arbetarna i fabriken. En del landsmän, en del från andra länder, mest afrikaner. Alla med ett gemensamt. De är illegala flyktingar.
På en stol bakom honom sitter Goga. Han landade med samma båt som Zali. Goga är inte direkt intelligent, men det är bra med en muskulös förman. Goga svettas. Hans ankellånga joggingbyxor klibbar mot plasten i sitsen.
- Hur fan kan en hel lastbil försvinna? Zali spottar ur sig frågan. Rutan får små salivstänk.
- Inte vet jag. Vår kontakt i Stockholm meddelade bara att butiken inte fått några varor i morse som planerat. Goga pillar med en lös laminatflis i bordet framför honom.
- Helvete. Zali slår näven i fönstret. Rutan dallrar och en liten spricka sprider sig som en spindeltråd från kant till kant. De arbetare som sitter närmast tittar upp från sina maskiner. Förvånade. Rädda.

Maskinerna framför dem trycker ihop 0,5g kokain till en liten tablett. I maskiner längre ner i salen pressas sedan dessa små tabletter in i vita frigolitbitar. Ljudnivån är öronbedövande, arbetstakten är hög. Frigoliten säljs sedan, helt legalt, till fraktföretag som behöver stötskydda sitt gods. Företagets kunder finns runt hela Europa. Det gäller bara att hålla reda på vilken frakt som innehåller lite värdefullare frigolit än andra.
Zali hade kommit på idén en morgon när de tömde en kapad långtradare åt maffian. Alla svor över hur besvärligt det var att packa upp stödgodset när det var så krångligt förpackat. Men inte Zali. Han tänkte tvärtom!
Efter att ha nämnt idén den för de rätta kretsarna i Milanos undrevärld, så hade han inte behövt avstå lika mycket. Inte vad det gällde pengar och makt. Han fick vad han pekade på och gjordes ansvarig för tillverkning och logistik. Ledarna i Sacra Corona Unita var överförtjusta.

- Vad i helvete skall jag säga till Reggio? Zali har vänt sig och ställer frågan direkt till Goga, som slutar med pillandet och tittar frågande på Zali. Vad var det i frakten?
- TV-skärmar, datorer, telefoner till MediaMarkt i ett köpcenter utanför Stockholm. Goga svarar snabbt på sådant han vet.
- Och hur mycket hade vi i lasten?
- 50 kilo, ungefär. Fördelade i tio lådor med plasmaTV-skärmar från Sony. Vill du ha fraktnumret?
Zali viftar nekande med handen. Han är inte bra på huvudräkning och vet inte riktigt dagspriset i Norden, men bedömer att det motsvarar ca 500 000 Euro i försäljningsvärde.
- Vet vi något mer?
Goga rycker på axlarna.
- Vi håller käft om det här så länge, så får du åka upp och reda ut det hela. Ta med dig fyra pålitliga. Jag stannar här och rycker i lite trådar för att få veta mer. Ring mig när du passerat Öresundsbron.
Zali lägger en kontantmobil på skrivbordet och viftar med nycklarna till företagets Toyotabuss. Goga försöker först tänka ut något för att slippa åka de 100 milen till Sverige, men när han ser Zalis mörka blick avstår han från att argumentera. Han reser sig resignerat, rycker åt sig telefon och nycklar, med hängande axlar lufsar han sedan ut ur det lilla kontorsrummet.

Nymodighet

Solen hänger över horisonten. Ett gult skimmer ligger över det stilla sundet. Ölandsbrons betongpelare slänger långa skuggor mot land.
"Hade man haft ett vanligt jobb kanske man hade tagit ledigt idag" tänker Carlos samtidigt som han svänger in på rastplatsen.

Motorhuven stannar intill plastbandet. Hela området ser ut som det är bombat av supporterklubben Änglarna. Blåvita plastband runt gästtoaletterna, runt ett utflyktsbord och i ena kanten av asfalten inhägnar banden ett dike. Det är bara texten "POLIS" som gör att banden får en helt annan betydelse. Framför toaletterna står en Volvo V70 med en rödstripad husvagn bakefter. En polisman står lutad över sidorutan. Borta vid diket vinkar en annan polisuniform mot Carlos.

Kriminalkommissarie Carlos Villacorta de Falcon är på ett pissigt humör. Han vet inte om det beror på den tidiga morgontimman eller om det beror på huvudvärken efter gårdagens halvpava singelmalt. Men hade han vågat känna efter så beror hans ilskna humör på grälet innan han började tömma sin födelsedagswhiskey.

- Lägg ner den där telefonen, eller vad det nu är, säger Carlos irriterat till sin assistent. Ringer du överhuvudtaget i den nån gång? Hans fråga är retorisk.
Hans assistent, Therese Karlsson vet det. Vet att man skall prata med "El jefe" så lite som möjligt när han är på sådant här humör.
- Skall bara göraklart mitt twitter-inlägg, svarar hon kort.
Carlos smäller igen bildörren bakom sig. Han kan inte med alla dessa nymodigheter som ungdomar nuförtiden sysslar med. Ska man hela tiden skriva ner vad som händer en får man för fan inget gjort överhuvudtaget.

- Vad har vi här då, frågar Carlos konstapeln vid diket efter han presenterat sig och polismannen svarat med "Johansson på Trafiken". Konstapel Johansson pekar mot de två kropparna som ligger i diket.
- Är rättsmedicin på väg?
Konstapeln nickar.
- De skall vara fem minuter efter er.
Carlos lyfter undan polisbandet och går ner på huk jämte flickkroppen.
- De verkar inte höra ihop. Konstaterar han på grund av den stora åldersskillnaden mellan mannen och flickan. Vet vi vilka de är?
- Vi har inte hittat några ID-handlingar, men de ser inte svenska ut. Kanske mellaneuropeer. Tyskland, Polen?
Carlos svär inombords, identifikationen kommer ta tid. Han reser sig igen.
- Skjutna?
- Verkar så, hagelbössa från nära håll på mannen. Tösen har ett ingångshål i huvudet. Pistol kanske.
- Vilka var det som larmade?
Polismannen nickar mot husvagnen.
- De hade stannat för en kisspaus.

Borta vid utflyktsbordet står Therese. Iphonen är nedstoppad i den tunna sommarjackan. Hennes blonda hår hänger fram i ansiktet när hon intresserad granskar något på marken mellan bordsbenen. Bakom ryggen kallar hennes hand på Carlos.

När han kommer fram säger hon:
- Kolla här. Hennes röda pekfingernagel pekar mot en metallklump på marken.
Carlos tar upp en penna ur kavajens innerficka och lyfter upp tingesten.
- Vet inte, men det ser ut som någon reservdel från en motor. Tekniken får kolla upp den. Han lägger försiktigt tillbaka den.

- Snackar du med familjen i Volvon, så kollar jag runt lite. Carlos humor har blivit lite bättre när hjärnan väl kommit igång med arbete, men hans ton är fortfarande kort. Therese säger inte emot utan går lydigt bort till husvagnsekipaget.

Ändrade planer

Melker smätter iväg fimpen mot långtradaren. Just som han och Kaspar skall vända tillbaka mot Baltzar, stannar Kaspar upp och blir stående mitt i steget. Hans mustasch dras ut och följer tandraden i ett leende. Kaspar stöter till Melker med armbågen. Nickar mot långtradaren. "MediaMarkt" står det med vita bokstäver på röd bakgrund.
- Allt annat är puckat, säger han vänd mot Melker.
Melker ler över reklamcitatet och Kaspars misslyckade imitation av den kände fotbollstränaren.
- Vi hinner inte. Vi är sena som det är och senare blir vi om inte Baltzar snart får ingång sin hoj.
- Jamen tror du inte Josef blir gladare över en långtradare med teknikapparater än våra tre usla gåvor.
Melker sneglar på Kaspar. Kaspars mustasch har inte slutat le. Melker överväger konsekvenserna. Det ligger något i det Kaspar säger. Komma in rullande med en hel långtradare vore något. Då skulle de definitivt komma med den största presenten.
- Ok då. Men då måste det gå snabbt.
Kaspar studsar jämfota och klappar sina händer som en unge som första gången kommer in på Liseberg. Tillsammans går de med bestämda steg tillbaka till Baltzar.

Baltzar står vi utflyktsbordet och rensar förgasaren. Skiftnycklar och skruvmejslar ligger utspridda runt hans motorcykel. Melker och Kaspar ser inte åt hans håll när de börjar snöra upp hans sidoväskor.
- Va fan är det. Vad håller ni på med? Jag är strax klar så vi kan dra vidare.
Melker tar upp två avsågade hagelbössor. Räcker över en till Kaspar. Ur botten på väskan rotar han fram en Walter PPK och kastar den mot Baltzar. Baltzar tappar förgasaren i marken när han tar emot pistolen.
- Det har blivit ändrade planer, säger Melker ur mungipan samtidigt som Kaspar glatt pekar med bössan mot långtradaren.

Alla goda ting är tre

Motorcyklarnas ljuddämpare mullrar fram i gatlyktornas sken. Kolvarnas vibration känns i hela sadeln och förmedlas vidare i hela underkroppen. Melkers armar är framsträckta mot styret. Han håller stadigt trots att de åkt långt. Han lutar sig tillbaka mot bågen för att vila sin trötta rygg. Vaderna vilar utsträckta mot fotpinnarna. Melker ser på sina två medresenärer. De ser coola ut på ytan men Melker vet att de är stressade. Melker vänder tillbaka blicken på GPSn som sitter mellan styrhandtagen. En stjärna makerar deras destination. 40 mil kvar. Det är bäst att öka på takten.

Kaspar har solglasögon trots att solen inte kommer komma över horisonten på de närmsta timmarna. Sommarnattens värme fladdrar i hans långa hårsvall. Kaspar ser dödskallen på Melkers rygg när denne skruvar upp farten ytterligare. Kaspar ser på hastighetsmätaren. 120 km/h och ökande. Men va fan. Öppen väg, ingen trafik, tvåfilig motorväg. Detta är livet! Kaspar vrider lätt på handtaget och i ett nafs är han ifatt.

Baltzars Harley tappar kontakt med de andras tvåhjulingar. Det är något meck med hans förgasare och han kunde inte byta den innan de var tvungna att ge sig av. Att ha en Harley Davidsson är femtio procent mekande och femtio procent maktmedel. Men vilken makt det är när de 50 gängmedlemmarna samtidigt passerar en poliskontroll eller mullrar in på midsommarfesten i Dalarna. Baltzar älskar de ögonblicken. Men den känslan finns där inte nu. Just nu hatar han sin HD. Det är dags för mekar procenten. Hundra meter framför honom vinkar Melker åt honom att öka. Varför i helvete är det så bråttom?

***********

Melker sträcker sig som en nyvaken katt samtidigt som han stiger av bönpallen. Baltzar ligger redan under sin och skruvar med förgasaren. Rastplatsen är tom, så när som en övernattande långtradare. Kaspar passerar på motorvägen för att svänga in där rastplatsen börjar. Melker öppnar locket på sidoväskorna för att se att allt är kvar. Precis som om hastigheten skulle gjort att alla sedlarna knytit upp tampen runt bagen och trollat bort sig själva.

- För helvete Baltzar. Kunde du inte fixat det där innan. Nu blir vi jävligt sena.
Melker knyter igen canvasbagen, efter att ha konstaterat att alla gröna små papperslappar ligger kvar orörda.
- Det var ju så jävla bråttom så jag hann inte byta förgasaren. Måste vi verkligen komma fram före solens uppgång. Varför är det så fucking viktigt.
Baltzar bankar med en skruvmejsel på fästet för förgasaren.
Samtidigt som Kaspar fäller ut sin stödpinne stänger Melker sidoväskan och går fram till Baltzar som ligger på rygg med fötterna utsträckta.
- Du vet lika väl som jag att det tillhör traditionen. Varje boss´s förstfödde skall hedras och Josefs son är inget undantag.
Melker sätter sig på Baltzars cykel. Tänder en cigg och frågar oroligt.
- Har du med gräset?
- Va fan tror du. Baltzar låter sur. Gå av bågen för helvete, svär han. Melker reser sig. Kaspar har stannat framför Melkers hoj, han stiger av, tar av sig sina glasögon och lägger dem ovan på läderhandskarna.
- Vad händer?
- Baltzars båge igen. Som vanligt. Melker suckar i en rökig utandning. Ciggen glöder i gryningsljuset.
- Hinner vi fram? Kaspar ser orolig ut. Du vet vad som händer om vi blir sena?
Melkers ögon ser rätt igenom Kaspar. Funderar över konsekvenserna.
- Du får fem minuter Baltzar. Annars får du åka med någon av oss.
- Vad tror du! Jag är väl inte bög, eller.

Melker tar Kaspar över axel och leder honm bort från den vresige Baltzar.
- Har du med dig det som du skulle fixa, viskar han.
- Fan, jag hann inte. Köpte lite parfym på båten istället.
Kaspar fiskar fram en kartong ur läderställets inneficka. En grön låda med texten "Myrra by YSL". Melker suckar, men klappar Kaspar på hans kala skalle och säger att det får duga.
- Då har vi i varje fall tre gåvor. Pengar, gräs och lite lukta gott. Det är huvudsaken. Det borde göra Josef nöjd.

- Vad ska de döpa sonen till? Kaspar lägger pannan i veck och bommar ett bloss från Melkers fimp.
- Vet inte. Sist jag snackad med Maria skulle de kalla honom Jezus.
Kaspar nickar åt namnvalet. Rynkar på näsan och undrar:
- Hörde du att de kanske inte är Josef som är farsan!
- Mmmmm, hörde något om det, men säg för helvete inget om det när vi kommer fram.

Ekonomiskt lättsinne

Bussens fjädring gungar med en gnissling när den passerar ett farthinder på vägen genom villakvarteret. Husen ligger tätt och gräsmattorn är perfekt klippta.

Med sorgens blick ser Karin över idyllen. Hur hamnade hon här egentligen? Området passar inte henne och hennes familj. De passar inte ihop med människorna här. Advokater, säljare och egenföretagare. Hon får ju inte ens ihop till nästa månads ränta och amortering på huset, för att inte tala om elräkningen.

Allt hade varit så bra när de köpte huset i Långedrag. Kalkylen hade sett bra ut. Det skulle till och med bli pengar över. Men det var för ett år sedan. Sen kom finanskrisen och den kalla vintern. Maken blev uppsagd från jobbet på Volvo IT och hon fick inte heltidsvicket på Östra förlängt och blev tvungen att gå tillbaka till deltid.

Trösterikt kör hon ner handen i NK-påsen. Känner det mjuka ylletyget. Kjolen hade suttit perfekt. Hon bara måste ha den. Att shoppa lättar upp i tristessen, får en att glömma allt som är tråkigt. Helt plötslig nuddar fingertopparna kvittot hon lagt i botten på kassen. Det dåliga samvetet sköljer över henne. Hur skall hon kunna förklara för Örjan att hon köpt kläder för deras sista pengar på kontot.
Hon trycker in stoppknappen, ursäktar sig och tränger sig förbi damen i sätet jämte.

*********

Örjan ser på TV-rutan. Håller sin kupong i handen. Knogarna vitnar. Han önskar. Han längtar. Tänk vad en vinst skulle göra fär hans vardag, deras vardag. Bara en liten, liten vinst. Snälla gud!
Kommentatorn är extatisk. Beskriver hästarnas väg till målsnöret med överdriven energi. Som om han sitter i sulkyn själv. Ingen av de tre första hästarnas nummer står på Örjans lapp. Efter målgång suckar Örjan tungt. Hans spelkompis klappar honom tröstande på axeln.
"Nästa gång kanske. Då skall du se att spiken går in"
Hans medlidande tröstar inte Örjan som kör ner händerna i jackfickan. Händerna kommer upp lika tomma som plånboken. Han river sönder vinstbongen från Casino Cosmopol. Pengarna från den vinsten är nu uppspelade.

"Det var mina sista stålar" säger Örjan till kamraten, som redan börjat fylla i kupongen till nästa lopp och märker inte att Örjan går mot ytterdörren.

Örjan lämnar spelbutiken med samvetet utanför kroppen. Hur skall han kunna förklara för Karin att han spelat upp sina sista kontanter på trav? Han sätter sig i bilen och svänger ut på leden mot Långedrag.

Stålbad

Dörren gnisslade i protest när de stängde dörren efter sig. De hade framfört sitt meddelande. Han hade avböjt deras erbjudande om sällskap. Deras vilja att hjälpa honom. Deras omtanke. Vad kunde de göra. Vad som än hände skulle det inte få honom tillbaka.

Han visste inte varför han ville vara själv, visste inte hur man skulle reagera. Kunde bara konstatera att till sist hade han lyckats göra det som han så många gånger hotat med att göra. Om man nu kan kalla det "att lyckas". Egentligen var det väl ett enda stort misslyckande.

Han tänkte på poliserna som precis lämnat huset. De kan inte ha det så lätt heller. Att leverera sådana nyheter måste tära på dem. Hur klarar de det? eller blir även det en vana. Lik den tristesen och vanan alla kan känna i sitt arbete. Eller försöker man skämta bort det med en hård arbetsjargong? Även deras liv måste ju fortsätta. De skall ju komma hem till sina barn, sin kärlek. Fortsätta leva. Världen forsatte att snurra, även om hans precis hade stannat.

Ju mer han funderade ju mindre begrepp han.
Men när han fått beskedet kände han en kyla genom kroppen. Precis som om sonens själ passerade genom hans. Han kunde kännas lukten från hans hår. Hur de log mot varandra när han kommit hem med en stor gädda. Hur fascinerad han varit när han var med på sin första jakt. Hur glad han kunde vara när allt var bra. Allt detta på en mikrosekund. Inget av det skulle hända igen.

Han hade hört att sorgearbetet består i olika faser. Han visste inte vilka det var. Han visste bara att han måste gå igenom dem. Gå igenom stålbadet och komma ut på andra sidan som en ny människa.

Om han klarade det!
Han begrepp inte hur han skulle göra, men resten av familjen litade på att han skulle stå stark i blåsten. Vara den som de andra kunde stödja sig emot. Orkade han det ?

Han visste ingenting. Han visste bara att hans älskade son var död.

Raljera

- Din jävla idiot. Vad gör du egentligen. Du gör inget av det du lovat att du skulle!!
- Jamen, ja...., försökte jag stammande.
Ordsvallet var hel överraskande och jag var helt oförberedd. Raljerandet och okvädningsorden forsade som en en tsunami utan varning.
- Har tar vi hjälp av dig. Lägger våra liv i dina händer. Du säger att det kommer att ordna sig, hon spottar ur sig orden, men inte ett jävla piss har du gjort. Vad tänker du göra? Agera. Make it happend, för faan.
- Vad är det som hänt, får jag ur mig. Ta det från början. Jag hänger inte med när du bra skriker.

Jag hör att hon tar ett djupt andetag i andra änden av luren. Som om hon tar sats för att genom etervågorna hoppa på mig fysiskt. Precis som om det inte räcker verbalt. Utskällningen fortsätter och jag får höra samma vända en gång till.
Att jag är den sämsta människan i världen.
Att allt är mitt fel.
Att de trodde jag hade koll på allt.
Att inget beror på dem.

Hur fan kan man vara så naiv och godtrogen. Tänker jag mitt i hennes raljerande utskällning. Det är ingen idé att motargumentera. Bara att stå där med luren en bit från örat för att inte bli döv. Därefter får man se till att inte allt för mycket fastnar i själen. För då tär det på en. Man orkar bara med en viss mängd svordomar, en viss mängd godtycklighet, en viss mängd grundlös, förnekelse.

En viss del av det som hänt får de faktiskt ta på sig själva. Att det gick åt helvete kan ju inte bara var mitt fel. Men det är väl lättast för dem att tro att det inte var något de kunde göra. Att de är utsatt för en komplott.
Inte att det hela kunde anas redan för ett par år sedan och att de sista som hänt är som att försöka bromsa i 190 km/h framför en bergvägg.
"Jag höll aldrig i ratten eller gasade, satt mer i baksätet" om vi skall fortsätta den liknelsen.

Förnekelse och inskränkthet gör att vissa människor orkar med sig själva. Men för guds skull: "Låt det inte påverka din själ. Då är även du förlorad"

Syskonkärlek

Han älskade sin bror. De gjorde alltid allt tillsammans.

Skolkade brodern, så gjorde han det också.
Brodern började röka. Han hängde på.
Brodern introducerade alkoholen i hans liv.
De snattade ihop.

Han kopierade sin bror i allt. Brodern var hans förebild.

De köpte var sin motorcykel.
Brodern fick med dem i samma MC-klubb.
Brodern slog sin flickvän, så varför skulle inte han göra det med.
Brodern åkte först genom tullen när de smugglade kokain.

De hängde alltid ihop. Brodern var hans idol.

Gav brodern en rival en käftsmäll, fick hans rival besöka sjukhus.
Sköt brorsan en väktare, så sköt han två.
Brodern gömde undan 500 tusen. Han gömde 1 mille.
När brorsan fick fem år på kåken. Fick han sju.

Han gjorde kanske lite mer, men de gjorde allt samtidigt.

När brodern ville gå den smala vägen, tvingade han honom kvar.
När brodern ville lämna tillbaka pengarna, gjorde han slut på allt.
När brodern blev lyckligt kär, misshandlade han bägge.
Broderns kärlek fick missfall. Han tyckte det var rätt åt henne.

Han ville inte förlora sin älskade bror. De skulle ju hänga ihop för alltid.

Broderns ögon är fyllda med tårar. Han försöker förklara.
Broderns mun skriker åt honom. Han skriker tillbaka.
Brorsans hand lyfter pistolen. Försent inser han problemet.
Mynningsflamman blixtrar. Han hinner inte känna något.

"Tyvärr. Vi kunde inte fortsätta så här", tänker brodern på hans grav.

Utesluta

Jag saknar flimret från äldre apparaters bildrör. Myrornas krig på TV skärmen när man helt vilsen vaknar mitt i natten och undrar hur filmen slutade.
Nu ska de vara så platta som möjligt. Den minsta är väl en tre centimeter. Hur skall man kunna möblera med en sån sak. Den är ju inte ens snygg som tavla. Minns de gamla modellerna, där tid och arbete lagts mer på själva möbeln än glasskärmen.

Men nu sitter vi där, hela familjen, framför denna fördummande apparat. För att inte tala om kvalitén på programmen nu för tiden. Vem minns karusellen?! Det var TV-historia det, men nu skall man vara aktiv i soffan, ringa in och rösta, twittra och smsa. Sedan när programmet väl är slut då skall man delta på webben. Jag menar allvarligt talat. Låt mig få vara soffpotatis och få sjunka ner framför något halvidiotisk, mentaldöd amerikans serie.

Jag vill inte ringa, jag vill inte rösta, jag vill inte tycka till om allt och framföra allt "jag vill inte vara fadder". Visst det är väl synd om människorna men, som jag försöker lära mina barn, "livet är inte rättvist" och skulle jag vilja aktivera mig med något, så gör jag väl inte det via TVn!

Men nu sitter man ju där, hela familjen, dit tvingad av ungarna, (intalar man sig) inväntar aktivitetsprogrammens värsting. Programmet som dragits ut i oändlighet. Deltävlingar, sista chansen, Sverigefinal, förhandsvisningar och till slut, röstandets och smsandets Mecka, Eurovision Song Contest finalen. Alla program ledda av schlagerns överstepräst, Christer Björkman ;(
Över sex månader har vi fått välja och utesluta, sett glädje och gråt. Vann rätt låt eller inte. Allt för att en artist skall bli ensam kvar i en genre som man egentligen inte kan tävla i.

Nej, Sverige och svenskar. Trötta inte ut er framför TVn när vår och sommar kommer. För vem vill ut och möta våren när hockey VM går i maj och någon solbränna lär det ju inte bli i år eftersom fotbolls VM går hela juli.

Vad gjorde egentligen våra förfäder när inte dumburken fanns??
Man kan inte utesluta att de fick mer gjort eller umgicks med sina nära och kära. Kanske lyckades de till och med rädda ett och annat äktenskap genom att istället prata med varandra.

Man kan undra: Var det bättre förr? eller är man bara för gammal när man tycker att hederligt umgänge, öga mot öga, är det sättet man träffas på.

Frånkopplad

Sjuksystern läser högt ur brevet. Rösten låter nedstämd och dyster. Hur kan hon vara det? När jag är glad? Detta är ju den lyckligaste dagen i mitt liv. Stunden jag längtat efter. Äntligen!.

Från ställningen jämte sängen hörs hjärtlungmaskinens tysta väsande. Ett ljud för inandning, ett annat för utandning. Dag ut och dag in. De första tre åren blandades ljudet med mina snyftningar, men nu när jag vant mig låter det mer som ett gammalt ånglok som står inne på perrongen. Sjuksystern får vara min stins. Tågklarreraren som vinkar av mig inför min resa.

Hon harklar sig. De sista ordet läser hon med en viskning "Socialministern". Där efter en lång paus: "Jag trodde aldrig de skulle bevilja din ansökan". Hon viker försiktigt ihop brevet och lägger tillbaka det mellan mina fingrar. Mina läppar rör sig, men jag får inte fram det minsta ljud. Jag är också överraskad. Hade jag kunnat hade jag studsat ur sängen och jublande farit runt, runt som en toking. Med snurrande armar och med huvudet bakåtlutat mot taket, likt den takfläkt som varit mitt enda sällskap. Hört min sorg, snurrat runt mina böner.

Men hoppa och studsa är inte att tänka på. Mina händer kan inte ens gripa runt kuvertet. Armarna ligger uppvikta mot mitt ansikte, benen oanvända med förtvinade muskler. De enda kroppsdelarna som varit rörliga sedan den där olyckliga dagen var mina läppar och mina ögon. De dagar jag orkade öppna dem. Vad fanns där att se? Med vem kunde jag tala? Vem kunde förstå något om världen som jag inte kunde ta del av.

Idag är det annorlunda. En annan dag än den vanliga. En dag för glädje. Den sista dagen i mitt liv. Äntligen är det bestämt. Äntligen vet mina läkare att koppla från hjärtlungmaskinen inte är dödshjälp.