Oviktigt

Anton Burghofers filosofi är att leverera det kunden vill ha, att göra det snabbt utan att godset har tagit skada. Naturligtvis mot bra betalning. Man måste ju leva också. Antons anställda gillar att ha honom som chef. Han är snabb till beslut, rättvis, lyhörd för allas behov och inte alltför auktoritär. I Berlinområdet är hans företag den snabbast växande transportfirman. Men han har aldrig ställts för det ultimatum som mannen mitt emot honom ställer.
Mannen hade parkerat hans frus Audi framför ingången, stormat in på hans kontor, iklädd hans egen kostym, vilt viftande med hans farfars SS-bajonett. Anton skjuter stolen från skrivbordet och iakttar mannen framför sig. Kortklippt rödlätt frisyr, mjuka händer som aldrig utfört något grovarbete, utstående öron. Anton behöver tid, behöver fundera igenom situationen, men det är något med mannens ögon som gör att han inser att tiden är knapp. Måste vara vildheten de utstrålar.

Zygmunt ler inombords över bordsgrannens vånda. Medan han väntar på ett svar karvar han in sina initialer i mahognyskivan. "ZZ". Zygmunt Zimmerman. Han hade ju bara ställt en enkel fråga. Borde varit hur lätt som helst att leta fram en så oviktigt uppgift. Att sen konsekvenserna av att lämna frågan obesvarad inte är oviktiga är ju en annan sak. Ett knorrande från magen göra att Zugmynt kommer på att han glömde äta frukost innan han lämnade Burghofska hemmet.

"Vet du hur många bilar vi har ute på vägarna samtidigt" dialog ger tid tänker Anton. Kanske hinner någon i personalen komma. Mannen slutar med sitt karvande, reser sig och säger OK, så ljudlöst att det nästan inte hörs och börjar gå mot det halvöppna kontorsdörren.
"Nej, vänta nu lite" Anton viftar avvärjande med händerna. "Inte så många att det inte går att ta reda på vilken som åkte över Krakow de 24de." Anton lugnar sig när främlingen vänder sig om. "Men det kan ta lite tid" Anton höjer ögonbrynen för att få lite förståelse. Samtidigt vågar han inte tänka på sin hustru och son. Ljuger han om att de lever och är välbehållna?

Zygmunt tröttnar på mannens förhalande. Med två snabba steg hoppar han över skrivbordet och sätter sig i företagsledarens knä. Sticker upp bajonetten i näsan och drar till. Mannen skriker till, tar sig för ansiktet. Blodet från den uppsnittade näsvingen sipprar fram mellan fingrarna.

"Jag ska, JAG SKA!!" skriker Anton och försöker göra sig fri från galningen.
Aldrig har hans prinskorvar till fingrar rört sig så snabbt på tangentbordet. Han loggar in på GPS-historiken. Slår in Krakow och datumet. Får fram att Mandini hade en körning den 24de, destination Milano. Trycker "print-screen" och sträcker fram utskriften. Blodfläckarna på pappret verkar inte störa när psykfallet läser innehållet.

"Det funkade ju fint" Zygmunt bryter på polska. Han viftar glatt med lappen framför ansiktet. "Nebosian Srl, Milano. Jag lånar din frus bil igen?" Zygmunts fråga är retorisk och får heller inget svar. "åsså behöver jag de här" Zygmunt sträcker sig efter mobilen och plånboken som ligger i utkorgen på skrivbordet.
"Jag låter sonen ligga kvar i bagageluckan hela vägen till Milano. Han har säkert aldrig varit i Italien" Zygmunt blinkar åt mannen som återigen sjunkit ner i chefsstolen."dessutom vill jag inte köra ikapp med polisen på autobahn, man måste vara försiktig på vägarna. En olycka händer så lätt". Glatt visslande lämnar Zygmunt kontoret.