Nina

Granarnas långa grenar skär i ansiktet. Dyngsura strumpor klafsar i den blöta mossan. Bakom honom knäcks en gren. När han ser över över axeln byter stigen riktning. Hela tiden. Varje gång.
Stämbanden är sträva och slitna efter allt ropande och skrikande.
"Ninotschka, NINOTSCHKA" kraxar han, med händerna framför munnen som en megafon. "otschka, otscka" ekar det tillbaka mellan träden.
"Min duva, min syster! Var är du?" "är du. är du"
Han ber med armarna utsträckta. Tårar sältar hans mungipor.

Utan att han märker det tar skogen slut, övergår utan förvarning till en sumpig sankmark. Redan efter ett par steg sitter han fast med dy upp till knäna. Han faller framåt i slow motion.
Just när ansiktet skall träffa vattenytan är han tillbaka i sjukhuset. Tvångströjan stramar. Fästena för elkontakterna bränner i bröstkorgen. I skuggan vid dörren står en läkare med en borrmaskin. När den vita rocken kommer ut i ljuset ser han att läkarens ansikte är hans eget. Läkaren ler med en glugg i främre tandraden. Mannen sätter igång slagborren.
Helt plötsligt ser han borrmaskinen i sin egen hand. Den trycks mot tinningen på styvfadern. Skinnet snurrar ihop sig när borren nuddar huden. Han trycker till för allt vad han är värd och känner en varm vätska spruta upp i ansiktet. Utanför, på gårdsplanen, ropar modern: "Ninotscka". Systern svarar glatt.

Tillbaka på rygg i träsket. Helt genomblöt. Vinden viner i trätopparna. Brummandet från slagborren fortsätter.


Zygmunt vaknar badande i svett med lakanet virat runt kroppen som en tvångströja. På golvet, jämte den vibrerande telefonen, ligger en kvinna i fosterställning. Hennes händer och ben är ihoppressade med en gulsvart packtejp. Skräck och rädsla lyser i ögonen. Framför ansiktet har blod koagulerat i en brunröd fläck. Kvinnan andas med små korta andetag. Hon har inte sovit en blund på hela natten.
Utan att öppna ögonlocken trevar Zygmunt över hennes ansikte, känner tejpen över munnen, fingrarna glider över snor och tårar. Han hittar telefonen med långfingret, just bredvid kvinnans avskurna öra.
Allt är hennes egna fel! Hade hon bara haft bättre koll på sitt barnhem hade Nina inte varit borta. Inte varit försvunnen. Han måste hitta henne, måste ha tillbaka sin lilla duva, annars orkar han inte leva mer.
"Ninotschka?" svarar han i luren utan att läsa numret på displayen.